Att översätta eller inte

Jag läser i DN att allt färre böcker översätts till svenska från engelska. Skälen till detta är två: dels vill folk läsa en bok så fort den kommer ut och dels vill många läsa originalet hellre än en översättning. Om detta beror på att många översättningar är dåliga vet jag inte, men nog borde det vara så att anledning ett (otåligheten) gör att förlagen tvingas stressa fram dåliga översättningar? (Nu tar jag för givet att tid är en kvalitetsfaktor när det gäller såväl översättningar som annan textproduktion.)

Jag har tidigare pratat om dåliga översättningar, här t ex (de är många fler än jag ids nämna) men jag märker också att ju mer jag läser på engelska desto mer "fel" eller kanske jag ska säga tillkortakommanden, hittar jag i översatta verk. Översättning handlar så mycket mer än att bara hitta rätt ord, för att göra en bok rättvisa måste man också bibehålla författarens språkliga ton, rytm och fiffighet. Att det är en stor och svår uppgift är uppenbart och jag har all respekt för de som lyckas. Men när - som det visar sig - allt färre lyckas så läser jag  hellre originalet. Och blir en av kossorna i hagen.

Jennifer Vanderbes

Ninna ninna ni nanna... dagens boktips!
(Minns ni?)

Igår kväll läste jag ut ett verk av en författare som jag fram till att jag bokstavligen snubblade över henne på Sarons loppis (boken hade fallit ur hyllan och låg på golvet) aldrig hade hört talas om. Hon heter Jennifer Vanderbes och boken Easter Island. Eftersom jag har gett mig själv ett halvt löfte om att bara läsa böcker på engelska passade det utmärkt. Och för fem kronor kan även en bok av en helt okänd författare hamna i kundkorgen.

Easter Island finns översatt till svenska men är noterad som definitivt slut hos Bokus och på Adlibris ger en sökning ingen träff alls. Jag vet inte vad detta beror på. Om du frågar mig så beror det åtminstone inte på bristande begåvning hos författaren eller dito kvalitet hos boken. Tvärtom skulle jag vilja säga: Vanderbes skriver på ett alldeles strålande och eget sätt och har dessutom (vilket inte med nödvändighet sammanfaller) något att berätta. Eftersom jag starkt ogillar boktips och -recensioner som går in på verkets handling låter jag bli att göra det, men jag kan lova dig en läsupplevelse som nästintill gör bokmärke överflödigt. Jag kunde knappt lägga den ifrån mig. Så: Köp!Låna! LÄS!

Själv har jag redan beställt hennes andra bok Strangers at the feast.

Äntligen skrivtid!

Efter en hektisk period på jobbet har jag äntligen tid att tänka på annat än föreläsningar, seminarier och tentarättning. Missförstå mig inte: jag älskar mitt arbete men ibland blir det lite för mycket av det goda och lite för lite tid över till att tänka på andra saker. Det fungerar på kort sikt, men inte på lång, så det är tur att det inte är så jämt.

Nu vidtar en period av eget skrivande, det som i den akademiska världen kallas kompetensutveckling. Tjugo procent av min arbetstid, dvs i snitt en dag i veckan ska ägnas åt detta. För mig (och de flesta andra) är det dock vare sig genomförbart eller önskvärt att vika en dag varje vecka åt mina egna projekt, det jag strävar efter är istället så långa sammanhängande perioder av eget skrivande som möjligt. Veckorna fram till jul innehåller ganska få inbokade aktiviteter och det är just så jag vill ha det.

En av de saker som engagerar mig mest är hedersrelaterat våld och förtryck. Det är ett stort och komplext ämne som man skulle kunna göra hur mycket som helst av, något som jag gett mig visst huvudbry. När jag  var doktorand var en av mina styrkor att jag kunde begränsa mig, att jag kunde gräva på ett ställe och inte lite varstans. Nu är det mycket svårare. Det är så många aspekter som intresserar mig. Debatten om användandet av kultur som förklaringsfaktor, inklusive hur man kan förstå heder som företeelse utan att för den skulle ursäkta de brott som begås i hederns namn. Hur man inom socialtjänst, skola och sjukvård hanterar de unga kvinnor (och män) som är i behov av hjälp och stöd. Hur vårt rättssystem har följt med (eller inte)  och vilken kunskap och förståelse som finns (och visar sig) hos tjänstemän inom rättsväsendet.

Så många frågor, så lite tid! Men lite tid är mer än ingen tid och något hinner man alltid. T ex läsa etnologen Simon Ekströms utmärkta bok Hedersmorden och orden.                  

GP 11-11-11

... när de lovar varandra trohet i Domkyrkan idag...

GP:s förstasida idag, den 11/11 2011. På bilden syns två kvinnor som ska göra som massor av andra människor idag: gifta sig.
Simsallabim så lyckas GP vara både politiskt korrekt och konservativ samtidigt. Ett samkönat par får symbolisera dagens rusning till altarena runt om i landet, men utan att man gör nån poäng av att de är just det. Bravo. På riktigt, nej jag är inte ironisk.
Men.Varför slår man fast att äktenskapet handlar om att vara trogen? 
Enligt vem är det så? Måste det vara så? Vad innebär trogen?

Kroppsliga uttryck

Ordspråk, metaforer, liknelser, uttryck vi tar till när vi vill ha sagt något. Som alla förstår. Det finns hur många som helst, såklart, men idag - på väg hem - snöade jag in på uttryck som på något sätt använder kroppen för att berätta något om hur en person är eller hur en situation är beskaffad. Med lite hjälp fick jag ihop en rätt lång lista. Kanske beror det på att vi började där, men nog känns det som om det finns väldigt många uttryck som har med fötterna att göra. Man kan undra vad det beror på...      

Ha på fötterna
Sätta ner foten
Gå på i ullstrumporna
Stå med båda fötterna på jorden
Vara på god fot med
Långa benet före
Få ändan ur vagnen
Ha häcken full
Få något i knäet      
Klia någon på ryggen
Ha ryggen fri
Gå på magkänslan
Vara magsur
Ha famnen full
Ha ett gott hjärta
Hålla någon på armlängds avstånd
Ha tummen mitt handen
Ha fingertoppskänsla
Sticka ut hakan
Lägga näsan i blöt
Ha näsa för
Stryka medhårs

Kan du komma på fler? Berätta!

Makt, överallt makt

Överallt och alltid spelar makt en viktig roll. Inom vetenskapen inte minst, det ser vi dagliga exempel på. En fin titel och/eller ett känt namn betyder att man kan uttala sig om snart sagt vad som helst, man kan göra det hur som helst, och man blir dessutom lyssnad på. Det finns en rädsla för att säga emot den som står över en i hierarkin. Foucault hade en poäng när han sa att makt bygger på att de underordnade underordnar sig,  att ordningen godtas.                  

Jag läser en utomordentligt bra understreckare om översättningar - något som intresserar mig mycket - i gårdagens Svenska Dagbladet. Den handlar om precis detta. Om makt.

Författaren, doktoranden i nordiska språk Martin Ringmar, visar hur en etablerad översättares alster anses bättre än en mindre etablerad. (Han menar också att nya översättningar reflexmässigt och utan att saken egentligen undersöks ordentligt lyfts fram som bättre än gamla dito, men det är en annan fråga och den ska jag inte uppehålla mig vid nu, även om det är nog så intressant). Tesen om den etablerades företräde alltså. Ringmar kunde också ha lagt till den manlige översättarens företräde framför den kvinnliga. Författaren som diskuteras är islänningen och Nobelpristagaren Halldór Laxness men det är egentligen ointressant i sammanhanget. Poängen är att den som skapat sig ett namn, i det här fallet översättaren och den sk Laxness-experten Peter Hallberg, åtnjuter ett stort anseende medan Anna Ostermans översättningar nu sablas ner som smakandes fårull. 

Det är långt ifrån första gången vi upplever detta. Jag ser i stort sett dagligen tecken på samma sak, både där jag finns och i världen i stort. Christopher Gillberg, mot vilken en rättegång i högsta instans inleds idag, är ännu ett exempel på samma sak: en man som tack vare titel och renommé kunde göra lite som han ville. Är man  forskare måste man ställa sina resultat och sitt material till (vetenskaps-)samhällets förfogande. Kan eller vill man inte det, ja då får man söka sig till en annan bransch. Det är sanslöst att Gillberg fortfarande omhuldas och att det av någon outgrundlig anledning är synd om honom.

Leif GW och klassresan

Leif GW Persson har skrivit en självbiografi. En bok om barndomen och klassresan och jag känner för första gången på mycket länge att jag vill läsa en självbiografi, en genre som jag vanligtvis inte brukar vara särskilt (alls)   intresserad av. Jag har inte läst så himla många men det jag har läst tycker jag har präglats antingen av en  pompös inställning till sig själv eller av motsatsen: ett evigt självömkande gnäll. Att den författare som skriver en självbiografi är en smula självupptagen, det ligger i sakens natur eftersom det egna jaget ju är föremål för det hela. Om man skriver en bok om sig så... handlar den förstås om en själv. Men det kan göras på olika sätt och jag tycker att det sällan görs på ett bra sätt. Det blir sällan litteratur av det.        

Jag hyser dock gott hopp om att Leif GW Perssons bok ska visa sig vara litteratur. Inte minst gör jag detta sedan en av mina stora favoriter i den offentliga debatten, Ann Heberlein, gjort vågen i DN idag. Heberlein uppehåller sig vid att boken är en skildring av en klassresa och det är just det jag vill ta fasta på också. Som klassresenär har jag ett närmast omättligt behov av att ta till mig andras upplevelser av samma sak. Det blir såklart aldrig precis detsamma, men jag skulle ändå vilja säga att det mesta är gemensamt och igenkännligt. Jag känner igen en klassresenär när jag träffar en. Mycket sällan har jag haft fel när jag trott att en ny bekantskap, liksom jag, har sitt ursprung i arbetarklassen.  

