Svar på tal om språket

Mitt inlägg häromdagen, om hur programledarna i Språket talar föranledde en anonym kommentar av det där slaget som jag känner mig kluven inför om jag ska besvara eller inte. Jag känner motvilja mot att besvara det som är raljant och ovänligt i tonen men jag är å andra sidan en väluppfostrad person. Så jag svarar, här i ett nytt inlägg.

Såhär skrev den anonyme:

"... de nya programledarna konverserar som två kvinnor på kafferep. Tydligen var så inte fallet tidigare, där programledarna talade i längre sekvenser. Måste man ljuga om allting bara för att man är feminist? Hör det till."

Det stämmer att Emmy Rasper och Ylva Byrman, de nya programledarna, talar i kortare sekvenser. Anna-Malin Karlsson, som gjorde mätningen, säger att detta gör att det mer liknar ett vanligt samtal. Man kan säga att det blir en intimisering av radioprogrammet, något som Olle Josephson, professor i nordiska språk, skriver om i dagens SvD. Radiopratare talar inte bara till sin publik utan även med varandra. Det kan vara ovant för vissa lyssnare, som upplever detta som provocerande. Som tycker att det därför är påkallad att använda ord som kafferep och tjatter.   

Det är även så att Rasper och Byrman delar mer lika på programtiden än det gamla programledarparet Ringarp och Andersson. Anna-Malin Karlssons mätningar visar att Andersson pratade mer än tre gånger så länge som Ringarp. Kan det vara så att detta upplevs vara mer "som sig bör" - att mannen tar mer plats än kvinnan? Likaså kan en fundera över om det faktum att det nu är en kvinna - doktoranden Ylva Byrman - som sitter på expertstolen och inte en man, provocerar människor.   

Den anonyme kommentatorn menar att detta är ett litet problem om man jämför med annat som händer i vår omvärld. Det har hen förstås rätt i. Det vill säga: om detta var ett isolerat problem som inte kunde kopplas ihop med något annat i samhället. Men så är de ju inte. Samma slags nedvärderande av (unga) kvinnor sker hela tiden, i allt från reklam till nöjesbransch till yrkesliv.  

"Tjattrande ungflickor" i Språket

Ett av mina favoritprogram, Språket i P1, har nyss bytt programledare och språkexpert efter att ha haft samma duo i alla år (Anna-Lena Ringarp och Lars-Gunnar Andersson). Den nya programledaren heter Emmy Rasper och vid sin sida har hon doktoranden i nordiska språk Ylva Byrman. Jag lyssnar lika gärna som alltid. Programmet är det perfekta sällskapet när jag går till mataffären eller diskar, även med Rasper och Byrman bakom mikrofonerna.

Jag tror att jag är en normalkonservativ sort, en som brukar känna en viss oro inför sådana här förändringar. Kommer det att blir bra, kommer jag att tycka om att fortsätta lyssna (titta, läsa)? Och även: hur kommer andra lyssnare (tittare, läsare) att reagera? Svaret är oftast att jag tycker att det är ok och fortsätter lyssna. Om jag gillar programidén brukar jag anse att en ny programledare gör jobbet minst lika bra. På spåret är till exempel ett minst lika trevligt bihang till fredagsvinet och -osten nu med Luuk och Lindström i kostymerna som det var på Oldsbergs och Hellbergs tid.

Att jag tror att jag är normalkonservativ betyder alla inte reagerar som jag. Det finns de som är mer benägna att ta till sig nyheter. Men det finns också de som inte vill ha någon förändring alls, av någonting. Det vet jag ju. Men jag blir ändå både beklämd, arg och lite full i skratt när jag tar del av vad en rad lyssnare tycker om den nya programledarduon i Språket. Att de pratar för snabbt, för ljust och tjattrigt, att de avbryter varandra och till och med att det av tekniska skäl inte fungerar med två kvinnor som samtalar i radio, utan det bör vara en man och en kvinna är bara några av de synpunkter som folk har delat med sig av i mail och telefonsamtal.

