Läraren flyttar till sin skrivarbubbla

En intensiv undervisningsperiod är snart slut. Jag har alltid en stor del av min undervisning förlagd till terminens första halva. Det har slumplat sig så och det är ok, det gör att den andra halvan kan hållas ganska "ren" och att det finns tid för eget skrivande på det sätt som passar mig: många dagar på raken då jag kan pyssla helt och hållet med mitt. Dagar då jag inte störs av undervisning och kontakt med studenter. Jag fungerar så: jag vill helst jobba med en sak i taget och försjunka i det. Inte hatta runt mellan en massa olika uppgifter. Eller mer rätt: det är så jag vill ha det när jag är forskare/tänkare/författare. När jag är lärare är jag mycket mer kortsiktig och tålig när det handlar om att bli avbruten eller behövd, när det är korta deadlines och mycket runt om hela tiden. Jag funkar i det.Tycker rentav om det. Jag störs inte alls av att ha folk runt mig, att vara i centrum hela tiden eller att studenter mailar, ringer och kommer förbi mitt kontor för att ställa frågor eller bara småprata. Men om samma kontext flyttar med mig när jag ska gå in i min andra roll, när jag ska skriva, då funkar jag inte alls. Då kan ett avbrott bli till en förlorad förmiddag. Då behöver jag flytta in i en bubbla.

Just nu är det övergångsfas. Betyder: inga fler föreläsningar. Betyder också: en massa tentor att bedöma. Men parallellt och efter det: tid för mitt bokprojekt om att pappa i exil, projektet som nu ska bli till en färdig bok. Innan semestern ska den vara korrfärdig, det är planen. Idag är första dagen på länge som jag hinner ens titta på texten, närma mig den och se skillnaden mellan de kapitel som är mer klara och de som är embryon fortfarande. Jag tycker om den men jag är också lite trött på den. Jag vill att den ska bli klar och att den ska bli bra. Så att några andra vill läsa den. Det den handlar om är viktigt, det tror jag verkligen. Nu ännu mer än när jag började skriva. Att förstå är grunden till så mycket. 

Jag plockar fram den senaste utskriften och ser att alla marginaler är fulla av anteckningar på längden och tvären. Det är där jag får börja, så jag hittar in i texten igen. Hej boken, nu kör vi!

Att förstå eller acceptera eller...?

Jag håller på och reder i en massa begrepp som står för snarlika - eller i alla fall angränsande - saker. Tolerans. Förståelse. Erkännande. Respekt.

Förståelse är begreppet jag har valt, det är förstå jag vill försöka göra i min bok om pappor som lever med hedersnormer i Sverige. Men vad betyder det egentligen att förstå? Och hur skiljer det sig från att tolerera, respektera och erkänna.

Jag tänker att jag vill förstå utan att värdera. Utan att tycka något alls om det jag (förhoppningsvis) förstår. Jag tror att det är möjligt att göra det. Jag tror inte att mitt gillande krävs för att jag ska kunna förstå. Acceptans är förstås en tänkbar hållning, men i detta projekt hamnar det bortom vad jag vill. Självklart kan man acceptera det man förstår! Jag förstår mitt barns gråt över en leksak som gått sönder eller min vän när hen är glad över ett nytt jobb. Och jag accepterar den känsla som utlöses av deras upplevelser, jag accepterar kopplingen mellan händelse och känsla. Det är inget konstigt med det.

Förståelsen för något som andra gör eller känner är däremot inte liktydig med ett gillande eller accepterande av detta. Den åtskillnaden uppfattar jag som ganska lätt att göra (även om det finns de som väljer att missuppfatta min intention och påstår att den innefattar ett accepterande).

Om min ambition är att försöka förstå det som visar sig vara svårt att acceptera, är jag då ute på ett omöjligt uppdrag? Jag vill inte tro det. Men för att inte trampa snett behöver jag bringa reda bland begreppen.

Respekt för andra människor är något som jag uppfattar ligger mellan förståelse och acceptans: jag kan svårligen respektera något som jag inte förstår. Men att jag respekterar någon eller något betyder inte (per definition) att jag acceptera det hen gör, tänker eller känner. Ordningen förefaller klar. Men vad är det då som så att säga motiverar min icke-respekt? Hur ser det ut som jag kan förstå men inte respektera? Och hur kan det påverka människor att bli förstådda men inte respekterade? Är förståelsen meningslös då? 

Erkännande är ett mer politiskt belastat begrepp, med det följer både en samhällsdebatt och en vetenskaplig dito (vilka förstås är överlappande). Det går inte att låtsas att detta inte pågår, termen erkännande därför väcker fler och andra funderingar än övriga ord som jag förhåller mig till. Men jag vill inte fastna där. Jag vill bara bringa reda i hur erkännande kopplar till respekt. Att erkännande kräver förståelse verkar rätt självklart. Men vad händer om vi kopplar erkännande till respekt? Kan man erkänna någon eller något som man inte respekterar? Eller tvärtom: Går det att respektera men inte erkänna? Ordningen borde bli: förståelse krävs för respekt som krävs för erkännande.  

Fortsätter fundera!

Äntligen skrivtid!

Efter en hektisk period på jobbet har jag äntligen tid att tänka på annat än föreläsningar, seminarier och tentarättning. Missförstå mig inte: jag älskar mitt arbete men ibland blir det lite för mycket av det goda och lite för lite tid över till att tänka på andra saker. Det fungerar på kort sikt, men inte på lång, så det är tur att det inte är så jämt.

Nu vidtar en period av eget skrivande, det som i den akademiska världen kallas kompetensutveckling. Tjugo procent av min arbetstid, dvs i snitt en dag i veckan ska ägnas åt detta. För mig (och de flesta andra) är det dock vare sig genomförbart eller önskvärt att vika en dag varje vecka åt mina egna projekt, det jag strävar efter är istället så långa sammanhängande perioder av eget skrivande som möjligt. Veckorna fram till jul innehåller ganska få inbokade aktiviteter och det är just så jag vill ha det.

En av de saker som engagerar mig mest är hedersrelaterat våld och förtryck. Det är ett stort och komplext ämne som man skulle kunna göra hur mycket som helst av, något som jag gett mig visst huvudbry. När jag  var doktorand var en av mina styrkor att jag kunde begränsa mig, att jag kunde gräva på ett ställe och inte lite varstans. Nu är det mycket svårare. Det är så många aspekter som intresserar mig. Debatten om användandet av kultur som förklaringsfaktor, inklusive hur man kan förstå heder som företeelse utan att för den skulle ursäkta de brott som begås i hederns namn. Hur man inom socialtjänst, skola och sjukvård hanterar de unga kvinnor (och män) som är i behov av hjälp och stöd. Hur vårt rättssystem har följt med (eller inte)  och vilken kunskap och förståelse som finns (och visar sig) hos tjänstemän inom rättsväsendet.

Så många frågor, så lite tid! Men lite tid är mer än ingen tid och något hinner man alltid. T ex läsa etnologen Simon Ekströms utmärkta bok Hedersmorden och orden.                  

Bota homosexualitet?

Vad ska vetenskaplig kunskap användas till?
Genom historien har forskare ofta fått skulden när deras upptäckter använts på ett destruktivt sätt. Exempelvis anses Robert Oppenheimer vara skyldig till att två atombomber i andra världskrigets slutskede släpptes över Japan. Delvis är detta säkert rättvist, han var förvisso inblandad i processen, men man måste också betänka att det, förstås, inte var han som fattade beslut om att de skulle användas på det sättet.

SVT:s Vetenskapens värld firar 40 år i år och i gårdagens program firade man detta med att visa lite klipp från då, 1971. Bland annat fick vi se en ung Arvid Carlsson, sedermera Nobelpristagare i medicin, uttala sig om att hans metod att påverka hur hjärnan arbetar, genom att på eletronisk väg störa kommuniaktionen mellan hjärncellerna och på så vis bl a lindra psykiska sjukdomar, även skulle kunna användas till att bota homosexualitet.

Jodå, jag vet att detta var 1971 och att Arvid Carlsson förmodligen vet bättre nu än att kalla homosexualitet en sjukdom. Men det är ändå intressant och viktigt att fundera över vem det är som bör bestämma vad vetenskaplig kunskap ska användas till. Är det forskarna själva som, per definition, ska göra det eller är det någon annan?

Svaret är självklart: någon annan! Det vill säga: alla vi som lever i samhället, tillsammans. Politiska beslut ska ligga till grund för hur vetenskapen används.