torsdag 30 januari 2014

Förstå

Jag håller på att försöka förstå vad det innebär att förstå. Och hur det gränsar till andra saker som att respektera, acceptera och tolerera. Vad är vad?

En slags utgångspunkt är att förstå är det som innebär minst på en slags skala från att inte tycka något alls till att uppskatta. Jag föreställer mig att jag inte kan tolerera eller tycka om något som jag inte alls förstår. Däremot torde det gå bra att tycka illa om, inte tolerera etc det som man inte förstår. Även om man kan påstå att den som avfärdar saker (i vid mening) utan att sätta sig in i vad de står för gör fel i någon mening så är handlingen som sådan möjlig. Vilket jag alltså inte tror att motsatsen är. Inte om det handlar om verklig tolerans eller gillande.

Förstå är alltså det minsta man kan (måste) göra. Det tilltalar mig att tänka så.

Klassresenärens dubbla skam

För ett tag sedan läste jag Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie med mycket stor behållning. Mitt första möte med ett författarskap som jag verkligen uppskattar. I den beskriver hon hur den kvinnliga huvudpersonen Ifemelu kommer till USA från Nigeria och upptäcker att hon är svart. Det vill säga: upptäcker att det spelar roll att hon är svart.

På samma sätt var det när jag kom till Lund för att börja studera på universitetet. Jag upptäckte att jag var arbetarklass. Eller: att det spelade roll att mina föräldrar inte var läkare, lärare eller ingenjörer utan städerska och sjukpensionerad fabriksarbetare.

Jag hade förvisso en slags klassmedvetenhet efter åren i SSU men den handlade inte om mig. Jag kände ingen stolthet över att mina föräldrar tillhörde arbetarklassen. Tvärtom: jag skämdes. Skämdes över att vara annorlunda, skämdes över dem. Aldrig tidigare i mitt liv hade det varit viktigt vad ens föräldrar jobbade med. Nu var det plötsligt det. Alla undrade, hade koll på varandra. Det gick inte att komma undan frågorna. Det gick inte heller att säga som det var. Så jag ljög. Hittade på yrken och liv som min mamma och pappa inte hade.

Skammen var dubbel: jag skämdes över mig själv och min familj och jag skämdes över att jag skämdes. Att jag inte kunde stå upp för dem.

Det tog lång tid innan jag kunde göra det. Och det lång tid innan jag kunde känna annat än skam när jag var tvungen att umgås med mina föräldrar i någon slags offentlighet. Lång tid innan jag kunde slappna av och inte ta ansvar för dem. Sluta skämmas över dem för att de inte vet hur man för sig eller hur man håller ett tal.
   

Bilder av medelklassen: 1

Jag funderar mycket på klass. Som teoretiskt begrepp, som faktisk upplevelse och allt där emellan. Att vara klassresenär är en del av min identitet och sätter ramarna för många delar av mitt liv. Jag kommer aldrig undan, klass finns i mina tankar i stort sett dagligen. Nu är det inte så att jag vill komma undan, tvärtom. Jag tycker att det är intressant och givande att fundera över klass.

När jag konsumerar kultur kan jag inte undgå att lägga märka till att människor har olika klasstillhörighet. Ibland är det en explicit, uttalad del av deras person, ibland är det något man får räkna ut själv. Det är oftast inte särskilt svårt att göra det.

Då och då tycker jag att gestaltningen av en individ (i en novell, roman, film) haltar eller hänger samman dåligt. Det kan vara intressant, till exempel som ett sätt att visa att någon är klassresenär. Men det kan också vara bara dåligt. Illa genomtänkt. Ett bevis på att författaren (eller regissören) inte fattar vad klass är och vad det gör med en.

Vissa skildringar av klass är inte personbundna utan handlar mer om att säga något om en hel klass. En sådan text hittar jag i Bengt Ohlssons roman Hennes mjukaste röst (som för övrigt inte kvalar inte på någon lista över bra böcker jag läst). Det som beskrivs är alltså inte en person utan en leksaksaffär. Det klassrelaterade handlar om att denna butik påstås tilltala (eller rentav vända sig specifikt till) medelklassen. Ohlsson skriver:
Männen kommer från den bildade medelklassen och uppåt- Arbetarna går till Toys "R" Us och när de får syn på Karens affär från vägen blir de misstänksamma, eftersom den ligger så där för sig själv, och så långt från city. Arbetarna har inte självförtroende nog att gå in dit, de skulle känna sig som idioter, och det är så hennes kunder vill ha det. - - - De tipsar sina vänner om Karens butik, men de gör det med viss urskillning, och i ett lågt röstläge. De vill inte trängas med kreti och pleti där inne. De vill få bekräftelse på att de tillhör en utvald skara som inte nöjer sig med annat än det bästa när de köper leksaker till sina barn. 
I denna korta passage lyckas han fånga flera saker som brukar sägas känneteckna medelklassen. De har pengar och självförtroende men är samtidigt ängsliga och sneglar på vad andra gör och är rädda för att alltför nära umgänge med arbetarklassen skulle smitta.

Held och kosmopolitismen - ett redskap för mig?

Jag läser en gammal favorit, David Held med stor behållning. I just den här texten pratar han om kosmopolitismen som han menar har sin grund hos stoikerna och hos Kant under upplysningstiden. Med Kant menar Held att det handlar om ett världsmedborgarskap som har tre beståndsdelar: egalitär individualism, ömsesidigt erkännande och opartiskhet. Alla människor är autonoma moraliska aktörer som har rätt att kräva lika hänsyn och respekt. Detta betyder för Held inte man ska eller får förneka individens lokala gemenskaper, bara att man sätter upp en gräns för vad dessa kan och får åstadkomma. Detta betyder att kosmopolismen har universella anspråk men tar kulturella och politiska olikheter på allvar, men det betyder också att dessa olika åskådningar kan rättfärdiga sig.

Held menar att två centrala metaprinciper gäller: autonomi och opartiskhet. Hans utgångspunkt är att kosmopolismen inte kan anklagas för att bygga på en västerländska strävan efter världsherravälde, eftersom den bygger på de lokala gemenskapernas triumf. Det handlar just om att i ett globalt, universellt perspektiv skapa institutioner som gör att alla individer och grupper kan leva livet så som de finner för gott. Han vill förena den grundläggande principen om alla människors lika värde med en insikt om att kulturella olikheter selar in när denna princip ska realiseras.

Jag är inte riktigt övertygad här eftersom jag inte tycker att han får ihop detta. Det finns en oförklarad del här och det handlar om vem som ska bestämma vad gränsen för den lokala gemenskapens handlande ska gå. Det kan inte rimligen vara gruppen själv men inte heller det omgivande samhället.

Held grundar sitt resonemang i det som är gemensamt för alla människor: vårt förnuft och vår mänsklighet. Pga detta bör i första hand vara lojala mot mänskligheten och inte mot grupper som nationen, etniska grupper etc. Individen måste se och erkänna att dessa band är moraliskt kontingenta.

Stoikernas grundidé handlar om att vi först och främst är människor i en värld med andra människor och först i andra hand är vi medlemmar av olika (politiska) gemenskaper.

Detta kopplar Held samman med tankar om att det ska ske ständiga förhandlingar om, hur de universella principerna för mänskligt liv ska se ut, i en slags habermasiansk anda. Han menar, med Kant, att vi ska bruka vårt förnuft och att vi måste ”avvisa principer som utesluter möjligheten av förutsättningslös interaktion och kommunikation”. Detta kan alldeles uppenbart användas för att kritisera alla försök att förhindra medlemmar av en grupp eller subkultur från att tänka själva och komma fram till en annan åsikt än den hegemoniska i gruppen.

Men hur ska detta användas? Om ingen får vara bunden av grupp/kultur-baserade förutfattade meningar när vi ska samtala om hur vi ska se på vår värld och vår plats i den – hur ska individualismen betraktas då? För den är ju just en sådan, partikulär, uppfattning som gör anspråk på att ha rätt. Jag menar att man kan resa kritik mot detta anspråk, oaktat att man (jag) håller med om den individualistiska ståndpunkten.
Allas lika värde är inte samma sak som individens absoluta företräde före gruppen och det finns ingen global enighet kring det senare.

Utifrån den kantianska grunduppfattningen om att vi främst tillhör hela mänskligheten så måste ”alla uppfattningar, relationer och seder underkastas prövning, så att de medger öppen interaktion, frivilligt samförstånd och opartiska omdömen”.