Emmy Rasper skötte det hela snyggt. Hon lät Anna-Malin Karlsson, professor i svenska språket med inriktning mot sociolingvistik, mäta hennes och Ylva Byrmans talhastiget och jämföra dem med Anna-Lena Ringarp och Lars-Gunnar Andersson. Det visade sig, föga förvånande, inte finnas några skillnader alls. Kritiken är alltså tagen ur luften. Men anledningen finns kvar. Året är 2014 och det fortfarande provocerande att kvinnor tar plats på den offentliga arenan. Unga kvinnor dessutom. Det är för sorgligt.

Jag vill inte välja. Jag vill rösta!

Väljare. Ett vanligt ord i medierna, särskilt nu när det är valår. Det är något med detta ord: Välja.re. En sån som väljer. Varför heter det så? Varför heter det inte röstare?

Vi säger att rösta, t ex i uttryck som rösta blankt. Vi pratar om vilket parti vi ska rösta på. Inte vilket vi ska välja. Men när vi omnämns i medierna, som grupp, då blir vi väljare. Vad betyder det? Vilka associationer ger det?

Att rösta, att avge en röst, är att säga något. När vi röstar i ett riksdagsval så säger vi hur vi vill att landet ska styras de kommande fyra åren. Uttrycket rösta kommer från att yttra sig, använda sin röst för att påverka sakernas tillstånd. Jag tycker att det är vackert! Det demokratiska systemet innebär att var och en kan göra sin röst hörd. Rösträtt heter det, detta att var och en har en rätt att göra sin röst hörd. Du och jag och alla andra med rösträtt är tillfrågade: vad säger ni, hur ska vi ha det? Den som säger hur den vill ha det tar ett ansvar. Och omvänt: den som inget sa kan inte komma och klaga efteråt. Att säga hur en vill ha det är kollektivt. Det bygger på att vi är flera och att vi ska jämka samman oss, enas om nåt som funkar för så många som möjligt. I politiken liksom när vi gör upp om hur vi ska leva tillsammans hela släkten i den hyrda sommarstugan eller när vi är några vänner som ska gå på bio tillsammans.

Att välja är något helt annat. Det finns ingen röst i väljandet. Inget kollektivt och inget ansvar. Den som väljer ser bara till sig själv och hur hen vill ha det. Den som väljer ställs inför ett utbud som någon annan har dukat upp. Den som ska välja kan göra det med mer eller mindre omsorg och eftertanke, men det är en individuell handling som inte tar ansvar för något gemensamt. Den som ska välja kan man fjäska för: välj min produkt, välj mig!

I valrörelsen behandlas jag (och du) som en som ska välja, inte som en som ska rösta. Inte som en ansvarstagande och kollektiv medborgare utan som en jagnära individ. Men jag vill inte ha det så. Jag vill inte välja. Jag vill rösta!

Samma ord till allt - överanvändning av "över"

Jag är språknörd med dragning åt dito polis. Visst både kan och bör språket förnyas, det mest centrala är alltid att det fungerar för kommunikation. Att vi kan förmedla och ta emot information är nummer ett. Elegans för elegansens skull är inte min grej. Eller: det är i alla fall sekundärt. Nya ord och ordbildningar, inlånade ord från andra språk - visst, jag är på. Men förnyelse innebär inte alltid att språket blir ett bättre redskap för kommunikation.

En viktighet när det gäller kommunikation är förstås tydlighet. Att vi kan vara så tydliga som vi vill vara (ibland vill vi ju uttycka oss vagt) och att vi är begripliga för andra. Vilket som är det rätta ordet att använda för en viss sak, känsla, situtation etc avgörs av sammanhanget och förändras över tid. Men i ett här och nu finns nästan alltid ett (eller några) ord som är bättre (dvs tydligare) än andra. På tvärs mot detta finns det (och har kanske alltid funnits?) en tendens att använda favorit-/modeord till "allt".
  
För en tid sedan diskuterades prepositionen "kring" i Språket i P1 (ett av mina favoritprogram). Frågeställaren tyckte då (och fick medhåll från programledaren Anna Lena Ringarp och professorn i modern svenska Lars-Gunnar Andersson) att "kring" långt ifrån alltid är det bästa ordet. Ändå ökar användningen. Varför? Jag tror inte att det är för att man vill uttrycka sig otydligt. Snarare är det så för att det ser seriöst och genomtänkt ut, trots att det de facto ofta blir vagare om man t ex säger "fundera kring" än "fundera på".

