Våren och tankarna som snurrar

Det är sen vårtermin i mitt arbete på högskolan. En tid som innehåller två (eller nej: tre saker - men mest två).
1. Eget skrivande. Min bok, som snart ska vara klar, tar tid och tänkarenergi. Roligt och mödosamt.
2. Uppsatshandledning. I år har jag sex uppsatser och författarkonstellationer att hjälpa och hålla vetenskaplig reda på. Roligt och mödosamt det med, om än lite mindre av båda.
(Ja, och så 3. Tillverka och bedöma omtentor. Varken roligt eller särskilt mödosamt, men ska ändå göras)

Detta gör att det är fullt upp, inte bara såtillvida att tiden inte riktigt räcker till, utan också att min tankebank töms. På min så kallade fritid finns inte mycket ork till att tänka på andra saker - sådant som skulle kunna hamna här. Eller: tänker gör jag ju. Tankarna stängs aldrig av, jag vet inte ens hur man gör det. Men kraften (och tiden) att tänka klart och skriva något här, den finns inte. Hur gärna jag än vill. För det finns ju så mycket jag vill skriva om. Sådant som jag läser när jag jobbar med mitt bokprojekt - om begrepp som tolerans, hållbarhet, förståelse, normer och krav, tillit och demokratisk vänskaplighet. Listan kan göras hur lång som helst. Sådant som händer i Sverige och världen, i dag. Valet i höst, mitt engagemang i Medelklassupproret, de etablerade politikerna - många av dem är så ideologiskt trötta (eller tröttsamma i alla fall), högerextremismen som visar sitt fula tryne både här och i andra länder. Motståndet och våldet. Och feminismen, som genomsyrar alla frågor från lika lön till bortrövade småflickor i Nigeria. Klassfrågan. Den också. Allt, allt vill jag hinna med.

Jag får göra det till ett sommarprojekt tror jag! När bok och uppsatser kan läggas till handlingarna och tankebanorna kan löpa mer fritt. När tankar kan tänkas klart. Vi ses då!  

En curling-alert är inte så dumt Sanna Lundell!

Folk har fel. Varenda dag läser eller hör jag någon uttala saker som är fel. Ja, fel enligt mig då. Inte faktamässigt fel som att det bor 3 miljarder människor i Kina eller att Atlasbergen ligger i Grekland. Såna fel når också mina sinnen och det är irriterande i sig, men inte det jag vill säga nåt om här och nu.

Nej, det jag vill säga något om sånt som är fel enligt mig. Åsiktsmässigt fel, om man så vill. Folk som har cyklat i diket som en kollega brukar säga.

En som har fel: Sanna Lundell som i en artikel i Aftonbladet tycker att bonusmammor ska skärpa till sig, bete sig vuxet och sluta vara avis på sin partners barn. Uttryckt mer mångordigt såklart, men det var kärnan. Tycker inte jag det då? Att en ska bete sig som en vuxen när en är vuxen. Jo, det gör jag. Absolut. Jag blir bara så trött och provocerad av att det bara är bonusmammor som kritiseras. Inte bonuspappor. Ska inte de också bete sig vuxet? Sluta klänga på hennes och vara en vuxen partner istället för att bete sig hens andra, tredje etc barn? Rimligen. Men om detta inte ett ord. Beror det på att de redan uppfyller allt det som Sanna Lundell vill att de ska klara av? Skulle inte tro det. Nej, det jag skulle tro är att män har lättare att framstå som bra bonusföräldrar eftersom kraven på dem är väsentligt lägre. En kvinna förväntas vara samma sak när hon är bonusmamma som alltid  annars: mjuk och snäll (men inte för snäll såklart) självuppoffrande och tålmodig och v.u.x.e.n. En man har inte de kraven på sig. Inte i närheten. Det är som alltid: en kvinnan som är bara den minsta gnutta egoistisk får skit för det. Särskilt om det är barn med i bilden. En man som då och då tänker på sig själv först? Han är normal. Honom är det ingen som skriver arga artiklar om.

Ja, en ska vara vuxen och ansvarstagande och i de allra flesta fall se till barnen först. I det stora hela ska barnens behov alltid tillgodoses. Men inte i varenda sekund och detalj. Det är inte bra för någon. Jag tror faktiskt att det kan vara ganska bra med en partner/bonusförälder som fungerar som en slags curling-alert, som blinkar rött när bioföräldern slår knut på sig själv alltför mycket och/eller barnen beter sig illa och kommer undan med det. Nån som ser det som bioföräldern inte själv ser: att det är orimligt att en sjuåring ska sova mellan de vuxna varje natt, att fjortonåringen gnäller sig till att slippa diska eller att fyraåringen ständigt ska byta sin glass eller bulle mot förälderns efter att först ha geggat med sin. Till exempel.

Jag är curlar mina barn ibland, jag liksom de flesta andra. Jag lägger mig själv åt sidan för mycket ibland. Det är ofta ok, men då och då är det inte det. Och så uppskattar jag om någon säger det. Om någon blinkar rött.

Yttrandefrihet betyder inte lyssnarskyldighet

Den senaste tiden har frågan om Sverigedemokraternas besök på olika arbetsplatser fått mycket uppmärksamhet. Det som närmast kan beskrivas som ett nationellt uppror - Brandmän mot rasism - startade i Malmö, där brandmän inte ville ta emot Jimmie Åkesson och inte heller ville att deras brandbilar skulle synas på bild tillsammans med SD-ledaren. Brandmännens reaktion har fått ett enormt gensvar inte minst i sociala medier. Facebookgruppen Brandmän mot rasism har i skrivande stund över 16 000 medlemmar, människor från hela landet skickar in bilder med budskap som stöder Brandmännens reaktion. På Instagram och Twitter händer motsvarande.

Detta retar Åkesson och hans parti, det kan en ju förstå. Att mötas av motstånd är sällan kul. Men Åkesson trampar snett när han försöker hävda att det som händer är ett hot mot demokratin. Demokratin, så som han uppfattar det, betyder bland annat att det är en skyldighet för en anställd vid, säg, en brandstation att lyssna på vad till exempel en Sverigedemokrat har att säga. Om brandmannen inte vill lyssna borde hen bli av med jobbet, tycker Åkesson.

Jag vet inte om det beror på att Åkesson är okunnig eller om han bara låtsas inte förstå det enkla faktum att den grundlagsskyddade yttrandefriheten - rätten för honom och alla oss andra att, i princip, torgföra vilka åsikter vi vill - inte under några villkor följs av motsvarande skyldighet för någon enda människa att lyssna. Åkesson är fri att ställa sig på en låda och prata tills stämbanden blöder. Alla vi andra är fria att hålla oss borta. Det är så yttrandefriheten fungerar och måste fungera om vi ska kunna säga att vi lever i en demokrati.

Så här enkelt och så här jobbigt är det, Jimmie Åkesson: du är fri att berätta vad du tycker. Och jag, Brandmännen och alla andra som tycker att du är ute och cyklar, vi har rätt att inte lyssna.

Att vara sann mot den man bemöter är svårt men viktigt

Det är varje tänkande och skrivande människas rätt att insprireras av vad och vem hen vill. Det kan ingen ta ifrån en. Men om en säger det en säger som ett svar eller en replik på vad någon annan har sagt tillhör det vanligt hyfs och vett att man är sann med vad denne någon har sagt. Det är en självklarhet, som princip att hålla sig till. Kant skulle nicka bifall och de flesta håller med: ingen vill bli felciterad eller illvilligt missförstådd. Ändå är det så lätt att göra just det när en ska kommentera det någon annan har sagt. Särskilt om denna någon är en person en inte håller med eller till och med tycker illa om.

Jag vet inte vilken som är anledningen (om det ens finns någon) till att Isabelle Ståhl lägger ord i munnen på Dilsa Demirbag-Sten i sin kulturkrönika i onsdagens SvD. Men det är vad hon gör. I en egentligen alldeles utmärkt text om kulturens (särskilt litteraturens) värde och betydelse menar Ståhl att Demirbag-Steen har sagt att "konsten är en tröst inget annat". Som om det gällde all konst, all kultur över huvud taget. Som om det var enda värdet. När det framställs så låter det förstås huvudlöst. Jag är inte ute efter att mer generellt rusa till Demirbag-Stens försvar, men citatet måste sättas i sitt sammanhang om en ska vara sann mot henne, om hon ska få en chans att bli förstådd i det hon faktiskt säger. Den text Ståhl citerar och utgår från handlar nämligen inte om all konst, utan om självbiografier specifikt. Om värdet av och våndan med att skriva en självbiografi, om det en utsätter sig och sina anhöriga för och om vad som är modigt respektive fegt. I det sammanhanget får citatet om konsten som tröst en hela annan betydelse än den Ståhl ger det. Och motsätter sig - vilket jag också skulle göra om det var så Demirbag-Sten menade.

Såhär skriver Demirbag-Sten i sin krönika:

Är inte självbiografier en terapiform för författare? Jo, otvivelaktigt. En självbiografi är på många sätt höjden av självgodhet. Inte nog med att vi skyltar med vårt lidande, vi tror dessutom att just vårt lidande är värt att dokumentera och spridas. Oavsett vad det kostar andra människor.

Det finns en enfaldig tro på konsten som något högre än det verkliga livet. Men verkligheten kan aldrig återskapas. Inte ens den bästa stilist kan fånga livet när det är som störst. Vackra formuleringar kan bara försöka ge mening åt det meningslösa, strukturera det obegripliga och skapa skönhet där det inte finns någon. Konsten är tröst och inget annat. Det är banne mig inte lätt att vara människa.

Jag håller inte med henne, jag tycker att konsten - litteraturen - är mer än så. Men jag ger henne en poäng för att hon lyfter fram konstens kostnad och värdet av att trösta sig när livet är jävligt. och franför allt: jag vill vara sann mot henne.   

Wendy Brown - en politisk och teoretisk förälskelse

Föranledd av diskussioner vi haft i ett seminarium som jag följer har jag under vårvintern läst tre böcker av den amerikanska statsvetaren Wendy Brown, som fram tills för ett drygt halvår sen var mig obekant. Det är hon inte nu längre och för det är jag mycket tacksam. Jag har läst henne med stor behållning och blivit både glad och arg och stärkt i min politiska övertygelse därtill. Med avslutning idag (kanske blir det ett tillfälle till) samtalade vi om Att vinna framtiden åter, Browns framtidsvision för vänstern. Hennes poäng kan grovt sammanfattas såhär: vänstern och feminismen måste hitta ett sätt att ta sig ur sin uppgivenhet, ta tillbaka problemformuleringsprivilegiet och vända den nyliberala världordning som blivit globalt rådande till en långsiktigt hållbar ordning där människor får möjlighet att vara både individer och kollektiv.

Svaret på frågan om hur detta ska gå till är inte den moralism som Brown menar att delar av vänstern ägnar sig åt. Ett fördömande av de som "inte fattar bättre" som en reaktion på att världen förändrats åt ett håll man inte vill, en värld där människofientlig nyliberalism griper runt sig och genomsyrar snart sagt alla områden. Och sanktioneras därtill av staten som har gett upp tankarna på att ett annat system, en annan ordning, är möjlig. Nej, moralister får vi inte bli säger Brown. Vi får inte heller, vare sig vi är vänster, kvinnor/feminister eller någon annan grupp som är underordnad och ogillar den rådande ordningen, hemfalla åt det som Brown kallar ressentimentets logik (eller slavmoral med Nietzsches ord) dvs att hålla fast vid den identitet som "skadan" och underordningen medfarit. Istället måste vi hämta kraft ur vreden över sakernas tillstånd och göra oss av med det som binder fast oss vid det vi vill bekämpa. Identiteten ska inte bygga på oförrättens grund utan på viljan till förändring. Det är vilka vi ska vara: de som vill något annat och nytt!

Jag känner glad kamplust och vilja att läsa mer. Brown inspirerar mig både som teoretiker och som politisk person. Jag vill ha mer. Och till alla som inte har stiftat bekantskap med henne säger jag: vad väntar ni på?

Svar på tal om språket

Mitt inlägg häromdagen, om hur programledarna i Språket talar föranledde en anonym kommentar av det där slaget som jag känner mig kluven inför om jag ska besvara eller inte. Jag känner motvilja mot att besvara det som är raljant och ovänligt i tonen men jag är å andra sidan en väluppfostrad person. Så jag svarar, här i ett nytt inlägg.

Såhär skrev den anonyme:

"... de nya programledarna konverserar som två kvinnor på kafferep. Tydligen var så inte fallet tidigare, där programledarna talade i längre sekvenser. Måste man ljuga om allting bara för att man är feminist? Hör det till."

Det stämmer att Emmy Rasper och Ylva Byrman, de nya programledarna, talar i kortare sekvenser. Anna-Malin Karlsson, som gjorde mätningen, säger att detta gör att det mer liknar ett vanligt samtal. Man kan säga att det blir en intimisering av radioprogrammet, något som Olle Josephson, professor i nordiska språk, skriver om i dagens SvD. Radiopratare talar inte bara till sin publik utan även med varandra. Det kan vara ovant för vissa lyssnare, som upplever detta som provocerande. Som tycker att det därför är påkallad att använda ord som kafferep och tjatter.   

Det är även så att Rasper och Byrman delar mer lika på programtiden än det gamla programledarparet Ringarp och Andersson. Anna-Malin Karlssons mätningar visar att Andersson pratade mer än tre gånger så länge som Ringarp. Kan det vara så att detta upplevs vara mer "som sig bör" - att mannen tar mer plats än kvinnan? Likaså kan en fundera över om det faktum att det nu är en kvinna - doktoranden Ylva Byrman - som sitter på expertstolen och inte en man, provocerar människor.   

Den anonyme kommentatorn menar att detta är ett litet problem om man jämför med annat som händer i vår omvärld. Det har hen förstås rätt i. Det vill säga: om detta var ett isolerat problem som inte kunde kopplas ihop med något annat i samhället. Men så är de ju inte. Samma slags nedvärderande av (unga) kvinnor sker hela tiden, i allt från reklam till nöjesbransch till yrkesliv.  

Det går för sakta 2. Föräldraförsäkringen.

I dagarna har Hillevi Engström, moderaternas talesperson i jämställdhetsfrågor, gjort klart att hon vill se en tredje sk pappamånad. Ja, det är så de kallas, de två månader (som nu kanske blir tre) som inte kan överlåtas på den andra föräldern. Det vill säga: dagar som pappan inte kan lämpa över på mamman, utan som brinner inne om han inte tar ut dem. I nuläget är det till varje nyfött eller adopterat barn kopplat 390 dagar (ca 13 månader) med "full" ersättning och sen ytterligare 90 dagar med garantinivån 180 kr per dag. Av dessa dagar kan den ena föräldern (läs mamman) ta ut allt utom 60 dagar (de två pappamånaderna). Jag ogillar uttrycket pappamånad eftersom jag ogillar det det står för: att män fortfarande inte ser föräldraskapet som ett delat ansvar. Men det är ett faktum att de inte gör det, alltså är uttrycket adekvat.

En tredje pappamånad alltså. Det är klart att jag är positiv till en sådan. Även om det inte räcker så är det ett steg i rätt riktning, mot det för mig helt självklara: individualiserad föräldraförsäkring. För det borde vara såhär: alla människor som får barn har rätt och skyldighet att ta hand om detta barn. I normalfallet är man åtminstone två personer som skapar ett barn tillsammans - alltså två som ska dela på den kaka av föräldradagar som samhället för tillfället anser är lagom/har råd med. Alltå 16 månader delat på två lika med 8. Åtta månaders föräldraansvar på heltid till varje människa som får ett barn. Rätt och skyldighet. Det är inte svårt alls.

Ändå är det - tydligen - ett väldigt provocerande förslag. Hillevi Engström fick mothugg direkt av moderatkvinnornas ordförande Saila Quicklund som menar att det är "upp till föräldrarna själva" att bestämma. Hon är inte ensam om att resonera så. Det är en konservativ åsikt förklädd till klassisk liberalism. Oviljan att skriva människor på näsan är ett ädlare argument än uppfattningen att kvinnor bör (fortsätta) ta huvudansvaret för barnen.

Sedan de två pappamånaderna infördes 1995 respektive 2002 kan vi se en ökning av antalet dagar som män är föräldralediga. Men fort går det inte. Det har strängt taget inte inneburit något mer än att män (i snitt) tar ut de där 2 månaderna som annars ingen kan ta ut. Utredningen Män och jämställdhet (SOU 2014:6) visar att pappor är föräldralediga i snitt 17 % av tiden fram till barnets 2-årsdag. Vid den tiden har de allra flesta barn börjat på dagis och efter det är det alltså inte frågan om egentlig föräldraledighet utan handlar mer om att förlänga semestern med någon vecka eller kunna ta en fredag off då och då. 17 procent av tiden är män helt ansvariga för sina barn. 17 procent av 13 månader är drygt 2. Alltså: män tar ut pappamånaderna men inte mer?

Jo lite mer. För 25 % av alla pappor är inte hemma med sina barn en enda dag. (Hur många kvinnor agerar på motsvarande sätt tror du?)

1990 togs 7 % av föräldraledigheten ut av män. Så visst rör det på sig. Men det går på tok för sakta. Med den här takten kommer vi att få vänta till år 2060 innan vi uppnår målet: att alla människor som får barn delar lika på ansvaret. Vi har inte tid att vänta så länge. Vi måste införa individuell föräldraförsäkrning. Nu!

"Tjattrande ungflickor" i Språket

Ett av mina favoritprogram, Språket i P1, har nyss bytt programledare och språkexpert efter att ha haft samma duo i alla år (Anna-Lena Ringarp och Lars-Gunnar Andersson). Den nya programledaren heter Emmy Rasper och vid sin sida har hon doktoranden i nordiska språk Ylva Byrman. Jag lyssnar lika gärna som alltid. Programmet är det perfekta sällskapet när jag går till mataffären eller diskar, även med Rasper och Byrman bakom mikrofonerna.

Jag tror att jag är en normalkonservativ sort, en som brukar känna en viss oro inför sådana här förändringar. Kommer det att blir bra, kommer jag att tycka om att fortsätta lyssna (titta, läsa)? Och även: hur kommer andra lyssnare (tittare, läsare) att reagera? Svaret är oftast att jag tycker att det är ok och fortsätter lyssna. Om jag gillar programidén brukar jag anse att en ny programledare gör jobbet minst lika bra. På spåret är till exempel ett minst lika trevligt bihang till fredagsvinet och -osten nu med Luuk och Lindström i kostymerna som det var på Oldsbergs och Hellbergs tid.

Att jag tror att jag är normalkonservativ betyder alla inte reagerar som jag. Det finns de som är mer benägna att ta till sig nyheter. Men det finns också de som inte vill ha någon förändring alls, av någonting. Det vet jag ju. Men jag blir ändå både beklämd, arg och lite full i skratt när jag tar del av vad en rad lyssnare tycker om den nya programledarduon i Språket. Att de pratar för snabbt, för ljust och tjattrigt, att de avbryter varandra och till och med att det av tekniska skäl inte fungerar med två kvinnor som samtalar i radio, utan det bör vara en man och en kvinna är bara några av de synpunkter som folk har delat med sig av i mail och telefonsamtal.

Emmy Rasper skötte det hela snyggt. Hon lät Anna-Malin Karlsson, professor i svenska språket med inriktning mot sociolingvistik, mäta hennes och Ylva Byrmans talhastiget och jämföra dem med Anna-Lena Ringarp och Lars-Gunnar Andersson. Det visade sig, föga förvånande, inte finnas några skillnader alls. Kritiken är alltså tagen ur luften. Men anledningen finns kvar. Året är 2014 och det fortfarande provocerande att kvinnor tar plats på den offentliga arenan. Unga kvinnor dessutom. Det är för sorgligt.

Ohederligt och obehagligt av Poirier Martinsson

Svenska Dagbladets ledarsida, måndag. Under rubriken "Samvete och abort" får den konservative filosofen Roland Poirier Martinsson breda ut sig med de mest häpnadsväckande reaktionära åsikter jag sett på bra länge. Häpnadsväckande till och med för att komma från honom. Dessutom: han argumenterar på ett så instringent och ohederligt sätt att jag nära nog sätter frukostkaffet i halsen.

Anledningen till att Poirier Martinsson tar ut sina käpphästar i manegen är fallet med barnmorskan Ellinor Grimmark, som av religiösa skäl inte vill utföra aborter och därför inte är välkommen till den arbetsplats där hon först blivit lovad jobb. Detta stör honom oerhört, förstår man. Först får läsaren veta att det är samma sak (dvs lika etiskt tvivelaktigt) att som polis tvångshämta flyktingbarn som att i jobbet som barnmorska utföra en abort. Det är en illa vald liknelse, men ok, den kan passera. Desto obehagligare blir det dock när Poirier Martinsson gör gällande att ett par som väntar barn skulle må dåligt och kanske till och med känna sig tvingade att göra abort om den barnmorska de möter på MVC är för abort, det vill säga följer svensk lag. Detta är ett fullkomligt hårresande påstående! Steget mellan att vara för abort och att förespråka abort i det enskilda fallet - hur ser det ut enligt Poirier Martinsson? Nej, det klargörs givetvis inte!  

Till stöd för sin argumentation menar Poirier Martinsson att det "myllrar" av "blivande föräldrar som är abortmotståndare". Givetvis helt utan att anföra något annat belägg för detta påstående än att "folk hör av sig" till honom. För att de håller med honom, underförstått. Visst, det klart att det finns folk som är emot abort. Ingen tvivlar på det. Det har man rätt att vara. Men 1) Poirier, som bor i Texas, nämner inte om det är folk där som hör av sig. Det spelar ju viss roll för hur sanningsenligt verbet "myllrar" är. 2) huruvida dessa människor delar med sig av erfarenheter av att ha känt sig pådyvlade en abort de inte ville ha/göra eller "bara" vill prata motstånd mot abort i största allmänhet, det framgår inte heller.

Dessutom: det spelar faktiskt ingen roll om det så är horder med människor som hör av sig till Poirier Martinsson för att ventilera sitt abortmotstånd. Abort är lagligt i Sverige. Den som vill jobba som barnmorska ska kunna utföra de arbetsuppgifter jobbet innehåller. Jag undrar om Poirier Martinsson tycker att det är OK om läkare och sjuksköterskor som är Jehovas Vittnen vägrar ge blodtransfusioner och hellre låter människor dö.

Det är första april i morgon, inte idag.

Normer om kroppen - och det missriktade motståndet

Kroppen. Jag återkommer till den. Idag har jag paus från löpningen eftersom jag ska springa ett seedningslopp inför GöteborgsVarvet imorgon och vill vara maximalt pigg i benen då. 10 km ska avverkas i rekordfort är det tänkt och då får man inte vara det minsta matt eller stum. Alltså ingen runda idag. Det är jag själv som bestämmer och nu har jag gjort detta val. För min egen skull. Men om jag bara skulle gå på min kortsiktiga längtan skulle jag snöra på mig skorna och ge mig ut på en långrunda här snart. Som jag brukar göra på lördagsförmiddagar.

