Våren och tankarna som snurrar

Det är sen vårtermin i mitt arbete på högskolan. En tid som innehåller två (eller nej: tre saker - men mest två).
1. Eget skrivande. Min bok, som snart ska vara klar, tar tid och tänkarenergi. Roligt och mödosamt.
2. Uppsatshandledning. I år har jag sex uppsatser och författarkonstellationer att hjälpa och hålla vetenskaplig reda på. Roligt och mödosamt det med, om än lite mindre av båda.
(Ja, och så 3. Tillverka och bedöma omtentor. Varken roligt eller särskilt mödosamt, men ska ändå göras)

Detta gör att det är fullt upp, inte bara såtillvida att tiden inte riktigt räcker till, utan också att min tankebank töms. På min så kallade fritid finns inte mycket ork till att tänka på andra saker - sådant som skulle kunna hamna här. Eller: tänker gör jag ju. Tankarna stängs aldrig av, jag vet inte ens hur man gör det. Men kraften (och tiden) att tänka klart och skriva något här, den finns inte. Hur gärna jag än vill. För det finns ju så mycket jag vill skriva om. Sådant som jag läser när jag jobbar med mitt bokprojekt - om begrepp som tolerans, hållbarhet, förståelse, normer och krav, tillit och demokratisk vänskaplighet. Listan kan göras hur lång som helst. Sådant som händer i Sverige och världen, i dag. Valet i höst, mitt engagemang i Medelklassupproret, de etablerade politikerna - många av dem är så ideologiskt trötta (eller tröttsamma i alla fall), högerextremismen som visar sitt fula tryne både här och i andra länder. Motståndet och våldet. Och feminismen, som genomsyrar alla frågor från lika lön till bortrövade småflickor i Nigeria. Klassfrågan. Den också. Allt, allt vill jag hinna med.

Jag får göra det till ett sommarprojekt tror jag! När bok och uppsatser kan läggas till handlingarna och tankebanorna kan löpa mer fritt. När tankar kan tänkas klart. Vi ses då!  

Yttrandefrihet betyder inte lyssnarskyldighet

Den senaste tiden har frågan om Sverigedemokraternas besök på olika arbetsplatser fått mycket uppmärksamhet. Det som närmast kan beskrivas som ett nationellt uppror - Brandmän mot rasism - startade i Malmö, där brandmän inte ville ta emot Jimmie Åkesson och inte heller ville att deras brandbilar skulle synas på bild tillsammans med SD-ledaren. Brandmännens reaktion har fått ett enormt gensvar inte minst i sociala medier. Facebookgruppen Brandmän mot rasism har i skrivande stund över 16 000 medlemmar, människor från hela landet skickar in bilder med budskap som stöder Brandmännens reaktion. På Instagram och Twitter händer motsvarande.

Detta retar Åkesson och hans parti, det kan en ju förstå. Att mötas av motstånd är sällan kul. Men Åkesson trampar snett när han försöker hävda att det som händer är ett hot mot demokratin. Demokratin, så som han uppfattar det, betyder bland annat att det är en skyldighet för en anställd vid, säg, en brandstation att lyssna på vad till exempel en Sverigedemokrat har att säga. Om brandmannen inte vill lyssna borde hen bli av med jobbet, tycker Åkesson.

Jag vet inte om det beror på att Åkesson är okunnig eller om han bara låtsas inte förstå det enkla faktum att den grundlagsskyddade yttrandefriheten - rätten för honom och alla oss andra att, i princip, torgföra vilka åsikter vi vill - inte under några villkor följs av motsvarande skyldighet för någon enda människa att lyssna. Åkesson är fri att ställa sig på en låda och prata tills stämbanden blöder. Alla vi andra är fria att hålla oss borta. Det är så yttrandefriheten fungerar och måste fungera om vi ska kunna säga att vi lever i en demokrati.

Så här enkelt och så här jobbigt är det, Jimmie Åkesson: du är fri att berätta vad du tycker. Och jag, Brandmännen och alla andra som tycker att du är ute och cyklar, vi har rätt att inte lyssna.

Wendy Brown - en politisk och teoretisk förälskelse

Föranledd av diskussioner vi haft i ett seminarium som jag följer har jag under vårvintern läst tre böcker av den amerikanska statsvetaren Wendy Brown, som fram tills för ett drygt halvår sen var mig obekant. Det är hon inte nu längre och för det är jag mycket tacksam. Jag har läst henne med stor behållning och blivit både glad och arg och stärkt i min politiska övertygelse därtill. Med avslutning idag (kanske blir det ett tillfälle till) samtalade vi om Att vinna framtiden åter, Browns framtidsvision för vänstern. Hennes poäng kan grovt sammanfattas såhär: vänstern och feminismen måste hitta ett sätt att ta sig ur sin uppgivenhet, ta tillbaka problemformuleringsprivilegiet och vända den nyliberala världordning som blivit globalt rådande till en långsiktigt hållbar ordning där människor får möjlighet att vara både individer och kollektiv.

Svaret på frågan om hur detta ska gå till är inte den moralism som Brown menar att delar av vänstern ägnar sig åt. Ett fördömande av de som "inte fattar bättre" som en reaktion på att världen förändrats åt ett håll man inte vill, en värld där människofientlig nyliberalism griper runt sig och genomsyrar snart sagt alla områden. Och sanktioneras därtill av staten som har gett upp tankarna på att ett annat system, en annan ordning, är möjlig. Nej, moralister får vi inte bli säger Brown. Vi får inte heller, vare sig vi är vänster, kvinnor/feminister eller någon annan grupp som är underordnad och ogillar den rådande ordningen, hemfalla åt det som Brown kallar ressentimentets logik (eller slavmoral med Nietzsches ord) dvs att hålla fast vid den identitet som "skadan" och underordningen medfarit. Istället måste vi hämta kraft ur vreden över sakernas tillstånd och göra oss av med det som binder fast oss vid det vi vill bekämpa. Identiteten ska inte bygga på oförrättens grund utan på viljan till förändring. Det är vilka vi ska vara: de som vill något annat och nytt!

Jag känner glad kamplust och vilja att läsa mer. Brown inspirerar mig både som teoretiker och som politisk person. Jag vill ha mer. Och till alla som inte har stiftat bekantskap med henne säger jag: vad väntar ni på?

Svar på tal om språket

Mitt inlägg häromdagen, om hur programledarna i Språket talar föranledde en anonym kommentar av det där slaget som jag känner mig kluven inför om jag ska besvara eller inte. Jag känner motvilja mot att besvara det som är raljant och ovänligt i tonen men jag är å andra sidan en väluppfostrad person. Så jag svarar, här i ett nytt inlägg.

Såhär skrev den anonyme:

"... de nya programledarna konverserar som två kvinnor på kafferep. Tydligen var så inte fallet tidigare, där programledarna talade i längre sekvenser. Måste man ljuga om allting bara för att man är feminist? Hör det till."

Det stämmer att Emmy Rasper och Ylva Byrman, de nya programledarna, talar i kortare sekvenser. Anna-Malin Karlsson, som gjorde mätningen, säger att detta gör att det mer liknar ett vanligt samtal. Man kan säga att det blir en intimisering av radioprogrammet, något som Olle Josephson, professor i nordiska språk, skriver om i dagens SvD. Radiopratare talar inte bara till sin publik utan även med varandra. Det kan vara ovant för vissa lyssnare, som upplever detta som provocerande. Som tycker att det därför är påkallad att använda ord som kafferep och tjatter.   

Det är även så att Rasper och Byrman delar mer lika på programtiden än det gamla programledarparet Ringarp och Andersson. Anna-Malin Karlssons mätningar visar att Andersson pratade mer än tre gånger så länge som Ringarp. Kan det vara så att detta upplevs vara mer "som sig bör" - att mannen tar mer plats än kvinnan? Likaså kan en fundera över om det faktum att det nu är en kvinna - doktoranden Ylva Byrman - som sitter på expertstolen och inte en man, provocerar människor.   

Den anonyme kommentatorn menar att detta är ett litet problem om man jämför med annat som händer i vår omvärld. Det har hen förstås rätt i. Det vill säga: om detta var ett isolerat problem som inte kunde kopplas ihop med något annat i samhället. Men så är de ju inte. Samma slags nedvärderande av (unga) kvinnor sker hela tiden, i allt från reklam till nöjesbransch till yrkesliv.  

