Den vita överordningen som hittepå?

Ibland blir det lite extra tydligt för mig att alla inte har samma utgångspunkter när de tänker på samhället och människorna. I min vardag, där jag mycket rör mig bland människor som tänker på samma sätt som jag (både i den fysiska verkligheten och på sociala medier) händer det att jag får för mig att det råder större enighet om tillvaron än det gör. Häromdagen påmindes jag - igen - om att jag inte kan ta det för givet.

Jag föreläste om makt och mångfald för en grupp studenter. Eftersom de är i början av sin utbildning höll jag mig på en grundläggande nivå och redogjorde bland annat för olika definitioner av etnicitet och att ras är ett alternativt begrepp som kan användas för att komma åt sådant som det vagare och därmed trubbigare etnicitet inte hjälper oss att se. Det brukar uppfattas som provocerande, vilket jag både är medveten om och säger till studenterna. Igår som alltid annars. (Begreppet ras är historiskt belastat, men det ska jag inte gå in på nu). I den aktuella gruppen var det dock inte ordet ras i sig som upplevdes som provocerande, utan att jag pratade om att det finns en norm som gör att vit är överordnad icke-vit. Och att denna norm och överordning leder till att icke-vita människor ringaktas och blir utsatta för allt från diskriminering till våld. Det var för mycket struktur för några av de som lyssnade. En person menade att alla grupper av människor "pratar skit" om varandra, det är inte bara vita som gör det. Som belägg för detta anförde hen att svarta rappare visar upp en förlöjligande bild av vita (män) i sina musikvideor (vilket jag inte kan bekräfta att de gör, men det spelar ingen roll för resonemanget). Alltså kan man inte säga att det finns en vit överordning. Allt som vita människor genom historien har gjort och fortfarande gör mot icke-vita är alltså inte värre än att visa upp en bild av den vite killen som en tönt i en musikvideo.

Det är tur för min sinnesfrid att inte alla studenter visar upp samma ignorans. Som lärare är det förvisso min roll att förklara teorier, visa hur man kan analysera och förstå samhället, ge redskap. Bland annat. Jag vill tro att jag är rätt så tålmodig. Jag kan förklara samma sak om och om igen, på olika sätt, med olika exempel. Så länge jag känner att jag når fram, att någon får större kunskapsmassa och greppar omvärlden lite bättre är det meningsfullt att hålla på. Men när jag talar till en vägg, när det inte händer någonting alls, när någon efter sex timmars föreläsning om maktordningar och kategoriseringar inte kan ta in att det finns en vit överordning och att vi måste se att ras spelar roll för människors liv och chanser, i Sverige och i världen, då blir jag trött. Men det är nyttigt också, att bli påmind om att det finns mycket kvar att göra. Så jag säger till mig själv: Spotta i nävarna och hugg i!

Min kropp och ingen annans!

Jag skriver detta utifrån en stark känsla av ilska och trötthet. Det handlar om kvinnan och kroppen och är ett ämne som berör mig mycket personligt. Den konkreta anledningen är ett inlägg från Facebookgruppen/-sidan Humans of New York, där en ung kvinna kommenterar... nej, lägger en bildtext till ett foto av sig själv. Hennes kommentar, hennes budskap handlar om att detta är hon. Detta är hennes kropp, hennes och ingen annans och det borde inte vara någon annans business hur den ser ut. Men det är det. Och så ger hon läsaren några exempel på vad människor har utsatt henne för. Människor som tycker att det är deras rätt att ha synpunkter på hur hon ser ut och att hacka på henne för att hon avviker från rådande norm om hur en kvinna ska se ut.

Jag läser, nickar igenkännande och önskar att jag hade varit lika modig som hon, när jag var ung. Att jag hade vågat säga ifrån. Att jag hade vågat, kunnat, orkat reclaima min kropp. Kräva rätten att slippa bli bedömd, hånad och skrattad åt. Jag gjorde inget av det. Istället teg jag. Teg, led och la skulden på mig själv. Så småningom hittade jag till träning som passade mig och kan nu efter ett halvt liv av självförakt, ätstörningar och perioder av överträning ärligt säga att jag är glad över min kropp. Den ser ut som den gör och det är ok. För den fungerar. Jag kan springa en mil om dagen utan att det gör ont någonstans. Det räcker.

Såren från alla de där åren då jag hatade min kropp eftersom min omgivning sa till mig att den inte dög, eftersom dess otillräcklighet och avvikelse från normen väckte mina "kompisars" förakt, de såren är läkta. Jag är inte arg längre, jag är trygg i mitt nu. Men jag ser runt om mig hur unga tjejer kämpar med sina kroppar. Hur snäv normen är och hur skoningslöst de dömer varandra. Det är inte killar som diskuterar thigh gaps t ex. Det är tjejer. De för vidare normen om magerhet och discplinering av den kvinnliga kroppen genom att fotografera sina smala lår (thigh gap syftar på den glipa som blir mellan låren på en smal/mager tjej när hon står med raka ben).

Att i denna kontext, denna förväntansstruktur, inte bara avvika från normen utan också stå för det och ta strid för rätten till det är starkt och modigt. Det är alltid lättare att bara anpassa sig. Spela med och vara som en förväntas. I det perspektivet är jag en fegis. En anpassling som tränar och discplinerar min kropp. Nej, det är inte så enkelt. Givetvis inte. Men det är en annan bloggtext: om den samtida individens (och i synnerhet kvinnnans) upptagenhet av sin egen kropp.