För att göra något kreativt av den rastlöshet som ofelbart uppstår när jag inte får utlopp för min springlust tänkte jag skriva något om träningen som ett sätt att disciplinera kroppen, hur det "behovet" har uppstått och vad det gör med oss människor.

Jag har en stor inneboende kluvenhet inför detta med träning och kroppskontroll. Det är mycket å ena sidan.... men å andra sidan... när jag resonerar med mig själv (eller med andra om detta).  

Från början var träningen och kosten ett sätt att bli smal. Det var inte ett mål som överskuggade andra mål. Det var det enda målet. Jag hade inget tanke på något annat. Hälsa, bra kondition, att bli piggare och mer motståndskraftig mot sjukdomar eller leva längre (eller någon annan av alla de goda effekter som kommer ur att ha en vältränad kropp) intresserade mig inte. Jag ville bara bli smal, punkt. Jag ville uppfylla normen för hur en kvinna ska se ut för att vara gångbar och behaglig. Med det målet tränade jag och åt sunt och magert och drog på mig en mild form av träningsanorexi. Under lång tid brottades jag med mindervärdeskänslor och det enda sättet att må bra var att se till att vågen höll sig på rätt sida om magiska siffror. Min kropp var en fiende som skulle besegras, en inte en vän att uppleva roliga saker med.

Någonstans på vägen mellan då och nu har jag blivit trygg nog att skaffa mig andra mål. Träningen handlar inte längre om vara smal, mat är inte längre nåt jag räknar på. Att springa är ett sätt att leva, ett mål i sig. Jag springer för att jag mår bra medan jag springer, det ger mig ro att tänka och endorfinkickar att leva hela dagen på. Jag springer inte för att bli smal. Jag springer egentligen inte för något alls, men en del mål har jag skaffat mig. Jag vill kunna springa ett marathonlopp utan smärta, jag vill sätta nytt personbästa på GöteborgsVarvet, jag vill springa en mil på under 48 minuter. Såna mål har jag.

Men fortfarande kan jag höra den gamla jävulens röst inne i mitt huvud. Den som sa till mig att jag måste gå ner i vikt, äta mindre och magrare, avstå från sås och inte ta om från lunchbuffén. Jag tror inte att den rösten någonsin kommer att tystna helt. Jag är rustad för att slå dövörat till och fortsätta träna och äta på mitt sätt, de allra flesta dagar går det bra, men det är ingen garanti. Jag är sårbar och nåbar, precis som alla andra kvinnor som kämpar med de snäva normer som når oss från reklam, film och andra medier. Det är svårt att stå emot, för alla.

Jag är utan tvekan kritisk till dessa krav och normer. Det kommer inte ut något gott ur den ångest som massor av kvinnor (och män) känner inför sina egna kroppar. Att vara upptagen med att grubbla över om en duger eller inte, att träna för att skapa sig en utsida som passar in, att äta (eller inte äta) för att ingen ska kunna säga att en är tjock - det är ingen bra grund för ett gott liv. Därom är jag alldeles säker. Been there, done that. (Och kan som sagt fortfarande trilla dit igen).

Men. Att ha en kropp som orkar röra på sig, en kropp vars muskler, leder och senor medger fysisk aktivitet utan att gnissla och smärta, en kropp som väger lagom mycket så att knäna och ryggen pallar för att bära runt på den - det skapar livslycka. Därom är jag också alldeles säker. Jag vill alltid orka springa, jag vill aldrig bli så tung att mina knän inte orkar bära mig. Jag vill aldrig ha så dålig kondition att jag inte orkar gå uppför trappor eller backar. Jag vill ha en kropp som håller för det jag behöver kunna göra för att må bra.

Och här kommer kluvenheten in. För även om de krav som ställs på oss ställs av fel skäl - för att vi ska vara vackra och aptitliga för andra att se på - så är det i sig sunt att ha en kropp som orkar fungera. Som till exempel inte väger alldeles för mycket. Att göra motstånd mot normen genom att vägra vara sund (vilket inte bara handlar om vikt, förstås) är därför bara ännu ett sätt att skada sig själv. Det utgår från vad en uppfattar som förtryckande, genom att reagera på det, men det gör det på ett sätt som slår tillbaka på en själv. Det är inte ett befriat sätt att vara sig själv nog. Det är att ta makten över sin egen skada, men det är fortfarande att skada sig. Den befriade kroppen är en kropp som kan göra allt. Som inte begränsas av någonting. Inte av normer om magerhet eller höga klackar men inte heller av ett långfinger i luften i form av överflödskilon eller dålig kondition.

Läraren flyttar till sin skrivarbubbla

En intensiv undervisningsperiod är snart slut. Jag har alltid en stor del av min undervisning förlagd till terminens första halva. Det har slumplat sig så och det är ok, det gör att den andra halvan kan hållas ganska "ren" och att det finns tid för eget skrivande på det sätt som passar mig: många dagar på raken då jag kan pyssla helt och hållet med mitt. Dagar då jag inte störs av undervisning och kontakt med studenter. Jag fungerar så: jag vill helst jobba med en sak i taget och försjunka i det. Inte hatta runt mellan en massa olika uppgifter. Eller mer rätt: det är så jag vill ha det när jag är forskare/tänkare/författare. När jag är lärare är jag mycket mer kortsiktig och tålig när det handlar om att bli avbruten eller behövd, när det är korta deadlines och mycket runt om hela tiden. Jag funkar i det.Tycker rentav om det. Jag störs inte alls av att ha folk runt mig, att vara i centrum hela tiden eller att studenter mailar, ringer och kommer förbi mitt kontor för att ställa frågor eller bara småprata. Men om samma kontext flyttar med mig när jag ska gå in i min andra roll, när jag ska skriva, då funkar jag inte alls. Då kan ett avbrott bli till en förlorad förmiddag. Då behöver jag flytta in i en bubbla.

Just nu är det övergångsfas. Betyder: inga fler föreläsningar. Betyder också: en massa tentor att bedöma. Men parallellt och efter det: tid för mitt bokprojekt om att pappa i exil, projektet som nu ska bli till en färdig bok. Innan semestern ska den vara korrfärdig, det är planen. Idag är första dagen på länge som jag hinner ens titta på texten, närma mig den och se skillnaden mellan de kapitel som är mer klara och de som är embryon fortfarande. Jag tycker om den men jag är också lite trött på den. Jag vill att den ska bli klar och att den ska bli bra. Så att några andra vill läsa den. Det den handlar om är viktigt, det tror jag verkligen. Nu ännu mer än när jag började skriva. Att förstå är grunden till så mycket. 

Jag plockar fram den senaste utskriften och ser att alla marginaler är fulla av anteckningar på längden och tvären. Det är där jag får börja, så jag hittar in i texten igen. Hej boken, nu kör vi!

Jag vill inte välja. Jag vill rösta!

Väljare. Ett vanligt ord i medierna, särskilt nu när det är valår. Det är något med detta ord: Välja.re. En sån som väljer. Varför heter det så? Varför heter det inte röstare?

Vi säger att rösta, t ex i uttryck som rösta blankt. Vi pratar om vilket parti vi ska rösta på. Inte vilket vi ska välja. Men när vi omnämns i medierna, som grupp, då blir vi väljare. Vad betyder det? Vilka associationer ger det?

Att rösta, att avge en röst, är att säga något. När vi röstar i ett riksdagsval så säger vi hur vi vill att landet ska styras de kommande fyra åren. Uttrycket rösta kommer från att yttra sig, använda sin röst för att påverka sakernas tillstånd. Jag tycker att det är vackert! Det demokratiska systemet innebär att var och en kan göra sin röst hörd. Rösträtt heter det, detta att var och en har en rätt att göra sin röst hörd. Du och jag och alla andra med rösträtt är tillfrågade: vad säger ni, hur ska vi ha det? Den som säger hur den vill ha det tar ett ansvar. Och omvänt: den som inget sa kan inte komma och klaga efteråt. Att säga hur en vill ha det är kollektivt. Det bygger på att vi är flera och att vi ska jämka samman oss, enas om nåt som funkar för så många som möjligt. I politiken liksom när vi gör upp om hur vi ska leva tillsammans hela släkten i den hyrda sommarstugan eller när vi är några vänner som ska gå på bio tillsammans.

Att välja är något helt annat. Det finns ingen röst i väljandet. Inget kollektivt och inget ansvar. Den som väljer ser bara till sig själv och hur hen vill ha det. Den som väljer ställs inför ett utbud som någon annan har dukat upp. Den som ska välja kan göra det med mer eller mindre omsorg och eftertanke, men det är en individuell handling som inte tar ansvar för något gemensamt. Den som ska välja kan man fjäska för: välj min produkt, välj mig!

I valrörelsen behandlas jag (och du) som en som ska välja, inte som en som ska rösta. Inte som en ansvarstagande och kollektiv medborgare utan som en jagnära individ. Men jag vill inte ha det så. Jag vill inte välja. Jag vill rösta!

Den privata lösning jag inte vill ha

I söndagens Svenska Dagbladet finns ett reportage om en förlossning, skrivet av den svenska frilanskorrespondenten Kinga Sandén. Det handlar om när hon 2013 födde sitt första barn på ett sjukhus i Buenos Aires. Hon bor där och då är det logiskt att föda där. Nej, hennes text handlar förstås inte bara om en förlossning. Reportaget handlar om hur annorlunda precis allt är om en jämför med en förlossning i Sverige. Det är i alla fall så jag läser texten.

Sandén har, lite på nåder, fått och haft råd att teckna en privat försäkring för att kunna föda sitt barn utan att ta exakt alla kostnader själv. Skillnaden mellan en skattefinansierad förlossning i Sverige och en försäkringsfinansierad i Argentina är milsvid. Den bild Sandén visar oss innehåller allt det som gör att jag inte vill ha den typen av lösningar. Några exempel ur reportaget:

Ungefär hälften [av kostnaden för förslossningen, min anm.] ersätts av min försäkring på ett par tusen i månaden som också täcker inläggningen, ”dock ej eventuella blodtransfusioner” står det på vouchern. Jag betalar Cecilia [förlossningsläkaren, min anm.] också för allt hon inte gör. Att hon inte sätter in värkstimulerande dropp så fort jag kommer in. Inte tar ut barnet med kejsarsnitt efter ett par timmar eftersom förlossningen ”inte går framåt”. Att hon inte klipper upp mitt underliv.

Det är annars rutin, trots att det strider mot god läkarsed, sunt förnuft och Världshälsoorganisationens rekommendationer. För privata vårdföretag är ett kejsarsnitt mest lönsamt: de fakturerar försäkringsbolagen mer än för en förlossning, samtidigt som de sparar många timmars arbete, kan schemalägga snitten på billig och bekväm dagtid och öka genomströmningen av patienter.

Det är inte på dessa premisser kvinnor ska förlösas, brutna ben gipsas, inre organ bytas eller vaccinationer ges. Varken plånbokens tjocklek eller incitament som snabb behandling eller att personalen slipper jobba natt, ska styra vilken vård jag och du och alla andra får. Det ter sig självklart för oss. Men det är inte det. Såklart inte! Vi kan inte räkna med att det kommer att fortsätta vara så. Vi måste berätta för våra politiker att vi vill ha en gemensamt finaniserad sjukvård och inget annat.

