Att må bra av Feel bad (och tvärtom?)

I dagens DN kan man läsa om svensk film det senaste decenniet. Jag tycker att det är fest att gå och se en bra svensk film, en speciell njutning som utländsk film inte kan skapa. Kanske är det nån slags känsla av nationell stolthet, kanske är det så att det vemod, det svarta stråk, som finns i de svenska filmer jag gillar ofta saknas i t ex amerikanska. Antingen är det mysigt och fint och feel-good eller så är det inga känslor alls. Det finns undantag, absolut. Seven, Fargo och Winter's bone är några filmer med rätt känsla. Men givet mängden film som produceras på ett år är det ändå ett undantag. Jag tycker inte att feel-bad är rätt uttryck, de får mig inte att må dåligt. Inte per definition alltså. En dålig film är en dålig film och inte upplyftande på något vis, men en bra sk feel-badfilm gör mig... ja kanske inte glad men på gott humör, eftersom jag blir inspirerad och full av tankar.            

Men ok. Jag köper terminologin för jag fattar ju hur de menar. Det jag undrar över just nu är hur det kommer sig att nästan ingen av de filmer som klassificerats som feel-bad har sågats av kritikerna men däremot många av feel-goodfilmerna. Beror det på att feel-badfilmerna är bättre? Är det lättare att göra en bra feel-badfilm? Eller är det så att kritikerkåren tar fram en mer välvässad rödpenna när de sätter sig i biofåtöljen för att se en feel-goodfilm?