Göran Greiders klassförakt

Jag läser Göran Greiders ledare i Dagens ETC idag och känner mig gladarg. Glad för att han skriver en ledare om en diktsamling (den hyllade dansken Yahya Hassans självbetitlade debutverk) i synnerhet och poesins betydelse i allmänhet. Det vill säga: den betydelse poesi har för honom och borde ha i politiken, för samhällssamtalet. Men också arg, eller i alla fall stillsamt vred, över sättet han uttrycker sig på, när han ger sin förklaring till att poesin för en tynande tillvaro, i boklådor och överhuvudtaget. Hör här:

Till stor del får de moderna poeterna skylla sig själva; alltför många av dem har stigit in i en självvald labyrint där man nästan måste vara doktorand i litteratur för att kunna ta sig fram.

Det är bara så dumt...

Greider ger oss sedan några undantag från denna regel: de så kallade arbetarpoeterna Jenny Wrangborg och Johan Jönsson klarar av att ge sina dikter liv. Eftersom de skriver om en vardagsverklighet där klass är en ständigt närvarande och viktig vattendelare. Och, får man anta: de gör det på ”rätt” sätt. O-tillkrånglat.

Jag har inget emot Wrangborg och Jönsson, det de gör är angeläget och om de kan locka fler människor att läsa poesi så är det bara gott. Det som får mig att känna en stillsam vrede – eller ska jag säga trötthet? – är att Greider slår in på en väg av förakt för intellektuella som föredrar poesi där allt inte går att förstå direkt, där det kan krävas flera (eller till och med många) läsningar innan man når ända fram. I denna nedsättande syn på människor som gillar ”svår” poesi (litteratur, konst, film – välj själv) finns en uppfattning om att ingen av dem egentligen fattar vad de läser (ser, hör). De bara låtsas förstå, för att kunna bilda klubb och klia varandras ryggar. Göra sig märkvärdiga. Den synen gör mig så oändligt trött. Jag tycker att Greider kunde hålla sig för god för det.

En känga av ett annat slag kommer längre fram i texten. Greider tar ut sorgen i förskott och förebådar att ”vänsterskribenter, särskilt dem (sic!) från medelklassen, får svårigheter” med att ta till sig Hassans texter, eftersom de sparkar, spottar och fräser åt alla håll och skulle kunna ge rasistiska krafter vatten på sin kvarn. Det är symptomatiskt. På sig själv känner man andra. Jag tycker, återigen, att man kunde förvänta sig mer av Greider än sådan trångsynthet. Att utgå från att jag och andra som kan kallas vänsterskribent från medelklassen inte förmår läsa, förstå och ta till oss en skildring från en så kallad utsatt tillvaro (vad gäller både klass och ras) är ömkligt. Det är inte vi som behöver lyfta blicken, Göran Greider, det är du.

Barndomsbild

Åren innan jag började skolan minns jag som lyckliga. Jag minns en rad tydliga årstider, jag minns att jag gungade högt så kjolen fladdrade i vinden på min gunga i det stora äppleträdet som stod vid stigen upp till skogen. Står det kvar ännu? Äpplena det gav gick inte att äta, man kunde inte ens göra en paj av dem. De var sura och ständigt maskätna. Det fanns också ett brunnsäppelträd på gården och det brukade jag klättra i. Det var ett vänligt, lågt träd med knotiga lättklättrade grenar och gott om klykor där man kunde sitta och drömma.

Som liten trodde jag att det hette bronsäpplen och jag minns att jag aldrig kunde förstå varför det hette så – äpplena var inte bronsfärgade utan gröna med svagt röda solkinder. Jag pratade inte halländska vare sig då eller senare. Brunnsäpplena gick inte heller att äta, de var sura och torrhårda med tjockt läderartat skal. Mamma och pappa påstod att det var vinteräpplen som måste ligga på en yllefilt i källaren ändå fram till jul för att de skulle bli mogna. Äpplena plockades ner från trädet (den frukt som föll ner av sig själv räfsades upp och lades i stora högar till älgarna) och hamnade på sin filt i källaren för att mogna. Men de förblev oätliga. Det enda som hände var att fruktköttet gick från torrsurt till mjöligt. Jag blev lika besviken varje år och vägrade konsekvent att äta av dem. Mamma och pappa åt upp dem själva, av pur snålhet skulle jag tro, medan min bror och jag fick köpeäpplen och klementiner.

Hos faster Ellen fanns det också äppelträd och skillnaden mellan dem och våra var stor och avgörande: frukten från hennes träd gick att äta. Bara sådär! kunde man ta ett Filippaäpple från trädet och hugga in. Stora, krispiga sensommaräpplen av bästa slag. En höstvana var att åka till äppelodlingen utanför Långås och plocka äpplen. Ingrid Marie skulle vi ha till vintern men jag ville äta dem på en gång medan de var krispiga (omogna enligt mamma och pappa). Det doftade av nedfallna löv och fuktig jord och det var pappas uppgift att klättra upp i träden och plocka medan vi andra plockade fram marken. Jag såg fram emot att bli stor nog att få vara med och klättra men det hände aldrig. Stor nog blev jag förvisso men antagligen hade jag slutat åka med till äppelodlingen innan dess.

Återvänder med Klougart

I dagens SvD läser jag en artikel om den unga danska författaren Josefine Klougart. Hon hyllas för sina nyskapande romaner, nomineras till fina priser och beskrivs som en ny Virginia Wolf. Jag har ännu inte läst henne, så jag kan inte stämma in i hyllningskören. Men nyfiken är jag och hon står på listan - den ständigt långa - över författarskap jag vill bekanta mig med.    

Klougart pratar (och skriver) om sin barndom landskap, både det rent geografiska och det inre, mentala och menar att det är modigare att återvända än att lämna. Såhär säger hon i intervjun:

Som om det bara var en styrkedemonstration att lämna något. Man kan lika gärna säga att att den verkliga utmaningen är att möta sitt barndomshem som vuxen. Att återvända till föräldrahemmet kan vara chockerande hårt - när tiden har gått och du är äldre.

Jag funderar över det där under en löprunda i regnet. Min egen klassresa har för med sig att jag har tänkt mycket på vad det innebär att stanna kvar och att lämna, att hålla sig borta eller att ha kontakt. Och att återvända. Det är svårt att bryta sig loss, det är smärtasamt att känna sig ensam och inte hemmahörande någonstans. Men den frihet som ligger i potten gör att det ändå alltid är värt det. För mig var det aldrig ettalternativ att stanna kvar i det som begränsarde mig. Det gick inte.

Jag har ofta haft svårt att hantera det glapp som klassresan skapat. Jag har hållit mig för mig själv för att skapa mig ett eget liv så som jag vill ha det. Som om det inte gick att göra det och samtidigt vara kvar i det gamla. Jag fick inte ihop det. Men det var inte ädelt eller hjältemodigt att hålla sig borta. Det var ett sätt att hantera livet och jag vet inte om jag kunde ha gjort på något annat sätt. Men det är mer modigt att försöka vara med i allt samtidigt.

Min barndoms yttre landskap finns delvis inte kvar. Skogen och sjön som spelade är central roll i tillvaron, som utgjorde arena och fond för det mesta som hände, som var det ställe där jag var allra mest jag, är skövlad av modern kapitalism. (Modern i en betydelse som luktar illa. På landet är det fortfarande efterkrigstid och ett företag som lovar arbetstillfällen får göra som de vill). Det finns inte mycket att komma tillbaka till. Men det finns en smal stig under granar och knotiga tallar, mellan stenblock och mossiga nerfallna stammar, där man måste vara varsam med var man sätter fötterna för att inte snubbla och göra sig illa. En stig som var min, som jag kunde gå i mörker utan att trilla. Där var jag hemma och alldeles min egen. Ingen kom åt mig. Det är sällsamt att återvända dit. Rent bokstavligt händer det inte ofta, men jag färdas ofta dit i tanken och det är där och då jag hittar mitt innersta jag. Om jag känner mig osöker på mig själv kan, på hur ska jag tänka eller vad som är rätt och fel så kan jag alltid gå under barndomens tallar. Det är mitt så länge jag inte försöker åka dit.