Här och nu nöjer jag mig med att vara tacksam över att det finns modiga unga kvinnor. Och känner hopp.  

 

Muslimer och HBTQ-frågor - finns det något rätt och fel?

Ett av de klurigaste problem jag brottas med är frågan om tolerans för den intolerante. Den finns med som ett ständigt gnissel när jag skriver på min bok om att pappa i exil. Allt handlar egentligen om den övergripande frågan: hur ska en förhålla sig till att det finns värden som en inte kompromissar med men som krockar med andra dito värden? Vilket värde är viktigast? Om mänskliga rättigheter handlar om rätten att leva sitt liv så som en vill, hur kan detta garanteras var och en? En sak som komplicerar resonemanget är att jag och andra som lever i en vit västvärld utgår från att det är individen som är den minsta nivån, att allt till syvende och sidst handlar om individens frihet och rätt att välja. Men det är inte en självklar utgångspunkt för alla människor i hela världen. Jag är för egen del övertygad om att en måste utgå från varje människa när en pratar om rättigheter, att individen är den minsta enheten och att vi aldrig kan tillåta att hens rättigheter tillbakavisas till förmån för gruppens. Men har jag mer rätt än någon som säger att en tvärtom måste utgå från grupper (familjen t ex)? Eller är det bara en åsikt jag har, en åsikt som har lika stor rätt att bli hörd som alla andras, men likafullt bara är en åsikt? För mig är det självklart att det är det senare. Det knappast kan anses vara en objektiv sanning att individen är den minsta enheten som allting ska utgå från. Det är givetvis min sociala och kulturella kontext i en individualiserad västvärld som får mig att tycka det.

Finns det då någon uppfattning som inte är en åsikt, som är (eller borde vara) en objektiv sanning, giltig överallt och bortom det diskuterbara? Redan genom att flika in ett "borde vara" anger jag viss tveksamhet eller kalla det hellre osäkerhet. Jag önskar att det var så, men är inte säker på att jag på ett stringent sätt kan argumentera hem det.

Frågan aktualieras och görs konkret genom två texter de senaste dagarna. Den ena är Jasbir Puars bok Terrorist assemblages och den andra är en ledare i Svenska Dagbladet den 18/2. Per Gudmundssons ledare tar upp problemet med homofobi bland muslimer, en fråga som är ständigt relevant att förhålla sig till men som i dagarna blev lite mer aktuell eftersom gästlistan till Muslimska familjedagarna offentliggjordes och visade sig innehålla åtminstone två personer som gjort sig kända för att driva hatpropaganda mot homosexuella. Dessa personer har lyfts ur programmet men problemet kvarstår: Hur förhåller jag mig till att människor med sin religion som motiv och vapen angriper andra människor för deras sexuella orientering? Fördömmer jag det? Ja det gör jag. Utan minsta tvekan gör jag det. Men: är det min åsikt eller är det en sanning?

Och: kan detta utgöra en fara, kan det vara så att det finns anledning att nyansera bilden av muslimer kontra HBTQ-världen?

Jasbir Puar har utvecklat begreppet homonationalism, som hon menar är ett redskap för att förstå hur länder som har en öppen och erkännande (officiell) inställning i HBTQ-frågor tar denna till intäkt och låter den utgöra ett argument för en slags moralisk särställning: Vi är upplysta och tillåtande, vår uppfattning är den mest korrekta och det är utifrån vår insikt och med våra metoder som världen ska frälsas. Även om en kan ställa sig bakom innehållet, det vill säga inställningen till HBTQ-personer, är det inte självklart att en också sympatiserar med denna självgodhet. Eller: den är i alla fall inte oproblematisk. Om det är som Puar säger - att gayvänliga länder anses vara per definition bättre: "within global gay and lesbian organising circuits, to be gay friendly is to be modern, cosmopolitan, developed, first-world, global north, and, most significantly, democratic." - då finner jag anledningen att nyansera.

Ett sätt att nyansera är att se fenomen pinkwashing, det vill säga att en liberal och HBTQ-vänlig hållning används för att täcka över en mindre vacker attityd ifråga om ras/religion. Pinkwashing används ofta för att specifikt rikta fokus mot Israels agerande gentemot Palestina, men behöver inte begränsas så.

Puar menar såhär:

Den Israeliska pinkwashingen är en kraftfull metod genom vilken termerna i Israels ockupation av Palestina är upprepade – Israel är civiliserat, palestinier är barbariska, homofobiska, ociviliserade, självmordsbombande fanatiker.
 Pinkwashing skapar bilden av Israel som det enda gayvänliga landet i en
 annars fientlig region. Detta har många effekter: det förnekar Israels homofobiska förtryck av sina egen hbtq-medborgare, som det finns gott om, och den rekryterar hbtq-personer i andra länder till en ofta omedveten koalition med det Israeliska våldet mot Palestina.

Samtidigt som en orientalistisk bild av palestinskt sexuellt bakåtsträvande reproduceras förnekas också effekterna av en kolonial ockupations nedbrytning och isolering av palestinska kulturella normer och värderingar.

Pinkwashing knyter även ett globalt gaycommunity till en ny källa av tillhörighet och rekryterar liberala hbtq-personer in i smutsiga förhandlingar för sin egen säkerhet mot fortsatt förtryck av palestinier, som nu också blivit ompaketerade och omdöpta som ”gayovänliga".