En annan preposition som jag ser en ökad (och därmed ofta felaktig) användning av är "över". Människor är nöjda, bekväma och arga över, de klagar och skryter över. När det är mycket bättre och tydligare att säga att man är nöjd och bekväm med och arg på, att klaga på och skryta med. 

Google visar att det fortfarande är betydligt vanligare att använda "över" korrekt men jag blir ändå nyfiken på om det är så att det finns en ökad benägenhet att använda samma ord till "allt". Och om så är fallet: vad beror det på? Minskad (bok)läsning är nog ett svar på den frågan. Den som inte läser får en sämre utveckling av sitt språk och ett mindre ordförråd. Hen kan inte uttrycka sig lika varierat och tydligt som den som har en stor språklig verktygslåda. Att se till att alla barn får läsningen med sig är en av skolans absolut mest centrala uppgifter. Det handlar om allas lika rätt till ett fungerande språk.

Göran Greiders klassförakt

Jag läser Göran Greiders ledare i Dagens ETC idag och känner mig gladarg. Glad för att han skriver en ledare om en diktsamling (den hyllade dansken Yahya Hassans självbetitlade debutverk) i synnerhet och poesins betydelse i allmänhet. Det vill säga: den betydelse poesi har för honom och borde ha i politiken, för samhällssamtalet. Men också arg, eller i alla fall stillsamt vred, över sättet han uttrycker sig på, när han ger sin förklaring till att poesin för en tynande tillvaro, i boklådor och överhuvudtaget. Hör här:

Till stor del får de moderna poeterna skylla sig själva; alltför många av dem har stigit in i en självvald labyrint där man nästan måste vara doktorand i litteratur för att kunna ta sig fram.

Det är bara så dumt...

Greider ger oss sedan några undantag från denna regel: de så kallade arbetarpoeterna Jenny Wrangborg och Johan Jönsson klarar av att ge sina dikter liv. Eftersom de skriver om en vardagsverklighet där klass är en ständigt närvarande och viktig vattendelare. Och, får man anta: de gör det på ”rätt” sätt. O-tillkrånglat.

Jag har inget emot Wrangborg och Jönsson, det de gör är angeläget och om de kan locka fler människor att läsa poesi så är det bara gott. Det som får mig att känna en stillsam vrede – eller ska jag säga trötthet? – är att Greider slår in på en väg av förakt för intellektuella som föredrar poesi där allt inte går att förstå direkt, där det kan krävas flera (eller till och med många) läsningar innan man når ända fram. I denna nedsättande syn på människor som gillar ”svår” poesi (litteratur, konst, film – välj själv) finns en uppfattning om att ingen av dem egentligen fattar vad de läser (ser, hör). De bara låtsas förstå, för att kunna bilda klubb och klia varandras ryggar. Göra sig märkvärdiga. Den synen gör mig så oändligt trött. Jag tycker att Greider kunde hålla sig för god för det.

En känga av ett annat slag kommer längre fram i texten. Greider tar ut sorgen i förskott och förebådar att ”vänsterskribenter, särskilt dem (sic!) från medelklassen, får svårigheter” med att ta till sig Hassans texter, eftersom de sparkar, spottar och fräser åt alla håll och skulle kunna ge rasistiska krafter vatten på sin kvarn. Det är symptomatiskt. På sig själv känner man andra. Jag tycker, återigen, att man kunde förvänta sig mer av Greider än sådan trångsynthet. Att utgå från att jag och andra som kan kallas vänsterskribent från medelklassen inte förmår läsa, förstå och ta till oss en skildring från en så kallad utsatt tillvaro (vad gäller både klass och ras) är ömkligt. Det är inte vi som behöver lyfta blicken, Göran Greider, det är du.

