Ord nr 9: Föräldraskap

Att vara mamma, att vara förälder. Jag försöker se det som samma sak, men det är det inte. I många andras ögon är det stor skillnad. Mamman och pappan är två helt olika personer som gör, kan och står för olika saker i sina barns liv. Jag är ensamstående mamma, men det är inte det som är skälet till att jag vill vara en förälder, inte en mamma. Det är inte för att jag måste täcka upp och fylla igen luckor efter en frånvarande pappa. Inte alls. Mina barn en mamma och en pappa som är lika närvarande, lika inkännande och lika kärleksfull. Det är viktigt för mig att inte ropas in till rollen som den mjuka, fina och tålmodiga. Den som lyssnar och kramas. Inte för att det är nåt fel på det - absolut inte! - utan för att det är något som barn behöver från båda sina föräldrar, inte bara från mig som mamma.            


Jag vill vara en förälder som lyssnar på mina barn, som tar in deras åsikt. Det är t ex en självklarhet att vi bestämmer sommarens resmål tillsammans och att de rätt till en åsikt om veckomenyn. Varför skulle jag bestämma sånt själv? Däremot är det jag och inte de som håller i familjens pengar, som styr upp livet här hemma och tjatar på den som ska diska men har glömt. Jag är barnens vän men jag är inte deras kompis. Det är en viktig skillnad! Jag finns där och jag står bakom dem i alla lägen, även om de gör dumma och ogenomtänkta saker är jag deras förälder som älskar dem. Det är inte en kärlek som kan gå över. Men det är min uppgift att vara vuxen, äldre än de och förhoppningsvis mer erfaren, klokare. Inte att vara där de är och göra samma saker. Utan att lyssna när de berättar, reda och ut och stötta. Kompisar har de bland sina jämnåriga. Jag står för något annat. 

Ord nr 8: Kontroll

När jag för ett tag sedan gav Eddy i uppgift att skriva om ett antal olika ord hade jag själv en hel massa att säga om ordet kontroll. Då handlade mina tankar mycket om Högskoleverkets granskning av det arbete vi lägger ner ute på landets lärosäten, om det vansinniga i att bara titta på c-uppsatserna och om den frustation jag kände inför att ett helt ämne får kritik pga brister i en uppsats (ja, det är sant).

Men det finns andra sorters kontroll också (om vi fortsatt håller oss till mitt arbete på högskolan): min kontroll av vad studenterna gör och kan. Obligatoriska moment är en fråga som vi lärare då och då återvänder till att diskutera. Vara eller inte vara? Föreläsningar är aldrig obligatoriska men seminarier och övningar är det oftast. Varför? För att studenterna inte skulle komma annars? Varför skulle de inte det? De kommer ju till föreläsningarna! Nej, inte precis varenda en, men det är alltid i princip full sal. Varför är det det? För att de tycker att det är meningsfullt? För att de inte tror att de ska klara godkänt annars? För att det är roligt? Förmodligen är det en kombination.

Om vi i ett slag skulle ta bort kravet på närvaro på seminarierna - skulle studenterna utebli då? Och vad skulle det i så fall säga om värdet av att vara där? Jag tänker såhär: om seminarierna är roliga, lärorika och dessutom nödvändiga för att klara kursen, ja då kommer studenterna. Obligatoriskt eller inte. Men om de är trista och meningslösa så måste vi tvinga dit dem. Alltså är det upp till mig som lärare om de kommer eller inte? Ja, i förlängningen. Om jag lägger upp min undervisning, i alla moment, på ett sådant sätt och styr upp intressanta pass av alla slag - både föreläsningar och seminarier - då kommer studenterna att hänga på.

Vad tror du? Har jag fel?

Läsa, läsa - åh sommar och tid!

Jag har många ord på listan men just nu känner jag inte för att skriva om något av dem. Det får komma vartefter. Idag packar jag för att resa till Grekland med min dotter, tidigt på tisdag morgon far vi, och bland solcreme, cyklop och shorts packar jag även böcker. Det är första gången jag reser iväg såhär ensam med ett barn. Men eftersom hon dels inte är något litet barn längre och dels är en läsande människa även hon räknar jag med gott om tid till att ligga i en solsäng och svepas in i en värld som någon annan har hittat på.

Sedan förra sommaren har jag ett löfte till mig själv om att minst varannan bok jag läser ska vara på engelska och att de böcker som är skrivna på engelska ska läsas i original. Eftersom jag nu har läst de tre böckerna om Arn på svenska (såklart) väntar nu tre böcker på engelska. Och det är inte en uppoffring på något sätt, det är en gåva att kunna läsa på flera språk och att slippa vara hänvisad till översättningar.