I ett avseende har vi redan samma modell som Argentina. Nämligen inom tandvården. Den svenska tandvården som varje vuxen människa i stort sett får finansiera själv. För att minska risken för stora och dyra överraskningar kan en teckna ett avtal om sk frisktandvård. En försäkring alltså. Premien beräknas på försäkringstagarens ålder, tandstatus och historik som patient. När en har tecknat försäkringen blir en kallad till regelbundna men inte särskilt täta besök. Det finns också en del förbehåll gällande vad som ingår. Allt ersätts inte. Men det är tryggt att veta att för en hundring i månaden har jag rätt till den tandvård jag i normalfallet behöver.

Ändå är det något som skaver. Vid flera tillfällen har jag tydligt fått intrycket att min tandläkare och -hygienist gör bedömningen att jag inte behöver behandlas, t ex att den tand jag misstänker kan ha ett litet hål inte behöver lagas. Såklart! Jag betalar ju min premie oavsett och blir dessutom glad om jag slipper laga och i stället får höra att mina tänder är hela och fina. Jag har inte kunskaper nog att kräva behandling och de har inget incitament att erbjuda den.

Det är den omvända situationen mot den jag alltid undvikit genom att inte anlita privat tandläkare: att mina tänder finansierar hens amortering på sommarhuset eller julresa till Thailand. Nu känns det om som jag hamnat ur askan i elden. En annan sorts privat lösning. Jag vill inte ha någon av dem. Jag vill ha gemensam finansiering, genomförande och kontroll. Tack på förhand!

Dags att sätta i strömsladden!

Den senaste veckan har jag jobbat 150 % och inte haft många lediga stunder. Delvis självvalt och delvis för att saker händer samtidigt, som t ex att tentor på alla kurser ska vara färdigbedömda samma dag. Sådana arbetstoppar är alltid pressande och om en till det lägger förkylning med tröttsam hosta så blir det en rätt trött människa som kommer ut i andra änden. Som kommer ut idag, den första obokade dagen på länge. Alla de tankar jag tänkt under de här dagarna, om det som händer i samhället (nazisternas mordförsök i Malmö mest av allt) och om det jag pratat med mina studenter om (makt, etik, vetenskaplighet, hedersnormer för att bara nämna några saker) och som jag hela tiden har tänkt att jag ska skriva något om idag - var är de nu? Tröttman är massiv och det enda jag orkar tänka är att jag vill sluta hosta och orka springa igen. Det känns oerhört primitivt och banalt. Men jag har varit här förr och vet varför och vad som krävs. Min hjärna är urladdad, det mentala batteriet står på noll och då behövs hjärnvila och fysisk aktivitet. Sen behöver jag läsa lite skönlitteratur och smyga över till Jasbir Puars bok om terrrorism som jag längtar efter att ta min in i. Imorgon är jag på banan igen. Den här banan.    

Vi förändrar världen. Vi!

Världen som jag lever i är upp och ner. Alldeles för mycket jobb på för lite tid och en tröttsam förkylning på det har gjort att jag inte hunnit skriva på ett tag. Men tänka hinner en ju, och det jag tänker är att jag vill vända tillbaka min värld. Din värld, vår.

Blindheten som finns runt om mig gör mig förtvivlad. Vi har en statsminister som slirar på orden och förminskar fruktansvärda händelser. Ser bort från sammanhang och mönster. En utrikesminister som kör på i samma stil som alltid: Kung Bildt vet bäst och Svoboda är inget hot mot någon.

Runt om mig blir människor utsatta för allt från hån och nedvärderande kommentarer till fysiskt våld och samtidigt finns det människor som inte vill se. Som tycker att det är för jobbigt att ta in verkligheten och som gör allt som händer till tillfälligheter. Som inte ser strukturer och mönster utan bara enskilda individer, enstaka händelser. Det är inte så vi förändrar världen. Vi kan göra det, tillsammans går det. Men inte så.

ADHD, Asperger och andra diagnoser - om subgrupper och uddahet

Vi människor är sociala skapelser. Från födseln och många år framåt är vi helt beroende av våra föräldrar (eller andra vuxna människor) för att överleva. Men även när vi blivit stora nog att i rent formell mening överleva på egen hand är de allra flesta beroende av andra människor för välbefinnande, harmoni och lycka. Vi klarar oss utan andra men vi trivs inte. Att höra till är centralt. En familj, en krets av vänner, nära och kära människor att tillbringa tid med, anförtro sig åt. Den tyske filosofen Jürgen Habermas använde begreppet Livsvärlden för den delen av tillvaron, som han menade är absolut nödvändig för att vi ska orka med alla de krav som ställs på oss i Systemet, dvs de miljöer och situationer där vi inte är bland de nära och kära, utan där vi förväntas prestera, leverera och visa vad vi går för. Livsvärlden är den bildliga plats vi fyller oss med kraft och energi för att kunna fungera i Systemet. Utan Livsvärlden går vi under. Alltså är det grundläggande att vi har en Livsvärld att landa i, höra till.

Men vid sidan om detta behöver vi också känna att vi hör till det System vi förväntas fungera i. Vi måste känna oss hemma i den värld där vi rör oss, där vi arbetar, deltar i det politiska livet och vad vi nu ägnar oss åt. I denna värld finns normer för hurdana vi ska vara för att passa in. Beroende på vilka vi är och hur sammanhanget ser ut är dessa normer olika. Men de finns där och även om vi inte är aktivt medvetna om dem så anpassar vi oss till dem.

Den människa som inte känner att hon passar in i eller välkomnas i den grupp hon förväntas och vill höra till kommer att uppleva utanförskap och ensamhet. Hen försöker sannolikt förstå vad detta beror på och det är inte ovanligt eller konstigt att hen förlägger skulden till avvikelsen hos sig själv. "Om jag inte passar in så måste det ju vara mig det är fel på" är ingen orimlig tanke. Att i det läget få en förklaring i form av en diagnos som ADHD eller Asperger kan givetvis upplevas som befriande. Aha, det är därför jag inte fungerar som andra, det är det som är förklaringen till att jag känner mig annorlunda och "konstig".

Utifrån den starka drivkraften att tillhöra, vara en del av något, är det logiskt att människor med diagnoser av olika slag söker sig till varandra. Att de bildar subgrupper. Utanförskapet förstärker inte det sociala behovet som sådant, men eftersom majoritetssamhället stänger ute uppstår behov att söka sig till andra sammanhang. Såna som välkomnar. Enligt en logik är det en plats där den som har en diagnos (eller känner igen sig i diagnoskriterierna) kan slippa känna sig udda och avvikande. En plats där det udda blir norm. Men enligt en annan logik finns det en risk att det är just det udda som odlas. Att en går in i sin uddahet och vill vara i den eftersom både gruppens raison d'etre och individens plats i den bygger på uddaheten. Och dessutom: den som är utsatt har all anledning att vilja befinna sig i den trygga mitten av sin subgrupp och inte närma sig dess gräns. Att odla sin uddahet blir därmed svaret på flera frågor.

Vad jag menar med detta är absolut inte att skuldbelägga den enskilde individ som vill befinna sig i sin subgrupp och där odla eller förstärka sin särskildhet. Jag funderar bara högt på vad det innebär för samhället. Subgrupper kan leda till (krav på) en förändring men de kan också innebära att människor ställer sig vid sidan av och slutar delta i det gemensamma. Slutar försöka göra skillnad. Och det kan aldrig vara bra, för någon. Hur begripligt det än är.

Den dumma löparen?

Jag lyssnar på ett gammalt Filosofiska rummet med rubriken Den dumma idrotten där filosofen Kutte Jönsson, journalisten Jenny Maria Nilsson och idéhistorikern Sverker Sörlin samtalar. Temat är att idrottande/tränande människor ofta betraktas med viss skepsis av de som varken tränar eller är intresserade av sport i egenskap av publik. Det är som om det är en slags trade-off: den som lägger ner mycket tid på träning helt enkelt kan inet samtidigt vara intelligent/intellektuell. Hen är helt enkelt lite dum. Eller omvänt då: det väcker förundran om en förgivettaget intellekteull person visar sig vara hängiven motionär. Jag möter detta ibland och blir lika förvånad och irriterad varje gång. För mig fungerar träningen som motor. Jag mediterar, löser problem och får en massa energi under min dagliga löprunda. Utan den skulle min intellektuella kapacitet vara mindre, helt avgjort. Och jag tror inte att jag är unik.

Vasaloppet och välfärden

Idag tittar jag och många med mig på Vasaloppet. Två gånger om året äter jag frukost i tv-soffan: för att se Lucia-firandet och för att se Vasaloppet. Ett lika återkommande inslag är alla de frivilliga som kokar blåbärssoppa, hjälper till att valla skidor och ge massage åt stela ben och ryggar. Med mera. Utan dem ingen Vasalopp. Den fantastiska frivilligsektorn som ger ett sådant mervärde på så många sätt, för så många. Jag blir glad när jag ser och hör dem, dessa engagerade människor som både ger och får. Föreningslivet, grunden för detta, är ett strålande sätt att göra saker tillsammans.

När jag i olika sammanhang, t ex i debatter med anledning av Medelklassupproret, säger att vi ska ha en gemensam välfärd och inte förlita oss på välgörenhet är det inte denna typ av frivilligt arbete jag vänder mig emot. Den som tror det ser inte skillnad på det som är en slags lyx eller krydda i tillvaron och det som handlar om överlevnad. Vasaloppet är en sådan krydda. Ingen far illa utan Vasaloppet. Ingen av de som står där och kokar blåbärssoppa eller vallar skidor gör det för att rädda livet på folk eller skydda någon från att bli misshandlad eller supa ihjäl sig. Det handlar om glädjen i att göra något tillsammans, där alla befinner sig på samma nivå och behöver varandra enligt samma logik.

Sådant som Vasaloppet ska ordnas av frivilliga krafter. Det är själva poängen. De behövs inte för att vi ska överleva utan för att vi vill ha roligt.

Det som handlar om överlevnad och skydd mot utsatthet ska däremot inte vara utlämnat till att någon tycker att det är roligt att koka soppa, erbjuda en sängplats eller skänka en matkasse. Sådant ska vi ta hand om tillsammans genom samhället. Genom att betala skatt och anställa människor som får lön för att göra det. Det ska inte vara upp till frivilliga krafter. Hur fina de än är och hur mycket de än kan uträtta ska de inte behövas.

Den kvinnliga kroppen - resultatet av ett hemligt pysslande

Kroppen. Min fysiska uppenbarelse, utsidan och det alla andra ser. Som jag aldrig kan gömma eller glömma. Utsidan är alltid synlig, alla människors utsida, men särskilt kvinnors. Även vid livets mitt är en kvinnas kropp ett objekt i den meningen att andra har (rätt att ha) åsikter. Jag blir, liksom alla andra kvinnor, bedömd - de facto eller åtminstone potentiellt. Inte så att det stör mig i min vardag, men det är alltid en aspekt. Jag lever livet medveten om att jag alltid syns. Personligen har jag ett bagage som inte alla har, men det jag och alla andra (kvinnor) lever med har inte med min (eller någon annans) personliga historia att göra. Det har att göra med de normer som varje samhälle och varje tid har för den kvinnliga kroppen. De förväntansstrukturer som finns: sådan ska du vara. I vår tid och i vårt samhälle ska kroppen vara smal. Punkt.

