Läraren flyttar till sin skrivarbubbla

En intensiv undervisningsperiod är snart slut. Jag har alltid en stor del av min undervisning förlagd till terminens första halva. Det har slumplat sig så och det är ok, det gör att den andra halvan kan hållas ganska "ren" och att det finns tid för eget skrivande på det sätt som passar mig: många dagar på raken då jag kan pyssla helt och hållet med mitt. Dagar då jag inte störs av undervisning och kontakt med studenter. Jag fungerar så: jag vill helst jobba med en sak i taget och försjunka i det. Inte hatta runt mellan en massa olika uppgifter. Eller mer rätt: det är så jag vill ha det när jag är forskare/tänkare/författare. När jag är lärare är jag mycket mer kortsiktig och tålig när det handlar om att bli avbruten eller behövd, när det är korta deadlines och mycket runt om hela tiden. Jag funkar i det.Tycker rentav om det. Jag störs inte alls av att ha folk runt mig, att vara i centrum hela tiden eller att studenter mailar, ringer och kommer förbi mitt kontor för att ställa frågor eller bara småprata. Men om samma kontext flyttar med mig när jag ska gå in i min andra roll, när jag ska skriva, då funkar jag inte alls. Då kan ett avbrott bli till en förlorad förmiddag. Då behöver jag flytta in i en bubbla.

Just nu är det övergångsfas. Betyder: inga fler föreläsningar. Betyder också: en massa tentor att bedöma. Men parallellt och efter det: tid för mitt bokprojekt om att pappa i exil, projektet som nu ska bli till en färdig bok. Innan semestern ska den vara korrfärdig, det är planen. Idag är första dagen på länge som jag hinner ens titta på texten, närma mig den och se skillnaden mellan de kapitel som är mer klara och de som är embryon fortfarande. Jag tycker om den men jag är också lite trött på den. Jag vill att den ska bli klar och att den ska bli bra. Så att några andra vill läsa den. Det den handlar om är viktigt, det tror jag verkligen. Nu ännu mer än när jag började skriva. Att förstå är grunden till så mycket. 

Jag plockar fram den senaste utskriften och ser att alla marginaler är fulla av anteckningar på längden och tvären. Det är där jag får börja, så jag hittar in i texten igen. Hej boken, nu kör vi!

Den vita överordningen som hittepå?

Ibland blir det lite extra tydligt för mig att alla inte har samma utgångspunkter när de tänker på samhället och människorna. I min vardag, där jag mycket rör mig bland människor som tänker på samma sätt som jag (både i den fysiska verkligheten och på sociala medier) händer det att jag får för mig att det råder större enighet om tillvaron än det gör. Häromdagen påmindes jag - igen - om att jag inte kan ta det för givet.

Jag föreläste om makt och mångfald för en grupp studenter. Eftersom de är i början av sin utbildning höll jag mig på en grundläggande nivå och redogjorde bland annat för olika definitioner av etnicitet och att ras är ett alternativt begrepp som kan användas för att komma åt sådant som det vagare och därmed trubbigare etnicitet inte hjälper oss att se. Det brukar uppfattas som provocerande, vilket jag både är medveten om och säger till studenterna. Igår som alltid annars. (Begreppet ras är historiskt belastat, men det ska jag inte gå in på nu). I den aktuella gruppen var det dock inte ordet ras i sig som upplevdes som provocerande, utan att jag pratade om att det finns en norm som gör att vit är överordnad icke-vit. Och att denna norm och överordning leder till att icke-vita människor ringaktas och blir utsatta för allt från diskriminering till våld. Det var för mycket struktur för några av de som lyssnade. En person menade att alla grupper av människor "pratar skit" om varandra, det är inte bara vita som gör det. Som belägg för detta anförde hen att svarta rappare visar upp en förlöjligande bild av vita (män) i sina musikvideor (vilket jag inte kan bekräfta att de gör, men det spelar ingen roll för resonemanget). Alltså kan man inte säga att det finns en vit överordning. Allt som vita människor genom historien har gjort och fortfarande gör mot icke-vita är alltså inte värre än att visa upp en bild av den vite killen som en tönt i en musikvideo.

Det är tur för min sinnesfrid att inte alla studenter visar upp samma ignorans. Som lärare är det förvisso min roll att förklara teorier, visa hur man kan analysera och förstå samhället, ge redskap. Bland annat. Jag vill tro att jag är rätt så tålmodig. Jag kan förklara samma sak om och om igen, på olika sätt, med olika exempel. Så länge jag känner att jag når fram, att någon får större kunskapsmassa och greppar omvärlden lite bättre är det meningsfullt att hålla på. Men när jag talar till en vägg, när det inte händer någonting alls, när någon efter sex timmars föreläsning om maktordningar och kategoriseringar inte kan ta in att det finns en vit överordning och att vi måste se att ras spelar roll för människors liv och chanser, i Sverige och i världen, då blir jag trött. Men det är nyttigt också, att bli påmind om att det finns mycket kvar att göra. Så jag säger till mig själv: Spotta i nävarna och hugg i!