Just nu läser jag The pale king av David Foster Wallace. Det är en oupphörligt fascinerande bok som jag redan efter 100 sidor känner att jag tycker väldigt mycket om. Han är en ny bekantskap för mig och det är hittills en angenäm sådan. Det kommer säkert att finnas mer att säga om honom och hans litterära värld.

Bland de böcker som ligger på tur finns Paul Austers Oracle night, Henning Mankells Mördare utan ansikte och Egen död av Péter Nádas (som jag tyvärr inte behärskar att läsa på originalspråket ungerska). Det kan också hända att jag tar med mig Åsa Larssons Solstorm, det brukar ju sägas att sommaren är deckarnas tid och även om det skrivs en förfärlig massa strunt i den genren så finns det också en hel del som håller måttet. Arne Dahl och Dennis Lehane till exempel. Och, har jag hört, även Åsa Larsson. Vi får väl se!

   

Ord nr 7: Frihet

Idag är sista arbestdagen på ett tag och då passar det bra att tänka kring frihet. Många är de människor som en sådan här dag känner en intensiv känsla av frihet. Eller kanske snarare befrielse. Att bli ledig betyder inte bara sovmorgon, lata eftermiddagar i hängmattan och tid att vara med nära och kära utan också (och kanske framför allt) frihet från någon som hela tiden säger åt en vad man ska göra. Frihet från en känsla av att vara kontrollerad och övervakad, misstänkliggjord. Det handlar återigen om klass! För  mig som har privilegiet att ha ett jobb som är fritt, som ger mig rätt att jobba hemifrån, som innebär att jag själv i väldigt stor utsträckning avgör vad jag ska göra och hur jag ska göra det, är det inte det som är den stora skillnaden mellan arbetsdagar och andra dagar.

Det är lätt att tro att frihet handlar om att jag ska bestämma allt själv. Ju mer jag får bestämma och välja på egen hand, utan att behöva ta några hänsyn, desto friare är jag. Inom den politiska filosofin brukar man kalla detta för negativ frihet eller frihet från. Dvs frihet från tvång, krav, begränsningar etc.

Men vad betyder det egentligen? Och vilken människosyn blottlägger denna uppfattning? För mig är det fullständigt självklart att vi människor mår bäst i grupp och att leva i grupp innebär att man måste anpassa sig. Och det är inte något nödvändigt ont, det är ett nödvändigt gott. Själva anpassningen som sådan, att bli till i samspel med andra, i ett givande och tagande, i flexibilitet - det är ju det som är att vara människa!

Jag tycker att det är spännande att tänka på ordet människa, inte som ett substantiv utan som ett verb: att människa. När jag kommer hem till min man i eftermiddag så människar vi tillsammans: vi bestämmer vad vi ska äta till middag, om vi ska ta en promenad efter maten, om vi ska se en film eller kolla fotboll. Jag ger, han ger. Jag kan inte bestämma själv om jag vill vara två eller flera, då får jag vara ensam. Men att bara vara jag hela tiden är inte att människa, det är inte frihet.

Deleuze! Men inte idag

Jag läser uppsatser så ögonen blöder idag och hinner inte skriva något här. Knas att det då, just idag, finns en massa att säga. Om att ha skrivflow och inte vilja gå på semester. Om att känna att det äntligen lossnar och försöka spara alla tankar som inte hinner in i datorn i nån slags stolpar (kommer ni ihåg att det kallades så i högstadiet?)

Deleuze läser jag fram och tillbaka, han är bitvis obegriplig och bitvis klar som korvspad och alldeles självklar. Boken blir mer och mer tummad och nerklottrad och texten jag bygger tar form. Spretig form men ändå form. Hittar andra som använder honom på oväntade sätt. Det ger mig skjuts.  

Imorgon. Kanske jag hinner skriva mer om det.

Vila i frid Gitta Sereny!

Det sorgliga beskedet om att Gitta Sereny har avlidit når mig via Facebook. Jag tittar på utskriften av min artikel/bokkapitel - eller vad det nu ska bli - om "hederspappor", som jag borde läsa med rödpenna och strukturera om i... Just nu känns den så oväsentlig! Jag kan inte koncentrera mig och jag vill inte ens försöka.

Men så kommer jag på att hon - om hon blivit tillfrågad - inte skulle vilja att någon satt och glodde ut genom ett fönster i stället för att skriva. Hon skulle säga att jag omedelbums ska fortsätta med det jag gör. Arbeta, skriva, tänka. Så som hon gjorde i hela sitt liv.

En av våra allra största, modigaste och klokaste är borta och det kommer att bli tomt. Jag har längtat efter en ny bok av henne, efter hennes insikter och ja, vishet. Det är inte ord jag ofta använder men på henne passar det. Hon var vis. Var? Är! I sina böcker är hon. Alltid lika aktuell och nödvändig.