Det låter ju "lätt". Men är det inte, för det är absolut inte så att det "räcker" att vara smal. Nej, en tydlig norm för den femmiga kvinnan är att hennes kropp ska vara smal men det får inte se ut som om hon - kroppens ägare - har ansträngt sig för att göra/hålla den smal. Kroppen ska vara naturligt smal. Inte bantad, inte tränad, inte pysslad med. (Detsamma gäller för hela den kvinnliga utsidan, men det är en annan text). Detta innebär paradoxalt nog ett dubbelt arbete: Dels ska en greja med sin kropp: träna, äta sunt osv. Och dels ska en låtsas att en inte håller på och grejar. Den smala sunda kroppen ska liksom bara vara. Som om den vore sådär smal och sund av sig själv. För de allra flesta är den inte det. Den är ett resultat av den disciplinering av kroppen som varje kvinna förväntas ägna sig åt. Men detta arbete med kroppen ska inte synas. Bara resultatet ska finnas där, synligt för alla. 

Ett sätt att frigöra sig - i alla fall delvis - från denna förväntansstruktur är att vara tydlig med att en är en tränande kvinna. Oavsett om en huvudsakligen tränar för att kroppen ska vara inom normramen eller om en gör det av andra skäl (hälsa, välbefinnande, kunna springa lopp och sätta nya rekord - eller allt på en gång) så innebär denna position ett erkännande: ja, jag grejar med kroppen. Och därmed är jag lite mindre kvinnlig. En intar på så vis en särposition som är både befriande och utsatt på samma gång. Den tränande kvinnan är ju inte på något sätt undantagen från andras bedömning och kommentarer. Nej hon är lika synlig som alla andra. Men kanske har hon mobiliserat kraft att stå emot. Kanske kan hon på så vis låta bli att lyssna.

Den vita överordningen som hittepå?

Ibland blir det lite extra tydligt för mig att alla inte har samma utgångspunkter när de tänker på samhället och människorna. I min vardag, där jag mycket rör mig bland människor som tänker på samma sätt som jag (både i den fysiska verkligheten och på sociala medier) händer det att jag får för mig att det råder större enighet om tillvaron än det gör. Häromdagen påmindes jag - igen - om att jag inte kan ta det för givet.

Jag föreläste om makt och mångfald för en grupp studenter. Eftersom de är i början av sin utbildning höll jag mig på en grundläggande nivå och redogjorde bland annat för olika definitioner av etnicitet och att ras är ett alternativt begrepp som kan användas för att komma åt sådant som det vagare och därmed trubbigare etnicitet inte hjälper oss att se. Det brukar uppfattas som provocerande, vilket jag både är medveten om och säger till studenterna. Igår som alltid annars. (Begreppet ras är historiskt belastat, men det ska jag inte gå in på nu). I den aktuella gruppen var det dock inte ordet ras i sig som upplevdes som provocerande, utan att jag pratade om att det finns en norm som gör att vit är överordnad icke-vit. Och att denna norm och överordning leder till att icke-vita människor ringaktas och blir utsatta för allt från diskriminering till våld. Det var för mycket struktur för några av de som lyssnade. En person menade att alla grupper av människor "pratar skit" om varandra, det är inte bara vita som gör det. Som belägg för detta anförde hen att svarta rappare visar upp en förlöjligande bild av vita (män) i sina musikvideor (vilket jag inte kan bekräfta att de gör, men det spelar ingen roll för resonemanget). Alltså kan man inte säga att det finns en vit överordning. Allt som vita människor genom historien har gjort och fortfarande gör mot icke-vita är alltså inte värre än att visa upp en bild av den vite killen som en tönt i en musikvideo.

Det är tur för min sinnesfrid att inte alla studenter visar upp samma ignorans. Som lärare är det förvisso min roll att förklara teorier, visa hur man kan analysera och förstå samhället, ge redskap. Bland annat. Jag vill tro att jag är rätt så tålmodig. Jag kan förklara samma sak om och om igen, på olika sätt, med olika exempel. Så länge jag känner att jag når fram, att någon får större kunskapsmassa och greppar omvärlden lite bättre är det meningsfullt att hålla på. Men när jag talar till en vägg, när det inte händer någonting alls, när någon efter sex timmars föreläsning om maktordningar och kategoriseringar inte kan ta in att det finns en vit överordning och att vi måste se att ras spelar roll för människors liv och chanser, i Sverige och i världen, då blir jag trött. Men det är nyttigt också, att bli påmind om att det finns mycket kvar att göra. Så jag säger till mig själv: Spotta i nävarna och hugg i!

Min kropp och ingen annans!

Jag skriver detta utifrån en stark känsla av ilska och trötthet. Det handlar om kvinnan och kroppen och är ett ämne som berör mig mycket personligt. Den konkreta anledningen är ett inlägg från Facebookgruppen/-sidan Humans of New York, där en ung kvinna kommenterar... nej, lägger en bildtext till ett foto av sig själv. Hennes kommentar, hennes budskap handlar om att detta är hon. Detta är hennes kropp, hennes och ingen annans och det borde inte vara någon annans business hur den ser ut. Men det är det. Och så ger hon läsaren några exempel på vad människor har utsatt henne för. Människor som tycker att det är deras rätt att ha synpunkter på hur hon ser ut och att hacka på henne för att hon avviker från rådande norm om hur en kvinna ska se ut.

Jag läser, nickar igenkännande och önskar att jag hade varit lika modig som hon, när jag var ung. Att jag hade vågat säga ifrån. Att jag hade vågat, kunnat, orkat reclaima min kropp. Kräva rätten att slippa bli bedömd, hånad och skrattad åt. Jag gjorde inget av det. Istället teg jag. Teg, led och la skulden på mig själv. Så småningom hittade jag till träning som passade mig och kan nu efter ett halvt liv av självförakt, ätstörningar och perioder av överträning ärligt säga att jag är glad över min kropp. Den ser ut som den gör och det är ok. För den fungerar. Jag kan springa en mil om dagen utan att det gör ont någonstans. Det räcker.

Såren från alla de där åren då jag hatade min kropp eftersom min omgivning sa till mig att den inte dög, eftersom dess otillräcklighet och avvikelse från normen väckte mina "kompisars" förakt, de såren är läkta. Jag är inte arg längre, jag är trygg i mitt nu. Men jag ser runt om mig hur unga tjejer kämpar med sina kroppar. Hur snäv normen är och hur skoningslöst de dömer varandra. Det är inte killar som diskuterar thigh gaps t ex. Det är tjejer. De för vidare normen om magerhet och discplinering av den kvinnliga kroppen genom att fotografera sina smala lår (thigh gap syftar på den glipa som blir mellan låren på en smal/mager tjej när hon står med raka ben).

Att i denna kontext, denna förväntansstruktur, inte bara avvika från normen utan också stå för det och ta strid för rätten till det är starkt och modigt. Det är alltid lättare att bara anpassa sig. Spela med och vara som en förväntas. I det perspektivet är jag en fegis. En anpassling som tränar och discplinerar min kropp. Nej, det är inte så enkelt. Givetvis inte. Men det är en annan bloggtext: om den samtida individens (och i synnerhet kvinnnans) upptagenhet av sin egen kropp.

Här och nu nöjer jag mig med att vara tacksam över att det finns modiga unga kvinnor. Och känner hopp.  

 

Muslimer och HBTQ-frågor - finns det något rätt och fel?

Ett av de klurigaste problem jag brottas med är frågan om tolerans för den intolerante. Den finns med som ett ständigt gnissel när jag skriver på min bok om att pappa i exil. Allt handlar egentligen om den övergripande frågan: hur ska en förhålla sig till att det finns värden som en inte kompromissar med men som krockar med andra dito värden? Vilket värde är viktigast? Om mänskliga rättigheter handlar om rätten att leva sitt liv så som en vill, hur kan detta garanteras var och en? En sak som komplicerar resonemanget är att jag och andra som lever i en vit västvärld utgår från att det är individen som är den minsta nivån, att allt till syvende och sidst handlar om individens frihet och rätt att välja. Men det är inte en självklar utgångspunkt för alla människor i hela världen. Jag är för egen del övertygad om att en måste utgå från varje människa när en pratar om rättigheter, att individen är den minsta enheten och att vi aldrig kan tillåta att hens rättigheter tillbakavisas till förmån för gruppens. Men har jag mer rätt än någon som säger att en tvärtom måste utgå från grupper (familjen t ex)? Eller är det bara en åsikt jag har, en åsikt som har lika stor rätt att bli hörd som alla andras, men likafullt bara är en åsikt? För mig är det självklart att det är det senare. Det knappast kan anses vara en objektiv sanning att individen är den minsta enheten som allting ska utgå från. Det är givetvis min sociala och kulturella kontext i en individualiserad västvärld som får mig att tycka det.

Finns det då någon uppfattning som inte är en åsikt, som är (eller borde vara) en objektiv sanning, giltig överallt och bortom det diskuterbara? Redan genom att flika in ett "borde vara" anger jag viss tveksamhet eller kalla det hellre osäkerhet. Jag önskar att det var så, men är inte säker på att jag på ett stringent sätt kan argumentera hem det.

Frågan aktualieras och görs konkret genom två texter de senaste dagarna. Den ena är Jasbir Puars bok Terrorist assemblages och den andra är en ledare i Svenska Dagbladet den 18/2. Per Gudmundssons ledare tar upp problemet med homofobi bland muslimer, en fråga som är ständigt relevant att förhålla sig till men som i dagarna blev lite mer aktuell eftersom gästlistan till Muslimska familjedagarna offentliggjordes och visade sig innehålla åtminstone två personer som gjort sig kända för att driva hatpropaganda mot homosexuella. Dessa personer har lyfts ur programmet men problemet kvarstår: Hur förhåller jag mig till att människor med sin religion som motiv och vapen angriper andra människor för deras sexuella orientering? Fördömmer jag det? Ja det gör jag. Utan minsta tvekan gör jag det. Men: är det min åsikt eller är det en sanning?

Och: kan detta utgöra en fara, kan det vara så att det finns anledning att nyansera bilden av muslimer kontra HBTQ-världen?

Jasbir Puar har utvecklat begreppet homonationalism, som hon menar är ett redskap för att förstå hur länder som har en öppen och erkännande (officiell) inställning i HBTQ-frågor tar denna till intäkt och låter den utgöra ett argument för en slags moralisk särställning: Vi är upplysta och tillåtande, vår uppfattning är den mest korrekta och det är utifrån vår insikt och med våra metoder som världen ska frälsas. Även om en kan ställa sig bakom innehållet, det vill säga inställningen till HBTQ-personer, är det inte självklart att en också sympatiserar med denna självgodhet. Eller: den är i alla fall inte oproblematisk. Om det är som Puar säger - att gayvänliga länder anses vara per definition bättre: "within global gay and lesbian organising circuits, to be gay friendly is to be modern, cosmopolitan, developed, first-world, global north, and, most significantly, democratic." - då finner jag anledningen att nyansera.

Ett sätt att nyansera är att se fenomen pinkwashing, det vill säga att en liberal och HBTQ-vänlig hållning används för att täcka över en mindre vacker attityd ifråga om ras/religion. Pinkwashing används ofta för att specifikt rikta fokus mot Israels agerande gentemot Palestina, men behöver inte begränsas så.

Puar menar såhär:

Den Israeliska pinkwashingen är en kraftfull metod genom vilken termerna i Israels ockupation av Palestina är upprepade – Israel är civiliserat, palestinier är barbariska, homofobiska, ociviliserade, självmordsbombande fanatiker.
 Pinkwashing skapar bilden av Israel som det enda gayvänliga landet i en
 annars fientlig region. Detta har många effekter: det förnekar Israels homofobiska förtryck av sina egen hbtq-medborgare, som det finns gott om, och den rekryterar hbtq-personer i andra länder till en ofta omedveten koalition med det Israeliska våldet mot Palestina.