Att unna betyder olika saker. En språknörd funderar

Att jag är språknörd är inte direkt någon hemlighet. Jag fascineras av språkets möjligheter och hur det kan användas till att uttrycka det människor vill säga till varandra. Ibland känner jag mig Lindströmskt fritänkande och tycker att det viktigaste är att vi förstår varandra; nya ord, ordbildningar eller sätt att ordna meningar är välkomna om de uppfyller detta. Oavsett om jag personligen tycker att det låter bra eller inte. Jag kan stå ut med fraser som "Det var allt för nu" även om det skär lite i mig. För jag fattar ju vad som avses och även om det är en ganska ful och babelfishaktig översättning av "That's all for now" så är det ju ett ok uttryck. Jag kan också uppskatta nya ord eller påhitt som "fickla". Men andra gånger (oftast, om sanningen ska fram) är jag mer konservativ och tycker att man ska skriva korrekt. Det vill säga: inga anglicismer eller talspråksformer godtas och blomsterspråk undanbedes. Man ska vara så precis som det går. Och svenskan är ett fantastiskt rikt, vackert och roligt språk som räcker väl för det allra mesta vi vill säga.

Jag tycker också att det är oupphörligt fascinerande med synonymer och homonymer. Det vill säga ord som stavas och uttalas likadant men betyder olika saker - som exempelvis sticka (raggsockar) och sticka (iväg snabbt). De ord som inte kvalar in som regelrätta homonymer men där det finns nyanser i hur de används är ännu intressantare. Unna är ett sådant ord. I alla fall för mig är det skillnad mellan att unna sig och att unna någon annan (något).

Jag kan unna mig en ny löpartröja eller en kaka till kaffet. Det unnade kan då vara en  belöning för att jag har gjort något bra, fungera som en tröst om jag är ledsen etcetera. Det jag unnar någon annan är inte saker av det slaget och jag unnar inte heller av samma anledningar. Jag kan unna någon att få forskningspengar från Vetenskapsrådet eller ansvar för en ny kurs på magisterporogarmmnet. För att hen är duktig och trevlig och jag kan glädjas för hens skull. "Det är hen väl unt" kanske jag säger då. Det är inte jag som ger något (på det sätt som jag ger mig själv det jag unnar mig). Unnandet handlar istället om att glädjas för någon annans skull och tycka att det som sker är rättfärdigt.

Att översätta eller inte

Jag läser i DN att allt färre böcker översätts till svenska från engelska. Skälen till detta är två: dels vill folk läsa en bok så fort den kommer ut och dels vill många läsa originalet hellre än en översättning. Om detta beror på att många översättningar är dåliga vet jag inte, men nog borde det vara så att anledning ett (otåligheten) gör att förlagen tvingas stressa fram dåliga översättningar? (Nu tar jag för givet att tid är en kvalitetsfaktor när det gäller såväl översättningar som annan textproduktion.)

Jag har tidigare pratat om dåliga översättningar, här t ex (de är många fler än jag ids nämna) men jag märker också att ju mer jag läser på engelska desto mer "fel" eller kanske jag ska säga tillkortakommanden, hittar jag i översatta verk. Översättning handlar så mycket mer än att bara hitta rätt ord, för att göra en bok rättvisa måste man också bibehålla författarens språkliga ton, rytm och fiffighet. Att det är en stor och svår uppgift är uppenbart och jag har all respekt för de som lyckas. Men när - som det visar sig - allt färre lyckas så läser jag  hellre originalet. Och blir en av kossorna i hagen.

Jennifer Vanderbes

Ninna ninna ni nanna... dagens boktips!
(Minns ni?)

Igår kväll läste jag ut ett verk av en författare som jag fram till att jag bokstavligen snubblade över henne på Sarons loppis (boken hade fallit ur hyllan och låg på golvet) aldrig hade hört talas om. Hon heter Jennifer Vanderbes och boken Easter Island. Eftersom jag har gett mig själv ett halvt löfte om att bara läsa böcker på engelska passade det utmärkt. Och för fem kronor kan även en bok av en helt okänd författare hamna i kundkorgen.

Easter Island finns översatt till svenska men är noterad som definitivt slut hos Bokus och på Adlibris ger en sökning ingen träff alls. Jag vet inte vad detta beror på. Om du frågar mig så beror det åtminstone inte på bristande begåvning hos författaren eller dito kvalitet hos boken. Tvärtom skulle jag vilja säga: Vanderbes skriver på ett alldeles strålande och eget sätt och har dessutom (vilket inte med nödvändighet sammanfaller) något att berätta. Eftersom jag starkt ogillar boktips och -recensioner som går in på verkets handling låter jag bli att göra det, men jag kan lova dig en läsupplevelse som nästintill gör bokmärke överflödigt. Jag kunde knappt lägga den ifrån mig. Så: Köp!Låna! LÄS!

Själv har jag redan beställt hennes andra bok Strangers at the feast.

Äntligen skrivtid!

Efter en hektisk period på jobbet har jag äntligen tid att tänka på annat än föreläsningar, seminarier och tentarättning. Missförstå mig inte: jag älskar mitt arbete men ibland blir det lite för mycket av det goda och lite för lite tid över till att tänka på andra saker. Det fungerar på kort sikt, men inte på lång, så det är tur att det inte är så jämt.

Nu vidtar en period av eget skrivande, det som i den akademiska världen kallas kompetensutveckling. Tjugo procent av min arbetstid, dvs i snitt en dag i veckan ska ägnas åt detta. För mig (och de flesta andra) är det dock vare sig genomförbart eller önskvärt att vika en dag varje vecka åt mina egna projekt, det jag strävar efter är istället så långa sammanhängande perioder av eget skrivande som möjligt. Veckorna fram till jul innehåller ganska få inbokade aktiviteter och det är just så jag vill ha det.

En av de saker som engagerar mig mest är hedersrelaterat våld och förtryck. Det är ett stort och komplext ämne som man skulle kunna göra hur mycket som helst av, något som jag gett mig visst huvudbry. När jag  var doktorand var en av mina styrkor att jag kunde begränsa mig, att jag kunde gräva på ett ställe och inte lite varstans. Nu är det mycket svårare. Det är så många aspekter som intresserar mig. Debatten om användandet av kultur som förklaringsfaktor, inklusive hur man kan förstå heder som företeelse utan att för den skulle ursäkta de brott som begås i hederns namn. Hur man inom socialtjänst, skola och sjukvård hanterar de unga kvinnor (och män) som är i behov av hjälp och stöd. Hur vårt rättssystem har följt med (eller inte)  och vilken kunskap och förståelse som finns (och visar sig) hos tjänstemän inom rättsväsendet.

Så många frågor, så lite tid! Men lite tid är mer än ingen tid och något hinner man alltid. T ex läsa etnologen Simon Ekströms utmärkta bok Hedersmorden och orden.                  

Kroppsliga uttryck

Ordspråk, metaforer, liknelser, uttryck vi tar till när vi vill ha sagt något. Som alla förstår. Det finns hur många som helst, såklart, men idag - på väg hem - snöade jag in på uttryck som på något sätt använder kroppen för att berätta något om hur en person är eller hur en situation är beskaffad. Med lite hjälp fick jag ihop en rätt lång lista. Kanske beror det på att vi började där, men nog känns det som om det finns väldigt många uttryck som har med fötterna att göra. Man kan undra vad det beror på...      

Ha på fötterna
Sätta ner foten
Gå på i ullstrumporna
Stå med båda fötterna på jorden
Vara på god fot med
Långa benet före
Få ändan ur vagnen
Ha häcken full
Få något i knäet      
Klia någon på ryggen
Ha ryggen fri
Gå på magkänslan
Vara magsur
Ha famnen full
Ha ett gott hjärta
Hålla någon på armlängds avstånd
Ha tummen mitt handen
Ha fingertoppskänsla
Sticka ut hakan
Lägga näsan i blöt
Ha näsa för
Stryka medhårs

Kan du komma på fler? Berätta!

Vitt slödder

Jag har på kort tid sett white trash översättas till vitt slödder i två romaner - Dennis Lehanes Gone baby, gone (för övrigt en grym bok av en av mina nya favoritförfattare) och Kathryn Stockets Niceville.

Vitt slödder?