Ord nr 6: Arbete

Som en replik till texten om ledighet kan detta förstås. Min hållning är att jag tycker om att arbeta, att vara rörlig och igång. Jag tycker om att arbeta med kroppen och med hjärnan. Tillsammans och var för sig. När jag nu skriver om arbete är det varken per definition eller enbart lönearbete, nej arbete är att skriva bloggtexter, löpträna, läsa böcker jag inte måste för jobbet men som kan ge nya idéer och uppslag, städa i förrådet... Allt som innebär ren och skär lättja och vila.

Missförstå mig inte nu: Jag latar mig väldigt gärna och jag är bomsäker på att det håller mig frisk till kropp och skäl. Att då och då inte ha en enda tid att passa, inte ett enda måste - vare sig uttalat av en själv eller någon annan - det tror jag är ett mycket bra vaccin mot det mesta. Men att för mycket, för ofta och - framför allt - ofrivilligt ha en massa tid som inte innehåller arbete av något slag tror jag är osunt. Och då menar jag inte bara, återigen, ett arbete i den gängse meningen (men det också!) utan allt slags arbete. Jag tror att människan är skapt för att använda sig. Vi mår inte bra av för mycket passivititet, av något slag. 

Det är nu inte så att alla som är passiva väljer att vara det. Många passiviceras av olika skäl. Ett skäl är arbetslöshet, vilket ofta inte bara innebär att man inte längre går till ett arbete om dagarna utan också att man blir allmänt passiv: man slutar träna, slutar läsa böcker, slutar hålla sig á jour med samhällsdebatten osv. Och det finns inget sunt med det utan det är förstås skadligt för både kropp och skäl. Och inte bara för en själv utan för de grupper man ingår i (familjen, vännerna) och för samhället i stort.

Men det är inte så att ett arbete vilket som helst gör att man blir en aktiv och deltagande person som håller koll på både sin egen kondition och händelseförloppet i samhället. Ett arbete som inte känns meningsfullt, som det är uppenbart att man utför av politiska och moraliska skäl, ja jag skulle vilja påstå att det inte tillför någonting (mer än rätt till a-kassa, men det kan lösas på andra sätt). De arbetsmarknadspolitiska åtgärder som kallats Fas 3 rymmer många sådana arbeten. Ovärdigt är ett ord som osökt kommer för mig. Det är ovärdigt att t ex tvingas tillbringa 8 timmar om dagen med att måla om stolar. Bara för att man ska ha något att göra. Det är knappast läkare, företagsledare, lektorer eller jurister som står där med sina penslar. Gårdagens ord klass är relevant idag med. Och utsätts man t ex för Fas 3 är det nog ganska lätt att känna om inte hat så i alla fall förtvivlan.

Ord nr 5: Klass

Jag ser nu att jag råkade hoppa över klass. Det ska inte tolkas som att jag tycker att det är ett mindre intressant ämne/begrepp. Tvärtom! Klass är relevant, som kategori och som redskap för att förstå -  både samhället som helhet och människorna i det. Klass är ett viktigt analysredskap, en viktig kategori, både i sig självt och om man korsar det med andra kategorier.

Som av en händelse pågår på andra håll (här och här t ex) en debatt om klass - och framför allt klasshat, med ganska mycket brösttoner. Debatten handlar, kortfattat, om huruvida det är ok att vara arg för att klasskillnader fortfarande finns. Klart som fan att det är det! vill jag säga. De finns - och ökar - och det inte är inte ok! Nåväl, det verkar som om alla som deltar i debatten är överens om att 1) klassklyftor finns och 2) det är inte bra.  

Detta är en total kontrast till det jag hör när jag föreläser om klass. Studenterna vill först inte höra talas om att klass finns. När jag "motbevisar"och på en rad sätt visar upp (det svenska) klassamhället för dem går de motvilligt med på att det kanske inte är helt jämlikt. Men de vill inte för allt smör i Småland själva placeras/placera sig i arbetarklassen. I början blev jag förbryllad över denna reaktion: vad berodde den på? Nu har jag dels vant mig och dels hunnit fundera en hel del på varför så många tänker och känner som de gör. Att inte vilja tillhöra det förlorande laget är en förklaring som räcker en bra bit. Kombinera det med den tilltagande individualiseringen: var och en är sin egen lyckas smed, alla kan om de bara vill etc. så kommer man ännu längre.

Jag har all förståelse i världen för den som hatar. Av vanmakt, litenhet, hopplöshet. Och att hatet riktas mot såväl regering och andra delar av etablissemanget som mot enskilda individer. Det är ett privilegium att inte hata, att ha det så bra att man slipper hata. Men vad är det att inte ens förmå se sin egen klass? Att skämmas så till den milda grad att man inte ens kan hata?  