Jag har inga svar på hur en ska agera, men jag vet att detta är betydligt mer komplext än det kan se ut. Frågan om vems verklighetsbild som är den rätta kan inte besvaras enkelt. Frågan är om en ens kan utse en bästa verklighetsbild.

Att vara kvinna - reder ut några saker

Jag fick några kommentarer/frågor på Facebook angående min förra bloggtext. En rörde uttrycket mannens blick, vad det står för. Såhär skulle jag vilja förklara det: mannens blick eller den manliga blicken är ett teoretiskt uttryck: vi kvinnor tittar på varandra så som vi vet att män tittar på oss. Vi dömer varandra utifrån vilken position vi har kontra män, och då handlar det inte bara om yta (dvs nån slags heterosexuell begärsmarknad) utan om hela den person en kvinna är.

En annan fråga rörde detta med att kvinnor anses böra hålla på med "kvinno-frågor". Till att börja med kan en ju problematisera frågan genom att undra vad kvinnofrågor är. Jämfört med mansfrågor t ex. Om en vänder på det så blir det ter det sig uppenbart att det inte kan finnas några specifika frågor för bara. Och så gör det ändå det! Men det betyder inte att det bara är kvinnor som kan eller bör syssla med dem. Men (igen) om inte kvinnor gör det - vem ska då?

Att vara kvinna och politisk är för mig att ha en ideologisk övertygelse men att också inse att jag har andra (dvs sämre) möjligheter att göra min röst hörd för att jag är kvinna, allt annat lika. (Däremot är jag privilegierad eftersom jag är vit, medelklass, heterosexuell, bor i storstad etc). Jag menar är att kvinnor har oerhört mycket att vinna på att vara solidariska med varandra. Men samtidigt kan jag se att det är en begriplig "strategi" att inte vara det. Jag kämpar för kvinnors lika rätt att vara med, kvinnors lika makt etc. Jag vill ha ett samhälle där ingen klumpas samman med andra och stämplas/fråntas chanser. Men där är vi inte ännu och på vägen dit måste vi våga se att vi behandlas och behandlar varandra olika. Annars kommer vi aldrig att kunna nå förändring. Det är erkännandets dilemma.

Vardagssexism

Det är söndag morgon och jag lyssnar på Stil med Susanne Ljung. Idag handlar programmet bland annat om tjejer med frisyr som avviker från normen. Britney Spears rakade skalle och Nina Ramsbys dito. Vad stod de för? Hur reagerade omgivningen?

Nina Ramsby funderar kring sitt hår - både under de åtta år då hade rakat bort det och nu när hon har längre hår. Hon berättar att folk ofta tog henne för kille, att de trodde att hon gått fel på damtoan, i omklädningsrummet. Och att de sedan, när de fattade att hon var kvinna, tyckte att hon såg hård ut. Vilket de såklart inte hade tyckt om hon verkligen hade varit man, funderar hon. Nu när hon har hår känner hon en dubbelhet - en lättnat över att inte bli kategoriserad, men också en saknad. Det rakade huvudet stod för ett uppror mot normen som hon tyckte om att göra. Det gjorde henne till någon hon trivdes med. Men folks blickar och tisseltassel klarar hon sig bra utan.

Jag tänker på Philomena Essed som har lanserat begreppet vardagsrasism. Hon definierar det såhär:

Systematiskt återkommande och familjära handlingar som bygger på kollektivt uppburna förståelsesystem.

Denna definition fungerar precis lika bra för att ringa in vad vardagssexism är. Vi reproducerar hela tiden, alla tillsammans, hur en man och en kvinna ska vara. Ramarna är långt ifrån så vida som vi kanske vill tro.

En kvinna som rakar av sig håret. En man som lackar naglarna. En kvinna som inte vill raka av sig sin kroppsbehåring. En man som inte vill göra karriär. Domen är hård och många verkar tycka att den som avviker får finna sig i att bli uttittad och pratad om. Som om varenda avvikelse från normen är ett ställningstagande. Och som om vartenda ställningstagande någon gör innebär att hen vill reduceras till det.

Politik är att välja!

Redan när jag var doktorand (och det är rätt länge sen nu) läste jag om och oroades av flykten från det politiska. Rädslan för att vara politisk. Eller rättare sagt: att säga, stå för, att en var politisk. Nina Eliasophs Avoiding Politics och Adrienne Sörboms Vart tar politiken vägen? var två böcker bland flera på samma tema. Vi doktorander pratade en hel del om detta: vad händer i ett samhälle när det blir fult att vara politisk? Vid sidan om att orken tryter och tiden inte räcker till står detta: människor skäms över att ha en åsikt, över att bry sig. Som att man är lite patetisk på något sätt om man engagerar sig. Slappna av, för fan liksom.

Jag tänker på detta nu i tider då en Soran Ismail inte får höras och då en Blondinbella hojtar om att hon minsann inte är feminist. Var tar politiken vägen när vi inte förväntas kunna tänka själva såpass att vi kan lyssna på Soran Ismail likväl som på Mats Knutson, Alexander Bard, Per Ström och andra som säger saker, tycker saker och sen välja vem vi håller med.

Det är som om hela engagemanget, att bry sig, är lite... pinsamt. Som om människor som Blondinbella visar upp sig som lyckade genom att säga att de inte bryr sig. Att vara kollektiv och tro på att vi kan förändra världen tillsammans, bara vi är många som försöker - det är helt enkelt genant för den lyckade individuella människan med nyrenoverat kök och städhjälp. Hon behöver inte det.

