New York!

Snart åker jag. New York via Lerum och Paris. Jag lämnar hemmet med en stor men lätt väska, egentligen inte inställd på att shoppa utan på att uppleva: promenera omkring och se så mycket av stan som jag bara orkar och hinner. Men en och annan vintageklänning kan väl möjligen komma med hem och barnen har skrivit önskelistor. Men annars är det alltså uppleva som gäller. Uppleva och fotografera.

Det är märkligt att åka till ett ställe som man känner till så väl utan att ha varit där. Via böcker, filmer, foton, andras berättelser... Staden är ny för mig men ändå inte. Det enda jag vet med säkerhet är att jag kommer att vara full av intryck när jag landar i Sverige om nio dagar.

Detta är också min första semesterdag av väldigt många. Jag har samlat på mig extrasemester så i år ska jag vara ledig oförskämt länge. Under den tiden kommer det att finnas plats för allt det jag inte hinner annars - jag ska umgås med familj och vänner, läsa, springa långa rundor i skogen. Och blogga. Jag vet inte vad ni som läser tycker men jag känner att det börjar ta form lite grand här. Så mycket form det behöver ta. Jag kommer att fortsätta på den inslagna vägen, men kanske blir det lite långt mellan inläggen den närmaste dryga veckan. På återseende!

Amy Chua och pengarna

Det är lätt att uppröras över Amy Chua och hennes tankar om barnuppfostran (eller vad man ska kalla det). Det är också så att man, vilket Nina Björk påpekade i DN häromdagen, kan se Amy Chua (eller det faktum att hon får genomslag) som tecken i tiden. Vi önskar oss detta, det finns en logik i att detta händer just nu. Och kan det fungera som ögonöppnare, ja då är det bra.

Jag står själv mycket långt från Chuas ideal. Mina barn väljer själva i allra högsta grad och har aldrig tvingats till någon typ av fritidssysselsättning eller hindrats från att hänga med kompisar. Göra läxorna och allt det - visst - men skolan har aldrig tagit över livet. Att tänka strategiskt ligger inte för mig och det är jag faktiskt glad över. Jag hoppas att mina barn känner att jag litar på deras omdöme och att det inte betyder att de lämnats i sticket.

I jobbet möter jag då och då studenter som inte presterar och som inte verkar vilja prestera. Som verkar ha hamnat på fel ställe. Många gånger kan man med lite extra tid och engagemang få dem att hitta rätt men ibland går det inte. Studenter som inte klarar sina tentor, som inte får godkänt på sina enskilda arbeten, som inte deltar i de obligatoriska momenten. Och som inte ser vad som är problemet - nämligen deras egen låga ambitionsnivå. Studenter som tänker orka och försöker komma undan med minsta möjliga ansträngning istället för att sätta nån slags ära i att göra det de ska och göra det så bra som möjligt. Och som dessutom, som om icke-viljan inte var illa nog, har mage att vara otrevliga och krävande när de inte får sitt G.

Jag ser en trend och många av mina kolleger gör detsamma. Det är något som händer. Jo då, de flesta är fortfarande ambitiösa, klarar sig bra och visar social kompetens. Men så finns den här gruppen som uppvisar nåt annat.

Jag vill vara en icke-auktoritär lärare. En lärare som man kan ställa frågor till och snacka med i rasten, som inte dömer. En lärare som tar in studenternas åsikter om kursernas innehåll, om litteraturen och även om mig som lärare. Men jag vill också kunna ställa krav, jag vill mötas av en vilja att lära sig. Hur ska man förhålla sig till åsikter som bara går ut på att slippa undan, läsa färre och tunnare böcker, ha färre inlämningsuppgifter etc? Min vilja att vara lyhörd dör lite grann då. Det är svårt att känna respekt.

Är Amy Chuas tankar lösningen på detta problem? Det finns de som tycker det. Jag hör inte till dem. Nej, det som behövs är mer pengar till skolan så att vi har tid att ge våra barn en ordentlig kunskapsbas, att fånga upp dem och visa dem att kunskap är roligt. Det är inte gratis. Det måste få lov att kosta pengar.

Sommar i P1

Idag dagens GP presenteras alla sommarpratarna. Jag brukar sitta med en penna och ringa i alla jag vill lyssna på. Det brukar bli ganska många men på vägen mellan penna och öra brukar det hända något och de (få) jag hör brukar komma till mig via sr.se på en tid som jag själv väljer. En bidragande orsak är förstås jag inte äger någon radio men det handlar om vilja också. En och en halv timme är ganska lång tid om man ska stå ut med att lyssna på en människa som pratar på om sig själv utan dialog och som spelar musik hen gillar. Många håller inte mitt mått och jag slutar lyssna. Det finns lysande undantag, visst gör det det, och på årets lista finns några namn som bådar gott.

Mest av allt är jag nyfiken på Beate Grimsrud, som är en författare jag verkligen uppskattar. Hon skriver på ett sätt som gör att hennes böcker tvingar sig kvar i mig. Det går inte att värja sig och jag vill inte heller. Hennes senaste - En dåre fri - ska vara mitt sällskap över Atlanten på lördag och jag tror inte att jag kommer att bli besviken. Det ska bli roligt att höra henne sommarprata, hon är en skön mix av skygg knasighet och vanlig brud.

Andra roliga namn är Barbro Lindgren och Cecilia Uddén, jag mer eller mindre vet att det kommer att bli bra radio.

Mindre intressant då? Det vet en ju inte på förhand, men om jag bara går på erfarenhet kan jag konstatera att en jägmästare med skitnödigt namn, en nuvarande och en avdankad näringslovschef samt några politikergubbar inte känns som nåt jag sätter mobilalarmet för.

Felkliv av Linderborg

Jag tycker att vanligen så skarpa Åsa Linderborg går bort sig i sin artikel om Johanna Koljonens städhjälp. Det viktiga blir att hacka på Koljonen för att hon - trots att hon är feminist - har städhjälp. Linderborg utgår från att städhjälpen är kvinna och det må väl vara förlåtet, men jag tycker att det är problematiskt om man som kvinna och feminist inte skulle få lov att köpa tjänster av andra kvinnor. Som jag ser det är det inte alls där skon klämmer.  Nej problemet är att dessa köp skattefinansieras i vissa fall, t ex när det gäller städhjälp. Alla som betalar skatt är med andra ord med och betalar för att exempelvis Johanna Koljonen ska slippa städa hemma. Och det är inte ok i min bok. Om Koljonen däremot betalar sin städhjälp helt och hållet ur egen plånbok - och vitt - är jag helt bekväm med det. Om hon prioriterar att lägga sina pengar på det så fine! Men begär inte att jag ska vara med och betala.

Att städhjälpen sannolikt inte har råd att låta någon annan dammsuga upp hennes brödsmulor och skura hennes toalett är en helt annan sak. Det beror på att vi fortfarande lever i ett klassamhälle. Städhjälpen har sannolikt också dålig tandstatus och värkande rygg och hon får antagligen ångest när barnen behöver nya kläder och när julen närmar sig. Det bekymrar mig mycket mer än att en känd kulturjournalist väljer bort att städa själv.

Saker att reta sig på

Jag är språkfascist, tror jag har nämnt den någon gång. Är man det, och dessutom lagd åt att reta sig på saker (och det kanske ligger i själva betydelsen av fascist) så finns det gott om tillfällen till höjd puls. Inte minst på nätet.

Bak eller händer? Vad är det första du lägger märke till hos en kille?
Ta vårt enkla test!

Frågorna och uppmaningen som möter mig när jag öppnar msn
(som av nån lättjefull anledning är startsida när jag öppnar internet explorer, men det är en annan historia)

Ta vårt enkla test?
Gör heter det!

(Jag har för övrigt inte minsta lust att göra deras test, men det är också en annan historia)

Five fingers

Varför heter de Five Fingers, de dära skorna som ser ut som sockiplast med tår och som verkar vara det senaste hippa inom löpning nu?
Five fingers?
Är det alliterationen man vill åt? Five Toes låter inte lika klatschigt, det medges.
Eller är det en association till uttrycket passar som hand i handske? (Fits like a glove)
Det heter ju inte passar som foten i skon eller fits like a shoe    

Men handske heter inte "five fingers" så varifrån kommer uttrycket?
Nån som vet?

Bokbuffén

Om man ser världslitteraturen som en gigantisk buffé som ständigt fylls på med nya spännande rätter, då är jag en sådan gäst som kikar runt lite, hittar den rökta laxen (eller knytena med parmaskinka, färskostbollarna eller vad du vill) och sedan bara äter av den tills jag är mätt (eller den tar slut)

När jag hittar en ny författare (och med hittar menar jag upptäcker på samma sätt som Columbus upptäckte Amerika, dvs hittar en författare jag ännu inte läst. Hen kan vara hur känd som helst, inkl känd av mig. Men oläst alltså. Av mig) då vill jag läsa allt. Alla böcker hen har skrivit, på raken och utan att sticka emellan med någon annan. Guld i det läget är att hitta någon som har skrivit väldigt mycket. Motsatsen är att hitta någon som bara skrivit en enda bok. Och tvingas vänta på nästa, gud vet hur länge.

Mina senaste Amerika är Haruki Murakami och Paul Auster och det är två medelålders ännu levande och produktiva herrar som har skrivit massor och fortsätter så.

Murakami har jag snart ätit upp, men fatet med Auster är fortfarande välfyllt. Sommarens första veckor är räddade.

Varför finns den här bloggen?

Jag hittar inte fokus
Vad vill jag med det här?
Vill jag skriva om löpning, om saker jobbrelaterat jox eller
om litteratur och film
och
sånt?

Om allt tror jag. Men jag får skrivkramp när jag försöker
Jag är ovan vid att det är jag och inte en avatar.
Idag skulle jag kunna skriva om det här (om juridiken som assemblage)
eller det här (jag är mer nyfiken än jag först gick med på)
eller vad jag tycker om översättningar från engelska, t ex den här
(det märks på tok för mycket att den är skriven på engelska och översatt)

Sånt. Ska jag skriva om tror jag.
Och så ska jag låta bli att tänka på den som läser (om nu någon läser).

Om att tycka

Tre av fyra svenska tycker att kungen ljuger
(Metros löp idag)

Först av allt måste jag bekänna en sak:
Jag är språkfascist.
Jag är det eftersom jag tycker att språket är väldigt viktigt 
och för att jag tycker att man ska uttrycka sig nyanserat och på ett vis
som andra förstår.
Jag är däremot inte språkkonservativ.
Likt Fredrik Lindström tycker jag att det som funkar är rätt

Nåväl.
Tillbaka till Metro och uttrycket tycker att kungen ljuger.
Det är på tok.
Det finns inget utrymme för tyckande här.
 Man kan tycka att kungen är en dålig retoriker,
att han har ett feminint kroppsspråk
eller att han luktar illa.
Men man kan inte tycka att han ljuger.
Antingen vet man att han ljuger eller så tror man det (eller inte).

(Ja, jag tror att han ljuger och ja, jag tycker att han är en dålig retoriker.)