Jag har en kluven inställning till novellsamlingar. En novell funkar, det är nåt tilltalande med den korta formen och ofta är noveller magiska i sin koncentraiton. Men det är något med novellsamlingar som gör mig lite... mätt. Det blir som en buffé med för många olika rätter. Smaker som krockar på ett inte alltid fördelaktigt sätt och en tendens till att äta lite mer än man egentliten orkar. Kanske ska man betrakta en novellsamling som en ask fina praliner - äta en i taget och ta in smaken ordentligt innan man tar nästa. Läsa en novell och sen lägga boken ifrån sig. Läsa nåt annat, ta en promenad eller nåt. Men det passar inte mig! Jag är en allt-på-en-gång-läsare. Jag vill läsaläsaläsa och inte pausa.
Jag läser just nu Haruki Murakamis novellsamling Blind willow, sleeping woman och jag känner att jag misshandlar den genom att läsa den som om den vore en roman. Berättelserna har Murakamis sedvanliga magi och lätta surrealism mitt i det vardagliga. Vackert och sprött. Starkt och obändigt som en glad tioåring. Sig själv nog på nåt sätt. De ska läsas en och en.
Murakamis författarskap är en gåva och en rikedom att närma sig. Han säger själv att han varvar novellskrivandet med att författa romaner, att de båda formerna utgör en nödvändig kontrast och att han blir en bättre författare på så vis. Ytterligheterna befruktar varandra, när han skriver romaner kan han längta efter novellskrivandet hanterbarhet och när han skriver noveller ser han fram emot att får fördjupa sig i det större formatet. Det är klokt och väcker en massa tankar om värdet av variation, att inte fastna i en mall eller form. Att, som Henrik Fexeus säger, varje dag göra någonting på ett nytt sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar