Jul-Hitler och en ny bild av Norge

Lilljulafton - så kallades den här dagen i min barndom, en markering av att julen börjar idag. När jag häromdagen stod i kön på Pressbyrån för att köpa lite nödproviant föll min blick på tidskriftshyllan och jag blev varse att det tydligen finns en vinterupplaga av det som Ulrika Good så fyndigt kallade Sommar-Hitler - de populärvetenskapliga historiska tidskrifternas faiblesse för att ägna sina sommarnummer åt Hitler. Att det finns behov av en Jul-Hitler är logiskt: det är på sommaren och kring jul folk har tid att läsa. "Folk" som i människor som inte läser alltid, som inte prioriterar det i vardagen, som inte dör inuti om det inte får läsa något varje dag. Jag lägger ingen värdering i detta utan konstaterar bara att alla inte är alltid-läsare.

Tanken på Jul-Hitler fastnade någonstans i bakhuvudet och från de regionerna plockar jag fram den när jag i dagens GP läser om revisionen av Norge under åren av nazi-tysk ockupation 1940-45. Den norsk-tyska författaren Ebba D Drolshagen ger i boken Den vennlige fienden: Wehrmacht-soldater i det okkuperte Norge en helt annan bild av ockupationsåren, än den vi burit på och omhuldat - även vi här i grannlandet: bilden av modigt norsk motstånd och tyskhat. Jag vill inte på något sätt förringa det Drolshagen gör när hon visar upp en bild som innehåller ganska många nyanser av grått - det verkar vara en mycket bra och läsvärd bok. Men jag undrar varför vi - jag också - blir så förvånande när det visar sig att det inte var så enkelt och svart-vitt som vi trott. Är det någonsin det? Henrik Arnstad, som skrivit artikeln om Drolshagens bok, menar att Norge efter 1945 "kollektivt investerade" i denna svart-vita bild av motstånd, av nationalism och enad front. Det är två väldigt begripliga mänskliga beteenden som beskrivs - dels att enskilda norska män och kvinnor hanterade ockupationsåren på en massa olika sätt och att många kom att tycka om och bli blev vänner med enskilda tyskar (även om man hatade "tyskarna") och dels de faktum att man efteråt inte känns vid detta utan väljer att skapa en annan bild - en bild av modigt motstånd och svart-vitt tyskhat.

Vi människor blir till hela tiden. Vi människar med varandra, i varje möte. Med utgångspunkt i våra olika personligheter och med avstamp i det vi har samlat på oss. Vi möter varandra, som individer. Det är inte svårt  eller konstigt. Och ändå är det det!

Alakoski, klass och ett stort ointresse

Igår kom den till mig i ett brunt och rött Adlibris-paket - Susanna Alakoskis nya bok Oktober i Fattigsverige. Jag har höga förväntningar på den, eftersom jag har tyckt om allt hon skrivit hittills och eftersom jag tycker att hon är en av Sveriges klokaste författare. Hon gör det jag själv vill och försöker göra - blandar egna erfarenheter med teori och skapar text som är drabbande utan att bli sentimental och kletig. Text som väcker tankar och lust att slåss.

Klass är Alakoskis genomgående tema och det är också det ämne som jag känner allra mest för, men som jag också är väldigt kluven inför. Jag har länge dragit mig för att bli yrkesmässigt engagerad, helt enkelt för att jag inte visste vart det skulle ta mig. Lite i taget har det dock smugit sig på och jag kan inte längre bortse från det faktum att frågor om klass är det som går allra mest på djupet av alla saker jag intresserar mig för, det allra mest personliga. Det är dags att komma ur klassgarderoben: jag är klassresenär, första generationens medelklass. Jag har rört mig från ett fattigt arbetarklasshem i Hallands inland till ett liv som akademiker i storstad. Eller: jag rör mig ständigt mellan dessa miljöer. Jag kommer aldrig fram, jag kommer aldrig bort.

När jag föreläser om klass brukar jag säga till mina studenter att jag nästan alltid känner igen en klassresenär. Det behövs inte många minuters samtal för att jag ska bli säker. Det finns något gemensamt och allmängiltigt som gör mig både glad och ledsen. Glad för att jag inte är ensam och ledsen för att jag vet vad det är för vilsenhet som de flesta klassresenärer bär på. Känslan av att vara fel vart man än kommer, att aldrig riktigt passa in och förstå koderna. Känslan av att bara vara publik, att inte kunna delta fullt ut. Känslan av att svika och vara illa förstådd.

I januari är det dags igen för den kurs som är det allra roligaste i mitt jobbliv. En kurs med det lite märkliga namnet Makt, kön, etnicitet och mångfald. Namnet är märkligt valt eftersom det bara delvis är rättvisande, framför allt är det fel att varken klass eller sexualitet nämns - två teman som tar lika stor plats som de andra. Studenterna brukar tycka att det är en bra och rolig kurs och att den tar slut alldeles för fort (och det tycker vi också - jag och min kollega som har kursen tillsammans). De tycker att det är intressant och utmanande att prata om alla teman och kategorier, om intersektionen mellan dem och om sina egna fördomar. Men en sak brukar de inte tycka är så kul eller viktigt: klass. Varenda år slås jag av detta ointresse för klass. Och varenda år försöker jag förstå vad det handlar om och hur jag ska göra för att väcka större lust, större förståelse. Jag tror att Alakoskis bok kan vara ett verktyg. Jag återkommer kring detta!

Och. Jag återkommer kring klass över huvud taget. För det finns hur mycket som helst att säga!

Iform kontra Runner's world

Jag har ett personlighetsdrag som jag ogillar (nej jag har flera, men det är inte självkritik jag ska ägna mig åt nu) och det är att jag (alldeles för) lätt faller för reklam för billiga korttidsprenumerationer på tidningar. Såna där 3 nr för 99 kr som sedan går över i en tillsvidareprenumeration (som en inte vill ha men som är ett oskick som tidningarna konsekvent kör med). Och inte nog med det: jag hinner knappt ens läsa de där tre numren som jag faktiskt ville ha.

De senaste tidningarna som har trillat in genom ytterdörren är två stycken som handlar om träning: Runner's world och Iform.

Runner's world är tveklöst den bättre av de två, den jag verkligen försöker hinna läsa igenom och överväger att aktivt behålla (alltså inte bara glömma säga upp). Dels är den fokuserad på min träningsform löpning, och dels är den seriös och hyfsat befriad från trams. Det handlar om löpning som träningsform, om löpartillbehör och om folk som springer. Löpning högt och lågt. Nördigt för den som inte springer, mestadels intressant och givande för den som gör det. En bra genretidning helt enkelt. Men viktigast av allt: den bryr sig inte om vilken kön läsaren har.

Iform vänder sig bara till kvinnor. Det är inget snack om den saken. Lika lite som någon behöver fundera över om t ex King vänder sig till män eller till båda könen. Jag inte gillar principen med en tidning som vänder sig till det ena könet, det är ett grundläggande feltänk att t ex träning skulle vara könsspecifikt. Men jag bestämde mig för att läsa den som det den är: en träningstidning för kvinnor. Ungefär som att jag kan se en Bondfilm för det den är: en snygg och välgjord (oftast) actionfilm med intelligent intrig. Inte en djup och tankeväckande film av Haneke eller Kieslowski.

Här är det på sin plats med ett litet tydliggörande: Jag känner mig ofta fel när jag klumpas samman med andra kvinnor, känner mig sällan hemma med och tilltalad av sådan som tänks apellera till "kvinnor". Jag är inte specifikt otjejig av mig, men jag känner mig helt enkelt inte bekväm med att tilltalas som tjej. Vare sig av tidningar, filmer etc eller av människor. Det betyder att Iform så att säga slår ur underläge.  

När jag läser (dvs bläddrar igenom) Iform blir jag trött. Som en röd tråd löper budskapet att det inte i första hand handlar om att komma i form fysiskt för att må bra utan för att bli snygg och tilltalande. För det är aptitlig en kvinna ska vara! I de nummer jag tittat igenom finns inte en enda bild på en kvinna som ser ut att vara över trettio. I ett nummer finns en artikel om bröstcancer som (tämligen ovidkommande) illustreras av ett antal bilder på nakna bröst. Utan undantag unga, fasta bröst. Trots att vi vet att bröstcancer i första hand drabbar medelålders och äldre kvinnor.

För mig handlar träning om fysisk aktivitet som mål i sig. En svettas och stånkar och blir tomatröd i ansiktet, en går in i sin egen ansträngning och om det finns några mål så handlar de inte om en viss vikt eller jeansstorlek eller om att se yngre ut. Nej, det handlar om mål i form av minskade kilometertider och personbästa på halvmaran. Och som tränande tjej vill jag faktiskt inte läsa om hur jag bäst ska tappa kilon. I den mån jag alls vill läsa om mat så vill jag att det ska handla om vad jag ska äta innan och efter träning så att jag på bästa sätt orkar träna så hårt som jag vill och får ut max effekt av det jag gör. Och då i muskler och förbättrade tider.  

Översätt! Du får en vecka!

Ingen har väl missat att Harry Potter-författaren JK Rowling har skrivit en bok "för vuxna" - vilket i sig är en märklig kategorisering, jag vet många vuxna som med stor behållning läst böckerna om barnen på trolldomsskolan Hogwarts. Men hur som helst. The casual vacancy heter det nya verket, som nu i dagarna har kommit i svensk översättning: Den tomma stolen.

Jag kan på en gång avslöja att jag inte har läst boken och att jag inte heller kommer att göra det. Detta är ingen recension, men inte heller något försök att motivera mitt ointresse för detta stycke text. Även om de recensioner jag sett hittills varit tämligen nedgörande, så var mitt intresse lågt från början. Jag läser annat och så var det bra med det.

Det som fångar mitt intresse är en annan sak, nämligen hur översättningen gått till. Jag läser i GP en kortintervju med Helena Hansson som är en av sex (!) översättare som tillsammans översatt The casual vacancy till svenska. På en vecka! Man kan väl inte översätta en hel roman på en vecka, tänker jag. Men jo, det kan man. Om man delar upp den och tar varsin bit. 80 sidor var. 16 sidor om dagen. Och det är väldigt mycket! En översättare som förlaget visar respekt, som får tid att göra sitt jobb ordentligt, brukar ligga på runt 5 sidor om dagen. Som ett exempel, för att sätta saker i perspektiv lite grand: Erik Andersson fick fyra år på sig när han tog sig an uppdraget att nyöversätta James Joyses Ulysses. Fyra år på heltid! Om vi räknar med att han bara jobbade på vardagar (vilket jag inte tror att han gjorde) blir det 4 sidor om dagen. Det säger något om vilket värde som tillmäts olika texter.  

Ett första steg i en översättningsprocess är vanligtvis att läsa igenom det som ska översättas (oavsett om det är en roman, en fackbok eller en bruksanvisning). Om det är prosa eller poesi kanske översättaren läser mer än en gång för att skapa sig en känsla för författarens språk och ton och få ett grepp om vad texten vill säga till läsaren. En översättning är ju något annat än att köra texten genom Google Translate.

Men här gällde andra utgångspunkter. De som skulle översätta Rowlings bok fick inte tillgång till texten förrän samma dag som arbetet med översättningen skulle börja. Ingen tid eller möjlighet att läsa igenom först, alltså. Varför detta då? Jo, för att man på det brittiska förlaget var så rädda att texten skulle läcka ut och hamna på nätet, att folk skulle nätdela och inte köpa. Som om det är en reell risk... Hur det än står till med paranoian hos brittiska bokförslag så ledde det till att översättarna bara hade att hugga in på sina tilldelade 80 sidor, mitt i berättelsen. Och göra sitt bästa av en hopplös uppgift.

Men, frågar vän av ordning, varför var det så himla bråttom? Jo, svarar det svenska förlaget Wahlström & Widstrand: vi måste se till att få ut en översättning snabbt för annars köper folk boken på engelska. Det kan hända att de har rätt i sin analys. En får utgå från att de har koll på den saken. Och det är måhända så att "folk" hellre köper en tafflig (för det kan inte bli annat med de förutsättningarna) översättning än läser boken på originalspråket. Men dels haltar resonemanget. Om nu "folk" är så angelägna att de köper boken på engelska istället för att vänta så har de uppenbarligen förmåga att läsa på engelska. Och dessutom borde det väl vara så att hastigt utprånglade och dåligt genomförda översättningar snarast ökar "folks" benägenhet att läsa böcker på originalspråk? Så funkar jag i alla fall.

Jag undrar om inte de ansvariga på förlaget gör sig skyldig till en tankevurpa här. Eller är det så illa att "folk" hellre läser dålig svenska än (bättre) engelska? Om det är på det senare sättet är det sorgligt. För alla inblandade.

Knattetimmen och pappan

Varannan lördag sänder Radio P4 ett program som heter Knattetimmen, ett ring-och-fråga-experterna-program om barn. Barn- och föräldrapsykologen Malin Alfvén och barnmorskan och psykoterapeuten Louise Hallin står för expertisen och de som ringer är mestadels föräldrar men även en och annan mor- och farförälder dyker upp och ställer oroliga frågor.

Radions ljud är en bakgrund till mellanrummet mellan frukosten och dagen. Eftersom mitt yngsta barn snart är tonåring - programmet handlar om små barn - lyssnar jag inte för att ta till mig av råden som sådana. Jag lyssnar för att det är intressant att analysera vad som sägs, dvs vad som enligt Alfvén och Hallin utgör rätt sätt att förstå och hantera små barn. Hur ser föräldranormen ut 2012.

Samtalen tar barnets perspektiv och handlar om att vi vuxna ska förstå vad de går igenom i sina olika utvecklingsfaser. Den bild jag får är att Alfvén och Hallin ställer initierade frågor om både barnet och kontexten för att ringa in vad det handlar om och sedan lyssnar uppmärksamt i syfte att förstå innan de levererar analyser och goda råd. Det är samtal och jag uppfattar dem som horisontella.

Alfvén och Hallin är konsekventa och visar väldigt tydligt att föräldrars förståelse och barns kompetens är centralt. Det kan inte gå någon förbi att normen är: barn är kloka och kompetenta och föräldrars uppgift är att låta dem spela ut alla register de har. Man kan tycka vad man vill om det. Men det är inte det jag ska göra nu.  

Igår hände något som fick mig att lyssna lite mer uppmärksamt än jag oftast gör. En pappa ringde! Han ställde frågor om en trotsande tvååring som kastar saker, skriker och tar plats. Och vips förvandlades Alfvén och Hallin till två kuttrande hönor med von oben-attityd. Den seriösa och inkännande tonen som vanligen kännetecknar samtalen var som bortblåst. De fnissade och flamsade, och pratade på ett övertydligt sätt, som om mannen vore lite bakom flötet och inte fattade att man måste lägga undan de saker man är rädd om och att barn utvecklas. Som om han (en pappa) vore någon slags pajasfigur som kommer in från sidan och gästspelar och därmed inte riktigt fattar hur det är att vara förälder. Tvååringar är såna, förstår du. Och eftersom han är förälder lite på en kant kan man skratta åt honom, åt hans problem och funderingar.

Attityden var både respektlös och oseriös och visade den kluvenhet inför mäns närvaro i det som rör barn som jag tror är ett viktigt skäl till att fortfarande bara en liten andel av föräldraledigheten tas ut av män: många kvinnor vill inte ha mäns inblandning. Den man som tar sig in i det traditionellt kvinnliga revir som barnens vård och uppfostran utgör får finna sig i att bli skrattad åt och att få sina funderingar förringade.

Det finns de som menar att det inte är mer än rätt eftersom det är vad som möter kvinnor som befinner sig på områden där män sätter ramarna (dvs nästan alla områden utanför hemmet). Att det på något sätt skulle vara ok att kvinnor bossar runt och har en paternalistisk attityd på ett område eftersom män har det på alla andra områden. Jag tror att man har cyklat i diket om man tänker så. Vi snabbar inte på utvecklingen mot verkligt delat föräldraansvar genom att göra hälften av alla föräldrar till några som det är ok att skratta åt och som mest ska göra vad den andra hälften instruerar dem att göra. Kvinnor vet inte mer om barn än män. Män är lika bra föräldrar och har lika stor rätt att vara förälder på sitt sätt. Det är sorgligt att anlitade experter inte har fattat det.    

Soppkök Stockholm är inte staten

På Svenska Dagbladets ledarsida kan man idag läsa en kommentar av Maria Ludvigsson, om Soppkök Stockholm. Hon inleder med att berätta var man kan hitta dem och vad de gör (Vid Björns Trädgård på Söder. Delar ut mat och kläder till hemlösa.) Gott så och med sanningen överensstämmande. Men sen gör Ludvigsson sig skyldig till två felaktigheter.

Det första felet: hon påstår är att Soppkök Stockholm "sviktar i tron på sin egen kraft" eftersom de säger att sådana här initiativ inte ska behövas. På föreningens blogg kan man läsa följande:

Soppkök Stockholm är ett initiativ taget av privatpersoner med syftet att resa den akuta frågan om hemlöshet. Stadigt ökar antalet hemlösa och med dem ett enormt mörkertal av papperslösa och andra behövande. Soppkök Stockholm vill engagera såväl allmänhet som beslutsfattare i arbetet med att nå en långsiktig lösning på problemet.

Målet är att soppkök ska inte behöva finnas! 

Att säga att ett samhälle där det finns hemlösa, där människor  uppenbarligen trillar igenom det sociala skyddsnätet, är ett samhälle med mer att jobba på, det är inte detsamma som att svikta i tron på sin egen förmåga att hjälpa. Det är att både argt och ledset säga att det är för djävligt att vi behövs, men när vi nu behövs så finns vi här. 

Det andra felet: Ludvigsson påstår är att "ni, bästa arrangörer, är samhället". Det vill säga: det som ni vill  ska hända, det händer redan. "Samhället" tar hand om de hemlösa. Jodå jag vet också att det är vi alla som är samhället, vårt samhälle, i en massa bemärkelser. Men jag vet också att det samhälle som Soppkök Stockholm pratar om, som de vill ska göra mer, är staten - dvs vi alla genom våra folkvalda och  våra myndigheter och med våra skattepengar som resurs - ska göra mer. 

Jag vet inte om Ludvigsson bara låtsas att hon inte förstår det eller om hon verkligen inte förstår, men det kvittar egentligen. Det är lika illa. 

Whiskyn och normen

Hela vårt samhälle (alla samhällen) är genomsyrat av normer för hurdan man ska vara. Det finns normer  inom subkulturer och det finns en övergripande samhällsnorm vilket leder till att det ibland sker krockar mellan den subgrupp en tillhör och det samhälle subgruppen lever och verkar i. Ofta är dessa krockar oproblematiska och lätta att hantera, ibland innebär de att individen hamnar i en identitetskris. Ibland är normerna motsägelsefulla i samhället som helhet, eller majoritetssamhället som man också kan välja att kalla det. Vi är helt enkelt inte riktigt klara över vad vi egentligen tycker. Det kan betyda att det finns olika sätt att vara, som när det gäller kläder t ex. Det är inom rätt tilltagna ramar ok att klä sig så som man själv tycker är fint. Det är också tillåtet att både vara väldigt mån om hur man ser ut och att vara relativt ointresserad.

I andra lägen är det tydligare att det finns olika normer för olika människor. I Sverige idag finns en norm eller förväntan på att vi kan, får - till och med bör - dricka alkohol för att fira, vara sociala, slappna av. Vin, öl och sprit ingår som normala beståndsdelar i det sociala livet. Den som inte dricker alkohol får förklara sig, den som dricker behöver aldrig göra det. Men det finns också normer som begränsar vårt drickande, som talar om att det är mer ok att dricka på helgen och att man inte bör dricka ensam. Den som sitter och fyllnar till i sin ensamhet är en smula patetisk och kanske till och med har problem.

Igår blev jag varse att det finns en norm till. Det vore en lögn att påstå att det var fullständigt oväntat, men jag trodde att vi hade kommit längre. Jag och tre kvinnliga vänner gick till en hotellbar för att ta en drink. Det var lördag eftermiddag, mitt emellan shopping och kvällsäventyr. De andra tre beställde in varsin champagnedrink och jag valde en cappuchino och en trea MacAllan. När vi efter ungefär en timme fick in notan för att betala och gå vidare upptäckte vi att min whisky hade förvandlats till en (betydligt billigare) likör.

Servitörens logik är lätt att förstå och jag fick en god whisky till kaffet för halva priset.  

Läs Martha Nussbaum!

Jag läste just Martha Nussbaums nyligen utkomna bok The New Religious Intolerance. Det var lika delar nöjes- och nyttoläsning. Ett sätt att sätta igång hjärnan inför en ny termin men samtidigt inget i nuet nödvändigt. Just det där: att få lov och tid att läsa en bok som jag inte ska undervisa på - i alla fall inte just nu - utan som jag läser för att jag vill bilda och bredda mig, det är en av de saker jag verkligen älskar med mitt arbete. Det är en ynnest och jag känner mig väldigt privilegierad.

Boken är, som vanligt när Martha Nussbaum skriver, klok och tillgänglig. Utgångspunkten, det som driver henne, är planerna på ett muslimsk bönecenter ett par kvarter ifrån Ground Zero och de protester dessa har mötts av, särskilt inom den kristna högern, men även bland många mer sansade amerikaner. Nussbaum funderar över hur det kommer sig att så många reagerar och vad det är som gör att muslimer drabbas av mer och värre fördomar än andra grupper, även i ett USA där frihet för och tolerans gentemot olika religiösa grupper genom århundradena varit ett viktigt värde. Hon menar att många drivs av rädsla och att rädsla, till skillnad från t ex ilska, är en primitiv känsla och därför svår att argumentera mot. Hon gör ändå ett synnerligen lyckat försök, som i och för sig troligen bara når oss som redan är frälsta, men som ändå behövs.

Nussbaum undviker att diskutera frågan i termer av kulturrelativism eller inte och det kan hon måhända få kritik för. Jag tycker dock att det är befriande att slippa det sedvanliga, tröttsamma - men i vissa miljöer nödvändiga - tugget om att det inte finns något likhetstecken mellan att vilja förstå och att acceptera. Hennes bok är ett lysande exempel på ett försök att förstå som inte innebär ett accepterande. Kan varmt rekommenderas!

Nu blir det andra bullar!

Min dotter började högstadiet igår. Med hem efter den första skoldagen var den sedvanliga bunten papper: inbjudan till föräldramöte, en blankett för att adresser och telefonnummer till mamma och pappa samt en liten skrift som heter Välkommen till ...skolan.

Det är några år sedan jag senast var med om att ett barn började högstadiet och då var det på en annan skola än denna, i en annan stadsdel. Kanske är det därför. Jag vet inte. Men inte desto mindre blir jag lite förfärad över tonen i denna "välkomstbroschyr". Ja, inom citationstecken, för så särskilt välkomnad fick den i alla fall inte mig att känna mig. Det är ajabaja klotter och nix sms:a på lektionen hit, fy otillåtna saker i skåpet och snöbollskastning skäms! dit. Visst kan jag förstå att man vill stämma i bäcken men det är också så att det man skriver anger vilka förväntningar man har på eleverna. Om man tycker att man behöver påpeka att barnen inte får klottra på väggarna eller ta med sig egen mat till bamba säger man också att detta kan man göra. Visst ska man ha regler, absolut, men måste man köra upp dem i ansiktet på de små nyblivna sjätteklassarna och deras föräldrar? Måste man ta första tillfället i akt att berätta att nu blir det andra bullar?

Sofia Karlsson och paraplyerna

Jodå. Publiken igår - när Sofia Karlsson och Göteborgssymfonikerna spelade på Götaplatsen - var tyst. Kan det bero på en högre medelålder? Vet inte. Men jag vet att den högre medelåldern visade sig i antalet paraplyer när det började droppa. Paraply? Man. Har. Inte. Paraply. På. Konsert. Det regnade nu bara i max tio minuter, sedan fällde tanterna och farbröderna ner sina färgglada tygtak. Tack för det! och vi kunde återigen se scenen och människorna på den.

Konserten då? Som en bal på slottet. Alldeles underbar. Rösten, låtarna, arrangemangen, spelglädjen, inställningen humorn, värmen. Jag älskar Sofia Karlsson.  

Putin - den rädde mobbaren

Självklart fälldes de! Ingen hade trott något annat än att Pussy Riot skulle få fängelse för tilltaget att kritisera Putin och därtill göra det i kyrkorummet. Och ingen hade väl heller trott att de skulle få korta straff. Nej allt var hur väntat som helst. För vi har ju sett det förr: maktfullkomliga män(niskor) som tar i så att de nästan sätter sig på stjärten för att markera att de minsann inte tål kritik. Missförstå mig inte: detta är inte roligt på något sätt, men det är ändå komiskt. I all sin enorma tragik är det komiskt att en president inte kan ta att tre tjejer sjunger en sång om att han är en dålig ledare som borde bytas ut. Om han var så säker på sig själv borde han väl bara le lite överlägset och låta dem hållas. Ge dem the silent treatment.

Men det gör han inte. För han är inte säker. Vi har sett honom förr, typen. På skolgårdar, i seminarier, i familjer. Mannen som inte riktigt litar på att han är på topp. Som ideligen måste platta till de människor han har runt sig, utifall att- . För tänk om någon på allvar skulle utmana! Han ställs inför det prekära valet att antingen karskt ignorera, dvs lita på sin makt eller förekomma och därmed blotta sin rädsla. Putin gör det senare: blottar sig som den rädde mobbare han är.

Foucault lärde oss att makten bygger på att den underordnade underordnar sig. Detta ska inte förstås som att det alltid finns ett val, att det skulle gå att välja om man vill underordna sig eller inte. Men det ska förstås som att den överordnades möjlighet att utöva makt bygger på att det finns några som låter sig bestämmas över. Om de inte gör det, om de protesterar och sätter sig upp mot den överordnade har denne inte makt längre. Då krävs våld för att hålla folk på plats. Våld är alltså något som man tar till när man inte längre har makt. Eller i alla fall upplever att man inte har makt. Om vi tar hjälp av Foucault för att förstå det som sker i Ryssland kan vi alltså konstatera att Putin inte har makt över sitt folk. I alla fall inte upplever att han har det. Han är den rädde mobbaren.

Ett annat sätt att förstå får vi från Erich Fromm och hans bok Flykten från friheten. Så som jag läser Fromm menar han att det är människors ovana vid att hantera frihet som gör att hon "väljer" att fly in i ofrihet. Som gör att hon känner sig tryggare i det auktoritära samhället än i det fria. Detta betyder inte att en diktatur alltid är en diktatur! Men det betyder - tror jag - att det är väldigt mödosamt och att det krävs andra saker än "fria val" och marknadsekonomi för att en diktatur ska transformeras till en demokrati. Fromm såg detta redan på 1940-talet! Han menade att det krävs delaktighet och småskalighet för att demokratin ska växa fram, för att se människor som tills alldeles nyss var skrämda medborgare i en diktatur ska våga var fria. För att de inte ska fly in i ofrihet, även om denna ofrihet är av annat slag än den de nyss blivit befriade från.

Så länge människor inte vågar vara fria kan sådana som Putin fortsätta mobba dem. Även om han är rädd han också. Även om han inte litar på sin egen makt.

Melissa Horn som pausfågel?

Jag blir så arg!

Det är Kulturkalas just nu i min hemstad Göteborg, ett evenemang som bland annat innebär en massa gratiskonserter runt om i stan. Igår kväll spelade Melissa Horn på Götaplatsen. Sommaren visade upp en av sina finaste kvällar och massor av människor var ute. Många av dem för att liksom vi se och höra Melissa Horn: publiken fyllde hela planen runt Poseidon-statyn och så långt ner längs Avenyn som man kunde se. Finfin utgångspunkt för en bra konsertupplevelse med andra ord.

Och visst levererade Melissa Horn allt man kan önska sig! Hennes finstämda och lite vemodiga låtar gjorde sig väldigt bra live, faktiskt bättre än jag hade trott. Och trots att hon är väldigt ung visade hon stor förmåga att säga något klokt och intressant in emellan. Ljudet var lite kackigt med för mycket bas och liten tendens till rundgångsgnissel, men det är en randanmärkning.

Vad var det som inte funkade då? Jo, publiken! När jag går på konsert vill jag lyssna på artisten som spelar och jag vill höra vad hen säger mellan låtarna. Jag vill att de andra i publiken ska vilja detsamma. Jag vill inte stå mitt i en hop med människor som snackar och flabbar som om de satt på ett café.  Emellanåt hörde jag inte ens vad Melissa där framme på scenen sa, när hon berättade hur en viss låt kommit till eller vad som hände när... nej, just det. Det mellansnacket gick inte fram.

Vad är det för fel på folk? Hur svårt kan det vara att bara hålla käften i en timme? Eller gå och sätta sig nånstans där man kan snacka utan att störa andra? Är det ok att bete sig på det här sättet bara för att det är gratis? Nej, jag tycker inte det. Det är bristande respekt både mot artisten på scen och mot alla oss som går på konsert för att vi vill höra musiken, inte för att det är fint väder och gratis.

Kanske är jag bortskämd efter tre dagar på Way out west under helgen, i sällskap med människor som fattar vad en konsertupplevelse kan vara. Att det faktiskt kan hända magiska saker på scenen och i kontakten mellan artisten och publiken. Om publiken är där för att uppleva magi, vill säga.

Jag hoppas att Sofia Karlsson och Göteborgssymfonikerna möts av en publik som är sugen på magi när de ställer sig på Götaplatsens scen på lördag kväll. En publik som kan hålla snattran. För det är de värda! 

Svar från Libresse

Jag mailade till Libresse/o.b. apropå deras broschyr om mens och pubertet. Jag skrev ungefär detsamma som här samt önskade att få deras kommentar till det. Idag kom svaret - förvånande rappt såhär i semestertider. En Inger förklarade vänligt att den broschyr min dotter fått och som jag kommenterade här på bloggen "trycktes för flera år sedan" och att de "inte längre har några några trycksaker". Och visst: broschyren är tryckt 2006. Det är sex år sedan. Men: 1) Homosexualitet fanns redan 2006 och 2) uppenbarligen har man fortsatt att dela ut den. Jag tror nämligen inte att min dotters skola har bunkrat upp ett lager av denna broschyr för att ha att ta av i sex år.

Så nej, någon förklaring till den heteronormativa skrivningen fick jag inte.

I mailet fanns också en länk till en pdf som heter Tjejernas lilla röda, den broschyr som Libresse, enligt Inger, numera delar med sig av till skolorna. Gott så, för detta är en rak och pedagogisk text om mens och pubertet utan ett ord om sex, relationer eller om hur man "ska" vara som tjej. Befriande och snyggt. Tack för det!    

Heteronormen står stadigt hos Libresse/o.b.

Min tolvåring städade i sin bokhylla häromdagen och då hittade hon en broschyr (till) om mens och pubertet. Denna gången utgiven av Libresse/o.b. för "hälsa- och sexualundervisning för årskurs 6-7". Det ställer större krav på innehållet än om det bara hade varit reklam (för reklam är det ju - också) och det är därför med extra stort intresse jag tar del av texten. En text som inte bara vänder sig till tjejer, även om det är en mensskyddstillverkare som producerat den.

Och jodå. Allt bjäfs om hurdan man ska vara som tjej från Always/Tampax broschyrer lyser med sin frånvaro. Bra! Läsaren får saklig information om puberteten och vad som händer i kroppen, på alla sätt jag kan tänka mig att man är nyfiken på. Hen får t ex veta att det är normalt att börja lukta lite mer och att det är bra att tvätta sig noga, med tvål under armarna och med bara vatten i underlivet. Inget skrutt om att dofta gott och vara behaglig. Det är befriande läsning.

Utöver kroppens förändring (eller kopplat till det) handlar det också om kärlek och relationer. Och det  på ett helt ok sätt.  

Bara en sak stör mig. Och det är faktiskt just eftersom broschyren är så bra i övrigt. Den är totalt och etthundra procent heteronormativ! Det finns inte ett ord, inte en bokstav om att man kan vara något  annat än heterosexuell. Genomgående finns en fin ton av jämlikhet: pirriga känslor av förälskelse har inget kön. Men de har tydligen en riktning: tjejer trånar efter killar, killar efter tjejer. Och det är inget annat än beklämmande!

Manlig dominans på Way out West - mycket snack och lite verkstad

Idag börjar Way out West här i Göteborg. En av sommarens stora händelser för mig och många andra musikintresserade. Göteborgsposten frossar i vanlig ordning i artistporträtt, tips och kartor över festivalområdet. En stor del av den plats som ägnas händelsen viks åt ett par artiklar på temat manlig dominans bland de bokade artisterna. Siffrorna talar sitt tydliga språk, om det finns inget att tillägga: 73% av akterna är män eller band med bara män, 16% dito kvinnliga och 11% är mixade (ofta idel manliga musiker med en kvinna bakom mikrofonen).

Detta är fakta. Med den framför sig kan man gå vidare och fundera över två saker:
1. Hur reagerar jag på detta?
2. Hur tycker jag att en festivalarrangör bör reagera och agera?

Artikelförfattaren Maria Domellöf-Wik svarar: 1. med bestörtning och 2. med bestörtning och boka fler kvinnor. Samt med att framställa festivalarrangören Luger som en förening bestående av reaktionära och nonchalanta idioter. Det är föga konstruktivt.    

Nu vill jag först som sist göra klart att jag också reagerar på att det är så stor andel män bland de bokade akterna. Det är ett tecken på något som jag tycker är jättetråkigt: nämligen att musikvärlden fortfarande domineras av män. Artisterna, bokarna, recensenterna - män överallt. Jag vill se en förändring: jag vill lyssna på musik av och med tjejer, läsa texter av tjejer, gå på konserter och festivaler som råddas runt av tjejer. Också. Jag önskar mig en värld där könet inte hindrar någon från att bli vare sig rockstjärna, politiker, snickare eller något annat. Där folk får pyssla med det de vill och där de bedöms efter sin prestation och inte efter hur de ser ut mellan benen.

Men hur blir denna drömda värld verklig? Blir det den genom att vi förfasar oss över att festivalarrangörer bokar 73% manliga artister? Nej det blir den inte!

Jag tror nämligen inte att vi kan lägga över ansvaret för jämställdheten på någon annan.  Jag tror att den jämställda världen, vad gäller såväl musik som andra branscher, blir verklighet först när vi vill ha den. Vi alla. Inte bara jag och några med mig. När vi visar vår vilja genom att faktiskt lyssna lika mycket på kvinnliga artister som manliga. När vi som är musikintresserade visar med vårt agerande att vi vill att den och den kvinnliga artisten ska bokas till festivaler och konserter. När vi gör fler kvinnliga artister till stjärnor. Då kommer festivalarrangörerna inte att kunna förbise dem. Först då.

Att bara prata om att det borde vara fler kvinnor räcker inte! Vi kan förfasa oss hur mycket som helst över 73% män. Så länge det är männen vi lyssnar på så kommer det att vara de som bokas.

Always/Tampax gör kön

"Kära mamma! Är din dotter snart i puberteten?"

Ja det är hon, rent statistiskt. Hon fyllde tolv år i våras.

Vem är det som frågar? Jo, det är Always/Tampax som i ett litet reklampaket "till mamman" undrar detta. Ämnet är mens och i paketet finns, vid sidan om rabattkuponger på mensskydd, två broschyrer - en för  mamman och en for girls (oklart varför man föredrar att vända sig till min dotter på engelska...). Pappan då? undrar vän av ordning. Han borde väl rimligen ha mer nytta än mamman av att få information om mens, allt annat lika.

Nej pappan har inte med saken att göra, får jag veta när jag börjar läsa. Jag (dvs mamma) behöver finnas där för min dotter för att hon ska känna sig trygg när den första mensen kommer. Ja men självklart kommer jag att finnas där för henne! Om hon är hos mig när det sker kommer jag att finnas här rent bokstavligt, fysiskt. Och om inte är jag bara ett mobilsamtal bort. Men om den första mensen kommer när hon är hos sin pappa då? Hur förbereds han? För det kan väl inte vara så att Always/Tampax har missat att runt 100 000 svenska barn bor växelvis hos mamma och pappa?

Nejdå, det är inte Always/Tampax uppgift att upplysa min dotters pappa om hur han ska agera, vilka produkter som behövs eller att det kan vara smart att förbereda sin dotter med ett litet "räddningskit"  bestående av ett trosskydd och ett par rena underbyxor i skolväskan. Det kan han så klart ta reda på på egen hand! Visst!

Läser man i den broschyr som vänder sig till dottern (for girls) får man (dvs min dotter och alla andra småtjejer som läser den) veta att det är normalt att lukta lite mer när man kommer i puberteten och att man då måste tvätta sig och använda deo på morgonen. Man får också veta att med Always/Tampax produkter kan man känna sig säker och underbar. Säkerheten är jag med på, men underbar? Min dotter är underbar men det har inte ett skvatt med några mensskydd att göra!

Joodå, jag fattar! Nu ska hon göras till kvinna. Nu är det dags. Och det är jag, mamman, som ska hjälpa henne.

Helena af Sandeberg och kvinnans två roller

Skådespelaren Helena af Sandeberg säger i en intervju i GP att hon vill spela "besvärliga kvinnor". Hon är trött på att alltid vara den söta, duktiga. Nu vill hon spela "mer komplexa filmroller"och hon "förstår dem" - de besvärliga kvinnor. Hon är rentav en av dem själv.

Jag fnissar först åt klichéerna, tänker vad korkad hon är! Men så blir jag både arg och trött. Det som Helena af Sandberg pratar om är ju inte bara hennes töntiga idéer. Nej det är mycket värre än så. Hon ger uttryck för vad det är som gives den kvinna som vill skådespela: antingen är du ett sött pynt (Det söta pyntet kan också vara en actionhjälte - jodå. Men hon är fortfarande där för att vara en dekoration) eller så är du knäpp på ena eller andra sättet. Det vill säga: så fort du inte anpassar dig till din pyntroll så är du per definition besvärlig. En kvinna som grubblar, har åsikter, drömmar, planer, som inte nöjer sig. Är knäpp. Besvärlig.

Nu säger jag inte att den knäppa, besvärliga kvinnan alltid skildras som något negativt. Så är det inte. Det finns både manliga och kvinnliga filmmakare som hittar det kittlande och intressanta i att gestalta henne. Men likafullt är hon en stereotyp. En Lisbet Salander eller en Betty Blue - det kan kvitta lika.

När jag tänker vidare kring detta inser jag att det givetvis inte bara är i filmens (och teaterns) värld som kvinnors plats är begränsad. Konsten är bara en spegling av vår syn på oss själva i verkliga livet. Även där, på jobbet t ex, finns samma snäva ramar - även om de ser lite annorlunda ut. Som kvinna kan man vara antingen ett sött och fogligt pynt eller en besvärlig typ.

Foster Wallace om sommaren

Igår läste jag ut en fascinerande bok. The Broom of the System (Systemets sopkvast) av David Foster Wallace. Efter det kreativa kaoset i den ofärdiga sista boken The Pale King (Blek kung) var jag väldigt nyfiken på hurdan Foster Wallace är som författare till avslutade böcker, texter han fått göra allt han ville med. Vad säger han mig då?

The Broom of the System är en färdig och i stort sett kronologiskt berättad historia med klart identifierbara huvudpersoner. Framför allt handlar det om företagardottern Lenore Beadsman. Det en roman i alla fall enligt den norm om begriplighet och gestaltning som jag bär på, vare sig jag vill det eller inte. Men lättbegripligt är det inte, man skrivs inte på näsan mer än någon enstaka gång (och det uppfattar jag nästan som ett olycksfall i arbetet av Foster Wallace) utan får jobba och vara alert för att hänga med. Gunilla Kindstrand som ledde Babel på teve för en herrans massa år sedan sa en gång om Kerstin Ekman att hon ska läsas när allt är optimerat: när man har såpass mycket tid och ro till sitt förfogande att man i stort sett kan läsa boken i ett svep. Jag tycker om den tanken och om jag får önska och drömma så läser jag allra helst just så - i långa svep, en hel bok på kort tid. Foster Wallace lämpar sig extra väl för den sortens läsning. Att ha tid att verkligen sjunka in. På så vis är han perfekt sommarläsning. (Jag tillhör de som aldrig riktigt har fattat varför man ska läsa lätta böcker när man är ledig. Det är ju nu man har tid och ork att ta sig an det som kräver lite mer.)

Jag vill som vanligt inte säga något mer specifikt om vad The Broom of the System handlar om, men jag vill verkligen, å det bestämdaste, rekommendera den. En rik och fascinerande bok! Och till och med lite spännande in emellan.

Nu pausar jag från Foster Wallace och tar mig av sista delen av Haruki Murakamis 1Q84. Och då snackar vi sträckläsning! Det går inte att lägga den ifrån sig.

Material feminisms: höst och läslängtan

Det är onsdag och det är mitt i den sista semesterveckan. Den sista som är helt ledig och utan krav. Även nästa vecka är jag ledig, på papperet, men jag har tänkt mig att den ska utgöra en stilla startsträcka in i höstterminen.

Höstterminen innehåller, vid sidan om både gamla och nya kurser, ett nytt genusseminarium som jag ser fram emot att delta i. Som jag hoppas kommer att överleva. Vi ska börja med att läsa Material feminisms, en antologi som förlaget sammanfattar såhär:

Harnessing the energy of provocative theories generated by recent understandings of the human body, the natural world, and the material world, Material Feminisms presents an entirely new way for feminists to conceive of the question of materiality. In lively and timely essays, an international group of feminist thinkers challenges the assumptions and norms that have previously defined studies about the body. These wide-ranging essays grapple with topics such as the material reality of race, the significance of sexual difference, the impact of disability experience, and the complex interaction between nature and culture in traumatic events such as Hurricane Katrina. By insisting on the importance of materiality, this volume breaks new ground in philosophy, feminist theory, cultural studies, science studies, and other fields where the body and nature collide.

Boken ligger på mitt soffbord och lockar till läsning. Och det är svårt att tänka sig en bättre början på en jobbhöst än att ha lockande böcker liggande framme. Ämnet är nytt för mig och jag känner mig nyfiken och prestigelös, sammanhanget är sådant att jag kan vara båda. Också det är bra början! Återkommer!

Bilder på människor

Varje gånger jag reser iväg har jag en ambition (ja, vid sidan om att trivas och ha det bra tillsammans med den eller de jag reser med, hinna uppleva så mycket som möjligt och ändå landa) och det är att fotografera okända människor. Jo, jag skulle vilja göra det på hemmaplan också, jag önskar att jag vågade, men än så länge är jag inte där. Det känns inte bekvämt att bränna av bilder på människor jag inte känner här i hemmastaden.

Men på Zakynthos och i Barcelona, sommarens resmål, gick det bra. Och jag tycker om att titta på de bilderna nu efteråt. De säger mycket om platserna jag varit på.    

Meloner, alltid dessa meloner. I värmen mitt på eftermiddagen är det skönt med lite skugga.  

I Barcelona utnyttjar människorna sina parker  

Gräsmattan nere vid stranden - givet ställe för kvällens picknick. 

Ingen soffa ledig? Under ett träd går också bra. 

Trappan framför katedralen

En pratstund på La Rambla - gatan vi undvek

Kompisar

Lehanes oförmåga att skildra kvinnor

Jag insåg i ett samtal med Eddy vad det är jag har svårt för hos Dennis Lehane (och många andra manliga författare!), nämligen hans sätt att beskriva kvinnor. Det vill säga: hans oförmåga att göra en helgjuten och trovärdig människa av i det här fallet Angie Gennaro. Hon är för mycket av manlig våt dröm för att bli verklig under min läsning: tuff men ändå vek och skör, skitsnygg men ändå coolt ointresserad av sitt utseende, skönt slarvig men ändå med ett skinande rent badrum. Kanske tror Lehane att han har skapat en spännande och mångbottnad gestalt, men för mig funkar det inte alls. Jag tror inte för ett ögonblick på att Angie Gennaro finns. Och när jag inte tror på henne så bryr jag mig inte heller om henne. Det enda jag har lust att göra är att säga "torka dreglet från hakan, hörru!" till författaren.

Jag undrar ofta varför män över huvud taget ger sig på att skriva om kvinnor. När de så uppenbart inte kan! Lehane - och många med honom - vill antagligen ha en kvinnlig huvudperson (bredvid den manliga diton) för att det blir bättre dynamik. Lite sex (eller möjlighet till-). Men när de inte ror det iland vore det bättre att låta bli. Och skriva om bara män.  

Frustration inför Foster Wallace

David Foster Wallace är en amerikansk kultförklarad (åh detta underbara nittiotalsord!) författare som tog livet av sig 2008. (Undrar om det finns ett samband: är han kultförklarad för att han tog livet av sig eller är det tvärtom?) Hur som helst. Jag hade missat DFW-hypen (ja han har ett smeknamn) lite och visste inte mycket om honom när jag tidigare i sommar läste The Pale King (Blek kung), den bok han skrev på när han dog och som nu har getts ut med hjälp av redaktören Michael Pietsch. Det faktum av boken är ofärdig är en del av läsningen och ger en slags intimitet som jag inte är säker på om jag tycker om eller inte. Eller: jag tycker om den men jag blir också irriterad. Mest på mig själv kanske, eftersom jag inte kan låta bli att ägna mig åt ett relativt meningslöst spekulerande i vilka avsnitt som är "klara" och vilka Foster Wallace hade velat jobba mer med. Jag har också ett kluvet förhållande till genren författares självbiografier. Jag  tycker om att tänka kring litteratur men jag tycker ofta att det förstör läsupplevelsen att ta del av funderingar om hur en bok och dess gestalter kom till. Inte för att jag tror att det är på riktigt och därmed inte vill få illusionen krossad, utan för att jag vill tänka själv. Inte bli skriven på näsan.

Jag läser aldrig en hel recension. Det finns nämligen, mig veterligen, inte en enda recensent som kan avhålla sig från att berätta vad boken handlar om. Som om man måste göra det för att kunna tycka något om den. Jag vill få lästips men jag vill sedan i allt väsentligt bilda mig min egen uppfattning. Däremot kan det vara givande att i efterhand ta del av recensioner. Det blir lite som att samtala om boken med en vän, dela upplevelsen.

När det gäller The Pale King har jag läst ganska många recensioner och det har hjälpt mig att förstå en bok som jag hade svårt att ta till mig men som ändå fascinerade mig såpass mycket att jag tog mig i genom alla 700 sidorna. Jag kände inte igen mig själv när jag läste den, förstod inte vad som drev mig till att läsa vidare. Jag var flera gånger nära att lägga den ifrån mig men kunde inte. Den brittiska författaren Zadie Smith har sagt att hon flera gånger har kastat Foster Wallaces böcker tvärs genom rummet i ren frustration, men att hon plockat upp dem och läst vidare. Jo, så är det: det är något magnetiskt, något som gör att man dras in i texten trots att man varken förstår eller tycker om det man läser. Utan att över huvud taget gå in på handlingen kan jag säga att The Pale King bitvis är så tuggig och tjatig att jag sånär både slutar läsa och börjar skumma/hoppa framåt. Särskilt de många och långa fotnoterna o-lockar. Men jag läser och som jag belönas! Mitt när det är som trögast glimrar det till och Foster Wallace levererar ett kapitel (och ett till och ett till) fullproppat med skarpsynta berättelser om det mänskliga. En Franzen eller en Oates skulle le och nicka igenkännande. Det är helt enkelt ruskigt bra! Värt besväret många gånger om.

Det sägs att Foster Wallace hade ADHD och att det var därför han skrev så nervigt och för mycket. Jag  vet inte hur det är med den saken, vare sig själva diagnosen eller det kausala sambandet mellan den och hans sätt att skriva. Jag vet bara att jag tycker om, motvilligt. Och att jag just börjat läsa The Broom of the System (Systemets sopkvast) som är en färdig bok. Och att den är lättare att ta till sig. Återkommer med en fundering kring den senare!

Underbara Monika Fagerholm

Det finns författare som jag tycker om direkt. Från första meningen. Som jag vet på en gång att jag vill läsa allt av. Helst i sträck. De är många och de är olika men omedelbarheten har de gemensamt. Paul Auster, Joyce Carol Oates, Haruki Murakami, Sara Lidman... Favoriter som jag alltid kan återvända till.  Och veta vad jag får utan att veta ett dugg.

(Det finns förstås också sådana som är omedelbara på det motsatta sättet: så att jag direkt känner att detta tycker jag inte om.)

Och så finns det författare som är som rödvin eller kaffe för en tonåring. Det smakar räv men man dricker ändå. Författare som jag inte alls gillar först men som jag ändå vill läsa, för att jag tror på de som tipsat, för att vill tycka om det. Så jag ger dem en chans till och en till. Fast det tar emot. Och så plötsligt. Släpper det. Och jag sugs in och vill bara läsaläsaläsa och aldrig lägga ifrån mig.  

Monika Fagerholm är en sådan författare. Den första bok jag försökte läsa var Underbara kvinnor vid vatten. Jag ger vanligen en bok femtio sidor, har den inte gripit tag då ger jag upp. Så inte med denna: jag läste drygt halva innan jag slutligt insåg att nej, detta går inte. Det gick trögt och kändes torrt som fnöske. Andra gången var det Den amerikanska flickan. En av mina bästa vänner hade läst den och var såld på det där sättet som man nästan aldrig blir. Sådär så att hon bar med sig boken, för alltid. Förändrad av den. Jag läste mer än femtio sidor den gången också men ändå: det gick inte. Inget hände, inget förändrades. Jag kände bara en tung och trött motvilja.

Men så åkte jag på sola och lata mig-semester till Tunisien och en av de böcker som fick följa med var Den amerikanska flickan. Jag har ingen aning om vad av allt som hände i mitt liv mellan försök ett och två som vad avgörande men något var det, för den gången - vid en pool i en tunisisk turistort - läste jag som en utsvulten. Hela boken på två dagar. Och var fortfarande hungrig. Och väldigt förvånad. Så fort jag kom hem köpte jag fortsättningen - Glitterscenen - och när jag för ett tag sedan hittade hennes Diva på en loppis (den är slut på förlaget) var det som att hitta pengar i rännstenen. Den åkte med till Barcelona och tog slut lika snabbt som en chokladask på julafton. Jag är såld, förändrad, förälskad. I Monika Fagerholms bokvärld.

Vad är det som är så speciellt med Monika Fagerholm då? Samma sak som gör att det tar emot, tror jag.  Hennes omtagningar, den uppbrutna kronologin, att hon nöter in det som är viktigt och närmar sig smärtan, det största och viktigaste med cirklande rörelser. Obevekligheten. Och att hon skriver om landet. Människor på landet och människor som har idiotiska drömmar utan att de känns ett dugg idiotiska. Utan bara väldigt mycket som människor. Jag blir säker på att de finns och jag bryr mig om dem. Och det är centralt.

Dennis Lehane och andra

Semester är lika med läsning. Jag läser i och för sig alltid, både i jobbet och på fritiden och går ingenstans utan att ha (minst) en bok med mig. Att tvingas vara utan möjlighet att läsa är en av de saker som gör mig mest stressad och otålig, alla kategorier. Men sommarens ledighet ger möjlighet att läsa i långa sjok på ett sätt att vardagen med jobb sällan gör. Dagar på stranden, flygresor (och väntan på desamma) eller bara hemma i soffan. Timmar utan avbrott.

Häromdagen flög jag hem från Barcelona och läste då mesta delen av en Dennis Lehane-... Vad ska jag kalla dem, de där böckerna om Patrick Kenzie och Angie Genarro? Deckare känns inte riktigt som rätt epitet. Vara hur det vill med den saken, de tillhör hur som helst en kategori böcker (ganska bred och odefinierad) som jag uteslutande läser på sommaren: böcker som har mord och jakten på mördare som centralt tema. I Lehanes fall är det action, sadistiskt våld och rapp dialog av ett slag som jag är kluven inför. Det går inte att sluta läsa men det går inte heller riktigt att motivera varför jag läser vidare. Jag blir inte skrämd, men jag blir äcklad och illa till mods. Språket är hejigt och jodå, kanske talar folk så i Bostons polis-/undre värld, vad vet jag? men det lämnar mig tom. Inte en enda formulering dröjer sig kvar när jag efter drygt femhundra sidor vet vem mördaren är och varför han är det.

Tidigare i sommar läste jag en bok av Henning Mankell (Mördare utan ansikte) och en av Åsa Larsson (Solstorm). Två böcker som liknade varandra på många sätt: en lugn lunkande beskrivning av livet på den svenska landsbygden, om vardag och det som lurar under ytan. Människorna hos Larsson kanske inte kändes helgjutna i alla avseenden (Mankell är i det avseendet betydligt mer intressant) men jag kunde ändå tro på dem och känna att jag brydde mig om dem. Ändå berör deras liv mig inte så pass mycket att jag tänker på dem när jag slagit igen boken för sista gången. De försvinner. Spårlöst. Det gjorde däremot inte Diva, den unga huvudpersonen i Monika Fagerholms bok. Men det och henne vill jag ägna en egen bloggpost!

