Våren och tankarna som snurrar

Det är sen vårtermin i mitt arbete på högskolan. En tid som innehåller två (eller nej: tre saker - men mest två).
1. Eget skrivande. Min bok, som snart ska vara klar, tar tid och tänkarenergi. Roligt och mödosamt.
2. Uppsatshandledning. I år har jag sex uppsatser och författarkonstellationer att hjälpa och hålla vetenskaplig reda på. Roligt och mödosamt det med, om än lite mindre av båda.
(Ja, och så 3. Tillverka och bedöma omtentor. Varken roligt eller särskilt mödosamt, men ska ändå göras)

Detta gör att det är fullt upp, inte bara såtillvida att tiden inte riktigt räcker till, utan också att min tankebank töms. På min så kallade fritid finns inte mycket ork till att tänka på andra saker - sådant som skulle kunna hamna här. Eller: tänker gör jag ju. Tankarna stängs aldrig av, jag vet inte ens hur man gör det. Men kraften (och tiden) att tänka klart och skriva något här, den finns inte. Hur gärna jag än vill. För det finns ju så mycket jag vill skriva om. Sådant som jag läser när jag jobbar med mitt bokprojekt - om begrepp som tolerans, hållbarhet, förståelse, normer och krav, tillit och demokratisk vänskaplighet. Listan kan göras hur lång som helst. Sådant som händer i Sverige och världen, i dag. Valet i höst, mitt engagemang i Medelklassupproret, de etablerade politikerna - många av dem är så ideologiskt trötta (eller tröttsamma i alla fall), högerextremismen som visar sitt fula tryne både här och i andra länder. Motståndet och våldet. Och feminismen, som genomsyrar alla frågor från lika lön till bortrövade småflickor i Nigeria. Klassfrågan. Den också. Allt, allt vill jag hinna med.

Jag får göra det till ett sommarprojekt tror jag! När bok och uppsatser kan läggas till handlingarna och tankebanorna kan löpa mer fritt. När tankar kan tänkas klart. Vi ses då!  

Samma ord till allt - överanvändning av "över"

Jag är språknörd med dragning åt dito polis. Visst både kan och bör språket förnyas, det mest centrala är alltid att det fungerar för kommunikation. Att vi kan förmedla och ta emot information är nummer ett. Elegans för elegansens skull är inte min grej. Eller: det är i alla fall sekundärt. Nya ord och ordbildningar, inlånade ord från andra språk - visst, jag är på. Men förnyelse innebär inte alltid att språket blir ett bättre redskap för kommunikation.

En viktighet när det gäller kommunikation är förstås tydlighet. Att vi kan vara så tydliga som vi vill vara (ibland vill vi ju uttycka oss vagt) och att vi är begripliga för andra. Vilket som är det rätta ordet att använda för en viss sak, känsla, situtation etc avgörs av sammanhanget och förändras över tid. Men i ett här och nu finns nästan alltid ett (eller några) ord som är bättre (dvs tydligare) än andra. På tvärs mot detta finns det (och har kanske alltid funnits?) en tendens att använda favorit-/modeord till "allt".
  
För en tid sedan diskuterades prepositionen "kring" i Språket i P1 (ett av mina favoritprogram). Frågeställaren tyckte då (och fick medhåll från programledaren Anna Lena Ringarp och professorn i modern svenska Lars-Gunnar Andersson) att "kring" långt ifrån alltid är det bästa ordet. Ändå ökar användningen. Varför? Jag tror inte att det är för att man vill uttrycka sig otydligt. Snarare är det så för att det ser seriöst och genomtänkt ut, trots att det de facto ofta blir vagare om man t ex säger "fundera kring" än "fundera på".

En annan preposition som jag ser en ökad (och därmed ofta felaktig) användning av är "över". Människor är nöjda, bekväma och arga över, de klagar och skryter över. När det är mycket bättre och tydligare att säga att man är nöjd och bekväm med och arg på, att klaga på och skryta med. 

Google visar att det fortfarande är betydligt vanligare att använda "över" korrekt men jag blir ändå nyfiken på om det är så att det finns en ökad benägenhet att använda samma ord till "allt". Och om så är fallet: vad beror det på? Minskad (bok)läsning är nog ett svar på den frågan. Den som inte läser får en sämre utveckling av sitt språk och ett mindre ordförråd. Hen kan inte uttrycka sig lika varierat och tydligt som den som har en stor språklig verktygslåda. Att se till att alla barn får läsningen med sig är en av skolans absolut mest centrala uppgifter. Det handlar om allas lika rätt till ett fungerande språk.

Göran Greiders klassförakt

Jag läser Göran Greiders ledare i Dagens ETC idag och känner mig gladarg. Glad för att han skriver en ledare om en diktsamling (den hyllade dansken Yahya Hassans självbetitlade debutverk) i synnerhet och poesins betydelse i allmänhet. Det vill säga: den betydelse poesi har för honom och borde ha i politiken, för samhällssamtalet. Men också arg, eller i alla fall stillsamt vred, över sättet han uttrycker sig på, när han ger sin förklaring till att poesin för en tynande tillvaro, i boklådor och överhuvudtaget. Hör här:

Till stor del får de moderna poeterna skylla sig själva; alltför många av dem har stigit in i en självvald labyrint där man nästan måste vara doktorand i litteratur för att kunna ta sig fram.

Det är bara så dumt...

Greider ger oss sedan några undantag från denna regel: de så kallade arbetarpoeterna Jenny Wrangborg och Johan Jönsson klarar av att ge sina dikter liv. Eftersom de skriver om en vardagsverklighet där klass är en ständigt närvarande och viktig vattendelare. Och, får man anta: de gör det på ”rätt” sätt. O-tillkrånglat.

Jag har inget emot Wrangborg och Jönsson, det de gör är angeläget och om de kan locka fler människor att läsa poesi så är det bara gott. Det som får mig att känna en stillsam vrede – eller ska jag säga trötthet? – är att Greider slår in på en väg av förakt för intellektuella som föredrar poesi där allt inte går att förstå direkt, där det kan krävas flera (eller till och med många) läsningar innan man når ända fram. I denna nedsättande syn på människor som gillar ”svår” poesi (litteratur, konst, film – välj själv) finns en uppfattning om att ingen av dem egentligen fattar vad de läser (ser, hör). De bara låtsas förstå, för att kunna bilda klubb och klia varandras ryggar. Göra sig märkvärdiga. Den synen gör mig så oändligt trött. Jag tycker att Greider kunde hålla sig för god för det.

En känga av ett annat slag kommer längre fram i texten. Greider tar ut sorgen i förskott och förebådar att ”vänsterskribenter, särskilt dem (sic!) från medelklassen, får svårigheter” med att ta till sig Hassans texter, eftersom de sparkar, spottar och fräser åt alla håll och skulle kunna ge rasistiska krafter vatten på sin kvarn. Det är symptomatiskt. På sig själv känner man andra. Jag tycker, återigen, att man kunde förvänta sig mer av Greider än sådan trångsynthet. Att utgå från att jag och andra som kan kallas vänsterskribent från medelklassen inte förmår läsa, förstå och ta till oss en skildring från en så kallad utsatt tillvaro (vad gäller både klass och ras) är ömkligt. Det är inte vi som behöver lyfta blicken, Göran Greider, det är du.