Samtidigt som en orientalistisk bild av palestinskt sexuellt bakåtsträvande reproduceras förnekas också effekterna av en kolonial ockupations nedbrytning och isolering av palestinska kulturella normer och värderingar.

Pinkwashing knyter även ett globalt gaycommunity till en ny källa av tillhörighet och rekryterar liberala hbtq-personer in i smutsiga förhandlingar för sin egen säkerhet mot fortsatt förtryck av palestinier, som nu också blivit ompaketerade och omdöpta som ”gayovänliga".

Jag har inga svar på hur en ska agera, men jag vet att detta är betydligt mer komplext än det kan se ut. Frågan om vems verklighetsbild som är den rätta kan inte besvaras enkelt. Frågan är om en ens kan utse en bästa verklighetsbild.

Att vara kvinna - reder ut några saker

Jag fick några kommentarer/frågor på Facebook angående min förra bloggtext. En rörde uttrycket mannens blick, vad det står för. Såhär skulle jag vilja förklara det: mannens blick eller den manliga blicken är ett teoretiskt uttryck: vi kvinnor tittar på varandra så som vi vet att män tittar på oss. Vi dömer varandra utifrån vilken position vi har kontra män, och då handlar det inte bara om yta (dvs nån slags heterosexuell begärsmarknad) utan om hela den person en kvinna är.

En annan fråga rörde detta med att kvinnor anses böra hålla på med "kvinno-frågor". Till att börja med kan en ju problematisera frågan genom att undra vad kvinnofrågor är. Jämfört med mansfrågor t ex. Om en vänder på det så blir det ter det sig uppenbart att det inte kan finnas några specifika frågor för bara. Och så gör det ändå det! Men det betyder inte att det bara är kvinnor som kan eller bör syssla med dem. Men (igen) om inte kvinnor gör det - vem ska då?

Att vara kvinna och politisk är för mig att ha en ideologisk övertygelse men att också inse att jag har andra (dvs sämre) möjligheter att göra min röst hörd för att jag är kvinna, allt annat lika. (Däremot är jag privilegierad eftersom jag är vit, medelklass, heterosexuell, bor i storstad etc). Jag menar är att kvinnor har oerhört mycket att vinna på att vara solidariska med varandra. Men samtidigt kan jag se att det är en begriplig "strategi" att inte vara det. Jag kämpar för kvinnors lika rätt att vara med, kvinnors lika makt etc. Jag vill ha ett samhälle där ingen klumpas samman med andra och stämplas/fråntas chanser. Men där är vi inte ännu och på vägen dit måste vi våga se att vi behandlas och behandlar varandra olika. Annars kommer vi aldrig att kunna nå förändring. Det är erkännandets dilemma.

Vardagssexism

Det är söndag morgon och jag lyssnar på Stil med Susanne Ljung. Idag handlar programmet bland annat om tjejer med frisyr som avviker från normen. Britney Spears rakade skalle och Nina Ramsbys dito. Vad stod de för? Hur reagerade omgivningen?

Nina Ramsby funderar kring sitt hår - både under de åtta år då hade rakat bort det och nu när hon har längre hår. Hon berättar att folk ofta tog henne för kille, att de trodde att hon gått fel på damtoan, i omklädningsrummet. Och att de sedan, när de fattade att hon var kvinna, tyckte att hon såg hård ut. Vilket de såklart inte hade tyckt om hon verkligen hade varit man, funderar hon. Nu när hon har hår känner hon en dubbelhet - en lättnat över att inte bli kategoriserad, men också en saknad. Det rakade huvudet stod för ett uppror mot normen som hon tyckte om att göra. Det gjorde henne till någon hon trivdes med. Men folks blickar och tisseltassel klarar hon sig bra utan.

Jag tänker på Philomena Essed som har lanserat begreppet vardagsrasism. Hon definierar det såhär:

Systematiskt återkommande och familjära handlingar som bygger på kollektivt uppburna förståelsesystem.

Denna definition fungerar precis lika bra för att ringa in vad vardagssexism är. Vi reproducerar hela tiden, alla tillsammans, hur en man och en kvinna ska vara. Ramarna är långt ifrån så vida som vi kanske vill tro.

En kvinna som rakar av sig håret. En man som lackar naglarna. En kvinna som inte vill raka av sig sin kroppsbehåring. En man som inte vill göra karriär. Domen är hård och många verkar tycka att den som avviker får finna sig i att bli uttittad och pratad om. Som om varenda avvikelse från normen är ett ställningstagande. Och som om vartenda ställningstagande någon gör innebär att hen vill reduceras till det.

Politik är att välja!

Redan när jag var doktorand (och det är rätt länge sen nu) läste jag om och oroades av flykten från det politiska. Rädslan för att vara politisk. Eller rättare sagt: att säga, stå för, att en var politisk. Nina Eliasophs Avoiding Politics och Adrienne Sörboms Vart tar politiken vägen? var två böcker bland flera på samma tema. Vi doktorander pratade en hel del om detta: vad händer i ett samhälle när det blir fult att vara politisk? Vid sidan om att orken tryter och tiden inte räcker till står detta: människor skäms över att ha en åsikt, över att bry sig. Som att man är lite patetisk på något sätt om man engagerar sig. Slappna av, för fan liksom.

Jag tänker på detta nu i tider då en Soran Ismail inte får höras och då en Blondinbella hojtar om att hon minsann inte är feminist. Var tar politiken vägen när vi inte förväntas kunna tänka själva såpass att vi kan lyssna på Soran Ismail likväl som på Mats Knutson, Alexander Bard, Per Ström och andra som säger saker, tycker saker och sen välja vem vi håller med.

Det är som om hela engagemanget, att bry sig, är lite... pinsamt. Som om människor som Blondinbella visar upp sig som lyckade genom att säga att de inte bryr sig. Att vara kollektiv och tro på att vi kan förändra världen tillsammans, bara vi är många som försöker - det är helt enkelt genant för den lyckade individuella människan med nyrenoverat kök och städhjälp. Hon behöver inte det.

Jag blir både trött och arg samtidigt.

Mina studenter alltså! Wow!

Vi hade seminarium idag igen, mina studenter och jag. Som vanligt hade de förberett sig genom att fundera på vad, specifikt, de ville prata om på temat etnicitet och intersektionalitet. Min uppgift var som vanligt att leda samtalet och att hjälpa dem att koppla till teori och till de texter de läst. Utöver det tog jag noter som fungerar som en kort sammanfattning av tre timmars samtal. Som en påminnelse för oss som var med: ja just det, det var vi också inne på! Och då sa N det och M så!

För er som inte var med kanske det också kan vara intressant att ta del av vad ett sådant här samtal mellan nio studenter på termin 2 och deras lärare kan innehålla. Så varsågoda: här är den korta sammanfattningen:

***

Är etnicitet och ras samma sak?

Eller är etnicitet ett ”finare” begrepp? (och ras ett ”fulare”, som används för att kränka?)
Är etnicitet samma som kultur eller vilken är skillnaden?

Hur kopplar det till ras/härkomst?

Är det en rädsla för att använda ordet ras som lett till att etnicitet handlar om det också? Och blir vagt i sin betydelse/användning

Hela tiden: skilj mellan individuellt och strukturellt plan!

Vitt privilegium att inte ha någon etnicitet, inte kategoriseras

Vad är kategorisering? Maktordning finns som en aspekt och gör att värdering, rangordning, sker.

Vad är det som avgör vem som blir bra på vilken sport? Biologi? Ekonomi? Geografi? Kultur?

Objektifiering av idrottsmän. Tal om muskelmassa mm. Vad står det för?

Vem är över- och underordnad. Vi pratar om tillmälena neger och svenne.

Vem är det som säger vad och i vilken kontext? Vem blir kränkt? Hur avgörs det?

Mångkultur och tolerans.

Blondinbella som säger sig inte vara feminist och kategoriserar feminister som rödvinsdrickande medelklasskvinnor.

Från vilket perspektiv talar hon?

Individ kontra struktur återigen.

Har den synliga icke-jämställdheten minskat?

Vilka effekter har det i så fall fått? Vad är ”kvar” att göra?

Är det rasism att tycka illa om folks värderingar? Är det skillnad om man känner dem?

Postkolonialt dåligt samvete, kollektiv skuld leder till mångkulturellt dilemma.

Vad är ok och inte?

Tolerans som ett problem.

Riskerar vi att reproducera fördomar genom att använda ett intersektionellt perspektiv? Vi betonar skillnader genom att prata om dem, för att vi måste om vi vill förändra.

Risk att vi bara ser strukturen och inte den unika individen.

Vad står det för att det finns folk som säger att de inte ”har behov av” att lära känna invandrare?

Hur kan man komma tillrätta med fördomar, rent konkret?

Kontaktfamiljer? Bygga relation. Sportens värld. Ta med, visa upp!

Kyrkan och andra frivilligorganisationer gör massor!

Vad gör samhället mer/vad kan göras?

Etnicitet är klassande! Mycket handlar om klass. Segregation, frustration.

***
 

Jag är så stolt och nöjd! Och bestämmer här och nu att jag ska plocka upp en del av dessa ord/begrepp som teman för kommande texter här på minamellanrum. Håll utkik!

 

Samma ord till allt - överanvändning av "över"

Jag är språknörd med dragning åt dito polis. Visst både kan och bör språket förnyas, det mest centrala är alltid att det fungerar för kommunikation. Att vi kan förmedla och ta emot information är nummer ett. Elegans för elegansens skull är inte min grej. Eller: det är i alla fall sekundärt. Nya ord och ordbildningar, inlånade ord från andra språk - visst, jag är på. Men förnyelse innebär inte alltid att språket blir ett bättre redskap för kommunikation.

En viktighet när det gäller kommunikation är förstås tydlighet. Att vi kan vara så tydliga som vi vill vara (ibland vill vi ju uttycka oss vagt) och att vi är begripliga för andra. Vilket som är det rätta ordet att använda för en viss sak, känsla, situtation etc avgörs av sammanhanget och förändras över tid. Men i ett här och nu finns nästan alltid ett (eller några) ord som är bättre (dvs tydligare) än andra. På tvärs mot detta finns det (och har kanske alltid funnits?) en tendens att använda favorit-/modeord till "allt".
  
För en tid sedan diskuterades prepositionen "kring" i Språket i P1 (ett av mina favoritprogram). Frågeställaren tyckte då (och fick medhåll från programledaren Anna Lena Ringarp och professorn i modern svenska Lars-Gunnar Andersson) att "kring" långt ifrån alltid är det bästa ordet. Ändå ökar användningen. Varför? Jag tror inte att det är för att man vill uttrycka sig otydligt. Snarare är det så för att det ser seriöst och genomtänkt ut, trots att det de facto ofta blir vagare om man t ex säger "fundera kring" än "fundera på".

En annan preposition som jag ser en ökad (och därmed ofta felaktig) användning av är "över". Människor är nöjda, bekväma och arga över, de klagar och skryter över. När det är mycket bättre och tydligare att säga att man är nöjd och bekväm med och arg på, att klaga på och skryta med. 

Google visar att det fortfarande är betydligt vanligare att använda "över" korrekt men jag blir ändå nyfiken på om det är så att det finns en ökad benägenhet att använda samma ord till "allt". Och om så är fallet: vad beror det på? Minskad (bok)läsning är nog ett svar på den frågan. Den som inte läser får en sämre utveckling av sitt språk och ett mindre ordförråd. Hen kan inte uttrycka sig lika varierat och tydligt som den som har en stor språklig verktygslåda. Att se till att alla barn får läsningen med sig är en av skolans absolut mest centrala uppgifter. Det handlar om allas lika rätt till ett fungerande språk.