Klassresenärens dubbla skam

För ett tag sedan läste jag Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie med mycket stor behållning. Mitt första möte med ett författarskap som jag verkligen uppskattar. I den beskriver hon hur den kvinnliga huvudpersonen Ifemelu kommer till USA från Nigeria och upptäcker att hon är svart. Det vill säga: upptäcker att det spelar roll att hon är svart.

På samma sätt var det när jag kom till Lund för att börja studera på universitetet. Jag upptäckte att jag var arbetarklass. Eller: att det spelade roll att mina föräldrar inte var läkare, lärare eller ingenjörer utan städerska och sjukpensionerad fabriksarbetare.

Jag hade förvisso en slags klassmedvetenhet efter åren i SSU men den handlade inte om mig. Jag kände ingen stolthet över att mina föräldrar tillhörde arbetarklassen. Tvärtom: jag skämdes. Skämdes över att vara annorlunda, skämdes över dem. Aldrig tidigare i mitt liv hade det varit viktigt vad ens föräldrar jobbade med. Nu var det plötsligt det. Alla undrade, hade koll på varandra. Det gick inte att komma undan frågorna. Det gick inte heller att säga som det var. Så jag ljög. Hittade på yrken och liv som min mamma och pappa inte hade.

Skammen var dubbel: jag skämdes över mig själv och min familj och jag skämdes över att jag skämdes. Att jag inte kunde stå upp för dem.

Det tog lång tid innan jag kunde göra det. Och det lång tid innan jag kunde känna annat än skam när jag var tvungen att umgås med mina föräldrar i någon slags offentlighet. Lång tid innan jag kunde slappna av och inte ta ansvar för dem. Sluta skämmas över dem för att de inte vet hur man för sig eller hur man håller ett tal.
   

Leif GW och klassresan

Leif GW Persson har skrivit en självbiografi. En bok om barndomen och klassresan och jag känner för första gången på mycket länge att jag vill läsa en självbiografi, en genre som jag vanligtvis inte brukar vara särskilt (alls)   intresserad av. Jag har inte läst så himla många men det jag har läst tycker jag har präglats antingen av en  pompös inställning till sig själv eller av motsatsen: ett evigt självömkande gnäll. Att den författare som skriver en självbiografi är en smula självupptagen, det ligger i sakens natur eftersom det egna jaget ju är föremål för det hela. Om man skriver en bok om sig så... handlar den förstås om en själv. Men det kan göras på olika sätt och jag tycker att det sällan görs på ett bra sätt. Det blir sällan litteratur av det.        

Jag hyser dock gott hopp om att Leif GW Perssons bok ska visa sig vara litteratur. Inte minst gör jag detta sedan en av mina stora favoriter i den offentliga debatten, Ann Heberlein, gjort vågen i DN idag. Heberlein uppehåller sig vid att boken är en skildring av en klassresa och det är just det jag vill ta fasta på också. Som klassresenär har jag ett närmast omättligt behov av att ta till mig andras upplevelser av samma sak. Det blir såklart aldrig precis detsamma, men jag skulle ändå vilja säga att det mesta är gemensamt och igenkännligt. Jag känner igen en klassresenär när jag träffar en. Mycket sällan har jag haft fel när jag trott att en ny bekantskap, liksom jag, har sitt ursprung i arbetarklassen.  

Vilsenheten, känslan av att inte passa in någonstans. Att sakna koder för hur man ska bära sig åt. Att känna sig som ett barn och inte som en vuxen i sin gamla klass, att inte veta hur man ska agera i privata sammanhang i sin nya klass utan bara klara av att hantera situationer som har med jobbet att göra. Och känslan av att man sviker sitt ursprung, att man talar om för sina föräldrar och sin släkt att deras liv är sämre eftersom man inte ville leva likadant. Skammen som är dubbelbottnad. Att skämmas över sitt ursprung (och skämmas för att man skäms) men även skämmas över den man blivit. Den udda, den som inte kan prata som vanligt folk längre.

Allt detta tror jag att jag kommer att få läsa om i GW:s nya bok. Så trots att olästa-böcker-hyllan är full så blir det en beställning.

Och så vill jag passa på att slå ett slag för en annan klassreseskildring, nämligen Åsa Linderborgs Mig äger ingen. En helt och hållet osentimental bok full av känslor. Har du inte läst den ännu så lova mig att du gör det! Finns i pocket!