Jag blir både trött och arg samtidigt.

Mina studenter alltså! Wow!

Vi hade seminarium idag igen, mina studenter och jag. Som vanligt hade de förberett sig genom att fundera på vad, specifikt, de ville prata om på temat etnicitet och intersektionalitet. Min uppgift var som vanligt att leda samtalet och att hjälpa dem att koppla till teori och till de texter de läst. Utöver det tog jag noter som fungerar som en kort sammanfattning av tre timmars samtal. Som en påminnelse för oss som var med: ja just det, det var vi också inne på! Och då sa N det och M så!

För er som inte var med kanske det också kan vara intressant att ta del av vad ett sådant här samtal mellan nio studenter på termin 2 och deras lärare kan innehålla. Så varsågoda: här är den korta sammanfattningen:

***

Är etnicitet och ras samma sak?

Eller är etnicitet ett ”finare” begrepp? (och ras ett ”fulare”, som används för att kränka?)
Är etnicitet samma som kultur eller vilken är skillnaden?

Hur kopplar det till ras/härkomst?

Är det en rädsla för att använda ordet ras som lett till att etnicitet handlar om det också? Och blir vagt i sin betydelse/användning

Hela tiden: skilj mellan individuellt och strukturellt plan!

Vitt privilegium att inte ha någon etnicitet, inte kategoriseras

Vad är kategorisering? Maktordning finns som en aspekt och gör att värdering, rangordning, sker.

Vad är det som avgör vem som blir bra på vilken sport? Biologi? Ekonomi? Geografi? Kultur?

Objektifiering av idrottsmän. Tal om muskelmassa mm. Vad står det för?

Vem är över- och underordnad. Vi pratar om tillmälena neger och svenne.

Vem är det som säger vad och i vilken kontext? Vem blir kränkt? Hur avgörs det?

Mångkultur och tolerans.

Blondinbella som säger sig inte vara feminist och kategoriserar feminister som rödvinsdrickande medelklasskvinnor.

Från vilket perspektiv talar hon?

Individ kontra struktur återigen.

Har den synliga icke-jämställdheten minskat?

Vilka effekter har det i så fall fått? Vad är ”kvar” att göra?

Är det rasism att tycka illa om folks värderingar? Är det skillnad om man känner dem?

Postkolonialt dåligt samvete, kollektiv skuld leder till mångkulturellt dilemma.

Vad är ok och inte?

Tolerans som ett problem.

Riskerar vi att reproducera fördomar genom att använda ett intersektionellt perspektiv? Vi betonar skillnader genom att prata om dem, för att vi måste om vi vill förändra.

Risk att vi bara ser strukturen och inte den unika individen.

Vad står det för att det finns folk som säger att de inte ”har behov av” att lära känna invandrare?

Hur kan man komma tillrätta med fördomar, rent konkret?

Kontaktfamiljer? Bygga relation. Sportens värld. Ta med, visa upp!

Kyrkan och andra frivilligorganisationer gör massor!

Vad gör samhället mer/vad kan göras?

Etnicitet är klassande! Mycket handlar om klass. Segregation, frustration.

***
 

Jag är så stolt och nöjd! Och bestämmer här och nu att jag ska plocka upp en del av dessa ord/begrepp som teman för kommande texter här på minamellanrum. Håll utkik!

 

Samma ord till allt - överanvändning av "över"

Jag är språknörd med dragning åt dito polis. Visst både kan och bör språket förnyas, det mest centrala är alltid att det fungerar för kommunikation. Att vi kan förmedla och ta emot information är nummer ett. Elegans för elegansens skull är inte min grej. Eller: det är i alla fall sekundärt. Nya ord och ordbildningar, inlånade ord från andra språk - visst, jag är på. Men förnyelse innebär inte alltid att språket blir ett bättre redskap för kommunikation.

En viktighet när det gäller kommunikation är förstås tydlighet. Att vi kan vara så tydliga som vi vill vara (ibland vill vi ju uttycka oss vagt) och att vi är begripliga för andra. Vilket som är det rätta ordet att använda för en viss sak, känsla, situtation etc avgörs av sammanhanget och förändras över tid. Men i ett här och nu finns nästan alltid ett (eller några) ord som är bättre (dvs tydligare) än andra. På tvärs mot detta finns det (och har kanske alltid funnits?) en tendens att använda favorit-/modeord till "allt".
  
För en tid sedan diskuterades prepositionen "kring" i Språket i P1 (ett av mina favoritprogram). Frågeställaren tyckte då (och fick medhåll från programledaren Anna Lena Ringarp och professorn i modern svenska Lars-Gunnar Andersson) att "kring" långt ifrån alltid är det bästa ordet. Ändå ökar användningen. Varför? Jag tror inte att det är för att man vill uttrycka sig otydligt. Snarare är det så för att det ser seriöst och genomtänkt ut, trots att det de facto ofta blir vagare om man t ex säger "fundera kring" än "fundera på".

En annan preposition som jag ser en ökad (och därmed ofta felaktig) användning av är "över". Människor är nöjda, bekväma och arga över, de klagar och skryter över. När det är mycket bättre och tydligare att säga att man är nöjd och bekväm med och arg på, att klaga på och skryta med. 