Vilsenheten, känslan av att inte passa in någonstans. Att sakna koder för hur man ska bära sig åt. Att känna sig som ett barn och inte som en vuxen i sin gamla klass, att inte veta hur man ska agera i privata sammanhang i sin nya klass utan bara klara av att hantera situationer som har med jobbet att göra. Och känslan av att man sviker sitt ursprung, att man talar om för sina föräldrar och sin släkt att deras liv är sämre eftersom man inte ville leva likadant. Skammen som är dubbelbottnad. Att skämmas över sitt ursprung (och skämmas för att man skäms) men även skämmas över den man blivit. Den udda, den som inte kan prata som vanligt folk längre.

Allt detta tror jag att jag kommer att få läsa om i GW:s nya bok. Så trots att olästa-böcker-hyllan är full så blir det en beställning.

Och så vill jag passa på att slå ett slag för en annan klassreseskildring, nämligen Åsa Linderborgs Mig äger ingen. En helt och hållet osentimental bok full av känslor. Har du inte läst den ännu så lova mig att du gör det! Finns i pocket!    

Bota homosexualitet?

Vad ska vetenskaplig kunskap användas till?
Genom historien har forskare ofta fått skulden när deras upptäckter använts på ett destruktivt sätt. Exempelvis anses Robert Oppenheimer vara skyldig till att två atombomber i andra världskrigets slutskede släpptes över Japan. Delvis är detta säkert rättvist, han var förvisso inblandad i processen, men man måste också betänka att det, förstås, inte var han som fattade beslut om att de skulle användas på det sättet.

SVT:s Vetenskapens värld firar 40 år i år och i gårdagens program firade man detta med att visa lite klipp från då, 1971. Bland annat fick vi se en ung Arvid Carlsson, sedermera Nobelpristagare i medicin, uttala sig om att hans metod att påverka hur hjärnan arbetar, genom att på eletronisk väg störa kommuniaktionen mellan hjärncellerna och på så vis bl a lindra psykiska sjukdomar, även skulle kunna användas till att bota homosexualitet.

Jodå, jag vet att detta var 1971 och att Arvid Carlsson förmodligen vet bättre nu än att kalla homosexualitet en sjukdom. Men det är ändå intressant och viktigt att fundera över vem det är som bör bestämma vad vetenskaplig kunskap ska användas till. Är det forskarna själva som, per definition, ska göra det eller är det någon annan?

Svaret är självklart: någon annan! Det vill säga: alla vi som lever i samhället, tillsammans. Politiska beslut ska ligga till grund för hur vetenskapen används.

Fyra fyrar!

Jag älskar att ha rätt!

Och Baltimore som jag länkade till var bästa låt enligt recensenten, Hanna Jedvik. Har inga problem med att tro henne.

Synd bara att jag inte var där. Men det går fler tåg. Och jag skulle som sagt inte bli förvånad om den här killen förgyller Way out west nästa sommar.

Favoriter i spåret

Det blir lite mer musik idag. Några av de låtar jag helst har i lurarna när jag springer. Kanske kan någon inspireras att komma ut i spåret, annars går det bra att lyssna hemmavid också. Eller på bussen.

Read my mind – Killers 

Bra, stötigt komp och en låt som växer i intensitet. Får mig alltid att vilja uträtta stordåd och det är en bra utgångspunkt för varje löprunda. Är därför en bra förstalåt i spellistan.

Plug in baby – Muse

Förutom att Plug in baby har världens bästa intro är det en perfekt löparlåt, suggestiv och i perfekt tempo för mittdelen av rundan, när man har hittat farten, är pigg i benen och fortfarande orkar ta in en skön text. Mycket gitarrer och Matt Bellamys falsettsång håller sig på rätt sida.

Holiday – Vampire Weekend

En klassisk pophit med högt bpm och mycket gitarr. Perfekt när man vill och orkar springa riktigt snabbt.

Halleluja – Ingenting

I huvudsak glad indiepoplåt med ett skönt litet stråk av svärta och raspig sång. Bra ”mitt-i-rundan”-låt med skönt driv.

Conversation 16 – The National

En lite sorgsen indielåt i bra tempo för lite långsammare rundor runt 15 km. Lätt att förlora sig i och glömma knäsmärtor och andra olägenheter som kommer efter en mil.

What’s the point – Johnossi

Sverige bästa manliga sångröst och gitarren från himlen. Min favorit att ta till i den sista backen innan mål. Jag orkar alltid springa lite snabbare då.

Plus ones – Okkervil River

Underfundig text och skönt sävlig, perfekt soundtrack till stretchningen efteråt. Använder hela låten – det gör att ben, rygg och höfter är tacksamma dagen efter.

Farda – Laleh  

Smärtsamt vackert av en av Sveriges mest begåvade artister. När jag har duschat och dricker en kopp kaffe i soffan

Löpartrenden och prylarna

Löpning har tydligen blivit trendigt. Jag läste också nånstans att folk som löptränar i genomsnitt lägger 6 000 kronor om året på utrustning, men jag undrar om man inte har förväxlat folk och män... Jag har inget annat belägg för detta än att jag känner fler män än kvinnor med fallenhet för att köpa dyra (och ofta onödiga) prylar i tid och otid. En sak är i alla fall helt säker och det är att om man undantar skor så har jag inte lagt 6 000 på löparprylar sammanlagt i hela mitt liv. Och då har jag ändå tränat löpning till och från sen jag var strax  över 20. Det enda jag betalar mycket för är skor. Särskilt nu när kroppen inte längre är helt ung krävs bra (= dyra) skor och jag behöver nya varje år eftersom de bara behåller sin dämpning i ca 150 mil. Men förutom det? Inte mycket, inte dyrt. Outlet och rea funkar fint!

Jag kanske är nördig, men jag hänger inte med. Det är ju inte kläderna och prylarna som är grejen, det är att få röra på sig, andas frisk luft och känna att naturen är nära.

Israel Nash Gripka

Jag funderar fortfarande på den här bloggens varande och värde. Vad är det jag vill skriva om? Vem hoppas jag ska läsa? Varför?

När jag tittar på de senaste inläggen ser jag att det mest handlar om böcker och läsning. Jag läser mycket både på jobbet och privat (och det flyter dessutom ihop) så det är väl inte så himla märkligt. Men det finns en massa andra saker som också är roliga och viktiga. Musik t ex. Jag har inte för avsikt att driva en musikblogg, men då och då kommer jag nog att tipsa om nåt jag gillar och skriva nåt om varför.

I dagens GP (bara i papperstidningen tyvärr) finns en intervju med den amerikanske musikern Isarel Nash Gripka som spelar i stan ikväll. Aldrig hört talas om? Inte jag heller, innan idag, men nu har jag och jag kan verkligen rekommendera en sväng till youtube för att t ex lyssna på den här:

Jag sätter en slant på att den här killen kommer till Slottsskogen i augusti nästa år. Det skulle i alla fall göra mig lycklig. Jan Andersson på GP skrev såhär om honom i somras: USA svämmar över av lysande låtskrivare. Senaste fyndet: Israel Nash Gripka (Bob Seger möter Ryan Adams). Det är hans beskrivning, inte min. Men bra som fan är det.        

Det är rätt att försöka förstå

Bokmässan. Man måste bara älska detta event. Trängsel, syrebrist och hög ljudvolym till trots finns det ingen annanstans jag hellre är sista helgen i september är i mässhallen. Jag tycker väldigt mycket om att bara gå runt. Köpa tre pocketböcker för 99, hitta en utförsäljning av justa pennor för 10 spänn stycket, plocka på mig gratis tidskrifter att fylla Pilasterhyllan med. Sitta på golvet och lyssna på intressanta intervjuer i montrarna, upptäcka författare jag inte visste fanns och tänka nya tankar.

Det roligaste var att lyssna på Arkan Asaad som har skrivit en självbiografisk roman om hedersvåld ur ett manligt perspektiv - Stjärnlösa nätter. Han sa inget som var nytt för mig, men det var just det som var det fina. Jag fick en skön känsla av att vara på rätt väg, att det jag gör är klokt, att det behövs. Det är rätt att försöka förstå och det är inte detsamma som att vara kulturrelativist! Jag är övertygad om att min väg  kommer att visa sig vara den rätta.  

         

Att må bra av Feel bad (och tvärtom?)

I dagens DN kan man läsa om svensk film det senaste decenniet. Jag tycker att det är fest att gå och se en bra svensk film, en speciell njutning som utländsk film inte kan skapa. Kanske är det nån slags känsla av nationell stolthet, kanske är det så att det vemod, det svarta stråk, som finns i de svenska filmer jag gillar ofta saknas i t ex amerikanska. Antingen är det mysigt och fint och feel-good eller så är det inga känslor alls. Det finns undantag, absolut. Seven, Fargo och Winter's bone är några filmer med rätt känsla. Men givet mängden film som produceras på ett år är det ändå ett undantag. Jag tycker inte att feel-bad är rätt uttryck, de får mig inte att må dåligt. Inte per definition alltså. En dålig film är en dålig film och inte upplyftande på något vis, men en bra sk feel-badfilm gör mig... ja kanske inte glad men på gott humör, eftersom jag blir inspirerad och full av tankar.            

Men ok. Jag köper terminologin för jag fattar ju hur de menar. Det jag undrar över just nu är hur det kommer sig att nästan ingen av de filmer som klassificerats som feel-bad har sågats av kritikerna men däremot många av feel-goodfilmerna. Beror det på att feel-badfilmerna är bättre? Är det lättare att göra en bra feel-badfilm? Eller är det så att kritikerkåren tar fram en mer välvässad rödpenna när de sätter sig i biofåtöljen för att se en feel-goodfilm?

Hitler och hedersvåldet

Nån gång vid tiden för Gustav Vasas kröning eller så, det vill säga för otroligt länge sen, skrev jag en magisteruppsats i statvetenskap med titeln Arvet från Hitler. Den finns fortfarande i sinnevärlden, nedpackad i en låda på vinden. Jag har alltid haft ett slags fascinerad och lite motvilligt intresse för Hitler, människorna runt honom och hur det kunde gå så fel. Kriget som sådant intresserar mig inte alls, det är på ett psykologiskt och  idémässigt plan mitt fokus ligger.

Dagens understreckare i SvD handlar just om detta: Hitler som människa och hur han kunde nå dit han gjorde. Och alla andra. Alla de som fanns runt honom då, som hejade på. Och alla som nu, 70 år efteråt, förfasar sig och lägger exakt all skuld på Hitler. Han var ett monster, en demon, som lockade intet ont anande människor i fördärvet. Som om ingen kunde tänka en redig tanke själv. Återigen: flykten från friheten, flykten från ansvaret.          

Det är precis samma svart-vita tänkande som finns i mycket av det som skrivs, sägs och tänks kring hedersrelaterat våld och förtryck. Ett offer-och förövartank som delar upp människor i de som alltigenom onda och obegripliga och de som är goda och som ska försvaras. Jag tycker att det är olyckligt i vilket sammanhang det må vara, inte bara för att jag tror benhårt att alla människor har både onda och goda sidor utan också för att det inte leder framåt. Vi når ingenvart genom att peka ut vissa människor som orsaken till  allt ont, som omöjliga att förstå sig på. Först när vi försöker förstå kan vi nå förändring. Søren Kierkegaard har uttryckt detta på ett vackert sätt, ett citat som även om det används flitigt inte förlorat sin kraft:       

Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra. För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad han gör, men först och främst förstå det han förstår.

Så vill jag se på de människor som är både offer och förövare för det hedersrelaterade våldet. Jag vill förstå dem, för jag är övertygad om det är enda sättet att nå en förändring.

Angeläget ämne, kass bok

Jag har just börjat läsa "Vid 20 börjar den ruttna. Om hedersvåld och modiga kvinnor" av Maria Hagberg. Det är en intervjubok där författaren, som är socialarbetare och har jobbar med denna fråga under lång tid, har mött fem unga kvinnor. Som nog har framgått vid det här laget är hedersvåld och -förtryck föremål för min forskning och ett ämen som av massor av skäl ligger mig varmt om hjärtat. Jag menar att det är en av de absolut viktigaste frågorna i vårt samhälle.

Hagbergs bok är långt ifrån den enda som skrivits om ämnet, men jag läser allt som produceras med största intresse och tycker att det mesta är användbart, om inte annat så för att det visar hur vi ser på heder i Sverige just nu. Men när jag läser den här boken blir jag så provocerad att jag knappt kan läsa vidare. Hagberg önskar att hennes bok ska "bidra till en positiv förändring för de våldsutsatta och i samhälldebatten". Hon har ett normativt upplägg och det har jag visserligen inget problem med, så arbetar jag själv också, men det är ohederligt att inte stå för det och att dessutom beskriva "fiendens" syn på frågan på ett så skamlöst vinklat sätt.

Fienden är kulturrelativisterna och deras vägran att kritisera "den religiösa fundamentalismen" (en vägran som enligt Hagberg beror på att deras egen "politiska fundamentalism" i så fall också skulle kunna ifrågasättas - och det vill de såklart inte). För mig och de flesta andra som ägnar sig åt hedersfrågan är det en självklarhet att religion inte har med saken att göra. Hagberg gör sig närapå till martyr när hon berättar om det motstånd hon har mött när hon för fram religionens och traditionens roll. Religion och tradition blir alltså samma sak. "Var kommer många av våra traditioner ifrån?" frågar Hagberg retoriskt och fortsätter: "jag och flera med mig [vi får inte veta vilka] anser att kulturen innefattar både religion och tradition".

Vänta lite nu. Först är våra traditioner komna ur religionen och sen är religion och tradition två delar av det hon kallar kultur. Vilket är det som gäller? Att kultur kan definieras som, bland annat, religion och tradition är jag med på, men inte att religion och tradition är samma sak. Och absolut inte, vilket ligger som en mer eller mindre tydlig underton i hela boken, att hedersvåld och -förtryck har med religion att göra. Det är en snäv och djupt olycklig förklaringsmodell!

Hagberg går dessutom längre än så när hon implicit kopplar ihop heder med islam. På flera ställen skriver hon om skam och använder då det arabiska ordet haram. Det är en felaktig koppling och man kan bara spekulera i vad för slags grumliga tankar den bottnar i. Hagberg säger att hederstraditionen är rastistisk, och det kan jag hålla med om. Men frågan är vad det är hon själv gör sig skyldig till när hon drar en hel språkgrupp över en kam och placerar problemet hos dem.

Hennes syn på manligt och kvinnligt kan också ifrågasättas. Hon har ett starkt fokus på kvinnan som offer men vill framhålla att även mannen kan komma i kläm, att både mannen och kvinnan kan känna sig obekväma när ett arrangerat äktenskap ska fullbordas. Men hur kan detta likställas med våldtäkt? "Äktenskapet inleds inte sällan med en våldtäkt då de unga inte önskar ha sex med varandra." Om varken mannen eller kvinnan vill, om alltihop är pinsamt och påtvingat - då är båda offer, inte bara hon!

Jag skulle kunna fortsätta. Men jag tror att tiden kan spenderas bättre.

Läckberg. Vad är det med denna Läckberg?

I dagens tidningar, bland annat GP och Aftonbladet, recenseras Camilla Läckbergs nya deckare, Änglamakerskan. Jag har bara läst en bok av henne: Predikanten. Inhandlad på Saronkyrkans loppis (en guldgruva på alla sätt och vis) för en femma, så att det blev just den är en ren slump. Jag ville läsa något av henne för att kunna uttala mig om hennes författarskap.

Jag har läst en hel del deckare (eller vad vi nu ska kalla dem, såna där böcker där minst en person blir mördad och plotten är att detta mord ska redas ut) och är vare sig obekant med genren eller illvilligt inställd till den. Det finns mycket som är bra och ger en läsupplevelse som stannar kvar, som väcker tankar och lär mig något om mig själv, andra människor och det samhälle vi lever i. Böcker som gestaltar personer på ett sätt som gör att jag både tror på dem och bryr mig om dem. Arne Dahl, Dennis Lehane och Håkan Nesser är några författare som lyckas med detta och som jag gärna återvänder till (länkarna går till min respektive favoritbok av dem.)

Camilla Läckberg lyckas däremot inte. Det är platt dialog utan gestaltning. Det vill säga: alla personer i boken uttrycker sig likadant och därmed vare sig tror jag på eller bryr mig om dem (det första är orsaken till det andra). "Samhällskritiken" är inte ens satt inom citationstecken värd ordet. Jag jämför Läckberg med andra författare i den genre där hon verkar och jag fattar helt ärligt inte vad det är som gör att hon är så läst och omtyckt. Jag vill inte falla ner i elitisthålet och säga att det är för att folk inte fixar att läsa nåt annat än det småputtriga, oproblematiserade, lättköpta. Jag vill tro att folk visst kan ta till sig litteratur som är mångbottnad, som visar upp komplexa figurer, som tvingar läsaren att tänka. Jag vill inte ha fel där!

Om noveller i allmänhet. Och speciellt Murakamis

Jag har en kluven inställning till novellsamlingar. En novell funkar, det är nåt tilltalande med den korta formen och ofta är noveller magiska i sin koncentraiton. Men det är något med novellsamlingar som gör mig lite... mätt. Det blir som en buffé med för många olika rätter. Smaker som krockar på ett inte alltid fördelaktigt sätt och en tendens till att äta lite mer än man egentliten orkar. Kanske ska man betrakta en novellsamling som en ask fina praliner - äta en i taget och ta in smaken ordentligt innan man tar nästa. Läsa en novell och sen lägga boken ifrån sig. Läsa nåt annat, ta en promenad eller nåt. Men det passar inte mig! Jag är en allt-på-en-gång-läsare. Jag vill läsaläsaläsa och inte pausa.

Jag läser just nu Haruki Murakamis novellsamling Blind willow, sleeping woman och jag känner att jag misshandlar den genom att läsa den som om den vore en roman. Berättelserna har Murakamis sedvanliga magi och lätta surrealism mitt i det vardagliga. Vackert och sprött. Starkt och obändigt som en glad tioåring. Sig själv nog på nåt sätt. De ska läsas en och en.

Murakamis författarskap är en gåva och en rikedom att närma sig. Han säger själv att han varvar novellskrivandet med att författa romaner, att de båda formerna utgör en nödvändig kontrast och att han blir en bättre författare på så vis. Ytterligheterna befruktar varandra, när han skriver romaner kan han längta efter novellskrivandet hanterbarhet och när han skriver noveller ser han fram emot att får fördjupa sig i det större formatet. Det är klokt och väcker en massa tankar om värdet av variation, att inte fastna i en mall eller form. Att, som Henrik Fexeus säger, varje dag göra någonting på ett nytt sätt.