Jag är klassresenär. Det är en central del av mig och det får återverkningar på det mesta jag företar mig. Klass kan mätas på en massa olika (objektiva) sätt och de sätten ska alls inte förringas men framför är klass något individen upplever, något subjektivt. Klass känns i hela kroppen. Jag har aldrig hatat på grund av klass, men jag har förnekat och skämts. Fler gånger än jag kan räkna. Så jag skulle vilja säga att det är ett privilegium att kunna känna hat.  

Update: Detta var klokt och läsvärt. Om klassresan som den amerikanska drömmen på svenska

Brist

Jag läste Fredrika Spindlers bok om Spinoza häromdagen. Oerhört välskrivet och tillgängligt, på just det där sättet som gör läsningen till en ren njutning och som gör mig förvissad om att författaren vet vad hon pratar om. Och det är verkligen inget man kan ta för givet när det gäller vetenskaplig litteratur.

Men nu är det inte en recension av boken som står på agendan. Nej, jag vill vrida och vända lite på ett begrepp som Spinoza talar om och som Spindler förhåller sig till, nämligen brist. Spinoza förklarar det såhär: "En brist är när det vi tror tillhör ett tings natur förnekas i tinget." Med andra ord: om vi tycker att en brist hos ett ting (eller en situation eller person) utgör ett problem är det för att vi förväntar oss något annat, för att vi har tillskrivit tinget (eller situationen eller personen) egenskaper det/den/hen inte har.

Vi kan aldrig definiera något utifrån en brist, menar Spinoza, eftersom det vore att beskriva något utifrån vad det inte är (och inte ens kan vara) och inte utifrån vad det är.

Jag tycker att det är en otroligt tilltalande tanke! En tillvaro där människor tänkte och agerade utifrån den skulle vara angenäm. Men tanken om brist som en omöjlig utgångspunkt ger mig också ett redskap för att förstå det jag ser runt om mig dagligen: nämligen att människor hela tiden, i alla sammanhang, är besvikna över att ting (i vid mening) inte är vad de har förväntat sig. Människor gör sig bilder av och skapar förväntningar på andra människors personlighet och agerande och händelser och situationer de (tror att de) ska få uppleva. Det ligger hopp om lycka och tillfredsställelse bakom dessa bilder och förväntningar - självklart. Det fattar jag. Men så lever verklighetens människor och upplevelser inte upp till detta. De ger inte instant happiness. För det kan de inte. Ingen och ingenting kan göra en människa lycklig.

Såhär i semestertider är det tydligt att det ändå är vad människor hoppas på: att bli lycklig. En resa till ett varmt land, äntligen ledig och äntligen tid att vara med familjen: lappa ihop relationen med sin partner och verkligen vara med barnen. Allt ska bli så bra, bara man kommer till det hyrda huset på Malta, lägenhetshotellet i Rom eller den lilla stugan i Dalarna. Men det blir inte så. Just för de som längtar mest, som fyller semestern med innehåll och hopp redan innan resan är betald, slutar det inte sällan i en känsla av besvikelse över bortkastade pengar, otacksamma barn och ett hotell som inte alls levde upp till drömmarna. Och som lök på laxen en partner som inte förvandlas till ett romantiskt semester-alter ego utan tvärtom är sur, otillgänglig och för trött för ett glas rosé på balkongen när barnen har knoppat in.

Men hur gör man då? Kanske såhär: Lite mer realistisk längtan, lite mer närvaro i nuet och en lite större vakenhet för vem man har bredvid sig. Det är inte svårare än så. Tror jag.  

Ord nr 4: Ledighet

För mig och förmodligen de flesta andra är ledig motsatsen till arbetar. Så tänker vi, trots att ledig är ett adjektiv medan arbetar är ett verb. Nu kanske någon tänker att bara en språknörd kan hänga upp sig på den skillnaden. Och visst: språknörd är jag. Men här handlar det inte bara om det. Jag tror nämligen att den motsats många av oss upplever mellan att arbeta och att vara ledig hänger ihop med de här ordens olika beskaffenhet: Ledig är något man är. Arbetar gör man.

Vad betyder detta för vår syn på ledighet kontra arbete? Jag har inga vetenskapliga belägg för det men jag har en klar bild av att många människor - bland annat i min egen närhet - arbetar för att de måste och bär på en konstant längtan efter ledighet. Som om ledigheten är det rätta varat. Det man skulle vilja befinna sig i alltid, om man bara hade råd och kunde försörja sig. Med en sådan syn på livet är arbetet ett nödvändigt ont. Detta betyder inte per definition att man tycker illa om sitt arbete, att man inte trivs på jobbet eller att upplever det man gör som meningslöst. Det finns självklart människor som lever så också, människor som avskyr sitt arbete/sina kolleger/sin chef och som tycker att varje arbetsdag är en plåga. Deras inställning till arbete kontra ledighet är i allra högsta grad begriplig.

Jag tycker att det är mer intressant att fundera över hur det kommer sig att så många som har ett jobb de gillar ändå tycker att jobbandet är något de skulle kapa från sitt liv om de bara hade ekonomi till att klara sig. Vad är det som gör att de känner så? Och vad skulle de göra hela dagarna om de var lediga jämt?

Vad tror inte att jag tillhör den kategorin. Jag vill jobba. Visst, det finns en del moment och aspekter av mitt arbete som är mindre roliga, men på det hela taget tycker jag om att vara på jobbet. Eller i jobbet kanske jag ska säga. Jobb på hemmakontoret, dagar då det för någon som måste vara på sin arbetsplats varje dag kan se ut som att jag är ledig, är också arbete. Kanske är det just för att de dagarna finns, för att jag alltid har haft möjlighet och tillåtelse att jobba hemifrån några dagar i veckan, som jag så starkt upplever att jag skulle vilja jobba även om jag inte var tvungen till det av ekonomiska skäl.

Min lutherska uppfostran utgör en bakgrund till mina tankar på arbete och ledighet. Där jag kommer ifrån är man ledig från något, eller efter något. Ledigheten är belöningen för hårt slit. Arbetet är något  nödvändigt men också något som man finner glädje i och det handlar inte bara om att arbeta för att göra rätt för sig utan också om att tycka om att vara igång, att njuta både av själva arbetet och av att skörda frukterna efteråt.

Jag njuter av ledighet, som i dag när det är söndag och jag ligga i soffan och läsa en skönlitterär bok i flera timmar, när jag kan ta en långpromenad i skogen, när hinner laga mat som tar tid, när jag hinner slutföra samtal. Jag behöver det. Alla behöver det. Men jag behöver de andra dagarna också. De är inget nödvändigt ont, utan ett nödvändigt gott.

Ord nr 3: Principer

Det är en principsak. När jag tänker på ordet principer är detta uttryck det första som kommer för mig. Men vad betyder det att något är en principsak? Att det finns en regel att följa? Men mer än så: att regeln säger oss något om hur det bör vara. Det finns ett underförstått hot om upplösning om vi inte följer en sådan regel.

I uttrycket ligger också något åtminstone lite obekvämt: Detta låter ju konstigt/jobbigt/bakåtsträvande [fyll i valfritt negativt adjektiv] men det är viktigt att vi gör såhär. Och kanske till och med att jag hör mina föräldrar: Det kommer du att förstå när du blir stor.

Fullföljer jag den tanken leder det till att principer är något att hålla sig till för den som inte kan eller vill tänka själv. Eller åtminstone: för den som inte kan eller vill tänka i det enskilda fallet. För den som vill ha ett enkelt svar, en lösning som man vet fungerar. Underförstått: den som följer en princip kan man inte kritisera. Men så är det väl inte? Nej, jag tycker att det till och med är tvärtom! Den som inte tänker efter, som inte kan argumentera i sak för det ena eller andra beslutet, den som bara gör - den är värd mer kritik än den som faktiskt funderar och kommer fram till en lösning/handling/agerande som den tror på. Oavsett om det finns en princip.

Men visst, å andra sidan: Att inte följa en princip betyder inte, per definition, att man tänker igenom saken, noggrant och fritt. Det kan mycket väl vara så att man helt enkelt gör som man brukar, slentrianmässigt. Eller som någon säger att man ska göra - utan att ägna saken en sekunds tankemöda. Det finns inget i sig själv fint med att inte följa principer.

För att det fria kritiska tänkandet, som jag i grunden är positivt inställd till, ska leda till något bra måste det vara just kritiskt. Och det är inte samma sak som att kritisera och vara motvalls. Nej i det ordet, eller kravet, ryms att man vrider och vänder på saker - principer till exempel - för att se efter om man tycker att de håller och är meningsfulla. Om man efter noggrant övervägande kommer fram till att en princip är en bra princip, ja då finns det ju ingen anledning att inte luta sig mot den. Tvärtom! Det är att ha ryggrad, kurage eller vad du väljer att kalla det. Det visar att du är en person som står för något, som det går att lita på. Som har en genomtänkt ståndpunkt.

Kellogs Special K - som i kvinna?

På mitt köksbord står ett paket Kellogs Special K kvar sedan frukosten. I en tankepaus faller min blick på listan över näringsinnehåll. Det är kolhydrater, sockerarter och så vidare. Dvs så som det brukar se ut på livsmedelsförpackningar. Bra så klart, att man vet vad det är man stoppar i sig. Men det står något mer. För vart och ett av näringsinnehållen anges dess procentandel "av en vuxen kvinnas GDA" (= Guidance Daily Amount eller Rekommenderat dagligt intag, om vi använder svenska).

Kellogs Special K är alltså kvinnoföda?!

Tittar man runt lite på förpackningen bekräftas den bilden: i paketet finns en rabattkod som gör att man kan köpa en bikini billigare i en nätbutik. Hela baksidan ägnas åt en kvinnlig bloggare som fotograferat och bloggat om sina frukostar i två års tid. I sig ett imponerande projekt och eftersom jag har en positiv grundinställning till allt som innebär att man tar hand om sin kropp tycker jag att det är gott att se. Men. Det är samtidigt så fruktansvärt förutsägbart att det är en tjej som tar fina kort på vardagliga saker som mat och bloggar om det. Det pyntande som vi kvinnor lär oss från det att vi är små tar sig ända in i våra frukostar - nu ska de också vara vackra att se på. Och visas upp för andra.

Ord nr 2: Musik

Så länge jag kan minnas har musik varit en viktig del av tillvaron. I mitt barndomshem kom den från den gamla radio som stod i ett hörn av köket. Det var musik som någon annan hade valt ut och det kallades melodiradio. På så vis fick jag mig till livs ett brett utbud av det tidiga sjuttiotalets populärmusik. Min mamma som står och stryker, radion som skvalar i sitt hörn, solljus som silas in genom vinklade persienner. Det är bland mina tidigaste barndomsminnen.  

Jag hade en bärbar skivspelare i orange och vit plast, högtalaren satt i locket och det var säkert inte världens bästa ljud men för mig var det en högt älskad pryl, en av barndomens topp fem. Jag minns särskilt när jag och min kusin hade disco i flickrummet och spelade våra Secret Service- och Magnum Bonum-plattor på så hög volym det gick. Problemet var att man inte kunde dansa alltför livligt - då hoppade pickupen och det kunde i värsta fall bli hack i skivan. Det ville vi förstås undvika. Musik som källa till glädje men också samtal: vi pratade om våra favoritskivor, min kusin och jag, och vi argumenterade för varför den ena eller andra låten eller artisten var bättre.

De två sakerna har följt med genom livet. Glädjen, dansen, konserterna. Och pratet. Ofta förenade såklart. Sällan är musik så socialt som när man tillsammans lyssnar in sig på och pratar om de - för en själv - okända artister som kommer till Way out West denna sommaren. Tack Spotify för den möjligheten!

En tredje viktig del tillkom när jag blev vuxen: musik som avskärmning och avkoppling. Jag lyssnar på musik när jag reser, när jag jobbar, när jag tränar, när jag vill sova på tåget... När helst jag behöver göra något som kräver koncentration skapar jag min egen bubbla med hjälp av musik. Välbekant musik, sådan som jag kan utantill och knappt hör.

Utan musik vore livet inte bara torftigt utan i många lägen svårt att hantera. Musiken är vardaglig nödvändighet och ledighetslyx.  

Ord nr 1: Vithet

När jag första gången kom i kontakt med det teoretiska begreppet vithet föll mycket på plats. Sådant som jag haft en intuitiv kunskap om, vetat men inte haft något bra redskap för att verkligen förstå, blev med ens så mycket mer tydligt. Jag drog mig till minnes ett samtal med en vän, född i Eritrera, om att köpa hudfärgade strumpbyxor. Eller ja, inte själva köpandet utan svårigheten att hitta hudfärgade strumpbyxor, om man med hudfärgade menar samma färg som min hud. Eftersom syftet med hudfärgade strumpbyxor normalt är att skapa en illusion av att bäraren är barbent (eller att i alla fall inte tillföra ytterligare en färg till en outfit) är utgångspunkten förstås att strumpbyxorna ska ha samma färg som bärarens hud.

För mig som är vit (dvs har en beige-rosa hudfärg) hade detta aldrig varit något att fundera mycket över. De få gånger i mitt liv jag har behövt köpa hudfärgade strumpbyxor har det bara varit att kliva in i närmsta Lindex-Twilfit-Åhléns, välja rätt storlek och önskad tjocklek, betala (och veta att de går sönder inom loppet av ett par timmar, men det är ett sidospår). För den som inte har beige-rosa hudfärg är det inte lika lätt. (Givet att hen inte vill ha beige-rosa strumpbyxor utan ett par i samma färg som hens hud.)

När vi pratar kulörer på kläder är hud alltså = beige-rosa. (På engelska heter det nude, vilket ju bara är ett annat sätt att säga samma sak).

Genom att läsa in mig lite på vithetsforskningen (Ahmed, Frankenberg, Dyer t ex) har jag skaffat mig ett redskap som hjälper mig att förstå vilken roll det spelar vad något så tillsynes oviktigt som en strumbyxkulör kallas. Och vad det gör med människors bild av sig själva att deras hudfärg inte finns. Den vita västerländska norm som visas upp finns överallt (men är kanske sällan så övertydlig som just här). Men att människa = vit människa om inget annat särskilt påtalas, ja det ser vi exempel på i stort sett dagligen.

När jag föreläser om etnicitet börjar jag med att lyfta fram den vita normen. Jag visar bilder på vita människor som gör olika saker, för att visa att vit inte betyder något särskilt. Vit = människa. Studenterna uppfattar detta som provocerande, vilket är precis min avsikt. Jag vill att de ska fundera över varför de uppfattar det som ett osynliggörande av icke-vita människor att jag ägnar en stund åt att visa upp den vita normen. Den som för oss som är vita inte syns och märks. För så är det ju: den privilegierade är i grunden omedveten om sin egen överordnade position. För alla andra är den i allra högsta grad synlig. För en svart kvinna som vill köpa hudfärgade strumbyxor. Och i tusen och ett andra lägen.

Ord

För en tid sedan gav listade jag - på begären - ett antal ord som inspiration till en annan bloggare. De flesta av dem finns det nu texter kring och det är rolig och givande läsning. Men det hindrar ju inte att jag också plockar upp dem här.

De här sista skälvande dagarna innan semestern, när andra texter ska bli färdiga eller åtminstone lyftas till en annan nivå, har man tid att blogga då? Ja, det tror jag! För jag tror att skrivandet sätter igång hjärnan och att det indirekt kan leda till att jag - av bara farten - skriver mer (och bättre) på de andra texterna.

Orden då - vilka var de? Jo dessa: vithet, musik, klass, principer, ledighet, arbete, kontroll, frihet, föräldraskap, smink, konflikt. Ordningen ska inte tolkas ha betydelse, men jag tänker ändå skriva om dem i den följd de står här. Min ambition är ett ord om dagen. Vi får se om det håller!

Inspirerande om krav och prestationer

Igår hade vi institutionsdag på jobbet. En sådan kan innehålla olika saker, igår stod utbildningens kvalitet i fokus. Vi fick lyssna på två föreläsningar: på förmiddagen handlade det om att ställa krav på studenterna och på eftermiddagen om att ställa krav på sig själva som lärare - om rättssäkerhet i examination. Den innehöll dock inget nytt. Ämnet är så klart viktigt men inget jag vill fördjupa mig i just nu.

Förmiddagens pass var desto intressantare. Vi gästades av Christopher Lagerqvist, hemmahörande vid Uppsala universitet, som pratade om undervisning enligt Oxfordmodellen. Kortfattat handlade det om att få studenterna att prestera: läsa massor av text snabbt (vi pratar om upp till 4 500 sidor i veckan), skriva analytiskt intressanta kurspapper och stanna kvar på utbildningen. Allt genom kravställande och tydlighet. Studenterna måste veta från dag ett vad som gäller, de måste "rensa i sin kalender" så att de kan lägga 40 timmar i veckan på sina studier. Och genom att bara ha lärare som genom att de är "förkrossande mer kunniga är studenterna" kan ställa de verkligt relevanta frågorna till studenterna och därigenom vågar utmana dem  att tänka själva. Det är studenterna som ska jobba, det är sig själva de ska ställa krav på. Belöningen för allt slit är en timme i veckan ensam med sin lärare, där man tillsammans vrider och vänder på det kurspapper studenten författat under veckan. Exklusiv feed back av det slaget vore en dröm att få ge och - får man hoppas - ta emot! Veckan avslutas med ett seminarium där allas svar och argument kring de frågeställningar de har arbetat utifrån och den litteratur de har läst diskuteras. Lärarens roll är att vara moderator och knyta ihop säcken genom att ge en kort föreläsning på veckans tema. Föreläsningen kommer alltså sist!  

Jag kan se en rad problem med detta upplägg, inte minst på ett lärosäte där många av studenterna kommer från sk studieovana hem, har barn och är tvungna att arbeta vid sidan av studierna för att försörja sig. Och visst är Oxford en elitskola med allt vad det innebär - inte minst i form av lärarresurser. Men. Jag tycker att detta är tilltalande! Att ha studenter som utan att knota läser det man ber dem och som gör det med analytiska glasögon - vilket gör att de kan skriva riktigt intressanta texter att prata om. Vilken dröm!    

Ok, att läsa 4 500 sidor i veckan är extremt mycket. Det är långt ifrån alla som klarar det (hur mycket vår gäst än bedyrade att alla fixar det - bara de vet att det är vad som gäller). Om jag skulle ägna varje student en timme per vecka skulle jag ha feed back på schemat 100 timmar av 40. Det går ju inte! Och det beror inte bara på att jag måste sova och vara ledig, utan också på att det inte finns pengar till det. Vi skulle behöva vara fyra lärare på heltid per kurs och det är förstås en utopi.