Spiderman och filmens könsnormer

Mulna sommardagar går folk på bio och ser den nya Spiderman-filmen. Jag vet inte vad som är nytt med den, egentligen, mer än att det är en ny regissör, en ny kille som spelar han i den röd/blåa pyjamasen, han som bokstavligt talat klättrar på väggarna. Det är inte heller det jag vill ska skiva om här. Nej, det jag tänker på har sin upprinnelse i att jag funderade på den Spiderman som Toby Maguire gav kropp åt. Det ska sägas med en gång att jag aldrig läste vare sig Spindelmannen, Fantomen eller motsvarande hjälteserier som liten. Därmed har jag varken några egna bilder att jämföra med eller någon nostalgisk ingång när jag ser filmerna som baseras på serierna. Om sanningen ska fram har jag heller inte sett så himla många av dem, men Spiderman har jag sett och jag tyckte om den. Jag tyckte särskilt om den där veka, lilla killen som Toby Maguire gör när han inte är Spiderman.

Och det är just det som är det intressanta: att jag - till skillnad från filmens kvinnliga huvudroll, spelad av Kirsten Dunst - tycker mer om honom när han inte är hjälte. Och att jag inte tror att jag är ensam om det. Om vi lämnar Spiderman-exemplet så skulle jag vilja påstå att jag vet att många tjejer (majoriteten rentav) i det verkliga livet tycker att snälla, vanliga killar är mycket mer intressanta än vardagens motsvarighet till tuffa superhjältar.

Vad är det då som gör att så många filmer reproducerar en bild där tjejer hänger i klasar runt tuffa män av olika slag (t o m odrägliga kräk visas ofta upp som tjejmagneter) medan de snälla, schysta, "vanliga" killarna bara får vara kompis med tjejer, alternativt ignoreras helt? Jag tror att det handlar om att män (ja, de flesta filmregissörer är ju fortfarande män) verkar ha ett outtömligt behov av att bearbeta detta. Att det är ett trauma som många män bär på: de upplever att de är bra personer men att ett annat beteende/agerande verkar vara mer framgångsrikt. Inte bara i jakten på tjejer (ja, jag vet att jag är heteronormativ nu) utan även på jobbet, i sportens värld etc.

Vilket ansvar kan man kräva av de män som faktiskt har lyckats, dvs är framgångsrika filmregissörer, att de ska ge oss (och våra barn) en annan bild? Att de ska sluta använda filmmediet för att bearbeta sina egna känslor av litenhet och otillräcklighet? Jag kan tycka att det finns ett sådant ansvar att ta.

Jag vet så klart att filmen är en del av det samhälle vi lever i och att det inte är så enkelt, att man inte bara kan gå på i ullstrumporna och göra andra typer av filmer, där andra bilder reproduceras. Det finns en massa hänsyn att ta, inte minst ekonomiska. De som ägnar sig åt publikundersökningar skriker högt om risken för att publiken sviker om budskapet är för udda (om en film t ex skulle sälja in en annan bild av manligt och kvinnligt). Men jag tycker att det är sorgligt att mina tonåringar också ska matas med bilden av att den tuffa killen får den söta tjejen medan den blyga snälla blir utan. Och att tjejer ska vilja ha den tuffa killen, även om han är ett svin.

Ord nr 9: Föräldraskap

Att vara mamma, att vara förälder. Jag försöker se det som samma sak, men det är det inte. I många andras ögon är det stor skillnad. Mamman och pappan är två helt olika personer som gör, kan och står för olika saker i sina barns liv. Jag är ensamstående mamma, men det är inte det som är skälet till att jag vill vara en förälder, inte en mamma. Det är inte för att jag måste täcka upp och fylla igen luckor efter en frånvarande pappa. Inte alls. Mina barn en mamma och en pappa som är lika närvarande, lika inkännande och lika kärleksfull. Det är viktigt för mig att inte ropas in till rollen som den mjuka, fina och tålmodiga. Den som lyssnar och kramas. Inte för att det är nåt fel på det - absolut inte! - utan för att det är något som barn behöver från båda sina föräldrar, inte bara från mig som mamma.            


Jag vill vara en förälder som lyssnar på mina barn, som tar in deras åsikt. Det är t ex en självklarhet att vi bestämmer sommarens resmål tillsammans och att de rätt till en åsikt om veckomenyn. Varför skulle jag bestämma sånt själv? Däremot är det jag och inte de som håller i familjens pengar, som styr upp livet här hemma och tjatar på den som ska diska men har glömt. Jag är barnens vän men jag är inte deras kompis. Det är en viktig skillnad! Jag finns där och jag står bakom dem i alla lägen, även om de gör dumma och ogenomtänkta saker är jag deras förälder som älskar dem. Det är inte en kärlek som kan gå över. Men det är min uppgift att vara vuxen, äldre än de och förhoppningsvis mer erfaren, klokare. Inte att vara där de är och göra samma saker. Utan att lyssna när de berättar, reda och ut och stötta. Kompisar har de bland sina jämnåriga. Jag står för något annat. 

Ord nr 8: Kontroll

När jag för ett tag sedan gav Eddy i uppgift att skriva om ett antal olika ord hade jag själv en hel massa att säga om ordet kontroll. Då handlade mina tankar mycket om Högskoleverkets granskning av det arbete vi lägger ner ute på landets lärosäten, om det vansinniga i att bara titta på c-uppsatserna och om den frustation jag kände inför att ett helt ämne får kritik pga brister i en uppsats (ja, det är sant).

Men det finns andra sorters kontroll också (om vi fortsatt håller oss till mitt arbete på högskolan): min kontroll av vad studenterna gör och kan. Obligatoriska moment är en fråga som vi lärare då och då återvänder till att diskutera. Vara eller inte vara? Föreläsningar är aldrig obligatoriska men seminarier och övningar är det oftast. Varför? För att studenterna inte skulle komma annars? Varför skulle de inte det? De kommer ju till föreläsningarna! Nej, inte precis varenda en, men det är alltid i princip full sal. Varför är det det? För att de tycker att det är meningsfullt? För att de inte tror att de ska klara godkänt annars? För att det är roligt? Förmodligen är det en kombination.

Om vi i ett slag skulle ta bort kravet på närvaro på seminarierna - skulle studenterna utebli då? Och vad skulle det i så fall säga om värdet av att vara där? Jag tänker såhär: om seminarierna är roliga, lärorika och dessutom nödvändiga för att klara kursen, ja då kommer studenterna. Obligatoriskt eller inte. Men om de är trista och meningslösa så måste vi tvinga dit dem. Alltså är det upp till mig som lärare om de kommer eller inte? Ja, i förlängningen. Om jag lägger upp min undervisning, i alla moment, på ett sådant sätt och styr upp intressanta pass av alla slag - både föreläsningar och seminarier - då kommer studenterna att hänga på.

Vad tror du? Har jag fel?

Läsa, läsa - åh sommar och tid!

Jag har många ord på listan men just nu känner jag inte för att skriva om något av dem. Det får komma vartefter. Idag packar jag för att resa till Grekland med min dotter, tidigt på tisdag morgon far vi, och bland solcreme, cyklop och shorts packar jag även böcker. Det är första gången jag reser iväg såhär ensam med ett barn. Men eftersom hon dels inte är något litet barn längre och dels är en läsande människa även hon räknar jag med gott om tid till att ligga i en solsäng och svepas in i en värld som någon annan har hittat på.

Sedan förra sommaren har jag ett löfte till mig själv om att minst varannan bok jag läser ska vara på engelska och att de böcker som är skrivna på engelska ska läsas i original. Eftersom jag nu har läst de tre böckerna om Arn på svenska (såklart) väntar nu tre böcker på engelska. Och det är inte en uppoffring på något sätt, det är en gåva att kunna läsa på flera språk och att slippa vara hänvisad till översättningar.

Just nu läser jag The pale king av David Foster Wallace. Det är en oupphörligt fascinerande bok som jag redan efter 100 sidor känner att jag tycker väldigt mycket om. Han är en ny bekantskap för mig och det är hittills en angenäm sådan. Det kommer säkert att finnas mer att säga om honom och hans litterära värld.

Bland de böcker som ligger på tur finns Paul Austers Oracle night, Henning Mankells Mördare utan ansikte och Egen död av Péter Nádas (som jag tyvärr inte behärskar att läsa på originalspråket ungerska). Det kan också hända att jag tar med mig Åsa Larssons Solstorm, det brukar ju sägas att sommaren är deckarnas tid och även om det skrivs en förfärlig massa strunt i den genren så finns det också en hel del som håller måttet. Arne Dahl och Dennis Lehane till exempel. Och, har jag hört, även Åsa Larsson. Vi får väl se!

   

Ord nr 7: Frihet

Idag är sista arbestdagen på ett tag och då passar det bra att tänka kring frihet. Många är de människor som en sådan här dag känner en intensiv känsla av frihet. Eller kanske snarare befrielse. Att bli ledig betyder inte bara sovmorgon, lata eftermiddagar i hängmattan och tid att vara med nära och kära utan också (och kanske framför allt) frihet från någon som hela tiden säger åt en vad man ska göra. Frihet från en känsla av att vara kontrollerad och övervakad, misstänkliggjord. Det handlar återigen om klass! För  mig som har privilegiet att ha ett jobb som är fritt, som ger mig rätt att jobba hemifrån, som innebär att jag själv i väldigt stor utsträckning avgör vad jag ska göra och hur jag ska göra det, är det inte det som är den stora skillnaden mellan arbetsdagar och andra dagar.

Det är lätt att tro att frihet handlar om att jag ska bestämma allt själv. Ju mer jag får bestämma och välja på egen hand, utan att behöva ta några hänsyn, desto friare är jag. Inom den politiska filosofin brukar man kalla detta för negativ frihet eller frihet från. Dvs frihet från tvång, krav, begränsningar etc.

Men vad betyder det egentligen? Och vilken människosyn blottlägger denna uppfattning? För mig är det fullständigt självklart att vi människor mår bäst i grupp och att leva i grupp innebär att man måste anpassa sig. Och det är inte något nödvändigt ont, det är ett nödvändigt gott. Själva anpassningen som sådan, att bli till i samspel med andra, i ett givande och tagande, i flexibilitet - det är ju det som är att vara människa!

Jag tycker att det är spännande att tänka på ordet människa, inte som ett substantiv utan som ett verb: att människa. När jag kommer hem till min man i eftermiddag så människar vi tillsammans: vi bestämmer vad vi ska äta till middag, om vi ska ta en promenad efter maten, om vi ska se en film eller kolla fotboll. Jag ger, han ger. Jag kan inte bestämma själv om jag vill vara två eller flera, då får jag vara ensam. Men att bara vara jag hela tiden är inte att människa, det är inte frihet.