Google visar att det fortfarande är betydligt vanligare att använda "över" korrekt men jag blir ändå nyfiken på om det är så att det finns en ökad benägenhet att använda samma ord till "allt". Och om så är fallet: vad beror det på? Minskad (bok)läsning är nog ett svar på den frågan. Den som inte läser får en sämre utveckling av sitt språk och ett mindre ordförråd. Hen kan inte uttrycka sig lika varierat och tydligt som den som har en stor språklig verktygslåda. Att se till att alla barn får läsningen med sig är en av skolans absolut mest centrala uppgifter. Det handlar om allas lika rätt till ett fungerande språk.

Göran Greiders klassförakt

Jag läser Göran Greiders ledare i Dagens ETC idag och känner mig gladarg. Glad för att han skriver en ledare om en diktsamling (den hyllade dansken Yahya Hassans självbetitlade debutverk) i synnerhet och poesins betydelse i allmänhet. Det vill säga: den betydelse poesi har för honom och borde ha i politiken, för samhällssamtalet. Men också arg, eller i alla fall stillsamt vred, över sättet han uttrycker sig på, när han ger sin förklaring till att poesin för en tynande tillvaro, i boklådor och överhuvudtaget. Hör här:

Till stor del får de moderna poeterna skylla sig själva; alltför många av dem har stigit in i en självvald labyrint där man nästan måste vara doktorand i litteratur för att kunna ta sig fram.

Det är bara så dumt...

Greider ger oss sedan några undantag från denna regel: de så kallade arbetarpoeterna Jenny Wrangborg och Johan Jönsson klarar av att ge sina dikter liv. Eftersom de skriver om en vardagsverklighet där klass är en ständigt närvarande och viktig vattendelare. Och, får man anta: de gör det på ”rätt” sätt. O-tillkrånglat.

Jag har inget emot Wrangborg och Jönsson, det de gör är angeläget och om de kan locka fler människor att läsa poesi så är det bara gott. Det som får mig att känna en stillsam vrede – eller ska jag säga trötthet? – är att Greider slår in på en väg av förakt för intellektuella som föredrar poesi där allt inte går att förstå direkt, där det kan krävas flera (eller till och med många) läsningar innan man når ända fram. I denna nedsättande syn på människor som gillar ”svår” poesi (litteratur, konst, film – välj själv) finns en uppfattning om att ingen av dem egentligen fattar vad de läser (ser, hör). De bara låtsas förstå, för att kunna bilda klubb och klia varandras ryggar. Göra sig märkvärdiga. Den synen gör mig så oändligt trött. Jag tycker att Greider kunde hålla sig för god för det.

En känga av ett annat slag kommer längre fram i texten. Greider tar ut sorgen i förskott och förebådar att ”vänsterskribenter, särskilt dem (sic!) från medelklassen, får svårigheter” med att ta till sig Hassans texter, eftersom de sparkar, spottar och fräser åt alla håll och skulle kunna ge rasistiska krafter vatten på sin kvarn. Det är symptomatiskt. På sig själv känner man andra. Jag tycker, återigen, att man kunde förvänta sig mer av Greider än sådan trångsynthet. Att utgå från att jag och andra som kan kallas vänsterskribent från medelklassen inte förmår läsa, förstå och ta till oss en skildring från en så kallad utsatt tillvaro (vad gäller både klass och ras) är ömkligt. Det är inte vi som behöver lyfta blicken, Göran Greider, det är du.

Barndomsbild

Åren innan jag började skolan minns jag som lyckliga. Jag minns en rad tydliga årstider, jag minns att jag gungade högt så kjolen fladdrade i vinden på min gunga i det stora äppleträdet som stod vid stigen upp till skogen. Står det kvar ännu? Äpplena det gav gick inte att äta, man kunde inte ens göra en paj av dem. De var sura och ständigt maskätna. Det fanns också ett brunnsäppelträd på gården och det brukade jag klättra i. Det var ett vänligt, lågt träd med knotiga lättklättrade grenar och gott om klykor där man kunde sitta och drömma.

Som liten trodde jag att det hette bronsäpplen och jag minns att jag aldrig kunde förstå varför det hette så – äpplena var inte bronsfärgade utan gröna med svagt röda solkinder. Jag pratade inte halländska vare sig då eller senare. Brunnsäpplena gick inte heller att äta, de var sura och torrhårda med tjockt läderartat skal. Mamma och pappa påstod att det var vinteräpplen som måste ligga på en yllefilt i källaren ändå fram till jul för att de skulle bli mogna. Äpplena plockades ner från trädet (den frukt som föll ner av sig själv räfsades upp och lades i stora högar till älgarna) och hamnade på sin filt i källaren för att mogna. Men de förblev oätliga. Det enda som hände var att fruktköttet gick från torrsurt till mjöligt. Jag blev lika besviken varje år och vägrade konsekvent att äta av dem. Mamma och pappa åt upp dem själva, av pur snålhet skulle jag tro, medan min bror och jag fick köpeäpplen och klementiner.

Hos faster Ellen fanns det också äppelträd och skillnaden mellan dem och våra var stor och avgörande: frukten från hennes träd gick att äta. Bara sådär! kunde man ta ett Filippaäpple från trädet och hugga in. Stora, krispiga sensommaräpplen av bästa slag. En höstvana var att åka till äppelodlingen utanför Långås och plocka äpplen. Ingrid Marie skulle vi ha till vintern men jag ville äta dem på en gång medan de var krispiga (omogna enligt mamma och pappa). Det doftade av nedfallna löv och fuktig jord och det var pappas uppgift att klättra upp i träden och plocka medan vi andra plockade fram marken. Jag såg fram emot att bli stor nog att få vara med och klättra men det hände aldrig. Stor nog blev jag förvisso men antagligen hade jag slutat åka med till äppelodlingen innan dess.

Funktionshinder och prostitution. Tankar efter ett seminarium

I förra veckan höll jag i ett seminarium om kön och sexualitet på en kurs om makt och mångfald. Upplägget på våra seminarier är sådant att studenterna själva, i smågrupper, ska komma på en fråga/reflektion som de sedan vill diskutera med sina kurskamrater på ett seminarium och under min ledning. Seminariets tre timmar ägnas åt att vända och vrida på deras frågor, koppla dem till kurslitterarurens begrepp och även till deras kommande yrke: socialpedagog. Det brukar vara mycket givande och trevligt och är en av alla saker som gör mitt jobb så roligt.

De frågor som studenterna ville diskutera vid det aktuella seminariet kretsade alla kring funktionshinder, sex och prostitution. Vi pratade om ifall en kan säga att sex är ett grundläggande behov och därmed något som varje människa har rätt att få tillgodosett, enligt den syn som vi har på dylika behov. De flesta ansåg att det var det. Och då kommer följdfrågan: hur ska vi tillgodose detta behov hos den som på grund av bristande fysiska förutsättningar behöver hjälp för att kunna ha sex? Och vem ska hjälpa till?

För att kunna diskutera de här frågorna måste en göra den viktiga åtskillnaden mellan människor som kan och vill ha sex med någon annan, men behöver assistans för att kunna genomföra det, och de som inte kan eller vill detta utan är hänvisade till (alternativt bara vill) ha sex med sig själv.

Det förefaller lätt att argumentera hem att var och en har rätt att ha sex med sig själv. Men hur gör den som t ex inte kan röra sina armar och händer, eller i alla fall inte kan göra det på ett såpass kontrollerat sätt att hen kan onanera? Hur gör vi när denne behöver hjälp med att t ex lägga ett sexhjälpmedel tillrätta? Vem ska göra det? De flesta av studenterna tyckte att det är en självklarhet att en personlig assistent kan göra detta. Att det inte är någon större skillnad på att hjälpa till med sex och att hjälpa till med toabesök, måltider och påklädning. Det är intimt, ja visst, men det är ett jobb och en måste vara professionell. I den omsorgsplan som varje funktionshindrad brukare har (eller ska ha) bör en kunna skriva in att hen vill ha hjälp med att ha sex med sig själv och hur det ska gå till. Inget konstigt alls. Det är glädjande att så många av studenterna tänker så professionellt och klokt kring detta!

Frågan om rätt till sex blir mer laddad om det handlar om viljan att ha sex med någon annan. För den som saknar partner (även tillfällig sådan) kan ett alternativ vara att köpa sex. Men eftersom sexköp inte är tillåtet i Sverige innebär detta ett val mellan att antingen göra något som är olagligt eller att resa till ett land där sexköpet kan göras på laglig väg. Den som kan förflytta sig på egen hand kan fatta detta beslut utan att blanda in någon annan. Men den som behöver hjälp kan inte det. Och då måste vi förstås hantera frågan om vem det är som ska hjälpa till. En vän? En familjemedlem? Eller den personliga assistenten? Hur ska den som jobbar professionellt med att hjälpa en funktionshindrad person agera om önskemålet om hjälp med att köpa sex uppkommer?

Här var studenterna mer kluvna. Någon tyckte att en borde kunna hjälpa till med det, att en inte bör lägga sina egna värderingar emellan, men de flesta lutade åt att en inte kan (avkrävas att) lägga sin egen uppfattning om prostitution åt sidan. Om en inte själv kan tänka sig att köpa sex bör en alltså inte heller assistera någon annan som vill göra det.

En kan inte prata om prostitution utan att komma in på makt. Under ett seminarium är det inte min uppgift att ventilera mina åsikter, men jag är i det närmaste orubblig i min uppfattning: att prostituera sig ligger aldrig i någons intresse. Jodå, jag vet att det finns prostituerade som hävdar att de betraktar det som ett jobb som vilket som helst och att de valt denna syssla själva. Jag vet att det är jätteproblematiskt och att det innebär att en sätter sig över människor, att säga att ingen skulle sälja sex om de verkligen kunde väja. Men jag säger det ändå. Ingen skulle sälja sex om hen verkligen kunde välja. För det är just det där att verkligen kunna välja som är pudelns kärna. De som säljer sex kan inte verkligen välja bort det. Det finns tusen och ett olika skäl, men för varje människa som säljer sex finns det alltid ett skäl. Och därför är prostitution aldrig frivilligt. Och det som inte sker frivilligt bör inte ske.      

Återvänder med Klougart

I dagens SvD läser jag en artikel om den unga danska författaren Josefine Klougart. Hon hyllas för sina nyskapande romaner, nomineras till fina priser och beskrivs som en ny Virginia Wolf. Jag har ännu inte läst henne, så jag kan inte stämma in i hyllningskören. Men nyfiken är jag och hon står på listan - den ständigt långa - över författarskap jag vill bekanta mig med.    

Klougart pratar (och skriver) om sin barndom landskap, både det rent geografiska och det inre, mentala och menar att det är modigare att återvända än att lämna. Såhär säger hon i intervjun:

Som om det bara var en styrkedemonstration att lämna något. Man kan lika gärna säga att att den verkliga utmaningen är att möta sitt barndomshem som vuxen. Att återvända till föräldrahemmet kan vara chockerande hårt - när tiden har gått och du är äldre.

Jag funderar över det där under en löprunda i regnet. Min egen klassresa har för med sig att jag har tänkt mycket på vad det innebär att stanna kvar och att lämna, att hålla sig borta eller att ha kontakt. Och att återvända. Det är svårt att bryta sig loss, det är smärtasamt att känna sig ensam och inte hemmahörande någonstans. Men den frihet som ligger i potten gör att det ändå alltid är värt det. För mig var det aldrig ettalternativ att stanna kvar i det som begränsarde mig. Det gick inte.

Jag har ofta haft svårt att hantera det glapp som klassresan skapat. Jag har hållit mig för mig själv för att skapa mig ett eget liv så som jag vill ha det. Som om det inte gick att göra det och samtidigt vara kvar i det gamla. Jag fick inte ihop det. Men det var inte ädelt eller hjältemodigt att hålla sig borta. Det var ett sätt att hantera livet och jag vet inte om jag kunde ha gjort på något annat sätt. Men det är mer modigt att försöka vara med i allt samtidigt.

Min barndoms yttre landskap finns delvis inte kvar. Skogen och sjön som spelade är central roll i tillvaron, som utgjorde arena och fond för det mesta som hände, som var det ställe där jag var allra mest jag, är skövlad av modern kapitalism. (Modern i en betydelse som luktar illa. På landet är det fortfarande efterkrigstid och ett företag som lovar arbetstillfällen får göra som de vill). Det finns inte mycket att komma tillbaka till. Men det finns en smal stig under granar och knotiga tallar, mellan stenblock och mossiga nerfallna stammar, där man måste vara varsam med var man sätter fötterna för att inte snubbla och göra sig illa. En stig som var min, som jag kunde gå i mörker utan att trilla. Där var jag hemma och alldeles min egen. Ingen kom åt mig. Det är sällsamt att återvända dit. Rent bokstavligt händer det inte ofta, men jag färdas ofta dit i tanken och det är där och då jag hittar mitt innersta jag. Om jag känner mig osöker på mig själv kan, på hur ska jag tänka eller vad som är rätt och fel så kan jag alltid gå under barndomens tallar. Det är mitt så länge jag inte försöker åka dit.

Att förstå eller acceptera eller...?

Jag håller på och reder i en massa begrepp som står för snarlika - eller i alla fall angränsande - saker. Tolerans. Förståelse. Erkännande. Respekt.

Förståelse är begreppet jag har valt, det är förstå jag vill försöka göra i min bok om pappor som lever med hedersnormer i Sverige. Men vad betyder det egentligen att förstå? Och hur skiljer det sig från att tolerera, respektera och erkänna.

Jag tänker att jag vill förstå utan att värdera. Utan att tycka något alls om det jag (förhoppningsvis) förstår. Jag tror att det är möjligt att göra det. Jag tror inte att mitt gillande krävs för att jag ska kunna förstå. Acceptans är förstås en tänkbar hållning, men i detta projekt hamnar det bortom vad jag vill. Självklart kan man acceptera det man förstår! Jag förstår mitt barns gråt över en leksak som gått sönder eller min vän när hen är glad över ett nytt jobb. Och jag accepterar den känsla som utlöses av deras upplevelser, jag accepterar kopplingen mellan händelse och känsla. Det är inget konstigt med det.

Förståelsen för något som andra gör eller känner är däremot inte liktydig med ett gillande eller accepterande av detta. Den åtskillnaden uppfattar jag som ganska lätt att göra (även om det finns de som väljer att missuppfatta min intention och påstår att den innefattar ett accepterande).

Om min ambition är att försöka förstå det som visar sig vara svårt att acceptera, är jag då ute på ett omöjligt uppdrag? Jag vill inte tro det. Men för att inte trampa snett behöver jag bringa reda bland begreppen.

Respekt för andra människor är något som jag uppfattar ligger mellan förståelse och acceptans: jag kan svårligen respektera något som jag inte förstår. Men att jag respekterar någon eller något betyder inte (per definition) att jag acceptera det hen gör, tänker eller känner. Ordningen förefaller klar. Men vad är det då som så att säga motiverar min icke-respekt? Hur ser det ut som jag kan förstå men inte respektera? Och hur kan det påverka människor att bli förstådda men inte respekterade? Är förståelsen meningslös då? 

Erkännande är ett mer politiskt belastat begrepp, med det följer både en samhällsdebatt och en vetenskaplig dito (vilka förstås är överlappande). Det går inte att låtsas att detta inte pågår, termen erkännande därför väcker fler och andra funderingar än övriga ord som jag förhåller mig till. Men jag vill inte fastna där. Jag vill bara bringa reda i hur erkännande kopplar till respekt. Att erkännande kräver förståelse verkar rätt självklart. Men vad händer om vi kopplar erkännande till respekt? Kan man erkänna någon eller något som man inte respekterar? Eller tvärtom: Går det att respektera men inte erkänna? Ordningen borde bli: förståelse krävs för respekt som krävs för erkännande.  

Fortsätter fundera!