Göran Greiders klassförakt

Jag läser Göran Greiders ledare i Dagens ETC idag och känner mig gladarg. Glad för att han skriver en ledare om en diktsamling (den hyllade dansken Yahya Hassans självbetitlade debutverk) i synnerhet och poesins betydelse i allmänhet. Det vill säga: den betydelse poesi har för honom och borde ha i politiken, för samhällssamtalet. Men också arg, eller i alla fall stillsamt vred, över sättet han uttrycker sig på, när han ger sin förklaring till att poesin för en tynande tillvaro, i boklådor och överhuvudtaget. Hör här:

Till stor del får de moderna poeterna skylla sig själva; alltför många av dem har stigit in i en självvald labyrint där man nästan måste vara doktorand i litteratur för att kunna ta sig fram.

Det är bara så dumt...

Greider ger oss sedan några undantag från denna regel: de så kallade arbetarpoeterna Jenny Wrangborg och Johan Jönsson klarar av att ge sina dikter liv. Eftersom de skriver om en vardagsverklighet där klass är en ständigt närvarande och viktig vattendelare. Och, får man anta: de gör det på ”rätt” sätt. O-tillkrånglat.

Jag har inget emot Wrangborg och Jönsson, det de gör är angeläget och om de kan locka fler människor att läsa poesi så är det bara gott. Det som får mig att känna en stillsam vrede – eller ska jag säga trötthet? – är att Greider slår in på en väg av förakt för intellektuella som föredrar poesi där allt inte går att förstå direkt, där det kan krävas flera (eller till och med många) läsningar innan man når ända fram. I denna nedsättande syn på människor som gillar ”svår” poesi (litteratur, konst, film – välj själv) finns en uppfattning om att ingen av dem egentligen fattar vad de läser (ser, hör). De bara låtsas förstå, för att kunna bilda klubb och klia varandras ryggar. Göra sig märkvärdiga. Den synen gör mig så oändligt trött. Jag tycker att Greider kunde hålla sig för god för det.

En känga av ett annat slag kommer längre fram i texten. Greider tar ut sorgen i förskott och förebådar att ”vänsterskribenter, särskilt dem (sic!) från medelklassen, får svårigheter” med att ta till sig Hassans texter, eftersom de sparkar, spottar och fräser åt alla håll och skulle kunna ge rasistiska krafter vatten på sin kvarn. Det är symptomatiskt. På sig själv känner man andra. Jag tycker, återigen, att man kunde förvänta sig mer av Greider än sådan trångsynthet. Att utgå från att jag och andra som kan kallas vänsterskribent från medelklassen inte förmår läsa, förstå och ta till oss en skildring från en så kallad utsatt tillvaro (vad gäller både klass och ras) är ömkligt. Det är inte vi som behöver lyfta blicken, Göran Greider, det är du.

Barndomsbild

Åren innan jag började skolan minns jag som lyckliga. Jag minns en rad tydliga årstider, jag minns att jag gungade högt så kjolen fladdrade i vinden på min gunga i det stora äppleträdet som stod vid stigen upp till skogen. Står det kvar ännu? Äpplena det gav gick inte att äta, man kunde inte ens göra en paj av dem. De var sura och ständigt maskätna. Det fanns också ett brunnsäppelträd på gården och det brukade jag klättra i. Det var ett vänligt, lågt träd med knotiga lättklättrade grenar och gott om klykor där man kunde sitta och drömma.

Som liten trodde jag att det hette bronsäpplen och jag minns att jag aldrig kunde förstå varför det hette så – äpplena var inte bronsfärgade utan gröna med svagt röda solkinder. Jag pratade inte halländska vare sig då eller senare. Brunnsäpplena gick inte heller att äta, de var sura och torrhårda med tjockt läderartat skal. Mamma och pappa påstod att det var vinteräpplen som måste ligga på en yllefilt i källaren ändå fram till jul för att de skulle bli mogna. Äpplena plockades ner från trädet (den frukt som föll ner av sig själv räfsades upp och lades i stora högar till älgarna) och hamnade på sin filt i källaren för att mogna. Men de förblev oätliga. Det enda som hände var att fruktköttet gick från torrsurt till mjöligt. Jag blev lika besviken varje år och vägrade konsekvent att äta av dem. Mamma och pappa åt upp dem själva, av pur snålhet skulle jag tro, medan min bror och jag fick köpeäpplen och klementiner.

Hos faster Ellen fanns det också äppelträd och skillnaden mellan dem och våra var stor och avgörande: frukten från hennes träd gick att äta. Bara sådär! kunde man ta ett Filippaäpple från trädet och hugga in. Stora, krispiga sensommaräpplen av bästa slag. En höstvana var att åka till äppelodlingen utanför Långås och plocka äpplen. Ingrid Marie skulle vi ha till vintern men jag ville äta dem på en gång medan de var krispiga (omogna enligt mamma och pappa). Det doftade av nedfallna löv och fuktig jord och det var pappas uppgift att klättra upp i träden och plocka medan vi andra plockade fram marken. Jag såg fram emot att bli stor nog att få vara med och klättra men det hände aldrig. Stor nog blev jag förvisso men antagligen hade jag slutat åka med till äppelodlingen innan dess.

Funktionshinder och prostitution. Tankar efter ett seminarium

I förra veckan höll jag i ett seminarium om kön och sexualitet på en kurs om makt och mångfald. Upplägget på våra seminarier är sådant att studenterna själva, i smågrupper, ska komma på en fråga/reflektion som de sedan vill diskutera med sina kurskamrater på ett seminarium och under min ledning. Seminariets tre timmar ägnas åt att vända och vrida på deras frågor, koppla dem till kurslitterarurens begrepp och även till deras kommande yrke: socialpedagog. Det brukar vara mycket givande och trevligt och är en av alla saker som gör mitt jobb så roligt.

De frågor som studenterna ville diskutera vid det aktuella seminariet kretsade alla kring funktionshinder, sex och prostitution. Vi pratade om ifall en kan säga att sex är ett grundläggande behov och därmed något som varje människa har rätt att få tillgodosett, enligt den syn som vi har på dylika behov. De flesta ansåg att det var det. Och då kommer följdfrågan: hur ska vi tillgodose detta behov hos den som på grund av bristande fysiska förutsättningar behöver hjälp för att kunna ha sex? Och vem ska hjälpa till?

För att kunna diskutera de här frågorna måste en göra den viktiga åtskillnaden mellan människor som kan och vill ha sex med någon annan, men behöver assistans för att kunna genomföra det, och de som inte kan eller vill detta utan är hänvisade till (alternativt bara vill) ha sex med sig själv.

Det förefaller lätt att argumentera hem att var och en har rätt att ha sex med sig själv. Men hur gör den som t ex inte kan röra sina armar och händer, eller i alla fall inte kan göra det på ett såpass kontrollerat sätt att hen kan onanera? Hur gör vi när denne behöver hjälp med att t ex lägga ett sexhjälpmedel tillrätta? Vem ska göra det? De flesta av studenterna tyckte att det är en självklarhet att en personlig assistent kan göra detta. Att det inte är någon större skillnad på att hjälpa till med sex och att hjälpa till med toabesök, måltider och påklädning. Det är intimt, ja visst, men det är ett jobb och en måste vara professionell. I den omsorgsplan som varje funktionshindrad brukare har (eller ska ha) bör en kunna skriva in att hen vill ha hjälp med att ha sex med sig själv och hur det ska gå till. Inget konstigt alls. Det är glädjande att så många av studenterna tänker så professionellt och klokt kring detta!

Frågan om rätt till sex blir mer laddad om det handlar om viljan att ha sex med någon annan. För den som saknar partner (även tillfällig sådan) kan ett alternativ vara att köpa sex. Men eftersom sexköp inte är tillåtet i Sverige innebär detta ett val mellan att antingen göra något som är olagligt eller att resa till ett land där sexköpet kan göras på laglig väg. Den som kan förflytta sig på egen hand kan fatta detta beslut utan att blanda in någon annan. Men den som behöver hjälp kan inte det. Och då måste vi förstås hantera frågan om vem det är som ska hjälpa till. En vän? En familjemedlem? Eller den personliga assistenten? Hur ska den som jobbar professionellt med att hjälpa en funktionshindrad person agera om önskemålet om hjälp med att köpa sex uppkommer?

Här var studenterna mer kluvna. Någon tyckte att en borde kunna hjälpa till med det, att en inte bör lägga sina egna värderingar emellan, men de flesta lutade åt att en inte kan (avkrävas att) lägga sin egen uppfattning om prostitution åt sidan. Om en inte själv kan tänka sig att köpa sex bör en alltså inte heller assistera någon annan som vill göra det.

En kan inte prata om prostitution utan att komma in på makt. Under ett seminarium är det inte min uppgift att ventilera mina åsikter, men jag är i det närmaste orubblig i min uppfattning: att prostituera sig ligger aldrig i någons intresse. Jodå, jag vet att det finns prostituerade som hävdar att de betraktar det som ett jobb som vilket som helst och att de valt denna syssla själva. Jag vet att det är jätteproblematiskt och att det innebär att en sätter sig över människor, att säga att ingen skulle sälja sex om de verkligen kunde väja. Men jag säger det ändå. Ingen skulle sälja sex om hen verkligen kunde välja. För det är just det där att verkligen kunna välja som är pudelns kärna. De som säljer sex kan inte verkligen välja bort det. Det finns tusen och ett olika skäl, men för varje människa som säljer sex finns det alltid ett skäl. Och därför är prostitution aldrig frivilligt. Och det som inte sker frivilligt bör inte ske.      

Återvänder med Klougart

I dagens SvD läser jag en artikel om den unga danska författaren Josefine Klougart. Hon hyllas för sina nyskapande romaner, nomineras till fina priser och beskrivs som en ny Virginia Wolf. Jag har ännu inte läst henne, så jag kan inte stämma in i hyllningskören. Men nyfiken är jag och hon står på listan - den ständigt långa - över författarskap jag vill bekanta mig med.    

Klougart pratar (och skriver) om sin barndom landskap, både det rent geografiska och det inre, mentala och menar att det är modigare att återvända än att lämna. Såhär säger hon i intervjun:

Som om det bara var en styrkedemonstration att lämna något. Man kan lika gärna säga att att den verkliga utmaningen är att möta sitt barndomshem som vuxen. Att återvända till föräldrahemmet kan vara chockerande hårt - när tiden har gått och du är äldre.

Jag funderar över det där under en löprunda i regnet. Min egen klassresa har för med sig att jag har tänkt mycket på vad det innebär att stanna kvar och att lämna, att hålla sig borta eller att ha kontakt. Och att återvända. Det är svårt att bryta sig loss, det är smärtasamt att känna sig ensam och inte hemmahörande någonstans. Men den frihet som ligger i potten gör att det ändå alltid är värt det. För mig var det aldrig ettalternativ att stanna kvar i det som begränsarde mig. Det gick inte.

Jag har ofta haft svårt att hantera det glapp som klassresan skapat. Jag har hållit mig för mig själv för att skapa mig ett eget liv så som jag vill ha det. Som om det inte gick att göra det och samtidigt vara kvar i det gamla. Jag fick inte ihop det. Men det var inte ädelt eller hjältemodigt att hålla sig borta. Det var ett sätt att hantera livet och jag vet inte om jag kunde ha gjort på något annat sätt. Men det är mer modigt att försöka vara med i allt samtidigt.

Min barndoms yttre landskap finns delvis inte kvar. Skogen och sjön som spelade är central roll i tillvaron, som utgjorde arena och fond för det mesta som hände, som var det ställe där jag var allra mest jag, är skövlad av modern kapitalism. (Modern i en betydelse som luktar illa. På landet är det fortfarande efterkrigstid och ett företag som lovar arbetstillfällen får göra som de vill). Det finns inte mycket att komma tillbaka till. Men det finns en smal stig under granar och knotiga tallar, mellan stenblock och mossiga nerfallna stammar, där man måste vara varsam med var man sätter fötterna för att inte snubbla och göra sig illa. En stig som var min, som jag kunde gå i mörker utan att trilla. Där var jag hemma och alldeles min egen. Ingen kom åt mig. Det är sällsamt att återvända dit. Rent bokstavligt händer det inte ofta, men jag färdas ofta dit i tanken och det är där och då jag hittar mitt innersta jag. Om jag känner mig osöker på mig själv kan, på hur ska jag tänka eller vad som är rätt och fel så kan jag alltid gå under barndomens tallar. Det är mitt så länge jag inte försöker åka dit.

Att förstå eller acceptera eller...?

Jag håller på och reder i en massa begrepp som står för snarlika - eller i alla fall angränsande - saker. Tolerans. Förståelse. Erkännande. Respekt.

Förståelse är begreppet jag har valt, det är förstå jag vill försöka göra i min bok om pappor som lever med hedersnormer i Sverige. Men vad betyder det egentligen att förstå? Och hur skiljer det sig från att tolerera, respektera och erkänna.

Jag tänker att jag vill förstå utan att värdera. Utan att tycka något alls om det jag (förhoppningsvis) förstår. Jag tror att det är möjligt att göra det. Jag tror inte att mitt gillande krävs för att jag ska kunna förstå. Acceptans är förstås en tänkbar hållning, men i detta projekt hamnar det bortom vad jag vill. Självklart kan man acceptera det man förstår! Jag förstår mitt barns gråt över en leksak som gått sönder eller min vän när hen är glad över ett nytt jobb. Och jag accepterar den känsla som utlöses av deras upplevelser, jag accepterar kopplingen mellan händelse och känsla. Det är inget konstigt med det.

Förståelsen för något som andra gör eller känner är däremot inte liktydig med ett gillande eller accepterande av detta. Den åtskillnaden uppfattar jag som ganska lätt att göra (även om det finns de som väljer att missuppfatta min intention och påstår att den innefattar ett accepterande).

Om min ambition är att försöka förstå det som visar sig vara svårt att acceptera, är jag då ute på ett omöjligt uppdrag? Jag vill inte tro det. Men för att inte trampa snett behöver jag bringa reda bland begreppen.

Respekt för andra människor är något som jag uppfattar ligger mellan förståelse och acceptans: jag kan svårligen respektera något som jag inte förstår. Men att jag respekterar någon eller något betyder inte (per definition) att jag acceptera det hen gör, tänker eller känner. Ordningen förefaller klar. Men vad är det då som så att säga motiverar min icke-respekt? Hur ser det ut som jag kan förstå men inte respektera? Och hur kan det påverka människor att bli förstådda men inte respekterade? Är förståelsen meningslös då? 

Erkännande är ett mer politiskt belastat begrepp, med det följer både en samhällsdebatt och en vetenskaplig dito (vilka förstås är överlappande). Det går inte att låtsas att detta inte pågår, termen erkännande därför väcker fler och andra funderingar än övriga ord som jag förhåller mig till. Men jag vill inte fastna där. Jag vill bara bringa reda i hur erkännande kopplar till respekt. Att erkännande kräver förståelse verkar rätt självklart. Men vad händer om vi kopplar erkännande till respekt? Kan man erkänna någon eller något som man inte respekterar? Eller tvärtom: Går det att respektera men inte erkänna? Ordningen borde bli: förståelse krävs för respekt som krävs för erkännande.  

Fortsätter fundera!

Att unna betyder olika saker. En språknörd funderar

Att jag är språknörd är inte direkt någon hemlighet. Jag fascineras av språkets möjligheter och hur det kan användas till att uttrycka det människor vill säga till varandra. Ibland känner jag mig Lindströmskt fritänkande och tycker att det viktigaste är att vi förstår varandra; nya ord, ordbildningar eller sätt att ordna meningar är välkomna om de uppfyller detta. Oavsett om jag personligen tycker att det låter bra eller inte. Jag kan stå ut med fraser som "Det var allt för nu" även om det skär lite i mig. För jag fattar ju vad som avses och även om det är en ganska ful och babelfishaktig översättning av "That's all for now" så är det ju ett ok uttryck. Jag kan också uppskatta nya ord eller påhitt som "fickla". Men andra gånger (oftast, om sanningen ska fram) är jag mer konservativ och tycker att man ska skriva korrekt. Det vill säga: inga anglicismer eller talspråksformer godtas och blomsterspråk undanbedes. Man ska vara så precis som det går. Och svenskan är ett fantastiskt rikt, vackert och roligt språk som räcker väl för det allra mesta vi vill säga.

Jag tycker också att det är oupphörligt fascinerande med synonymer och homonymer. Det vill säga ord som stavas och uttalas likadant men betyder olika saker - som exempelvis sticka (raggsockar) och sticka (iväg snabbt). De ord som inte kvalar in som regelrätta homonymer men där det finns nyanser i hur de används är ännu intressantare. Unna är ett sådant ord. I alla fall för mig är det skillnad mellan att unna sig och att unna någon annan (något).

Jag kan unna mig en ny löpartröja eller en kaka till kaffet. Det unnade kan då vara en  belöning för att jag har gjort något bra, fungera som en tröst om jag är ledsen etcetera. Det jag unnar någon annan är inte saker av det slaget och jag unnar inte heller av samma anledningar. Jag kan unna någon att få forskningspengar från Vetenskapsrådet eller ansvar för en ny kurs på magisterporogarmmnet. För att hen är duktig och trevlig och jag kan glädjas för hens skull. "Det är hen väl unt" kanske jag säger då. Det är inte jag som ger något (på det sätt som jag ger mig själv det jag unnar mig). Unnandet handlar istället om att glädjas för någon annans skull och tycka att det som sker är rättfärdigt.

Det farliga sockret - en fråga om klass

Man kan dö av att äta socker. Och även om man inte dör, i alla fall inte direkt och bara av sockret, så är det dåligt för kroppen. På ungefär alla sätt som något kan vara dåligt. Det är dåligt för magen och för tänderna, det gör oss feta och det är beroendeframkallande. Det skapar hungerkänslor fast vi egentligen är mätta. Vi vet redan att socker riskerar att ge oss diabetes typ 2 pga sin förmåga att skapa insulinresistens och att det kan göra oss dementa. Bland annat. Nu visar det sig också att socker kan innebära en ökad risk att dö av hjärtsjukdomar. Jag är inte överraskad.

Nu undrar jag bara: när kommer sockerskatten som gör att allt som innehåller socker får det pris som det bör ha med tanke på vad det kostar samhället och oss människor? När kommer den justering som innebär att sådant som nötter och frukt blir billigt jämfört med läsk, glass, godis och kakor?

Jag som har råd att välja kan köpa det som är nyttigt även om det är dubbelt eller tredubbelt så dyrt som det som är farligt för mig. Alla har inte den möjligheten. Hälsa är en klassfråga. I den här bemärkelsen också. Det borde inte vara det!

Behovet av bekräftelse

Vi människor behöver alla bli bekräftade. Jag tror att det bottnar i att vi är sociala varelser som lever i grupp. Med det följer en vilja - ja till och med en nödvändighet - att passa in. Vi klara oss inte utan varandra och därmed kan vi inte riskera att hamna utanför. Det föder anpassning. Och märker vi att anpassning till majoriteten, till det som är norm i samhället i stort, av något skäl inte är möjlig då hittar vi en subgrupp att vara i. Och anpassa oss till. Viljan till passa in, så att vi inte blir utstötta, gör bekräftelsen till ett bevis på att vi lyckas.

Denna bekräftelse kan se ut på massor av olika sätt och komma från olika håll. Ibland bekräftar vi oss själva, i andra lägen behöver vi höra av andra att vi hör till, har fattat, är rätt. Det kan bara en blick, ett leende eller något som någon säger. Häromdagen fick jag bekräftelse av ett annat slag, inte helt ovanligt när det gäller det akademiska arbetet. Jag hittade mina egna tankar hos en för mig hittills okänd teoretiker. Jag har under ett tag funderat på om och hur Deleuze och Guattaris tankar om sammansättning eller assemblage kan användas för att göra en intersektionell analys. Jag har känt mig osäker eftersom jag inte sett någon annan göra det, men så hittar jag en som tänker i precis de banorna. Hon heter Jasbir Puar, är queerteoretiker och för närvarande verksam vid Rutgers University. Puar har alltså - bland annat - tänkt ungefär samma tankar som jag om hur man kan koppla samman intersektionell teori med Deleuze. Nu ska jag läsa in mig på henne och det känns jätteroligt. Bara en av alla fördelar med mitt jobb: att hitta helt nya människor som håller på med kul saker och kunna ta del av deras tankevärld. Och bli bekräftad.

Förstå

Jag håller på att försöka förstå vad det innebär att förstå. Och hur det gränsar till andra saker som att respektera, acceptera och tolerera. Vad är vad?

En slags utgångspunkt är att förstå är det som innebär minst på en slags skala från att inte tycka något alls till att uppskatta. Jag föreställer mig att jag inte kan tolerera eller tycka om något som jag inte alls förstår. Däremot torde det gå bra att tycka illa om, inte tolerera etc det som man inte förstår. Även om man kan påstå att den som avfärdar saker (i vid mening) utan att sätta sig in i vad de står för gör fel i någon mening så är handlingen som sådan möjlig. Vilket jag alltså inte tror att motsatsen är. Inte om det handlar om verklig tolerans eller gillande.

Förstå är alltså det minsta man kan (måste) göra. Det tilltalar mig att tänka så.

Klassresenärens dubbla skam

För ett tag sedan läste jag Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie med mycket stor behållning. Mitt första möte med ett författarskap som jag verkligen uppskattar. I den beskriver hon hur den kvinnliga huvudpersonen Ifemelu kommer till USA från Nigeria och upptäcker att hon är svart. Det vill säga: upptäcker att det spelar roll att hon är svart.

På samma sätt var det när jag kom till Lund för att börja studera på universitetet. Jag upptäckte att jag var arbetarklass. Eller: att det spelade roll att mina föräldrar inte var läkare, lärare eller ingenjörer utan städerska och sjukpensionerad fabriksarbetare.

Jag hade förvisso en slags klassmedvetenhet efter åren i SSU men den handlade inte om mig. Jag kände ingen stolthet över att mina föräldrar tillhörde arbetarklassen. Tvärtom: jag skämdes. Skämdes över att vara annorlunda, skämdes över dem. Aldrig tidigare i mitt liv hade det varit viktigt vad ens föräldrar jobbade med. Nu var det plötsligt det. Alla undrade, hade koll på varandra. Det gick inte att komma undan frågorna. Det gick inte heller att säga som det var. Så jag ljög. Hittade på yrken och liv som min mamma och pappa inte hade.

Skammen var dubbel: jag skämdes över mig själv och min familj och jag skämdes över att jag skämdes. Att jag inte kunde stå upp för dem.

Det tog lång tid innan jag kunde göra det. Och det lång tid innan jag kunde känna annat än skam när jag var tvungen att umgås med mina föräldrar i någon slags offentlighet. Lång tid innan jag kunde slappna av och inte ta ansvar för dem. Sluta skämmas över dem för att de inte vet hur man för sig eller hur man håller ett tal.