Deleuze! Men inte idag

Jag läser uppsatser så ögonen blöder idag och hinner inte skriva något här. Knas att det då, just idag, finns en massa att säga. Om att ha skrivflow och inte vilja gå på semester. Om att känna att det äntligen lossnar och försöka spara alla tankar som inte hinner in i datorn i nån slags stolpar (kommer ni ihåg att det kallades så i högstadiet?)

Deleuze läser jag fram och tillbaka, han är bitvis obegriplig och bitvis klar som korvspad och alldeles självklar. Boken blir mer och mer tummad och nerklottrad och texten jag bygger tar form. Spretig form men ändå form. Hittar andra som använder honom på oväntade sätt. Det ger mig skjuts.  

Imorgon. Kanske jag hinner skriva mer om det.

Vila i frid Gitta Sereny!

Det sorgliga beskedet om att Gitta Sereny har avlidit når mig via Facebook. Jag tittar på utskriften av min artikel/bokkapitel - eller vad det nu ska bli - om "hederspappor", som jag borde läsa med rödpenna och strukturera om i... Just nu känns den så oväsentlig! Jag kan inte koncentrera mig och jag vill inte ens försöka.

Men så kommer jag på att hon - om hon blivit tillfrågad - inte skulle vilja att någon satt och glodde ut genom ett fönster i stället för att skriva. Hon skulle säga att jag omedelbums ska fortsätta med det jag gör. Arbeta, skriva, tänka. Så som hon gjorde i hela sitt liv.

En av våra allra största, modigaste och klokaste är borta och det kommer att bli tomt. Jag har längtat efter en ny bok av henne, efter hennes insikter och ja, vishet. Det är inte ord jag ofta använder men på henne passar det. Hon var vis. Var? Är! I sina böcker är hon. Alltid lika aktuell och nödvändig.

Ord nr 6: Arbete

Som en replik till texten om ledighet kan detta förstås. Min hållning är att jag tycker om att arbeta, att vara rörlig och igång. Jag tycker om att arbeta med kroppen och med hjärnan. Tillsammans och var för sig. När jag nu skriver om arbete är det varken per definition eller enbart lönearbete, nej arbete är att skriva bloggtexter, löpträna, läsa böcker jag inte måste för jobbet men som kan ge nya idéer och uppslag, städa i förrådet... Allt som innebär ren och skär lättja och vila.

Missförstå mig inte nu: Jag latar mig väldigt gärna och jag är bomsäker på att det håller mig frisk till kropp och skäl. Att då och då inte ha en enda tid att passa, inte ett enda måste - vare sig uttalat av en själv eller någon annan - det tror jag är ett mycket bra vaccin mot det mesta. Men att för mycket, för ofta och - framför allt - ofrivilligt ha en massa tid som inte innehåller arbete av något slag tror jag är osunt. Och då menar jag inte bara, återigen, ett arbete i den gängse meningen (men det också!) utan allt slags arbete. Jag tror att människan är skapt för att använda sig. Vi mår inte bra av för mycket passivititet, av något slag. 

Det är nu inte så att alla som är passiva väljer att vara det. Många passiviceras av olika skäl. Ett skäl är arbetslöshet, vilket ofta inte bara innebär att man inte längre går till ett arbete om dagarna utan också att man blir allmänt passiv: man slutar träna, slutar läsa böcker, slutar hålla sig á jour med samhällsdebatten osv. Och det finns inget sunt med det utan det är förstås skadligt för både kropp och skäl. Och inte bara för en själv utan för de grupper man ingår i (familjen, vännerna) och för samhället i stort.

Men det är inte så att ett arbete vilket som helst gör att man blir en aktiv och deltagande person som håller koll på både sin egen kondition och händelseförloppet i samhället. Ett arbete som inte känns meningsfullt, som det är uppenbart att man utför av politiska och moraliska skäl, ja jag skulle vilja påstå att det inte tillför någonting (mer än rätt till a-kassa, men det kan lösas på andra sätt). De arbetsmarknadspolitiska åtgärder som kallats Fas 3 rymmer många sådana arbeten. Ovärdigt är ett ord som osökt kommer för mig. Det är ovärdigt att t ex tvingas tillbringa 8 timmar om dagen med att måla om stolar. Bara för att man ska ha något att göra. Det är knappast läkare, företagsledare, lektorer eller jurister som står där med sina penslar. Gårdagens ord klass är relevant idag med. Och utsätts man t ex för Fas 3 är det nog ganska lätt att känna om inte hat så i alla fall förtvivlan.

Ord nr 5: Klass

Jag ser nu att jag råkade hoppa över klass. Det ska inte tolkas som att jag tycker att det är ett mindre intressant ämne/begrepp. Tvärtom! Klass är relevant, som kategori och som redskap för att förstå -  både samhället som helhet och människorna i det. Klass är ett viktigt analysredskap, en viktig kategori, både i sig självt och om man korsar det med andra kategorier.

Som av en händelse pågår på andra håll (här och här t ex) en debatt om klass - och framför allt klasshat, med ganska mycket brösttoner. Debatten handlar, kortfattat, om huruvida det är ok att vara arg för att klasskillnader fortfarande finns. Klart som fan att det är det! vill jag säga. De finns - och ökar - och det inte är inte ok! Nåväl, det verkar som om alla som deltar i debatten är överens om att 1) klassklyftor finns och 2) det är inte bra.  

Detta är en total kontrast till det jag hör när jag föreläser om klass. Studenterna vill först inte höra talas om att klass finns. När jag "motbevisar"och på en rad sätt visar upp (det svenska) klassamhället för dem går de motvilligt med på att det kanske inte är helt jämlikt. Men de vill inte för allt smör i Småland själva placeras/placera sig i arbetarklassen. I början blev jag förbryllad över denna reaktion: vad berodde den på? Nu har jag dels vant mig och dels hunnit fundera en hel del på varför så många tänker och känner som de gör. Att inte vilja tillhöra det förlorande laget är en förklaring som räcker en bra bit. Kombinera det med den tilltagande individualiseringen: var och en är sin egen lyckas smed, alla kan om de bara vill etc. så kommer man ännu längre.

Jag har all förståelse i världen för den som hatar. Av vanmakt, litenhet, hopplöshet. Och att hatet riktas mot såväl regering och andra delar av etablissemanget som mot enskilda individer. Det är ett privilegium att inte hata, att ha det så bra att man slipper hata. Men vad är det att inte ens förmå se sin egen klass? Att skämmas så till den milda grad att man inte ens kan hata?  

Jag är klassresenär. Det är en central del av mig och det får återverkningar på det mesta jag företar mig. Klass kan mätas på en massa olika (objektiva) sätt och de sätten ska alls inte förringas men framför är klass något individen upplever, något subjektivt. Klass känns i hela kroppen. Jag har aldrig hatat på grund av klass, men jag har förnekat och skämts. Fler gånger än jag kan räkna. Så jag skulle vilja säga att det är ett privilegium att kunna känna hat.  

Update: Detta var klokt och läsvärt. Om klassresan som den amerikanska drömmen på svenska

Brist

Jag läste Fredrika Spindlers bok om Spinoza häromdagen. Oerhört välskrivet och tillgängligt, på just det där sättet som gör läsningen till en ren njutning och som gör mig förvissad om att författaren vet vad hon pratar om. Och det är verkligen inget man kan ta för givet när det gäller vetenskaplig litteratur.

Men nu är det inte en recension av boken som står på agendan. Nej, jag vill vrida och vända lite på ett begrepp som Spinoza talar om och som Spindler förhåller sig till, nämligen brist. Spinoza förklarar det såhär: "En brist är när det vi tror tillhör ett tings natur förnekas i tinget." Med andra ord: om vi tycker att en brist hos ett ting (eller en situation eller person) utgör ett problem är det för att vi förväntar oss något annat, för att vi har tillskrivit tinget (eller situationen eller personen) egenskaper det/den/hen inte har.

Vi kan aldrig definiera något utifrån en brist, menar Spinoza, eftersom det vore att beskriva något utifrån vad det inte är (och inte ens kan vara) och inte utifrån vad det är.

Jag tycker att det är en otroligt tilltalande tanke! En tillvaro där människor tänkte och agerade utifrån den skulle vara angenäm. Men tanken om brist som en omöjlig utgångspunkt ger mig också ett redskap för att förstå det jag ser runt om mig dagligen: nämligen att människor hela tiden, i alla sammanhang, är besvikna över att ting (i vid mening) inte är vad de har förväntat sig. Människor gör sig bilder av och skapar förväntningar på andra människors personlighet och agerande och händelser och situationer de (tror att de) ska få uppleva. Det ligger hopp om lycka och tillfredsställelse bakom dessa bilder och förväntningar - självklart. Det fattar jag. Men så lever verklighetens människor och upplevelser inte upp till detta. De ger inte instant happiness. För det kan de inte. Ingen och ingenting kan göra en människa lycklig.

Såhär i semestertider är det tydligt att det ändå är vad människor hoppas på: att bli lycklig. En resa till ett varmt land, äntligen ledig och äntligen tid att vara med familjen: lappa ihop relationen med sin partner och verkligen vara med barnen. Allt ska bli så bra, bara man kommer till det hyrda huset på Malta, lägenhetshotellet i Rom eller den lilla stugan i Dalarna. Men det blir inte så. Just för de som längtar mest, som fyller semestern med innehåll och hopp redan innan resan är betald, slutar det inte sällan i en känsla av besvikelse över bortkastade pengar, otacksamma barn och ett hotell som inte alls levde upp till drömmarna. Och som lök på laxen en partner som inte förvandlas till ett romantiskt semester-alter ego utan tvärtom är sur, otillgänglig och för trött för ett glas rosé på balkongen när barnen har knoppat in.

Men hur gör man då? Kanske såhär: Lite mer realistisk längtan, lite mer närvaro i nuet och en lite större vakenhet för vem man har bredvid sig. Det är inte svårare än så. Tror jag.  

Ord nr 4: Ledighet

För mig och förmodligen de flesta andra är ledig motsatsen till arbetar. Så tänker vi, trots att ledig är ett adjektiv medan arbetar är ett verb. Nu kanske någon tänker att bara en språknörd kan hänga upp sig på den skillnaden. Och visst: språknörd är jag. Men här handlar det inte bara om det. Jag tror nämligen att den motsats många av oss upplever mellan att arbeta och att vara ledig hänger ihop med de här ordens olika beskaffenhet: Ledig är något man är. Arbetar gör man.