 

Bokmässa!

Snart är det dags! Det har knappast undgått någon och detta är heller inte avsett att vara nånslags information. Jag vill bara säga det, och med utropstecken efter, för att jag tycker att det är så roligt att gå dit. Ensam eller i sällskap spelar egentligen inte så himla stor roll. Eller... det blir olika upplevelser. Jag missar aldrig bokmässan men när jag kommer ut, yr i mössan av syrebrist samt pank och törstig, brukar jag tänka att det är skönt att det är över. För den här gången.

Jag gillar att sitta hemma och kolla igenom katalogen, ringa in allt jag vill gå på och sen upptäcka alla krockar. Ska man lyssna på när Elsie Johansson pratar om sin nya roman eller ska man välja "Intolerans i toleransens namn, ett samtal om kulturrelativism och hedersvåld"? Livet är fullt av svåra beslut.

Tillåt aktiv dödshjälp!

Den senaste veckan har vi kunnat följa rättegången i fallet med den för tidigt födda flickan Linnea, som dog under mystiska omständigheter för ganska exakt tre år sedan. Det som hänt är - mycket kort - att Linnea föddes tre månader för tidigt, med svåra hjärnskador. När hon var tre månader gammal togs beslutet att sluta hålla henne vid liv på konstgjord väg. All behandling upphörde men läkarna gav henne smärtstillande medicin för att hennes sista dagar i livet skulle bli så bra som möjligt. Vid obduktionen visade det sig att Linnea hade en dödlig dos av sömnmedlet Tiopental i blodet. Den läkare som hade huvudansvaret för vården av Linnea är nu åtalad för dråp. Läkaren säger att hon inte gav Linnea detta sömnmedel och förnekar alltså det brott hon åtalas för.

Jag ska inte gå in på något av det medicinska eftersom det är långt utanför mitt kompetensområde. Jag har heller inte för avsikt att ägna mig åt att spekulera kring sanningshalten i det läkaren säger.

Nej, jag vill uppehålla mig kring det faktum att aktiv dödshjälp inte är tillåtet i Sverige. Huruvida passiv dödshjälp, att t ex stänga av livsuppehållande maskiner eller sätta ut medicin som är nödvändig för att den sjuke ska överleva, är tillåtet är lite oklart. Enligt brottsbalken är det olagligt och den läkare som stänger av/sätter ut kan åtalas för aktiv dödshjälp men enligt hälso- och sjukvårdslagen har varje patient rätt att själv välja. Det må vara hur det vill med det; aktiv dödshjälp är under alla omständigheter förbjudet. Jag tycker att det är mycket märkligt att det är så.

I en undersökning som Aftonbladet gjorde tillsammans med Sifo angav 87% av de tillfrågade att de var positivt inställda till aktiv dödshjälp. Frågan har varit föremål för propositioner till riksdagen vid ett flertal tillfällen (senast hösten 2008) men alltid röstats ner. En fråga där politiker och befolkning inte är överens, alltså.

Jag tycker att aktiv dödshjälp borde vara tillåtet. Det är en självklarhet för mig att var och en som är vid sina sinnens fulla bruk kan och borde få lov att själv välja om och när hen vill avsluta sitt liv. Det är en rättighet för den som har sina kroppsliga funktioner i behåll och därför borde den som, av vilken anledning det än må vara, inte själv kan ta livet av sig kunna få hjälp med att göra det. I Schweiz finns den sk självmordskliniken Dignitas, där man kan köpa sig hjälp att ta sitt liv eller "accompanied suicide", som de kallar det. Det kostar en liten slant förstås, runt 40 000 kr, efter vad jag kan utläsa. Har man råd kan man få dö, annars inte - det är den krassa verkligheten när aktiv dödshjälp bara kan fås via en självfinansierande stiftelse. Orättvist är bara förnamnet! Och om orättvisor tycker vi inte. Så tillåt aktiv dödshjälp och gör det till en självklar rättighet, finansierad av det gemensamma!

Ta bort information om kön!

Jag läser i DN nu på morgonen att i Australien kan den som vill (och har ett läkarintyg) numera slippa könsmarkering i sitt pass. Istället för F eller M kan en vara X. När jag googlar efter mer information förstår jag att Australien inte var först med detta. Även Nepal ger sina medborgare möjligheten att slippa vara antingen man eller kvinna.

För att förtydliga: det handlar alltså om att slippa ange kön i termer av man eller kvinna, inte om rätten att ange ett nytt kön för den som har genomgått en könskorrigering. Den rätten har, givetvis, funnits länge.

Jag tycker att detta är väldigt glädjande och något jag verkligen hoppas ska bli verklighet i Sverige också. Men varför inte gå ännu längre och ta bort denna onödiga etiketteringar av människor helt? Vi anger inte etnicitet, sexuell läggning eller religion i våra pass, så varför ska vi då ange kön? Det borde räcka med namn, födelsenummer och foto. Jag menar, ingen passkontrollant har någonsin bett mig klä av mig naken för att bekräfta att jag verkligen är kvinna, som det står i mitt pass. Vilket kön jag har borde vara ovidkommande information när jag vill resa in i ett land.    

Manliga objekt?

Ok, ok. Det finns män som objektifieras. Manliga författare vars utseende omnämns. Det finns listor där manliga författare rankas utifrån good looks och absolut inget annat. Man kan i Aftonbladet t ex hitta följande mening om en författare vars böcker jag uppskattar väldigt mycket, Jonas Hassen Khemiri:

Jonas Hassen Khemiri hukar lätt när han går genom Gamla stan. Han är en och nittioåtta lång och så vacker att man hajar till.

Det är en sanning att han är lång, längre än de flesta. Och tydligen så vacker att man hajar till? Jo men det klart att det är en objektifiering, någon tittar på någon annan och fäller omdömen. Men, och det är centralt: det är inte ett mönster i samhället att män betrakas på det här sättet. Det är inte systematiskt. Att en och annan inte torkar hakan innan hen skriver är inte detsamma som att det är lika illa ställt med objektifiering av män som av kvinnor.

Hedern och araberna

Idag jobbar jag med mitt hedersprojekt lite mer på allvar, för första gången sen innan sommaren. Det är lite trögt i starten så jag tar tag i sånt som inte kräver så stor kreativitet. Tänker att jag kommer att kicka igång på så vis. En sådan elevuppgift är att rota runt i olika definitioner av ordet heder. Vad betyder det om vi frågar ordboken? Jag vill veta eftersom det säger något om Sverige idag vad vi lägger in för betydelse i olika ord. Givet att ordbok är vad jag vill ha verkar det klokt att börja med att söka i Nationalencyklopedin. Sagt och gjort.

Döm om min förvåning när ordet heder, utan suffix, inte ens finns med! Med suffix finns det dock: Hedersvåld, får jag veta, kan också kallas för hedersrelaterat våld, och betyder att våld används för att ”återupprätta familjens eller släktens heder”. Hedersmord är ”en form av hedersvåld”.

Jag är med på detta, men undrar fortfarande vad heder är. Vad är det för något som ska återupprättas? Lite tydligare, men samtidigt väldigt mycket grumligare, blir det om man fortsätter läsa. Då sätts heder som begrepp nämligen in i ett sammanhang och förklaras vara en del av den arabiska identiteten:

”En livsstil byggd på centrala kulturella värden av delvis förislamsk karaktär, framför allt föreställningar om heder och vanära.”     

Men ojdå, NE. Jag måste säga att detta inte känns helt uppdaterat. Nog är vi väl överens om att heder inte är något specifikt arabiskt?!

Eftersom jag just i den här sökningen inte gick via jobbet får jag bara den korta versionen av denna text. Jag får veta att:

för 59 kr per månad kan du prenumerera på NE.se. Där kan du läsa ännu mer om araber. (fetstil: NE)   

Alltså... nej. Det känns inte så aktuellt just nu.

Siri Hustvedt och den manliga blicken

Jag flaggade nedan för att jag ville undersöka huruvida könsmaktsordningen är synlig i fler skapande par och sa då att det par som jag först kom att tänka på var Paul Auster och Siri Hustvedt. Två författare som utan tvekan är både lästa och erkänt begåvade och jag själv dessutom uppskattar mycket. Hur ser media på deras respektive skapande och deras relation? Hur beskrivs de?

Jag trodde nog att det skulle se annorlunda ut än i fallet Boström Knausgård/Knausgård, eftersom Auster/Hustvedt är etablerade båda två, och det visade sig vara riktigt. Det jag har sett hittills är mestadels glädjande: artiklar om henne handlar faktiskt om henne, inte om honom eller om dem som par. Det är hennes författarskap som står i fokus och hon tillåts prata om det och slipper förhålla sig till hur det att leva med en känd författare eller hur deras hem ser ut. Så långt är jag nöjd.

Att flera journalister och kulturskribenter inte kan hålla sig från att kommentera hennes yttre är desto sorgligare. Inte en enda av de artiklar jag har läst om Auster berör hans utseende men Hustvedts utsida beskrivs mer eller mindre mångordigt. Såhär, t ex:

She has a wonderfully vivid Scandinavian beauty - eyes that speak of fjords, cheekbones that really should be kissed by a sauna-induced glow - yet she looks frail, too, even spectral. She makes you think not of decaf soy lattes but of smelling salts. 