Detta bygger på

  • Individualism, dvs individen och inga andra enheter är den yttersta moraliska enheten. I motsats till att gruppen/gruppidentiteten anger gränser för individens värde och hur autonom hen är. Varje individ är okränkbar och har rätt att fatta sina egna beslut.
  •  
  • Vars och ens lika värde måste erkännas av alla enligt principen om ömsesidigt erkännande.
  • Allas anspråk behandlas opartiskt, enligt principer som alla kan handla efter. Att resonera från andras horisont är centralt om vi vill resa anspråk på universell giltighet.

Held menar att kosmopolitismen handlar om principer som alla borde kunna ställa sig bakom och försvara men samtidigt menar han att de inte kan slås fast en gång för alla utan att de är föränderliga. Men vad är det då som gör att de förändras? Tidens gång? Om de kan förändras över tid, om en annan tid kan ge oss andra universella principer, vad är det då som säger att de är universella här idag? Held menar att vi måste komma överens om principerna i öppna tillgängliga samtal. MEN: vad är det som kan diskuteras i dessa fora? Kan den individualistiska utgångspunkten diskuteras och ifrågasättas?

Stoikernas och Kants tankar om allmänmänskliga universella principer ligger till grund för styrande normer på den internationella arenan, t ex konventionen om mänskliga rättigheter. Att vi alltså har sådana universella regler redan. Detta stämmer men är likaväl en hållning som kan – och måste kunna – kritiseras. Annars, om detta inte kan kritiseras, måste vi avsäga oss anspråken på att i liberal anda lyssna på alla, oavsett ståndpunkt.

Detta handlar på inget sätt om att stryka motståndaren medhårs (av något skäl) och säga att alla har lika rätt utan om att godta att olika individer/grupper har olika syn. För vi kan inte ha ambitionen att slå fast att vissa (innehållsliga) premisser gäller samtidigt som vi påstår att allt kan och ska bestämmas i öppna och tillgängliga samtal.

Den västerländska imperialismen och kolonisationen gör att det väcks misstänksamhet mot idéer om en universell syn på rättvisa, frihet och mänskliga rättigheter. Det är inte underligt att detta betraktas som uttryck för en västerländsk dominans. Det kan man ha förståelse för men inte acceptera. Det kan inte få lov att ligga till grund för kritik av ambitionen att nå en universell rättvisa: ”Det vore ett misstag att förkasta principerna om lika värde och självbestämmande bara därför att de tillfälligtvis kommit att förknippas med den västerländska maktens historiska former. Principernas ursprung får inte förväxlas med deras giltighet”. 


Detta är lätt att ställa sig bakom, som princip, men hur ska det realiseras? Jag funderar vidare! 


Det svenska språket lever!

När jag för ett halvt liv sedan läste statsvetenskap vid Lunds universitet hade vi en lärare som ofta återkom till att engelska inom kort skulle vara det enda gångbara språket i samhället i allmänhet och inom akademin och statsvetenskapen i synnerhet. Det var bara att gilla läget enligt honom, att hålla fast vid svenska ansåg han var provinsiellt och tydde på låg ambition. Jag minns att jag retade mig på detta nedlåtande sätt att tala om mitt modersmål. Alldeles oaktat om han hade rätt eller inte. (Såhär drygt 20 år senare kan vi ju konstatera att han åtminstone delvis faktiskt hade rätt.)

Visst är det så att min förmåga att tala och framför allt läsa engelska obehindrat ger mig tillgång till många fler texter av olika slag än jag hade haft om jag bara hade förstått svenska. Jag kan läsa amerikanska och engelska dagstidningar. En stor del av den anglosaxiska skönlitteraturen översätts inte till svenska. I jobbet är engelskan inte bara en källa till glädje utan en nödvändighet. Vetenskapliga artiklar skrivna på engelska (och de utgör en absolut majoritet) översätts aldrig.

Samtidigt som världen blir mer engelsk finns en annan utveckling. Jag är inte utlandssvensk utan nöjer mig med en utlandsresa eller två om året. Men den som under längre tid bor i ett annat land kan hålla liv  i sitt svenska språk, med hjälp av medier, på ett helt annat sätt än man kunde vid tiden för mina studier i statsvetenskap. Via nätet kan man läsa svenska tidningar, se svensk tv och lyssna på svensk radio. När man vill och direkt.

Det hade han så klart ingen aning om, min gamla lärare. Men jag hoppas att han har noterat att det svenska språket minsann lever fortfarande. På alla sätt och vis.