"Tjattrande ungflickor" i Språket

Ett av mina favoritprogram, Språket i P1, har nyss bytt programledare och språkexpert efter att ha haft samma duo i alla år (Anna-Lena Ringarp och Lars-Gunnar Andersson). Den nya programledaren heter Emmy Rasper och vid sin sida har hon doktoranden i nordiska språk Ylva Byrman. Jag lyssnar lika gärna som alltid. Programmet är det perfekta sällskapet när jag går till mataffären eller diskar, även med Rasper och Byrman bakom mikrofonerna.

Jag tror att jag är en normalkonservativ sort, en som brukar känna en viss oro inför sådana här förändringar. Kommer det att blir bra, kommer jag att tycka om att fortsätta lyssna (titta, läsa)? Och även: hur kommer andra lyssnare (tittare, läsare) att reagera? Svaret är oftast att jag tycker att det är ok och fortsätter lyssna. Om jag gillar programidén brukar jag anse att en ny programledare gör jobbet minst lika bra. På spåret är till exempel ett minst lika trevligt bihang till fredagsvinet och -osten nu med Luuk och Lindström i kostymerna som det var på Oldsbergs och Hellbergs tid.

Att jag tror att jag är normalkonservativ betyder alla inte reagerar som jag. Det finns de som är mer benägna att ta till sig nyheter. Men det finns också de som inte vill ha någon förändring alls, av någonting. Det vet jag ju. Men jag blir ändå både beklämd, arg och lite full i skratt när jag tar del av vad en rad lyssnare tycker om den nya programledarduon i Språket. Att de pratar för snabbt, för ljust och tjattrigt, att de avbryter varandra och till och med att det av tekniska skäl inte fungerar med två kvinnor som samtalar i radio, utan det bör vara en man och en kvinna är bara några av de synpunkter som folk har delat med sig av i mail och telefonsamtal.

Emmy Rasper skötte det hela snyggt. Hon lät Anna-Malin Karlsson, professor i svenska språket med inriktning mot sociolingvistik, mäta hennes och Ylva Byrmans talhastiget och jämföra dem med Anna-Lena Ringarp och Lars-Gunnar Andersson. Det visade sig, föga förvånande, inte finnas några skillnader alls. Kritiken är alltså tagen ur luften. Men anledningen finns kvar. Året är 2014 och det fortfarande provocerande att kvinnor tar plats på den offentliga arenan. Unga kvinnor dessutom. Det är för sorgligt.

Jag vill inte välja. Jag vill rösta!

Väljare. Ett vanligt ord i medierna, särskilt nu när det är valår. Det är något med detta ord: Välja.re. En sån som väljer. Varför heter det så? Varför heter det inte röstare?

Vi säger att rösta, t ex i uttryck som rösta blankt. Vi pratar om vilket parti vi ska rösta på. Inte vilket vi ska välja. Men när vi omnämns i medierna, som grupp, då blir vi väljare. Vad betyder det? Vilka associationer ger det?

Att rösta, att avge en röst, är att säga något. När vi röstar i ett riksdagsval så säger vi hur vi vill att landet ska styras de kommande fyra åren. Uttrycket rösta kommer från att yttra sig, använda sin röst för att påverka sakernas tillstånd. Jag tycker att det är vackert! Det demokratiska systemet innebär att var och en kan göra sin röst hörd. Rösträtt heter det, detta att var och en har en rätt att göra sin röst hörd. Du och jag och alla andra med rösträtt är tillfrågade: vad säger ni, hur ska vi ha det? Den som säger hur den vill ha det tar ett ansvar. Och omvänt: den som inget sa kan inte komma och klaga efteråt. Att säga hur en vill ha det är kollektivt. Det bygger på att vi är flera och att vi ska jämka samman oss, enas om nåt som funkar för så många som möjligt. I politiken liksom när vi gör upp om hur vi ska leva tillsammans hela släkten i den hyrda sommarstugan eller när vi är några vänner som ska gå på bio tillsammans.