Mina studenter alltså! Wow!

Vi hade seminarium idag igen, mina studenter och jag. Som vanligt hade de förberett sig genom att fundera på vad, specifikt, de ville prata om på temat etnicitet och intersektionalitet. Min uppgift var som vanligt att leda samtalet och att hjälpa dem att koppla till teori och till de texter de läst. Utöver det tog jag noter som fungerar som en kort sammanfattning av tre timmars samtal. Som en påminnelse för oss som var med: ja just det, det var vi också inne på! Och då sa N det och M så!

För er som inte var med kanske det också kan vara intressant att ta del av vad ett sådant här samtal mellan nio studenter på termin 2 och deras lärare kan innehålla. Så varsågoda: här är den korta sammanfattningen:

***

Är etnicitet och ras samma sak?

Eller är etnicitet ett ”finare” begrepp? (och ras ett ”fulare”, som används för att kränka?)
Är etnicitet samma som kultur eller vilken är skillnaden?

Hur kopplar det till ras/härkomst?

Är det en rädsla för att använda ordet ras som lett till att etnicitet handlar om det också? Och blir vagt i sin betydelse/användning

Hela tiden: skilj mellan individuellt och strukturellt plan!

Vitt privilegium att inte ha någon etnicitet, inte kategoriseras

Vad är kategorisering? Maktordning finns som en aspekt och gör att värdering, rangordning, sker.

Vad är det som avgör vem som blir bra på vilken sport? Biologi? Ekonomi? Geografi? Kultur?

Objektifiering av idrottsmän. Tal om muskelmassa mm. Vad står det för?

Vem är över- och underordnad. Vi pratar om tillmälena neger och svenne.

Vem är det som säger vad och i vilken kontext? Vem blir kränkt? Hur avgörs det?

Mångkultur och tolerans.

Blondinbella som säger sig inte vara feminist och kategoriserar feminister som rödvinsdrickande medelklasskvinnor.

Från vilket perspektiv talar hon?

Individ kontra struktur återigen.

Har den synliga icke-jämställdheten minskat?

Vilka effekter har det i så fall fått? Vad är ”kvar” att göra?

Är det rasism att tycka illa om folks värderingar? Är det skillnad om man känner dem?

Postkolonialt dåligt samvete, kollektiv skuld leder till mångkulturellt dilemma.

Vad är ok och inte?

Tolerans som ett problem.

Riskerar vi att reproducera fördomar genom att använda ett intersektionellt perspektiv? Vi betonar skillnader genom att prata om dem, för att vi måste om vi vill förändra.

Risk att vi bara ser strukturen och inte den unika individen.

Vad står det för att det finns folk som säger att de inte ”har behov av” att lära känna invandrare?

Hur kan man komma tillrätta med fördomar, rent konkret?

Kontaktfamiljer? Bygga relation. Sportens värld. Ta med, visa upp!

Kyrkan och andra frivilligorganisationer gör massor!

Vad gör samhället mer/vad kan göras?

Etnicitet är klassande! Mycket handlar om klass. Segregation, frustration.

***
 

Jag är så stolt och nöjd! Och bestämmer här och nu att jag ska plocka upp en del av dessa ord/begrepp som teman för kommande texter här på minamellanrum. Håll utkik!

 

Funktionshinder och prostitution. Tankar efter ett seminarium

I förra veckan höll jag i ett seminarium om kön och sexualitet på en kurs om makt och mångfald. Upplägget på våra seminarier är sådant att studenterna själva, i smågrupper, ska komma på en fråga/reflektion som de sedan vill diskutera med sina kurskamrater på ett seminarium och under min ledning. Seminariets tre timmar ägnas åt att vända och vrida på deras frågor, koppla dem till kurslitterarurens begrepp och även till deras kommande yrke: socialpedagog. Det brukar vara mycket givande och trevligt och är en av alla saker som gör mitt jobb så roligt.

De frågor som studenterna ville diskutera vid det aktuella seminariet kretsade alla kring funktionshinder, sex och prostitution. Vi pratade om ifall en kan säga att sex är ett grundläggande behov och därmed något som varje människa har rätt att få tillgodosett, enligt den syn som vi har på dylika behov. De flesta ansåg att det var det. Och då kommer följdfrågan: hur ska vi tillgodose detta behov hos den som på grund av bristande fysiska förutsättningar behöver hjälp för att kunna ha sex? Och vem ska hjälpa till?