Jodå, det är poetiskt men jag tycker ändå inte att det duger. Nej, tvärtom: det gör det ännu värre.  Byt ut she mot he och det hela blir löjeväckande. Ingen skulle skriva nåt liknande om (exempelvis) Paul Auster! Det är inte bara så att en man inte är sitt utseende utan sin gärning. Om hans utsida någon gång skulle beskrivas så inte skulle det låta såhär! Det må vara en kvinna som beskriver en annan kvinna i citatet ovan, men det är ingen tvekan om att det är utifrån en manlig blick hon gör det.

Vi skriver 2011 men i vissa avseenden känns det som 1911.

Happy, happy - och besviken

Sådärja. Nu har jag läst Happy, happy och har därmed en mer given rätt att säga något om den. Eller om min läsning av den, snarare. Det jag vill säga kan sägas tämligen kort: jag blev besviken. Givet att ämnet intresserar mig och givet att boken har orsakat viss debatt så hade jag väntat mig mer. Fler nyanser framför allt.

Jo visst kan man förhålla sig till det som författarna säger att de gör, prata om den bok som är skriven och inte om en som skulle kunna vara skriven. Redaktörerna säger att de vill visa upp ett alternativ till den så entydigt negativa bild (deras ord) som "hitintills" visats upp. Det är nåt hederligt med det, som att recensera en film efter genre - förhålla sig till om det är en romantisk komedi eller en splatterfilm man har sett och ska ha en åsikt om.

Men man kan också se det som att skildring av skilsmässa är en genre och att inom den kan det som produceras vara mer eller mindre bra eller intressant. Jag väljer förhållningssätt nummer två, och väljer därmed att ställa krav.

De krav jag ställde på den här boken, eller de önskemål jag hade, var att den skulle ställa svårare, intressantare frågor, att den skulle våga mer, att den skulle ge mig mer. Jag tycker att det är både sorgligt och märkligt att den bild som de här tio kvinnorna målar, med tio olika penslar, är så enhetlig, så endimensionell. Det är flera som har påpekat att det är en homogen skara författare. Det är sant att det är så, men frågan är om det spelar roll. Jag är säker på att det trots alla likheter mellan dem finns nyanser, bredd, svärta och skuld, problem mitt i deras lyckor. Är det ett medvetet val att vi inte får ta del av allt det? Är det så viktigt att läsaren inte för en sekund funderar över om det verkligen är en bra idé att skilja sig? Jag vet inte. Men jag vet att jag blir väldigt trött på alla goa relationer med exen och deras nya, alla fantastiska barnveckor, alla fria och lätta(de) frånskilda kvinnor. Jag tror att läsaren behärskar en massa nyanser av grått.                      

Annica Dahlström gör mig till elitist

Jag snubblar ibland över en gräns och blir elitistisk. Dvs tänker politiskt inkorrekta tankar om att det finns kloka människor och dumma. När människor låter sig bli förförda av det lättköpta, när de går i fällan lika lydigt som en mus sugen på ost och när de dessutom tror sig kunna motivera det hela. Få saker  gör mig så provocerad. Jag vill tro på människans (alla människors) intelligens och omdöme men ibland är det svårt. Det finns tillfällen då Erich Fromms klassiska tanke om det lockande i att fly från friheten och slippa tänka själv känns extra plausibel.

Att Annica Dahlström fortfarande, trots femtielva klavertramp och idiotiska uttalanden, betraktas som en auktoritet och bjuds in att föreläsa i olika sammanhang är en sådan sak som närapå får mig att tappa fattningen av frustration och ilska. Som får mig att tänka att folk är helt jävla dumma i huvudet som köper skiten.

Men så går jag till adlibris för kunna lägga in en länk till Dahlström bok Könet sitter i hjärnan, in case någon vill läsa och bilda sig en egen uppfattning om henne och hennes teser. Och vad hittar man där? Jo följande utgör (en del av) beskrivningen av henne och hennes bok:

Detta är Annica Dahlströms efterlängtade bok om skillnader i hjärnan hos kvinnor och män. Författarinnan, professor i neurobiologi, har sedan slutet av förra millenniet hållit cirka 200 föreläsningar på detta tema i Norge, Tyskland, Egypten och, förstås, hemma i Sverige. Boken bygger på vetenskapliga resultat som klart visar att, i princip, kvinnors och mäns hjärnor är uppbyggda enligt olika mallar, utmejslade under evolutionen för att säkerställa artens (och individens) överlevnad. Den kvinnliga typen av hjärnegenskaper är inriktade på att artens ungar skall överleva och växa upp till stabila, stresståliga individer. Om inte mamman, på grund av omgivningens stress och påverkan, får möjligheter att utöva sina kvinnliga omvårdnadsegenskaper och vara en fysiskt närvarande mamma, blir ungarna, när de växer upp, stresskänsliga och osäkra. Nya neurobiologiska resultat visar mekanismerna för detta.             

Ridå.

Bilder från New York

För länge sen, i juni, lovade jag att jag skulle skriva om min resa till New York och att jag skulle visa lite bilder. Jag har inte glömt bort, bara inte haft tid och ro att välja. Det var en underbar resa till en stad som jag omedelbart blev kär i. Förutsägbart, måhända, men så var det i alla fall: love at first sight. Jag tror inte att jag är ensam om det.

Vi ägnade veckan åt att promenera. Mil efter mil, på längden och tvären.Tunnelbanan hjälpte oss att nå mer avlägsna stadsdelar som Coney Island, östra Brooklyn och Bronx. Men framför allt var det våra egna ben som bar oss. Vi kom hem med sammanlagt bortåt 3000 bilder och jag kan såklart inte visa mer än några promille av dem. Men i alla fall, här är ett litet urval.

Vackra broar: Manhattan bridge i bakgrunden, Brooklyn bridge närmast kameran.  

Veggofik

Trångt mellan husen men taken kan också användas. Utsikt från Empire State Building

Chrysler Building. Lätt en av de läckraste skyskraporna.

En Klezmerorkester tar paus. Central Park.

Välsorterad ölavdelning, mataffär i södra Harlem.

Nathan's på Coney Island. Klassiskt hak.  

Coney Island.

So homo. Soho.

Lattekillar

Svenskt smågodis. Exotiskt.  

Solnedgång över Hudson River

 De fyra första dagarna, tror jag att det var. Fler bilder kommer!

   

Skilsmässan - ämne för debatt. Men hur?

Idag handlar debatten på alla håll och kanter om Maria Svelands och Katarina Wennstams redigerade bok om skilsmässor, Happy, happy. Jag har inte läst den (ska göra det) men vet att upplägget är att ett homogent gäng medelålders, vita och framgångsrika kvinnor avhandlar ämnet skilsmässor med förnamnet lyckliga. Budskapet verkar vara att man ska skilja sig när relationen inte längre fungerar. Jaha, och? Vilka säger emot? Att i Sverige år 2011 marknadsföra uppfattningen att man ska gifta sig och förbli gift av kärlek, som kontroversiell - ja, det är för mig hyfsat obegripligt.

Nog finns det väl annat som är mer intressant om vi kikar lite närmare på skilsmässan som händelse, påverkansfaktor och resultat. Vilka påverkas av en skilsmässa och hur? Vilken hänsyn ska man ta? Varför skiljer sig så många kontra varför skiljer sig inte fler?

Men visst, jag ska inte fördjupa mig förrän jag läst boken. Det finns anledning att återkomma i ämnet.

Par i skapande

Det är roligt att fler än jag har reagerat på Maria Schottenius artikel om Linda Boström Knausgård (som nu finns på nätet). Inte för att artikeln är särskilt rolig (annat än som underlag för satir och elakheter om korkade journalister) utan för att det är viktigt att inte köpa det här förbisprungna sättet att visa upp och diskutera kvinnligt skapande och dess förutsättningar. Jag blev arg när jag läste artikeln och det är en ilska som inte har mattats utan snarare breddats. Så mycket är fel och så lite är rätt.

Jag funderar på hur vanligt detta är. Eller detta... det är flera saker. Att skriva om/intressera sig för en (skapande) kvinna men ändå mest upphålla sig vid hennes (skapande) man. Att låta en person få uppmärksamhet för att hen har en relation med någon som är (mer) känd. Att låta en persons privatliv, i form av partner, barn, diagnoser och trädgårdsland ställa sig framför hens gärning. Med mera.

Kända par att studera? Paul Auster och Siri Hustvedt är givna. Fler?

Demokrati = folkstyre?

Idag pratar jag om demokrati. Det är mitt jobb denna regniga måndag och jag måste medge att jag har det rätt bra. Jag får stå inför en klass med åtminstone någorlunda pigga och nyfikna människor och prata om något av det roligaste jag vet. Och jag får betalt. Olika tankar sätts igång.

Jag tänker på hur privilegierad jag är. Vilket bra liv det är att jobba med det allra roligaste man vet. Och att alla inte gör det, har det lika bra. Att det finns de som tycker att det är pest att gå till jobbet och att tristessen och meningslösheten inte på långa vägar kompenseras av det som ligger i lönekuvertet. (Många gånger beroende på att det ligger alldeles för lite där.)

Jag tänker också på demokrati. Det går inte att prata utan att tänka, i alla fall inte om man vill att det man säger ska hänga samman. Vi har bland annat varit inne på den uteslutning det innebär att inte alla som bor i Sverige har rösträtt och det tycker jag är en fråga som man gott kan tänka lite till kring. Det tänks faktiskt knappt alls, om sanningen ska fram. En stendöd fråga om man betraktar förekomst i samhällsdebatten som tecken på livskraft. Varför får inte utländska medborgare rösta? Varför har sk utlandssvenskar kvar sin rösträtt i oändlig tid? Varför får inte barn och ungdomar under 18 rösta?