Att unna betyder olika saker. En språknörd funderar

Att jag är språknörd är inte direkt någon hemlighet. Jag fascineras av språkets möjligheter och hur det kan användas till att uttrycka det människor vill säga till varandra. Ibland känner jag mig Lindströmskt fritänkande och tycker att det viktigaste är att vi förstår varandra; nya ord, ordbildningar eller sätt att ordna meningar är välkomna om de uppfyller detta. Oavsett om jag personligen tycker att det låter bra eller inte. Jag kan stå ut med fraser som "Det var allt för nu" även om det skär lite i mig. För jag fattar ju vad som avses och även om det är en ganska ful och babelfishaktig översättning av "That's all for now" så är det ju ett ok uttryck. Jag kan också uppskatta nya ord eller påhitt som "fickla". Men andra gånger (oftast, om sanningen ska fram) är jag mer konservativ och tycker att man ska skriva korrekt. Det vill säga: inga anglicismer eller talspråksformer godtas och blomsterspråk undanbedes. Man ska vara så precis som det går. Och svenskan är ett fantastiskt rikt, vackert och roligt språk som räcker väl för det allra mesta vi vill säga.

Jag tycker också att det är oupphörligt fascinerande med synonymer och homonymer. Det vill säga ord som stavas och uttalas likadant men betyder olika saker - som exempelvis sticka (raggsockar) och sticka (iväg snabbt). De ord som inte kvalar in som regelrätta homonymer men där det finns nyanser i hur de används är ännu intressantare. Unna är ett sådant ord. I alla fall för mig är det skillnad mellan att unna sig och att unna någon annan (något).

Jag kan unna mig en ny löpartröja eller en kaka till kaffet. Det unnade kan då vara en  belöning för att jag har gjort något bra, fungera som en tröst om jag är ledsen etcetera. Det jag unnar någon annan är inte saker av det slaget och jag unnar inte heller av samma anledningar. Jag kan unna någon att få forskningspengar från Vetenskapsrådet eller ansvar för en ny kurs på magisterporogarmmnet. För att hen är duktig och trevlig och jag kan glädjas för hens skull. "Det är hen väl unt" kanske jag säger då. Det är inte jag som ger något (på det sätt som jag ger mig själv det jag unnar mig). Unnandet handlar istället om att glädjas för någon annans skull och tycka att det som sker är rättfärdigt.

Det farliga sockret - en fråga om klass

Man kan dö av att äta socker. Och även om man inte dör, i alla fall inte direkt och bara av sockret, så är det dåligt för kroppen. På ungefär alla sätt som något kan vara dåligt. Det är dåligt för magen och för tänderna, det gör oss feta och det är beroendeframkallande. Det skapar hungerkänslor fast vi egentligen är mätta. Vi vet redan att socker riskerar att ge oss diabetes typ 2 pga sin förmåga att skapa insulinresistens och att det kan göra oss dementa. Bland annat. Nu visar det sig också att socker kan innebära en ökad risk att dö av hjärtsjukdomar. Jag är inte överraskad.

Nu undrar jag bara: när kommer sockerskatten som gör att allt som innehåller socker får det pris som det bör ha med tanke på vad det kostar samhället och oss människor? När kommer den justering som innebär att sådant som nötter och frukt blir billigt jämfört med läsk, glass, godis och kakor?

Jag som har råd att välja kan köpa det som är nyttigt även om det är dubbelt eller tredubbelt så dyrt som det som är farligt för mig. Alla har inte den möjligheten. Hälsa är en klassfråga. I den här bemärkelsen också. Det borde inte vara det!

Behovet av bekräftelse

Vi människor behöver alla bli bekräftade. Jag tror att det bottnar i att vi är sociala varelser som lever i grupp. Med det följer en vilja - ja till och med en nödvändighet - att passa in. Vi klara oss inte utan varandra och därmed kan vi inte riskera att hamna utanför. Det föder anpassning. Och märker vi att anpassning till majoriteten, till det som är norm i samhället i stort, av något skäl inte är möjlig då hittar vi en subgrupp att vara i. Och anpassa oss till. Viljan till passa in, så att vi inte blir utstötta, gör bekräftelsen till ett bevis på att vi lyckas.

Denna bekräftelse kan se ut på massor av olika sätt och komma från olika håll. Ibland bekräftar vi oss själva, i andra lägen behöver vi höra av andra att vi hör till, har fattat, är rätt. Det kan bara en blick, ett leende eller något som någon säger. Häromdagen fick jag bekräftelse av ett annat slag, inte helt ovanligt när det gäller det akademiska arbetet. Jag hittade mina egna tankar hos en för mig hittills okänd teoretiker. Jag har under ett tag funderat på om och hur Deleuze och Guattaris tankar om sammansättning eller assemblage kan användas för att göra en intersektionell analys. Jag har känt mig osäker eftersom jag inte sett någon annan göra det, men så hittar jag en som tänker i precis de banorna. Hon heter Jasbir Puar, är queerteoretiker och för närvarande verksam vid Rutgers University. Puar har alltså - bland annat - tänkt ungefär samma tankar som jag om hur man kan koppla samman intersektionell teori med Deleuze. Nu ska jag läsa in mig på henne och det känns jätteroligt. Bara en av alla fördelar med mitt jobb: att hitta helt nya människor som håller på med kul saker och kunna ta del av deras tankevärld. Och bli bekräftad.