Vad betyder detta för vår syn på ledighet kontra arbete? Jag har inga vetenskapliga belägg för det men jag har en klar bild av att många människor - bland annat i min egen närhet - arbetar för att de måste och bär på en konstant längtan efter ledighet. Som om ledigheten är det rätta varat. Det man skulle vilja befinna sig i alltid, om man bara hade råd och kunde försörja sig. Med en sådan syn på livet är arbetet ett nödvändigt ont. Detta betyder inte per definition att man tycker illa om sitt arbete, att man inte trivs på jobbet eller att upplever det man gör som meningslöst. Det finns självklart människor som lever så också, människor som avskyr sitt arbete/sina kolleger/sin chef och som tycker att varje arbetsdag är en plåga. Deras inställning till arbete kontra ledighet är i allra högsta grad begriplig.

Jag tycker att det är mer intressant att fundera över hur det kommer sig att så många som har ett jobb de gillar ändå tycker att jobbandet är något de skulle kapa från sitt liv om de bara hade ekonomi till att klara sig. Vad är det som gör att de känner så? Och vad skulle de göra hela dagarna om de var lediga jämt?

Vad tror inte att jag tillhör den kategorin. Jag vill jobba. Visst, det finns en del moment och aspekter av mitt arbete som är mindre roliga, men på det hela taget tycker jag om att vara på jobbet. Eller i jobbet kanske jag ska säga. Jobb på hemmakontoret, dagar då det för någon som måste vara på sin arbetsplats varje dag kan se ut som att jag är ledig, är också arbete. Kanske är det just för att de dagarna finns, för att jag alltid har haft möjlighet och tillåtelse att jobba hemifrån några dagar i veckan, som jag så starkt upplever att jag skulle vilja jobba även om jag inte var tvungen till det av ekonomiska skäl.

Min lutherska uppfostran utgör en bakgrund till mina tankar på arbete och ledighet. Där jag kommer ifrån är man ledig från något, eller efter något. Ledigheten är belöningen för hårt slit. Arbetet är något  nödvändigt men också något som man finner glädje i och det handlar inte bara om att arbeta för att göra rätt för sig utan också om att tycka om att vara igång, att njuta både av själva arbetet och av att skörda frukterna efteråt.

Jag njuter av ledighet, som i dag när det är söndag och jag ligga i soffan och läsa en skönlitterär bok i flera timmar, när jag kan ta en långpromenad i skogen, när hinner laga mat som tar tid, när jag hinner slutföra samtal. Jag behöver det. Alla behöver det. Men jag behöver de andra dagarna också. De är inget nödvändigt ont, utan ett nödvändigt gott.

Ord nr 3: Principer

Det är en principsak. När jag tänker på ordet principer är detta uttryck det första som kommer för mig. Men vad betyder det att något är en principsak? Att det finns en regel att följa? Men mer än så: att regeln säger oss något om hur det bör vara. Det finns ett underförstått hot om upplösning om vi inte följer en sådan regel.

I uttrycket ligger också något åtminstone lite obekvämt: Detta låter ju konstigt/jobbigt/bakåtsträvande [fyll i valfritt negativt adjektiv] men det är viktigt att vi gör såhär. Och kanske till och med att jag hör mina föräldrar: Det kommer du att förstå när du blir stor.

Fullföljer jag den tanken leder det till att principer är något att hålla sig till för den som inte kan eller vill tänka själv. Eller åtminstone: för den som inte kan eller vill tänka i det enskilda fallet. För den som vill ha ett enkelt svar, en lösning som man vet fungerar. Underförstått: den som följer en princip kan man inte kritisera. Men så är det väl inte? Nej, jag tycker att det till och med är tvärtom! Den som inte tänker efter, som inte kan argumentera i sak för det ena eller andra beslutet, den som bara gör - den är värd mer kritik än den som faktiskt funderar och kommer fram till en lösning/handling/agerande som den tror på. Oavsett om det finns en princip.

Men visst, å andra sidan: Att inte följa en princip betyder inte, per definition, att man tänker igenom saken, noggrant och fritt. Det kan mycket väl vara så att man helt enkelt gör som man brukar, slentrianmässigt. Eller som någon säger att man ska göra - utan att ägna saken en sekunds tankemöda. Det finns inget i sig själv fint med att inte följa principer.

För att det fria kritiska tänkandet, som jag i grunden är positivt inställd till, ska leda till något bra måste det vara just kritiskt. Och det är inte samma sak som att kritisera och vara motvalls. Nej i det ordet, eller kravet, ryms att man vrider och vänder på saker - principer till exempel - för att se efter om man tycker att de håller och är meningsfulla. Om man efter noggrant övervägande kommer fram till att en princip är en bra princip, ja då finns det ju ingen anledning att inte luta sig mot den. Tvärtom! Det är att ha ryggrad, kurage eller vad du väljer att kalla det. Det visar att du är en person som står för något, som det går att lita på. Som har en genomtänkt ståndpunkt.

Kellogs Special K - som i kvinna?

På mitt köksbord står ett paket Kellogs Special K kvar sedan frukosten. I en tankepaus faller min blick på listan över näringsinnehåll. Det är kolhydrater, sockerarter och så vidare. Dvs så som det brukar se ut på livsmedelsförpackningar. Bra så klart, att man vet vad det är man stoppar i sig. Men det står något mer. För vart och ett av näringsinnehållen anges dess procentandel "av en vuxen kvinnas GDA" (= Guidance Daily Amount eller Rekommenderat dagligt intag, om vi använder svenska).

Kellogs Special K är alltså kvinnoföda?!

Tittar man runt lite på förpackningen bekräftas den bilden: i paketet finns en rabattkod som gör att man kan köpa en bikini billigare i en nätbutik. Hela baksidan ägnas åt en kvinnlig bloggare som fotograferat och bloggat om sina frukostar i två års tid. I sig ett imponerande projekt och eftersom jag har en positiv grundinställning till allt som innebär att man tar hand om sin kropp tycker jag att det är gott att se. Men. Det är samtidigt så fruktansvärt förutsägbart att det är en tjej som tar fina kort på vardagliga saker som mat och bloggar om det. Det pyntande som vi kvinnor lär oss från det att vi är små tar sig ända in i våra frukostar - nu ska de också vara vackra att se på. Och visas upp för andra.

Ord nr 2: Musik

Så länge jag kan minnas har musik varit en viktig del av tillvaron. I mitt barndomshem kom den från den gamla radio som stod i ett hörn av köket. Det var musik som någon annan hade valt ut och det kallades melodiradio. På så vis fick jag mig till livs ett brett utbud av det tidiga sjuttiotalets populärmusik. Min mamma som står och stryker, radion som skvalar i sitt hörn, solljus som silas in genom vinklade persienner. Det är bland mina tidigaste barndomsminnen.  

Jag hade en bärbar skivspelare i orange och vit plast, högtalaren satt i locket och det var säkert inte världens bästa ljud men för mig var det en högt älskad pryl, en av barndomens topp fem. Jag minns särskilt när jag och min kusin hade disco i flickrummet och spelade våra Secret Service- och Magnum Bonum-plattor på så hög volym det gick. Problemet var att man inte kunde dansa alltför livligt - då hoppade pickupen och det kunde i värsta fall bli hack i skivan. Det ville vi förstås undvika. Musik som källa till glädje men också samtal: vi pratade om våra favoritskivor, min kusin och jag, och vi argumenterade för varför den ena eller andra låten eller artisten var bättre.

De två sakerna har följt med genom livet. Glädjen, dansen, konserterna. Och pratet. Ofta förenade såklart. Sällan är musik så socialt som när man tillsammans lyssnar in sig på och pratar om de - för en själv - okända artister som kommer till Way out West denna sommaren. Tack Spotify för den möjligheten!

En tredje viktig del tillkom när jag blev vuxen: musik som avskärmning och avkoppling. Jag lyssnar på musik när jag reser, när jag jobbar, när jag tränar, när jag vill sova på tåget... När helst jag behöver göra något som kräver koncentration skapar jag min egen bubbla med hjälp av musik. Välbekant musik, sådan som jag kan utantill och knappt hör.

Utan musik vore livet inte bara torftigt utan i många lägen svårt att hantera. Musiken är vardaglig nödvändighet och ledighetslyx.  

Ord nr 1: Vithet

När jag första gången kom i kontakt med det teoretiska begreppet vithet föll mycket på plats. Sådant som jag haft en intuitiv kunskap om, vetat men inte haft något bra redskap för att verkligen förstå, blev med ens så mycket mer tydligt. Jag drog mig till minnes ett samtal med en vän, född i Eritrera, om att köpa hudfärgade strumpbyxor. Eller ja, inte själva köpandet utan svårigheten att hitta hudfärgade strumpbyxor, om man med hudfärgade menar samma färg som min hud. Eftersom syftet med hudfärgade strumpbyxor normalt är att skapa en illusion av att bäraren är barbent (eller att i alla fall inte tillföra ytterligare en färg till en outfit) är utgångspunkten förstås att strumpbyxorna ska ha samma färg som bärarens hud.

För mig som är vit (dvs har en beige-rosa hudfärg) hade detta aldrig varit något att fundera mycket över. De få gånger i mitt liv jag har behövt köpa hudfärgade strumpbyxor har det bara varit att kliva in i närmsta Lindex-Twilfit-Åhléns, välja rätt storlek och önskad tjocklek, betala (och veta att de går sönder inom loppet av ett par timmar, men det är ett sidospår). För den som inte har beige-rosa hudfärg är det inte lika lätt. (Givet att hen inte vill ha beige-rosa strumpbyxor utan ett par i samma färg som hens hud.)

När vi pratar kulörer på kläder är hud alltså = beige-rosa. (På engelska heter det nude, vilket ju bara är ett annat sätt att säga samma sak).

Genom att läsa in mig lite på vithetsforskningen (Ahmed, Frankenberg, Dyer t ex) har jag skaffat mig ett redskap som hjälper mig att förstå vilken roll det spelar vad något så tillsynes oviktigt som en strumbyxkulör kallas. Och vad det gör med människors bild av sig själva att deras hudfärg inte finns. Den vita västerländska norm som visas upp finns överallt (men är kanske sällan så övertydlig som just här). Men att människa = vit människa om inget annat särskilt påtalas, ja det ser vi exempel på i stort sett dagligen.

När jag föreläser om etnicitet börjar jag med att lyfta fram den vita normen. Jag visar bilder på vita människor som gör olika saker, för att visa att vit inte betyder något särskilt. Vit = människa. Studenterna uppfattar detta som provocerande, vilket är precis min avsikt. Jag vill att de ska fundera över varför de uppfattar det som ett osynliggörande av icke-vita människor att jag ägnar en stund åt att visa upp den vita normen. Den som för oss som är vita inte syns och märks. För så är det ju: den privilegierade är i grunden omedveten om sin egen överordnade position. För alla andra är den i allra högsta grad synlig. För en svart kvinna som vill köpa hudfärgade strumbyxor. Och i tusen och ett andra lägen.