Två svar dyker upp om man läser på lite:
1. De saknar kompetens, de kan för lite om (det svenska) samhället och de politiska partierna. Det skulle bli ett alltför slumpartat val.
2. De saknar förmåga att se till allas bästa alt. vet inte ens sitt eget bästa (företrädesvis använt som argument för att inte barn ska ha rösträtt).

Detta är rent nonsens! Det finns ingenting som säger att man förstår sig på samhället och är kompetent nog (vad det nu är...) bara för att man har fyllt 18 år eller blir/är född som svensk medborgare. Det finns heller inga belägg för att altruism är något som utvecklas med tiden. Det kan lika väl vara tvärtom, vi människor blir mer egoistiska ju äldre vi blir.

Så varför då hålla fast vid dessa principer?

Paret Knausgård, nya medieälsklingar?

Läser en intervju med Linda Boström Knausgård i dagens DN (bara i papperstidningen, vad det verkar). Jag har inte läst något av henne och kan därför inte bedöma hennes författarskap. Jag vet således inte om hon i kraft av sin egen begåvning förtjänar ett helt uppslag i Boklördag inkl stort foto på framsidan. Jag antyder ingenting, men det går inte att bortse från det faktum att hon är gift med en hyfsat känd författare (som jag för övrigt inte heller har läst).

Jag bestämmer mig för att ta mig an artikeln som om den faktiskt handlar om henne och är publicerad för att hon är intressant i sig själv. För att hon släpper en bok nu. Men jag blir besviken. Artikeln handlar mindre om hennes författarskap än om det faktum att hon är gift med en hyfsat känd författare (som jag för övrigt inte heller har läst). Hans vanor, hurdan han är att leva med och hur de fungerar som varandras kritiker är de teman som tar största delen av utrymmet.

Inför detta tänker jag två saker:

1) Det är så typiskt, mannen är mer intressant och kvinnans skapande är underordnat hans. Hon blir intressant bara om hon ställs i relief till honom. Hon används till att göra människa av honom.

2) Det är så typiskt, om man har en känd partner kan man få uppmärksamhet av ett slag och i en omfattning som man aldrig skulle ha fått annars.

Jodå, jag ser också den bristande logiken här. Jag kan väl inte tycka att både 1) och 2) gäller samtidigt?! Men så tänker jag att det avgörande måste vara om jag anser henne vara begåvad eller inte. Och det har jag ju inget svar på ännu. Men oavsett vilket så är det en märkligt vinklad artikel, för utöver det knepiga fokuset på henne som hans fru, så har alltihop en tröttsam touch av hemma-hos-reportage. Det kända parets nya hus, liksom. Inte vad jag förväntar mig av kulturdelen i en av landets största morgontidningar.

Moderaterna och individen

Igår höll jag i ett seminarium om politisk filosofi. Huvudfrågan var Hur ser de svenska riksdagspartiernas ideologisk-filosofiska grund ut?
Studenterna hade förberett sig genom att gruppvis studera varsitt, av mig utdelat, parti utifrån begrepp som frihet, rättvisa och jämlikhet. En viktig röd tråd handlade om statens roll kontra individens - kan individen ta hand om sig själv eller behöver staten intervenera? Svaret på den frågan bygger på vilken människosyn man har men också på i vilken utsträckning man anser att individen eller kollektivet är den viktigaste enheten. Det blev ett bra samtal och den bild av partierna som visades fram var helgjuten och matig. 

Som avslutning pratade vi om den hypotetiska situationen att en grupp hemlösa ockuperar ett hus. Hur skulle partierna se på en sådan situation? Vilka - om några - åtgärder skulle de vilja vidta? När det var moderat-gruppens tur att sammanfatta partiets inställning i frågan gjorde en av studenterna detta mycket kort:

Klipp dig och skaffa dig ett jobb!

Ja. Så enkelt kan den väl sammanfattas, den moderata inställningen till människan.

Vitt slödder

Jag har på kort tid sett white trash översättas till vitt slödder i två romaner - Dennis Lehanes Gone baby, gone (för övrigt en grym bok av en av mina nya favoritförfattare) och Kathryn Stockets Niceville.

Vitt slödder?

Det är ett gammaldags uttryck som inte används. I Stockets bok kan jag köpa det eftersom den utspelas i en tid då man nog faktiskt sa så (1960-talet) men i Lehanes bok är det tokfel.

T o m Google Translate har fattat att white trash inte översätts, att det heter så på svenska också. 

Bloggen som kommunikation

Varför bloggar jag? Den frågan har jag ställt till mig själv några gånger de senaste dagarna. Vad är poängen?

En viktig anledning att blogga är att jag inte kan leva utan att skriva och att det skärper mitt tänkande att formulera mig såhär, i den här formen. Det gör att jag ser på min omvärld med andra ögon - bloggarens ögon. Jag letar inte efter saker att skriva om men bloggen finns i bakhuvudet och gör att ofta tänker det där ska jag skriva om på bloggen. Sen blir det ofta inte så eftersom tiden inte räcker till. Och det gör inget. Tänkandet är väckt och ibland räcker det.

En annan anledning att blogga att det finns en möjlighet att bli läst. Jag sticker inte under stol med att det är roligt att bli läst och ännu roligare att få kommentarer. Mediet ger möjligheter till kommunikation mellan skribent och läsare och eftersom jag har bloggat i andra sammanhang i ganska många år har jag blivit van vid att kommununicera med mina läsare. Att få frågor, kritik och uppmuntran gör bloggandet roligare, så är det bara. När allt detta uteblir - blir bloggandet meningslöst då? Nej, det blir det inte. Jag skriver för min egen skull också och jag kommer att fortsätta. Och tänka att kommunikationen kanske kommer.

Humaniora och anarki

Nyligen köpte jag Daniel Guérins bok Anarchism för att läsa på lite om anarkismerna. Den konkreta förevändningen är en föreläsning om politisk filosofi som jag ska hålla nästa vecka men när jag börjar läsa fastnar jag och inser att det nog mer handlar om personlig nyfikenhet. Anarkism är tilltalande som tanke även om mitt statvetarjag säger åt mig att det såklart inte skulle kunna fungera i verkligheten.

Noam Chomsky inleder i sin introduktion till boken med att citera historikern Rudolf Rocker som säger att frihet för anarkisten (sic! jag tycker inte att första person singularis är lämpligt) är

not an abstract philosophical concept, but the vital concrete possibility fo every human being to bring to full development all the powers, capacities, and talents with which nature has endowed him, and turn them to social account. The less this natural development of man is influenced by ecclesiastical or political guardianship, the more efficient and harmonious will human personality become, the more will it become the measure of the intellectual culture of the society in which it has grown.

Det är en vacker och inspirerande utgångspunkt att alla har något att bidra med, att vi föds med talanger och förmågor - kanhända olika, men lika värdefulla.

Anarkismerna har ofta beskyllts för att vara individinriktade, att det bara skulle handla om den enskilda individens rätt att leva sitt liv som hon vill utan andra begränsningar än det egna samvetet. Visst finns det grenar som fokuserar mer på just det, men jag menar att det är att göra kritiken mot anarkism alldeles för onyanserad. Anarki handlar inte om individens frihet från begränsningar för hennes egen skull, utan för oss alla. För att ett bättre samhälle för oss alla kan bli resultatet av frånvaro av styrning, hur välvillig den än må vara. Friheten må ha ett intrinsikalt värde för individen - också - men det måste inte vara huvudargumentet för frånvaro av tvång och begränsningar.

Det finns en koppling här till debatten om humanioras vara eller inte vara på universitet och högskolor, som (i den senaste tappningen) initierades av Svenskt näringslivs uppfattning att studenter inom humaniora inte borde få fullt studiemedel. Där förfäktade flera debattörer åsikten att humaniora ska finnas och finansieras gemensamt bara för att det finns människor som vill hålla på med det, alltså en individfokuserad syn. Mot detta kan man ställa argument som går ut på att humaniora har ett värde för samhället - på en lång rad olika sätt, alltså ett fokus på kollektiv nytta som ligger helt i linje med Rockers uppfattning.

Det är ett stort missgrepp att försöka argumentera hem humanioras värde genom att lyfta fram individens rätt att studera vad hon vill. Och dumt! Eftersom det finns en massa bra argument (här t ex) för att samhället som helhet (dvs vi alla) har något att vinna på att det finns kompetenser inom alla områden. Men frågan som oundvikligen följer på detta ställningstagande är: vems ansvar är det att se till att samhället begriper att (även) humaniora-kompetenser behövs? Är det näringslivet som ska skärpa sig, är det universitet och högskolor som ska marknadsföra sina studenters kunskaper och nyttan med dem eller är det studenterna själva?

Om vi tar hjälp av anarkism(-erna) är det relativt lätt att hitta argument för att det är individen själv som ska och kan ta det ansvaret men hur ställer man sig till samhällets ansvar för att se och plocka upp nyttan med att människor utbildar sig inom humaniora? Är det att otillbörligt styra om man från samhällets sida slår fast att humaniora behövs?  

"Oss plus-size-tjejer"

I radioprogrammet Spanarna behöver man tre belägg för något man uppmärksammat för att det ska vara fråga om ett fenomen av sådan vikt att det är en spaning, värd att prata om och fundera över.

Jag har en spaning. I klädreklam som vänder sig till storvuxna/överviktiga/tjocka (välj själv vilket ord du tycker känns mest korrekt) kvinnor tilltalas målgruppen ofta som tillhörig ett vi. Det talas om kläder för oss plus size-tjejer, oss som drar lite större storlekar etc.

