Wendy Brown - en politisk och teoretisk förälskelse

Föranledd av diskussioner vi haft i ett seminarium som jag följer har jag under vårvintern läst tre böcker av den amerikanska statsvetaren Wendy Brown, som fram tills för ett drygt halvår sen var mig obekant. Det är hon inte nu längre och för det är jag mycket tacksam. Jag har läst henne med stor behållning och blivit både glad och arg och stärkt i min politiska övertygelse därtill. Med avslutning idag (kanske blir det ett tillfälle till) samtalade vi om Att vinna framtiden åter, Browns framtidsvision för vänstern. Hennes poäng kan grovt sammanfattas såhär: vänstern och feminismen måste hitta ett sätt att ta sig ur sin uppgivenhet, ta tillbaka problemformuleringsprivilegiet och vända den nyliberala världordning som blivit globalt rådande till en långsiktigt hållbar ordning där människor får möjlighet att vara både individer och kollektiv.

Svaret på frågan om hur detta ska gå till är inte den moralism som Brown menar att delar av vänstern ägnar sig åt. Ett fördömande av de som "inte fattar bättre" som en reaktion på att världen förändrats åt ett håll man inte vill, en värld där människofientlig nyliberalism griper runt sig och genomsyrar snart sagt alla områden. Och sanktioneras därtill av staten som har gett upp tankarna på att ett annat system, en annan ordning, är möjlig. Nej, moralister får vi inte bli säger Brown. Vi får inte heller, vare sig vi är vänster, kvinnor/feminister eller någon annan grupp som är underordnad och ogillar den rådande ordningen, hemfalla åt det som Brown kallar ressentimentets logik (eller slavmoral med Nietzsches ord) dvs att hålla fast vid den identitet som "skadan" och underordningen medfarit. Istället måste vi hämta kraft ur vreden över sakernas tillstånd och göra oss av med det som binder fast oss vid det vi vill bekämpa. Identiteten ska inte bygga på oförrättens grund utan på viljan till förändring. Det är vilka vi ska vara: de som vill något annat och nytt!

Jag känner glad kamplust och vilja att läsa mer. Brown inspirerar mig både som teoretiker och som politisk person. Jag vill ha mer. Och till alla som inte har stiftat bekantskap med henne säger jag: vad väntar ni på?

Makt, överallt makt

Överallt och alltid spelar makt en viktig roll. Inom vetenskapen inte minst, det ser vi dagliga exempel på. En fin titel och/eller ett känt namn betyder att man kan uttala sig om snart sagt vad som helst, man kan göra det hur som helst, och man blir dessutom lyssnad på. Det finns en rädsla för att säga emot den som står över en i hierarkin. Foucault hade en poäng när han sa att makt bygger på att de underordnade underordnar sig,  att ordningen godtas.                  

Jag läser en utomordentligt bra understreckare om översättningar - något som intresserar mig mycket - i gårdagens Svenska Dagbladet. Den handlar om precis detta. Om makt.

Författaren, doktoranden i nordiska språk Martin Ringmar, visar hur en etablerad översättares alster anses bättre än en mindre etablerad. (Han menar också att nya översättningar reflexmässigt och utan att saken egentligen undersöks ordentligt lyfts fram som bättre än gamla dito, men det är en annan fråga och den ska jag inte uppehålla mig vid nu, även om det är nog så intressant). Tesen om den etablerades företräde alltså. Ringmar kunde också ha lagt till den manlige översättarens företräde framför den kvinnliga. Författaren som diskuteras är islänningen och Nobelpristagaren Halldór Laxness men det är egentligen ointressant i sammanhanget. Poängen är att den som skapat sig ett namn, i det här fallet översättaren och den sk Laxness-experten Peter Hallberg, åtnjuter ett stort anseende medan Anna Ostermans översättningar nu sablas ner som smakandes fårull. 

Det är långt ifrån första gången vi upplever detta. Jag ser i stort sett dagligen tecken på samma sak, både där jag finns och i världen i stort. Christopher Gillberg, mot vilken en rättegång i högsta instans inleds idag, är ännu ett exempel på samma sak: en man som tack vare titel och renommé kunde göra lite som han ville. Är man  forskare måste man ställa sina resultat och sitt material till (vetenskaps-)samhällets förfogande. Kan eller vill man inte det, ja då får man söka sig till en annan bransch. Det är sanslöst att Gillberg fortfarande omhuldas och att det av någon outgrundlig anledning är synd om honom.