Att välja är något helt annat. Det finns ingen röst i väljandet. Inget kollektivt och inget ansvar. Den som väljer ser bara till sig själv och hur hen vill ha det. Den som väljer ställs inför ett utbud som någon annan har dukat upp. Den som ska välja kan göra det med mer eller mindre omsorg och eftertanke, men det är en individuell handling som inte tar ansvar för något gemensamt. Den som ska välja kan man fjäska för: välj min produkt, välj mig!

I valrörelsen behandlas jag (och du) som en som ska välja, inte som en som ska rösta. Inte som en ansvarstagande och kollektiv medborgare utan som en jagnära individ. Men jag vill inte ha det så. Jag vill inte välja. Jag vill rösta!

Vi förändrar världen. Vi!

Världen som jag lever i är upp och ner. Alldeles för mycket jobb på för lite tid och en tröttsam förkylning på det har gjort att jag inte hunnit skriva på ett tag. Men tänka hinner en ju, och det jag tänker är att jag vill vända tillbaka min värld. Din värld, vår.

Blindheten som finns runt om mig gör mig förtvivlad. Vi har en statsminister som slirar på orden och förminskar fruktansvärda händelser. Ser bort från sammanhang och mönster. En utrikesminister som kör på i samma stil som alltid: Kung Bildt vet bäst och Svoboda är inget hot mot någon.

Runt om mig blir människor utsatta för allt från hån och nedvärderande kommentarer till fysiskt våld och samtidigt finns det människor som inte vill se. Som tycker att det är för jobbigt att ta in verkligheten och som gör allt som händer till tillfälligheter. Som inte ser strukturer och mönster utan bara enskilda individer, enstaka händelser. Det är inte så vi förändrar världen. Vi kan göra det, tillsammans går det. Men inte så.

Den vita överordningen som hittepå?

Ibland blir det lite extra tydligt för mig att alla inte har samma utgångspunkter när de tänker på samhället och människorna. I min vardag, där jag mycket rör mig bland människor som tänker på samma sätt som jag (både i den fysiska verkligheten och på sociala medier) händer det att jag får för mig att det råder större enighet om tillvaron än det gör. Häromdagen påmindes jag - igen - om att jag inte kan ta det för givet.

Jag föreläste om makt och mångfald för en grupp studenter. Eftersom de är i början av sin utbildning höll jag mig på en grundläggande nivå och redogjorde bland annat för olika definitioner av etnicitet och att ras är ett alternativt begrepp som kan användas för att komma åt sådant som det vagare och därmed trubbigare etnicitet inte hjälper oss att se. Det brukar uppfattas som provocerande, vilket jag både är medveten om och säger till studenterna. Igår som alltid annars. (Begreppet ras är historiskt belastat, men det ska jag inte gå in på nu). I den aktuella gruppen var det dock inte ordet ras i sig som upplevdes som provocerande, utan att jag pratade om att det finns en norm som gör att vit är överordnad icke-vit. Och att denna norm och överordning leder till att icke-vita människor ringaktas och blir utsatta för allt från diskriminering till våld. Det var för mycket struktur för några av de som lyssnade. En person menade att alla grupper av människor "pratar skit" om varandra, det är inte bara vita som gör det. Som belägg för detta anförde hen att svarta rappare visar upp en förlöjligande bild av vita (män) i sina musikvideor (vilket jag inte kan bekräfta att de gör, men det spelar ingen roll för resonemanget). Alltså kan man inte säga att det finns en vit överordning. Allt som vita människor genom historien har gjort och fortfarande gör mot icke-vita är alltså inte värre än att visa upp en bild av den vite killen som en tönt i en musikvideo.

Det är tur för min sinnesfrid att inte alla studenter visar upp samma ignorans. Som lärare är det förvisso min roll att förklara teorier, visa hur man kan analysera och förstå samhället, ge redskap. Bland annat. Jag vill tro att jag är rätt så tålmodig. Jag kan förklara samma sak om och om igen, på olika sätt, med olika exempel. Så länge jag känner att jag når fram, att någon får större kunskapsmassa och greppar omvärlden lite bättre är det meningsfullt att hålla på. Men när jag talar till en vägg, när det inte händer någonting alls, när någon efter sex timmars föreläsning om maktordningar och kategoriseringar inte kan ta in att det finns en vit överordning och att vi måste se att ras spelar roll för människors liv och chanser, i Sverige och i världen, då blir jag trött. Men det är nyttigt också, att bli påmind om att det finns mycket kvar att göra. Så jag säger till mig själv: Spotta i nävarna och hugg i!

Att vara kvinna - reder ut några saker

Jag fick några kommentarer/frågor på Facebook angående min förra bloggtext. En rörde uttrycket mannens blick, vad det står för. Såhär skulle jag vilja förklara det: mannens blick eller den manliga blicken är ett teoretiskt uttryck: vi kvinnor tittar på varandra så som vi vet att män tittar på oss. Vi dömer varandra utifrån vilken position vi har kontra män, och då handlar det inte bara om yta (dvs nån slags heterosexuell begärsmarknad) utan om hela den person en kvinna är.

En annan fråga rörde detta med att kvinnor anses böra hålla på med "kvinno-frågor". Till att börja med kan en ju problematisera frågan genom att undra vad kvinnofrågor är. Jämfört med mansfrågor t ex. Om en vänder på det så blir det ter det sig uppenbart att det inte kan finnas några specifika frågor för bara. Och så gör det ändå det! Men det betyder inte att det bara är kvinnor som kan eller bör syssla med dem. Men (igen) om inte kvinnor gör det - vem ska då?

Att vara kvinna och politisk är för mig att ha en ideologisk övertygelse men att också inse att jag har andra (dvs sämre) möjligheter att göra min röst hörd för att jag är kvinna, allt annat lika. (Däremot är jag privilegierad eftersom jag är vit, medelklass, heterosexuell, bor i storstad etc). Jag menar är att kvinnor har oerhört mycket att vinna på att vara solidariska med varandra. Men samtidigt kan jag se att det är en begriplig "strategi" att inte vara det. Jag kämpar för kvinnors lika rätt att vara med, kvinnors lika makt etc. Jag vill ha ett samhälle där ingen klumpas samman med andra och stämplas/fråntas chanser. Men där är vi inte ännu och på vägen dit måste vi våga se att vi behandlas och behandlar varandra olika. Annars kommer vi aldrig att kunna nå förändring. Det är erkännandets dilemma.

Vardagssexism

Det är söndag morgon och jag lyssnar på Stil med Susanne Ljung. Idag handlar programmet bland annat om tjejer med frisyr som avviker från normen. Britney Spears rakade skalle och Nina Ramsbys dito. Vad stod de för? Hur reagerade omgivningen?

Nina Ramsby funderar kring sitt hår - både under de åtta år då hade rakat bort det och nu när hon har längre hår. Hon berättar att folk ofta tog henne för kille, att de trodde att hon gått fel på damtoan, i omklädningsrummet. Och att de sedan, när de fattade att hon var kvinna, tyckte att hon såg hård ut. Vilket de såklart inte hade tyckt om hon verkligen hade varit man, funderar hon. Nu när hon har hår känner hon en dubbelhet - en lättnat över att inte bli kategoriserad, men också en saknad. Det rakade huvudet stod för ett uppror mot normen som hon tyckte om att göra. Det gjorde henne till någon hon trivdes med. Men folks blickar och tisseltassel klarar hon sig bra utan.

Jag tänker på Philomena Essed som har lanserat begreppet vardagsrasism. Hon definierar det såhär:

Systematiskt återkommande och familjära handlingar som bygger på kollektivt uppburna förståelsesystem.

Denna definition fungerar precis lika bra för att ringa in vad vardagssexism är. Vi reproducerar hela tiden, alla tillsammans, hur en man och en kvinna ska vara. Ramarna är långt ifrån så vida som vi kanske vill tro.

En kvinna som rakar av sig håret. En man som lackar naglarna. En kvinna som inte vill raka av sig sin kroppsbehåring. En man som inte vill göra karriär. Domen är hård och många verkar tycka att den som avviker får finna sig i att bli uttittad och pratad om. Som om varenda avvikelse från normen är ett ställningstagande. Och som om vartenda ställningstagande någon gör innebär att hen vill reduceras till det.

Politik är att välja!

Redan när jag var doktorand (och det är rätt länge sen nu) läste jag om och oroades av flykten från det politiska. Rädslan för att vara politisk. Eller rättare sagt: att säga, stå för, att en var politisk. Nina Eliasophs Avoiding Politics och Adrienne Sörboms Vart tar politiken vägen? var två böcker bland flera på samma tema. Vi doktorander pratade en hel del om detta: vad händer i ett samhälle när det blir fult att vara politisk? Vid sidan om att orken tryter och tiden inte räcker till står detta: människor skäms över att ha en åsikt, över att bry sig. Som att man är lite patetisk på något sätt om man engagerar sig. Slappna av, för fan liksom.

Jag tänker på detta nu i tider då en Soran Ismail inte får höras och då en Blondinbella hojtar om att hon minsann inte är feminist. Var tar politiken vägen när vi inte förväntas kunna tänka själva såpass att vi kan lyssna på Soran Ismail likväl som på Mats Knutson, Alexander Bard, Per Ström och andra som säger saker, tycker saker och sen välja vem vi håller med.

Det är som om hela engagemanget, att bry sig, är lite... pinsamt. Som om människor som Blondinbella visar upp sig som lyckade genom att säga att de inte bryr sig. Att vara kollektiv och tro på att vi kan förändra världen tillsammans, bara vi är många som försöker - det är helt enkelt genant för den lyckade individuella människan med nyrenoverat kök och städhjälp. Hon behöver inte det.

Jag blir både trött och arg samtidigt.

Funktionshinder och prostitution. Tankar efter ett seminarium

I förra veckan höll jag i ett seminarium om kön och sexualitet på en kurs om makt och mångfald. Upplägget på våra seminarier är sådant att studenterna själva, i smågrupper, ska komma på en fråga/reflektion som de sedan vill diskutera med sina kurskamrater på ett seminarium och under min ledning. Seminariets tre timmar ägnas åt att vända och vrida på deras frågor, koppla dem till kurslitterarurens begrepp och även till deras kommande yrke: socialpedagog. Det brukar vara mycket givande och trevligt och är en av alla saker som gör mitt jobb så roligt.

De frågor som studenterna ville diskutera vid det aktuella seminariet kretsade alla kring funktionshinder, sex och prostitution. Vi pratade om ifall en kan säga att sex är ett grundläggande behov och därmed något som varje människa har rätt att få tillgodosett, enligt den syn som vi har på dylika behov. De flesta ansåg att det var det. Och då kommer följdfrågan: hur ska vi tillgodose detta behov hos den som på grund av bristande fysiska förutsättningar behöver hjälp för att kunna ha sex? Och vem ska hjälpa till?

För att kunna diskutera de här frågorna måste en göra den viktiga åtskillnaden mellan människor som kan och vill ha sex med någon annan, men behöver assistans för att kunna genomföra det, och de som inte kan eller vill detta utan är hänvisade till (alternativt bara vill) ha sex med sig själv.

Det förefaller lätt att argumentera hem att var och en har rätt att ha sex med sig själv. Men hur gör den som t ex inte kan röra sina armar och händer, eller i alla fall inte kan göra det på ett såpass kontrollerat sätt att hen kan onanera? Hur gör vi när denne behöver hjälp med att t ex lägga ett sexhjälpmedel tillrätta? Vem ska göra det? De flesta av studenterna tyckte att det är en självklarhet att en personlig assistent kan göra detta. Att det inte är någon större skillnad på att hjälpa till med sex och att hjälpa till med toabesök, måltider och påklädning. Det är intimt, ja visst, men det är ett jobb och en måste vara professionell. I den omsorgsplan som varje funktionshindrad brukare har (eller ska ha) bör en kunna skriva in att hen vill ha hjälp med att ha sex med sig själv och hur det ska gå till. Inget konstigt alls. Det är glädjande att så många av studenterna tänker så professionellt och klokt kring detta!

Frågan om rätt till sex blir mer laddad om det handlar om viljan att ha sex med någon annan. För den som saknar partner (även tillfällig sådan) kan ett alternativ vara att köpa sex. Men eftersom sexköp inte är tillåtet i Sverige innebär detta ett val mellan att antingen göra något som är olagligt eller att resa till ett land där sexköpet kan göras på laglig väg. Den som kan förflytta sig på egen hand kan fatta detta beslut utan att blanda in någon annan. Men den som behöver hjälp kan inte det. Och då måste vi förstås hantera frågan om vem det är som ska hjälpa till. En vän? En familjemedlem? Eller den personliga assistenten? Hur ska den som jobbar professionellt med att hjälpa en funktionshindrad person agera om önskemålet om hjälp med att köpa sex uppkommer?

Här var studenterna mer kluvna. Någon tyckte att en borde kunna hjälpa till med det, att en inte bör lägga sina egna värderingar emellan, men de flesta lutade åt att en inte kan (avkrävas att) lägga sin egen uppfattning om prostitution åt sidan. Om en inte själv kan tänka sig att köpa sex bör en alltså inte heller assistera någon annan som vill göra det.

En kan inte prata om prostitution utan att komma in på makt. Under ett seminarium är det inte min uppgift att ventilera mina åsikter, men jag är i det närmaste orubblig i min uppfattning: att prostituera sig ligger aldrig i någons intresse. Jodå, jag vet att det finns prostituerade som hävdar att de betraktar det som ett jobb som vilket som helst och att de valt denna syssla själva. Jag vet att det är jätteproblematiskt och att det innebär att en sätter sig över människor, att säga att ingen skulle sälja sex om de verkligen kunde väja. Men jag säger det ändå. Ingen skulle sälja sex om hen verkligen kunde välja. För det är just det där att verkligen kunna välja som är pudelns kärna. De som säljer sex kan inte verkligen välja bort det. Det finns tusen och ett olika skäl, men för varje människa som säljer sex finns det alltid ett skäl. Och därför är prostitution aldrig frivilligt. Och det som inte sker frivilligt bör inte ske.      

Makt, överallt makt

Överallt och alltid spelar makt en viktig roll. Inom vetenskapen inte minst, det ser vi dagliga exempel på. En fin titel och/eller ett känt namn betyder att man kan uttala sig om snart sagt vad som helst, man kan göra det hur som helst, och man blir dessutom lyssnad på. Det finns en rädsla för att säga emot den som står över en i hierarkin. Foucault hade en poäng när han sa att makt bygger på att de underordnade underordnar sig,  att ordningen godtas.                  

Jag läser en utomordentligt bra understreckare om översättningar - något som intresserar mig mycket - i gårdagens Svenska Dagbladet. Den handlar om precis detta. Om makt.

Författaren, doktoranden i nordiska språk Martin Ringmar, visar hur en etablerad översättares alster anses bättre än en mindre etablerad. (Han menar också att nya översättningar reflexmässigt och utan att saken egentligen undersöks ordentligt lyfts fram som bättre än gamla dito, men det är en annan fråga och den ska jag inte uppehålla mig vid nu, även om det är nog så intressant). Tesen om den etablerades företräde alltså. Ringmar kunde också ha lagt till den manlige översättarens företräde framför den kvinnliga. Författaren som diskuteras är islänningen och Nobelpristagaren Halldór Laxness men det är egentligen ointressant i sammanhanget. Poängen är att den som skapat sig ett namn, i det här fallet översättaren och den sk Laxness-experten Peter Hallberg, åtnjuter ett stort anseende medan Anna Ostermans översättningar nu sablas ner som smakandes fårull. 

Det är långt ifrån första gången vi upplever detta. Jag ser i stort sett dagligen tecken på samma sak, både där jag finns och i världen i stort. Christopher Gillberg, mot vilken en rättegång i högsta instans inleds idag, är ännu ett exempel på samma sak: en man som tack vare titel och renommé kunde göra lite som han ville. Är man  forskare måste man ställa sina resultat och sitt material till (vetenskaps-)samhällets förfogande. Kan eller vill man inte det, ja då får man söka sig till en annan bransch. Det är sanslöst att Gillberg fortfarande omhuldas och att det av någon outgrundlig anledning är synd om honom.