Kvinnor med en kropp som inte får plats i det som vanligen är den största storleken (XL elller 44) bryter mot normen i vårt samhälle, de blir diskriminerade och illa sedda. Som grupp är de marginaliserade på samma sätt som till exempel hbtq-personer och  muslimer - dvs de har underordningen gemensam. Föga förvånande ser de samma behov av att sluta sig i ett vi. Inom gruppen är man normal och inte avvikande.

Jag tänker på Pride park och diskussionen som följde på att man öppnade upp den för alla. Vad händer när ett marginaliserat vi skapar ett normaliserat de? Är det bra att hbtq-personer får ha sin Pride park ifred och att storvuxna/överviktiga/tjocka (välj själv vilket ord du tycker känns mest korrekt) kvinnor är ett vi som handlar sina kläder i speciella butiker?

Individen och fetman

Dagens understreckare i svenskan (av Fredrik Svenaeus) handlar om tjocka människor och hur vi som samhälle ska förhålla oss till det faktum att fler och fler väger för mycket. Man kan såklart diskutera vad för mycket betyder, hur den normala kroppen ser ut och vad den väger är delvis kulturellt betingat. Vi lever just nu i ett samhälle där en slank och vältränad kropp är en dygd och där idealen till och med påverkar små barn. Men det finns också mycket forskning som visar att det är osunt att vara tjock. Den mänskliga kroppen är skapad för att vara i rörelse och för att äta en tämligen mager kost.

Men det faktum - ja, jag menar att det är ett faktum - att övervikt och fetma är skadligt innebär inte att vi, på samhällsnivå, vet hur vi ska hantera alla de problem som härrör från att människor väger för mycket. Problem som både drabbar individen och de olika kollektiv hon ingår i. Alla människor är unika och även om vi kan förklara överviktens orsaker på en övergripande nivå så är inte det förklaringar som håller när det gäller den enskilda individen. Att vara överviktig är stigmatiserat i vårt samhälle, de flesta tycks anse att den feta får skylla sig själv och tro att om en bara vill kan en ta sig i kragen och skaffa sig sunda vanor och en därpå följande sund kropp/vikt. Individnivå alltså. Och på det följer logiskt att den som är fet bör betala själv när hennes övervikt leder till sjukdom. Till exempel. Vi andra, som sköter oss, ska inte behöva vara med och betala. Samma logik används när det gäller rökare och andra missbrukare.

Den egoism som ligger till grund för ett sådant tänkande är inte ny. Vi lever i en tid att förmodat oberoende och antagen förmåga att ta hand om oss själva. Du är din egen lyckas smed och följdenligt även orsak tull din egen olycka. Fredrik Svenaeus argumenterar emot en sådan syn, även när det gäller övervikt: 

Även fetma smittar: människor som lever med tjocka personer blir i större utsträckning tjocka än de som lever med smalare personer. Verkningsmekanismerna är mer indirekta än i den passiva rökningens fall, men påverkan är väl så kraftfull vad gäller de livsstilsfaktorer som ett delat liv medför.

Jag blir inte förvånad, men måhända finns det en och annan individualist som blir det. Jag hoppas det.

Smith, Oates och översättarna

Jag läser i DN att Patti Smiths bok Just kids kanske ska bli film. Det får den gärna bli, det är en spännande och inspirerande bok och jag kan redan nu börja fundera över vilka som kan tänkas kapa åt sig de ledande rollerna.

Men det jag ännu mer funderar över är hur det kommer sig att Ulla Danielssons svenska översättning av Just kids är så kass. Jag läste den i våras och förvånades över att texten är så svengelsk. Emellanåt känns den som ett verk av en svensk högstadieelev - originalets ordval och meningsbyggnad ligger som en väv över verket och det går till slut inte att låta bli att inne i huvudet höra en röst som läser texten på engelska. 

Jag vet att översättare jobbar under tidspress och att de oftast har små möjligheter att fördjupa sig i textens själ. Men jag förvånades ändå och lät denna irriterande erfarenhet bli en anledning att nu i sommar mestadels läsa skönlitteratur på engelska. En ny värld öppnade sig och jag återupptäckte en av mina favoritförfattare - Joyce Carol Oates - när jag läste henne på hennes eget språk, utan att gå via översättaren. Jag har aldrig reagerat på översättningarna av Oates' verk men det var ändå skillnad. I svensk språkdräkt har hon getts en tuff och lite karg ton som hon inte alls har på engelska. Jag undrar varför.

En annan favorit - japanen Haruki Murakami - har jag läst översatt till både engelska och svenska och har slagits av skillnaden. De engelska översättningarna är skrivna på slang och talspråk på ett sätt som de svenska inte är. Eftersom jag inte förstår ett ord japanska kan jag inte avgöra vilka översättningar som bäst överensstämmer med originalen. Men det är spännande att fundera över vad det är som gör att olika översättare läser samma text så olika.

Lägerelden och vetenskapen

Läste en artikel av Jonas Thente om berättelsers utveckling över tid. Han menar att man kan se online-dataspel som en slags moderna lägereldsberättelser: spelet skapas av alla som spelar, tillsammans. Det kan finnas en grundstory, som Sagan om ringen t ex, men runt om den väver alla tillsammans en rikare bildväv.

Det är mycket tilltalande och jag tänker mig att Deleuze skulle le och nicka gillande om han kunde läsa det. En berättelse blir till genom att var och en tillför något och genom att detta sker i interaktion. Den blir heller aldrig färdig utan blir till i ny form varje gång någon loggar in och i skepnad av sin avatar agerar i berättelsen. På så vis finns heller ingen ingen upphovsman/kvinna som kan ta åt sig äran.

Det är vackert. Och det är så jag skulle vilja att vetenskapssamhället fungerade. 

Turkiet

Scenen är turistorten Side på Turkiets sydkust. Jag är där med delar av min stjärnfamilj: mannen, de två sjuttonåringarna och den lilla elvaåringen. Det är varmt och vänligt. Turkarna är bättre på engelska än jag hade väntat mig och pratar gärna och mycket med oss. Hotellet vi bor på är litet och familjärt och vi blir snabbt lite tjenis med personalen. Detta gäller särskilt killen som vi uppfattar som chef, han slår sig ner hos oss och pratar när han har en stund över och han fattar tycke för vår elvaåriga tjej. Han pratar och skojar med henne och blir under den vecka vi är där alltmer närgången - han fångar in och kramar henne, rufsar henne i håret och låtsas att han ska kasta henne i poolen. Hon är road men också generad. 

Jag är väldigt kluven till det hela och det beror inte bara på att jag uppfattar att min dotter känner sig tveksam till det roliga i att en vuxen man ägnar henne denna uppmärksamhet. Är det så att han uppfattar henne som bara ett barn, och barn gullar man med - oavsett vad de tycker om saken, eller är det så att han ser henne som den pretonåring hon är? Vad händer om vi återvänder om ett par år, när hon inte är något barn längre utan en ung kvinna?

Jag säger inte till honom.
För jag inte vet vad jag ska säga. Borde jag ryta till: hörru, sluta tafsa på min dotter?
Eller försöka förklara: I Sverige har vi en annan syn på det här med fysisk närhet och min dotter är inte bekväm... och på kuppen känna mig som en torr svensk
Eller fråga honom varför han inte ägnar våra tonårskillar samma uppmärksamhet?

Jag gör inget av detta och känner ett vagt obehag. Som om jag sviker både henne och mig själv när jag inget säger.

Göteborg!

Hej bloggen! Det var länge sen vi sågs. Hoppas att du har haft en skön sommar och njutít av att vara lat och ledig. Nu är det vardag och jobb igen, semestern är slut och då ses vi! Det ska bli roligt. Vi får snacka ihop oss om vad vi ska pyssla med under hösten, du och jag. Jag har några bra idéer och säkert har du tänkt en del du med. Bilder kommer det bli, kameran har hängt med mig vart jag har åkt och jag har samlat på mig en del tankar som jag tror att jag kan göra en del av. Hur låter det tycker du? Bra då hörs vi imorgon och styr upp det!

New York!

Snart åker jag. New York via Lerum och Paris. Jag lämnar hemmet med en stor men lätt väska, egentligen inte inställd på att shoppa utan på att uppleva: promenera omkring och se så mycket av stan som jag bara orkar och hinner. Men en och annan vintageklänning kan väl möjligen komma med hem och barnen har skrivit önskelistor. Men annars är det alltså uppleva som gäller. Uppleva och fotografera.

Det är märkligt att åka till ett ställe som man känner till så väl utan att ha varit där. Via böcker, filmer, foton, andras berättelser... Staden är ny för mig men ändå inte. Det enda jag vet med säkerhet är att jag kommer att vara full av intryck när jag landar i Sverige om nio dagar.

Detta är också min första semesterdag av väldigt många. Jag har samlat på mig extrasemester så i år ska jag vara ledig oförskämt länge. Under den tiden kommer det att finnas plats för allt det jag inte hinner annars - jag ska umgås med familj och vänner, läsa, springa långa rundor i skogen. Och blogga. Jag vet inte vad ni som läser tycker men jag känner att det börjar ta form lite grand här. Så mycket form det behöver ta. Jag kommer att fortsätta på den inslagna vägen, men kanske blir det lite långt mellan inläggen den närmaste dryga veckan. På återseende!

Amy Chua och pengarna

Det är lätt att uppröras över Amy Chua och hennes tankar om barnuppfostran (eller vad man ska kalla det). Det är också så att man, vilket Nina Björk påpekade i DN häromdagen, kan se Amy Chua (eller det faktum att hon får genomslag) som tecken i tiden. Vi önskar oss detta, det finns en logik i att detta händer just nu. Och kan det fungera som ögonöppnare, ja då är det bra.

