Jag läser i DN att Patti Smiths bok Just kids kanske ska bli film. Det får den gärna bli, det är en spännande och inspirerande bok och jag kan redan nu börja fundera över vilka som kan tänkas kapa åt sig de ledande rollerna.
Men det jag ännu mer funderar över är hur det kommer sig att Ulla Danielssons svenska översättning av Just kids är så kass. Jag läste den i våras och förvånades över att texten är så svengelsk. Emellanåt känns den som ett verk av en svensk högstadieelev - originalets ordval och meningsbyggnad ligger som en väv över verket och det går till slut inte att låta bli att inne i huvudet höra en röst som läser texten på engelska.
Jag vet att översättare jobbar under tidspress och att de oftast har små möjligheter att fördjupa sig i textens själ. Men jag förvånades ändå och lät denna irriterande erfarenhet bli en anledning att nu i sommar mestadels läsa skönlitteratur på engelska. En ny värld öppnade sig och jag återupptäckte en av mina favoritförfattare - Joyce Carol Oates - när jag läste henne på hennes eget språk, utan att gå via översättaren. Jag har aldrig reagerat på översättningarna av Oates' verk men det var ändå skillnad. I svensk språkdräkt har hon getts en tuff och lite karg ton som hon inte alls har på engelska. Jag undrar varför.
En annan favorit - japanen Haruki Murakami - har jag läst översatt till både engelska och svenska och har slagits av skillnaden. De engelska översättningarna är skrivna på slang och talspråk på ett sätt som de svenska inte är. Eftersom jag inte förstår ett ord japanska kan jag inte avgöra vilka översättningar som bäst överensstämmer med originalen. Men det är spännande att fundera över vad det är som gör att olika översättare läser samma text så olika.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar