Demokrati = folkstyre?

Idag pratar jag om demokrati. Det är mitt jobb denna regniga måndag och jag måste medge att jag har det rätt bra. Jag får stå inför en klass med åtminstone någorlunda pigga och nyfikna människor och prata om något av det roligaste jag vet. Och jag får betalt. Olika tankar sätts igång.

Jag tänker på hur privilegierad jag är. Vilket bra liv det är att jobba med det allra roligaste man vet. Och att alla inte gör det, har det lika bra. Att det finns de som tycker att det är pest att gå till jobbet och att tristessen och meningslösheten inte på långa vägar kompenseras av det som ligger i lönekuvertet. (Många gånger beroende på att det ligger alldeles för lite där.)

Jag tänker också på demokrati. Det går inte att prata utan att tänka, i alla fall inte om man vill att det man säger ska hänga samman. Vi har bland annat varit inne på den uteslutning det innebär att inte alla som bor i Sverige har rösträtt och det tycker jag är en fråga som man gott kan tänka lite till kring. Det tänks faktiskt knappt alls, om sanningen ska fram. En stendöd fråga om man betraktar förekomst i samhällsdebatten som tecken på livskraft. Varför får inte utländska medborgare rösta? Varför har sk utlandssvenskar kvar sin rösträtt i oändlig tid? Varför får inte barn och ungdomar under 18 rösta?

Två svar dyker upp om man läser på lite:
1. De saknar kompetens, de kan för lite om (det svenska) samhället och de politiska partierna. Det skulle bli ett alltför slumpartat val.
2. De saknar förmåga att se till allas bästa alt. vet inte ens sitt eget bästa (företrädesvis använt som argument för att inte barn ska ha rösträtt).

Detta är rent nonsens! Det finns ingenting som säger att man förstår sig på samhället och är kompetent nog (vad det nu är...) bara för att man har fyllt 18 år eller blir/är född som svensk medborgare. Det finns heller inga belägg för att altruism är något som utvecklas med tiden. Det kan lika väl vara tvärtom, vi människor blir mer egoistiska ju äldre vi blir.

Så varför då hålla fast vid dessa principer?