Jag står själv mycket långt från Chuas ideal. Mina barn väljer själva i allra högsta grad och har aldrig tvingats till någon typ av fritidssysselsättning eller hindrats från att hänga med kompisar. Göra läxorna och allt det - visst - men skolan har aldrig tagit över livet. Att tänka strategiskt ligger inte för mig och det är jag faktiskt glad över. Jag hoppas att mina barn känner att jag litar på deras omdöme och att det inte betyder att de lämnats i sticket.

I jobbet möter jag då och då studenter som inte presterar och som inte verkar vilja prestera. Som verkar ha hamnat på fel ställe. Många gånger kan man med lite extra tid och engagemang få dem att hitta rätt men ibland går det inte. Studenter som inte klarar sina tentor, som inte får godkänt på sina enskilda arbeten, som inte deltar i de obligatoriska momenten. Och som inte ser vad som är problemet - nämligen deras egen låga ambitionsnivå. Studenter som tänker orka och försöker komma undan med minsta möjliga ansträngning istället för att sätta nån slags ära i att göra det de ska och göra det så bra som möjligt. Och som dessutom, som om icke-viljan inte var illa nog, har mage att vara otrevliga och krävande när de inte får sitt G.

Jag ser en trend och många av mina kolleger gör detsamma. Det är något som händer. Jo då, de flesta är fortfarande ambitiösa, klarar sig bra och visar social kompetens. Men så finns den här gruppen som uppvisar nåt annat.

Jag vill vara en icke-auktoritär lärare. En lärare som man kan ställa frågor till och snacka med i rasten, som inte dömer. En lärare som tar in studenternas åsikter om kursernas innehåll, om litteraturen och även om mig som lärare. Men jag vill också kunna ställa krav, jag vill mötas av en vilja att lära sig. Hur ska man förhålla sig till åsikter som bara går ut på att slippa undan, läsa färre och tunnare böcker, ha färre inlämningsuppgifter etc? Min vilja att vara lyhörd dör lite grann då. Det är svårt att känna respekt.

Är Amy Chuas tankar lösningen på detta problem? Det finns de som tycker det. Jag hör inte till dem. Nej, det som behövs är mer pengar till skolan så att vi har tid att ge våra barn en ordentlig kunskapsbas, att fånga upp dem och visa dem att kunskap är roligt. Det är inte gratis. Det måste få lov att kosta pengar.

Sommar i P1

Idag dagens GP presenteras alla sommarpratarna. Jag brukar sitta med en penna och ringa i alla jag vill lyssna på. Det brukar bli ganska många men på vägen mellan penna och öra brukar det hända något och de (få) jag hör brukar komma till mig via sr.se på en tid som jag själv väljer. En bidragande orsak är förstås jag inte äger någon radio men det handlar om vilja också. En och en halv timme är ganska lång tid om man ska stå ut med att lyssna på en människa som pratar på om sig själv utan dialog och som spelar musik hen gillar. Många håller inte mitt mått och jag slutar lyssna. Det finns lysande undantag, visst gör det det, och på årets lista finns några namn som bådar gott.

Mest av allt är jag nyfiken på Beate Grimsrud, som är en författare jag verkligen uppskattar. Hon skriver på ett sätt som gör att hennes böcker tvingar sig kvar i mig. Det går inte att värja sig och jag vill inte heller. Hennes senaste - En dåre fri - ska vara mitt sällskap över Atlanten på lördag och jag tror inte att jag kommer att bli besviken. Det ska bli roligt att höra henne sommarprata, hon är en skön mix av skygg knasighet och vanlig brud.

Andra roliga namn är Barbro Lindgren och Cecilia Uddén, jag mer eller mindre vet att det kommer att bli bra radio.

Mindre intressant då? Det vet en ju inte på förhand, men om jag bara går på erfarenhet kan jag konstatera att en jägmästare med skitnödigt namn, en nuvarande och en avdankad näringslovschef samt några politikergubbar inte känns som nåt jag sätter mobilalarmet för.

Felkliv av Linderborg

Jag tycker att vanligen så skarpa Åsa Linderborg går bort sig i sin artikel om Johanna Koljonens städhjälp. Det viktiga blir att hacka på Koljonen för att hon - trots att hon är feminist - har städhjälp. Linderborg utgår från att städhjälpen är kvinna och det må väl vara förlåtet, men jag tycker att det är problematiskt om man som kvinna och feminist inte skulle få lov att köpa tjänster av andra kvinnor. Som jag ser det är det inte alls där skon klämmer.  Nej problemet är att dessa köp skattefinansieras i vissa fall, t ex när det gäller städhjälp. Alla som betalar skatt är med andra ord med och betalar för att exempelvis Johanna Koljonen ska slippa städa hemma. Och det är inte ok i min bok. Om Koljonen däremot betalar sin städhjälp helt och hållet ur egen plånbok - och vitt - är jag helt bekväm med det. Om hon prioriterar att lägga sina pengar på det så fine! Men begär inte att jag ska vara med och betala.

Att städhjälpen sannolikt inte har råd att låta någon annan dammsuga upp hennes brödsmulor och skura hennes toalett är en helt annan sak. Det beror på att vi fortfarande lever i ett klassamhälle. Städhjälpen har sannolikt också dålig tandstatus och värkande rygg och hon får antagligen ångest när barnen behöver nya kläder och när julen närmar sig. Det bekymrar mig mycket mer än att en känd kulturjournalist väljer bort att städa själv.

Saker att reta sig på

Jag är språkfascist, tror jag har nämnt den någon gång. Är man det, och dessutom lagd åt att reta sig på saker (och det kanske ligger i själva betydelsen av fascist) så finns det gott om tillfällen till höjd puls. Inte minst på nätet.

Bak eller händer? Vad är det första du lägger märke till hos en kille?
Ta vårt enkla test!

Frågorna och uppmaningen som möter mig när jag öppnar msn
(som av nån lättjefull anledning är startsida när jag öppnar internet explorer, men det är en annan historia)

Ta vårt enkla test?
Gör heter det!

(Jag har för övrigt inte minsta lust att göra deras test, men det är också en annan historia)

Five fingers

Varför heter de Five Fingers, de dära skorna som ser ut som sockiplast med tår och som verkar vara det senaste hippa inom löpning nu?
Five fingers?
Är det alliterationen man vill åt? Five Toes låter inte lika klatschigt, det medges.
Eller är det en association till uttrycket passar som hand i handske? (Fits like a glove)
Det heter ju inte passar som foten i skon eller fits like a shoe    

Men handske heter inte "five fingers" så varifrån kommer uttrycket?
Nån som vet?

Bokbuffén

Om man ser världslitteraturen som en gigantisk buffé som ständigt fylls på med nya spännande rätter, då är jag en sådan gäst som kikar runt lite, hittar den rökta laxen (eller knytena med parmaskinka, färskostbollarna eller vad du vill) och sedan bara äter av den tills jag är mätt (eller den tar slut)

När jag hittar en ny författare (och med hittar menar jag upptäcker på samma sätt som Columbus upptäckte Amerika, dvs hittar en författare jag ännu inte läst. Hen kan vara hur känd som helst, inkl känd av mig. Men oläst alltså. Av mig) då vill jag läsa allt. Alla böcker hen har skrivit, på raken och utan att sticka emellan med någon annan. Guld i det läget är att hitta någon som har skrivit väldigt mycket. Motsatsen är att hitta någon som bara skrivit en enda bok. Och tvingas vänta på nästa, gud vet hur länge.

Mina senaste Amerika är Haruki Murakami och Paul Auster och det är två medelålders ännu levande och produktiva herrar som har skrivit massor och fortsätter så.

Murakami har jag snart ätit upp, men fatet med Auster är fortfarande välfyllt. Sommarens första veckor är räddade.

Varför finns den här bloggen?

Jag hittar inte fokus
Vad vill jag med det här?
Vill jag skriva om löpning, om saker jobbrelaterat jox eller
om litteratur och film
och
sånt?

Om allt tror jag. Men jag får skrivkramp när jag försöker
Jag är ovan vid att det är jag och inte en avatar.
Idag skulle jag kunna skriva om det här (om juridiken som assemblage)
eller det här (jag är mer nyfiken än jag först gick med på)
eller vad jag tycker om översättningar från engelska, t ex den här
(det märks på tok för mycket att den är skriven på engelska och översatt)

Sånt. Ska jag skriva om tror jag.
Och så ska jag låta bli att tänka på den som läser (om nu någon läser).

Om att tycka

Tre av fyra svenska tycker att kungen ljuger
(Metros löp idag)

Först av allt måste jag bekänna en sak:
Jag är språkfascist.
Jag är det eftersom jag tycker att språket är väldigt viktigt 
och för att jag tycker att man ska uttrycka sig nyanserat och på ett vis
som andra förstår.
Jag är däremot inte språkkonservativ.
Likt Fredrik Lindström tycker jag att det som funkar är rätt

Nåväl.
Tillbaka till Metro och uttrycket tycker att kungen ljuger.
Det är på tok.
Det finns inget utrymme för tyckande här.
 Man kan tycka att kungen är en dålig retoriker,
att han har ett feminint kroppsspråk
eller att han luktar illa.
Men man kan inte tycka att han ljuger.
Antingen vet man att han ljuger eller så tror man det (eller inte).

(Ja, jag tror att han ljuger och ja, jag tycker att han är en dålig retoriker.)