Men jag blir ändå inspirerad! Något av det man gör i Oxford kan vi också göra! Vi kan t ex låta bli att föreläsa på böckerna (även om det är vad studenterna önskar sig att vi ska göra), vi kan anstränga oss för att ställa analytiska frågor till studenterna, vi kan ställa krav på att de ska skriva texter som hänger ihop och som går att läsa redan på termin ett, vi kan ge personlig feed back till varje student någon gång under en kurs och vi låta dem ge varandra feed back i mycket större utsträckning. Vi kan ställa krav! Jag tror nämligen att de flesta människor av naturen är en smula lata och lägger sin prestation bara ett litet snäpp över vad som krävs. Men jag är lika förvissad om att de allra flesta har kapacitet att göra mer än så. Dagens studenter är inte mindre intelligenta än gårdagens. De är bara mer curlade, mer ursäktade. De tillåts bete sig oansvarigt och det är att göra dem en gigantisk björntjänst att inte avkräva dem mer!    

Arn

Det finns - för oss alla tror jag - tillfällen då vi är sist. Filmer som alla har sett, böcker som alla har läst. Eller i alla fall tror vi det.

Jag har inte sett ET, inte heller Avatar. Det är bara en månad sen jag såg Titanic. Nej, inte 3D på bio. Den gamla. På dvd. 

Jag har inte heller läst böckerna om Arn. Eller hade inte. Nu är jag på del 3 och jag stortrivs. Jag bjuds in till en värld jag känner ramarna kring men vet mycket lite om. Det hela är fantastiskt välgjort och jag känner mig ganska säker på att det är skrivet med ett leende: jag tror att Jan Guillou hade jätteroligt när han arbetade med de här böckerna. Det är inte en läsupplevelse av det slaget som Oates, Auster, Murakami eller nån annan av mina favoriter kan ge. Det är något annat, något som jag inte tror att jag har upplevt sen jag gick i mellanstadiet och hetsåt indianböcker. Jag lär mig saker jag inte visste att jag ville kunna.

Även om de här böckerna hamnar i en kategori för sig, jämfört med det mesta jag har läst, så har de en sak gemensamt med alla andra verk som jag tycker om: jag bryr mig om människorna och det gör jag för att jag tror på dem. De är väl gestaltade. Min käpphäst - eller en av dem - när det gäller böcker. Så självklart och så lätt att misslyckas med. Guillou misslyckas dock inte. Tvärtom.  

Sommar: ferier, semester, läsning!

En regnig söndag just i den tid då terminen övergår i sommarlov. Betyder tid. Tid att koka dinkelgröt till frukost, dricka två koppar kaffe och - äntligen - skriva på en sorgligt bortprioriterad blogg.

Nu är det ferier som min gamla handledare Henry Bäck brukade säga. Det är ett skönt ord som antyder att tiden från nu och fram till första veckan i september är en enda räcka av dagar och veckor som kan fyllas med precis vad som helst. Så var det inte för professor Bäck: han var den sortens akademiker som ägnade sommaren åt sina egna läs- och skrivprojekt. Inga deckare i hängmattan där inte.

Jag är en annan sort: jag gör skillnad på jobb och ledighet. Sommaren ger mig några veckor då jag kan koppla bort jobbet helt. Då jag bara läser skönlitteratur, umgås med familjen, reser och... är. Och så ger sommaren några veckor då min arbetsplats byter skepnad. Studenterna försvinner och många kollegor likaså. Det blir tyst och stilla och det finns tid att läsa och skriva sådant som svårligen hinns med annars. Som i alla fall jag har svårt att finna ro till. Läsa. Skriva. Tänka. Långa obrutna timmar. Hela dagar utan saker som stör. Det är delvis en dröm - när jag scannar almanackan står det "möte" på var och varannan dag - men det finns i alla fall tid att slutföra en del saker. Bland annat en artikel om heder utifrån Deleuze. Det är det roligaste jag skrivit på länge!

Men sedan: semester. Från midsommar och en massa veckor framåt - ända till första veckan i augusti. Efterlängtat och välbehövligt. Jag hoppas att tredje delarna i Karl-Ove Knausgårds Min kamp respektive Haruki Murakamis 1Q84 hinner komma, men om inte så finns det annat att ta tag i. Jag har t ex aldrig läst Henning Mankell. Detta kan bli sommaren då jag gör det. Jag ska också läsa en bok av Alexander Bard och - när semestern börjar närma sig sitt slut - tar jag mig an materiell feminism för att vara redo för vårt nya genusseminarium i höst. Och en massa mer.

Den här bloggen vet fortfarande inte vad den ska bli när den blir stor. Kanske blir den inte ens stor. Men en sak som den är och ska fortsätta vara är en plats där jag skriver om det jag läser. Så häng på!