För att kunna diskutera de här frågorna måste en göra den viktiga åtskillnaden mellan människor som kan och vill ha sex med någon annan, men behöver assistans för att kunna genomföra det, och de som inte kan eller vill detta utan är hänvisade till (alternativt bara vill) ha sex med sig själv.

Det förefaller lätt att argumentera hem att var och en har rätt att ha sex med sig själv. Men hur gör den som t ex inte kan röra sina armar och händer, eller i alla fall inte kan göra det på ett såpass kontrollerat sätt att hen kan onanera? Hur gör vi när denne behöver hjälp med att t ex lägga ett sexhjälpmedel tillrätta? Vem ska göra det? De flesta av studenterna tyckte att det är en självklarhet att en personlig assistent kan göra detta. Att det inte är någon större skillnad på att hjälpa till med sex och att hjälpa till med toabesök, måltider och påklädning. Det är intimt, ja visst, men det är ett jobb och en måste vara professionell. I den omsorgsplan som varje funktionshindrad brukare har (eller ska ha) bör en kunna skriva in att hen vill ha hjälp med att ha sex med sig själv och hur det ska gå till. Inget konstigt alls. Det är glädjande att så många av studenterna tänker så professionellt och klokt kring detta!

Frågan om rätt till sex blir mer laddad om det handlar om viljan att ha sex med någon annan. För den som saknar partner (även tillfällig sådan) kan ett alternativ vara att köpa sex. Men eftersom sexköp inte är tillåtet i Sverige innebär detta ett val mellan att antingen göra något som är olagligt eller att resa till ett land där sexköpet kan göras på laglig väg. Den som kan förflytta sig på egen hand kan fatta detta beslut utan att blanda in någon annan. Men den som behöver hjälp kan inte det. Och då måste vi förstås hantera frågan om vem det är som ska hjälpa till. En vän? En familjemedlem? Eller den personliga assistenten? Hur ska den som jobbar professionellt med att hjälpa en funktionshindrad person agera om önskemålet om hjälp med att köpa sex uppkommer?

Här var studenterna mer kluvna. Någon tyckte att en borde kunna hjälpa till med det, att en inte bör lägga sina egna värderingar emellan, men de flesta lutade åt att en inte kan (avkrävas att) lägga sin egen uppfattning om prostitution åt sidan. Om en inte själv kan tänka sig att köpa sex bör en alltså inte heller assistera någon annan som vill göra det.

En kan inte prata om prostitution utan att komma in på makt. Under ett seminarium är det inte min uppgift att ventilera mina åsikter, men jag är i det närmaste orubblig i min uppfattning: att prostituera sig ligger aldrig i någons intresse. Jodå, jag vet att det finns prostituerade som hävdar att de betraktar det som ett jobb som vilket som helst och att de valt denna syssla själva. Jag vet att det är jätteproblematiskt och att det innebär att en sätter sig över människor, att säga att ingen skulle sälja sex om de verkligen kunde väja. Men jag säger det ändå. Ingen skulle sälja sex om hen verkligen kunde välja. För det är just det där att verkligen kunna välja som är pudelns kärna. De som säljer sex kan inte verkligen välja bort det. Det finns tusen och ett olika skäl, men för varje människa som säljer sex finns det alltid ett skäl. Och därför är prostitution aldrig frivilligt. Och det som inte sker frivilligt bör inte ske.      

Moderaterna och individen

Igår höll jag i ett seminarium om politisk filosofi. Huvudfrågan var Hur ser de svenska riksdagspartiernas ideologisk-filosofiska grund ut?
Studenterna hade förberett sig genom att gruppvis studera varsitt, av mig utdelat, parti utifrån begrepp som frihet, rättvisa och jämlikhet. En viktig röd tråd handlade om statens roll kontra individens - kan individen ta hand om sig själv eller behöver staten intervenera? Svaret på den frågan bygger på vilken människosyn man har men också på i vilken utsträckning man anser att individen eller kollektivet är den viktigaste enheten. Det blev ett bra samtal och den bild av partierna som visades fram var helgjuten och matig. 

Som avslutning pratade vi om den hypotetiska situationen att en grupp hemlösa ockuperar ett hus. Hur skulle partierna se på en sådan situation? Vilka - om några - åtgärder skulle de vilja vidta? När det var moderat-gruppens tur att sammanfatta partiets inställning i frågan gjorde en av studenterna detta mycket kort:

Klipp dig och skaffa dig ett jobb!

Ja. Så enkelt kan den väl sammanfattas, den moderata inställningen till människan.