Våren och tankarna som snurrar

Det är sen vårtermin i mitt arbete på högskolan. En tid som innehåller två (eller nej: tre saker - men mest två).
1. Eget skrivande. Min bok, som snart ska vara klar, tar tid och tänkarenergi. Roligt och mödosamt.
2. Uppsatshandledning. I år har jag sex uppsatser och författarkonstellationer att hjälpa och hålla vetenskaplig reda på. Roligt och mödosamt det med, om än lite mindre av båda.
(Ja, och så 3. Tillverka och bedöma omtentor. Varken roligt eller särskilt mödosamt, men ska ändå göras)

Detta gör att det är fullt upp, inte bara såtillvida att tiden inte riktigt räcker till, utan också att min tankebank töms. På min så kallade fritid finns inte mycket ork till att tänka på andra saker - sådant som skulle kunna hamna här. Eller: tänker gör jag ju. Tankarna stängs aldrig av, jag vet inte ens hur man gör det. Men kraften (och tiden) att tänka klart och skriva något här, den finns inte. Hur gärna jag än vill. För det finns ju så mycket jag vill skriva om. Sådant som jag läser när jag jobbar med mitt bokprojekt - om begrepp som tolerans, hållbarhet, förståelse, normer och krav, tillit och demokratisk vänskaplighet. Listan kan göras hur lång som helst. Sådant som händer i Sverige och världen, i dag. Valet i höst, mitt engagemang i Medelklassupproret, de etablerade politikerna - många av dem är så ideologiskt trötta (eller tröttsamma i alla fall), högerextremismen som visar sitt fula tryne både här och i andra länder. Motståndet och våldet. Och feminismen, som genomsyrar alla frågor från lika lön till bortrövade småflickor i Nigeria. Klassfrågan. Den också. Allt, allt vill jag hinna med.

Jag får göra det till ett sommarprojekt tror jag! När bok och uppsatser kan läggas till handlingarna och tankebanorna kan löpa mer fritt. När tankar kan tänkas klart. Vi ses då!  

Normer om kroppen - och det missriktade motståndet

Kroppen. Jag återkommer till den. Idag har jag paus från löpningen eftersom jag ska springa ett seedningslopp inför GöteborgsVarvet imorgon och vill vara maximalt pigg i benen då. 10 km ska avverkas i rekordfort är det tänkt och då får man inte vara det minsta matt eller stum. Alltså ingen runda idag. Det är jag själv som bestämmer och nu har jag gjort detta val. För min egen skull. Men om jag bara skulle gå på min kortsiktiga längtan skulle jag snöra på mig skorna och ge mig ut på en långrunda här snart. Som jag brukar göra på lördagsförmiddagar.

För att göra något kreativt av den rastlöshet som ofelbart uppstår när jag inte får utlopp för min springlust tänkte jag skriva något om träningen som ett sätt att disciplinera kroppen, hur det "behovet" har uppstått och vad det gör med oss människor.

Jag har en stor inneboende kluvenhet inför detta med träning och kroppskontroll. Det är mycket å ena sidan.... men å andra sidan... när jag resonerar med mig själv (eller med andra om detta).  

Från början var träningen och kosten ett sätt att bli smal. Det var inte ett mål som överskuggade andra mål. Det var det enda målet. Jag hade inget tanke på något annat. Hälsa, bra kondition, att bli piggare och mer motståndskraftig mot sjukdomar eller leva längre (eller någon annan av alla de goda effekter som kommer ur att ha en vältränad kropp) intresserade mig inte. Jag ville bara bli smal, punkt. Jag ville uppfylla normen för hur en kvinna ska se ut för att vara gångbar och behaglig. Med det målet tränade jag och åt sunt och magert och drog på mig en mild form av träningsanorexi. Under lång tid brottades jag med mindervärdeskänslor och det enda sättet att må bra var att se till att vågen höll sig på rätt sida om magiska siffror. Min kropp var en fiende som skulle besegras, en inte en vän att uppleva roliga saker med.

Någonstans på vägen mellan då och nu har jag blivit trygg nog att skaffa mig andra mål. Träningen handlar inte längre om vara smal, mat är inte längre nåt jag räknar på. Att springa är ett sätt att leva, ett mål i sig. Jag springer för att jag mår bra medan jag springer, det ger mig ro att tänka och endorfinkickar att leva hela dagen på. Jag springer inte för att bli smal. Jag springer egentligen inte för något alls, men en del mål har jag skaffat mig. Jag vill kunna springa ett marathonlopp utan smärta, jag vill sätta nytt personbästa på GöteborgsVarvet, jag vill springa en mil på under 48 minuter. Såna mål har jag.

Men fortfarande kan jag höra den gamla jävulens röst inne i mitt huvud. Den som sa till mig att jag måste gå ner i vikt, äta mindre och magrare, avstå från sås och inte ta om från lunchbuffén. Jag tror inte att den rösten någonsin kommer att tystna helt. Jag är rustad för att slå dövörat till och fortsätta träna och äta på mitt sätt, de allra flesta dagar går det bra, men det är ingen garanti. Jag är sårbar och nåbar, precis som alla andra kvinnor som kämpar med de snäva normer som når oss från reklam, film och andra medier. Det är svårt att stå emot, för alla.

Jag är utan tvekan kritisk till dessa krav och normer. Det kommer inte ut något gott ur den ångest som massor av kvinnor (och män) känner inför sina egna kroppar. Att vara upptagen med att grubbla över om en duger eller inte, att träna för att skapa sig en utsida som passar in, att äta (eller inte äta) för att ingen ska kunna säga att en är tjock - det är ingen bra grund för ett gott liv. Därom är jag alldeles säker. Been there, done that. (Och kan som sagt fortfarande trilla dit igen).

Men. Att ha en kropp som orkar röra på sig, en kropp vars muskler, leder och senor medger fysisk aktivitet utan att gnissla och smärta, en kropp som väger lagom mycket så att knäna och ryggen pallar för att bära runt på den - det skapar livslycka. Därom är jag också alldeles säker. Jag vill alltid orka springa, jag vill aldrig bli så tung att mina knän inte orkar bära mig. Jag vill aldrig ha så dålig kondition att jag inte orkar gå uppför trappor eller backar. Jag vill ha en kropp som håller för det jag behöver kunna göra för att må bra.

Och här kommer kluvenheten in. För även om de krav som ställs på oss ställs av fel skäl - för att vi ska vara vackra och aptitliga för andra att se på - så är det i sig sunt att ha en kropp som orkar fungera. Som till exempel inte väger alldeles för mycket. Att göra motstånd mot normen genom att vägra vara sund (vilket inte bara handlar om vikt, förstås) är därför bara ännu ett sätt att skada sig själv. Det utgår från vad en uppfattar som förtryckande, genom att reagera på det, men det gör det på ett sätt som slår tillbaka på en själv. Det är inte ett befriat sätt att vara sig själv nog. Det är att ta makten över sin egen skada, men det är fortfarande att skada sig. Den befriade kroppen är en kropp som kan göra allt. Som inte begränsas av någonting. Inte av normer om magerhet eller höga klackar men inte heller av ett långfinger i luften i form av överflödskilon eller dålig kondition.

Vi förändrar världen. Vi!

Världen som jag lever i är upp och ner. Alldeles för mycket jobb på för lite tid och en tröttsam förkylning på det har gjort att jag inte hunnit skriva på ett tag. Men tänka hinner en ju, och det jag tänker är att jag vill vända tillbaka min värld. Din värld, vår.

Blindheten som finns runt om mig gör mig förtvivlad. Vi har en statsminister som slirar på orden och förminskar fruktansvärda händelser. Ser bort från sammanhang och mönster. En utrikesminister som kör på i samma stil som alltid: Kung Bildt vet bäst och Svoboda är inget hot mot någon.

Runt om mig blir människor utsatta för allt från hån och nedvärderande kommentarer till fysiskt våld och samtidigt finns det människor som inte vill se. Som tycker att det är för jobbigt att ta in verkligheten och som gör allt som händer till tillfälligheter. Som inte ser strukturer och mönster utan bara enskilda individer, enstaka händelser. Det är inte så vi förändrar världen. Vi kan göra det, tillsammans går det. Men inte så.