Det är ett gammaldags uttryck som inte används. I Stockets bok kan jag köpa det eftersom den utspelas i en tid då man nog faktiskt sa så (1960-talet) men i Lehanes bok är det tokfel.

T o m Google Translate har fattat att white trash inte översätts, att det heter så på svenska också. 

Smith, Oates och översättarna

Jag läser i DN att Patti Smiths bok Just kids kanske ska bli film. Det får den gärna bli, det är en spännande och inspirerande bok och jag kan redan nu börja fundera över vilka som kan tänkas kapa åt sig de ledande rollerna.

Men det jag ännu mer funderar över är hur det kommer sig att Ulla Danielssons svenska översättning av Just kids är så kass. Jag läste den i våras och förvånades över att texten är så svengelsk. Emellanåt känns den som ett verk av en svensk högstadieelev - originalets ordval och meningsbyggnad ligger som en väv över verket och det går till slut inte att låta bli att inne i huvudet höra en röst som läser texten på engelska. 

Jag vet att översättare jobbar under tidspress och att de oftast har små möjligheter att fördjupa sig i textens själ. Men jag förvånades ändå och lät denna irriterande erfarenhet bli en anledning att nu i sommar mestadels läsa skönlitteratur på engelska. En ny värld öppnade sig och jag återupptäckte en av mina favoritförfattare - Joyce Carol Oates - när jag läste henne på hennes eget språk, utan att gå via översättaren. Jag har aldrig reagerat på översättningarna av Oates' verk men det var ändå skillnad. I svensk språkdräkt har hon getts en tuff och lite karg ton som hon inte alls har på engelska. Jag undrar varför.

En annan favorit - japanen Haruki Murakami - har jag läst översatt till både engelska och svenska och har slagits av skillnaden. De engelska översättningarna är skrivna på slang och talspråk på ett sätt som de svenska inte är. Eftersom jag inte förstår ett ord japanska kan jag inte avgöra vilka översättningar som bäst överensstämmer med originalen. Men det är spännande att fundera över vad det är som gör att olika översättare läser samma text så olika.

Saker att reta sig på

Jag är språkfascist, tror jag har nämnt den någon gång. Är man det, och dessutom lagd åt att reta sig på saker (och det kanske ligger i själva betydelsen av fascist) så finns det gott om tillfällen till höjd puls. Inte minst på nätet.

Bak eller händer? Vad är det första du lägger märke till hos en kille?
Ta vårt enkla test!

Frågorna och uppmaningen som möter mig när jag öppnar msn
(som av nån lättjefull anledning är startsida när jag öppnar internet explorer, men det är en annan historia)

Ta vårt enkla test?
Gör heter det!

(Jag har för övrigt inte minsta lust att göra deras test, men det är också en annan historia)

Five fingers

Varför heter de Five Fingers, de dära skorna som ser ut som sockiplast med tår och som verkar vara det senaste hippa inom löpning nu?
Five fingers?
Är det alliterationen man vill åt? Five Toes låter inte lika klatschigt, det medges.
Eller är det en association till uttrycket passar som hand i handske? (Fits like a glove)
Det heter ju inte passar som foten i skon eller fits like a shoe    

Men handske heter inte "five fingers" så varifrån kommer uttrycket?
Nån som vet?

Om att tycka

Tre av fyra svenska tycker att kungen ljuger
(Metros löp idag)

Först av allt måste jag bekänna en sak:
Jag är språkfascist.
Jag är det eftersom jag tycker att språket är väldigt viktigt 
och för att jag tycker att man ska uttrycka sig nyanserat och på ett vis
som andra förstår.
Jag är däremot inte språkkonservativ.
Likt Fredrik Lindström tycker jag att det som funkar är rätt

Nåväl.
Tillbaka till Metro och uttrycket tycker att kungen ljuger.
Det är på tok.
Det finns inget utrymme för tyckande här.
 Man kan tycka att kungen är en dålig retoriker,
att han har ett feminint kroppsspråk
eller att han luktar illa.
Men man kan inte tycka att han ljuger.
Antingen vet man att han ljuger eller så tror man det (eller inte).

(Ja, jag tror att han ljuger och ja, jag tycker att han är en dålig retoriker.)