Dagens understreckare i SvD handlar just om detta: Hitler som människa och hur han kunde nå dit han gjorde. Och alla andra. Alla de som fanns runt honom då, som hejade på. Och alla som nu, 70 år efteråt, förfasar sig och lägger exakt all skuld på Hitler. Han var ett monster, en demon, som lockade intet ont anande människor i fördärvet. Som om ingen kunde tänka en redig tanke själv. Återigen: flykten från friheten, flykten från ansvaret.
Det är precis samma svart-vita tänkande som finns i mycket av det som skrivs, sägs och tänks kring hedersrelaterat våld och förtryck. Ett offer-och förövartank som delar upp människor i de som alltigenom onda och obegripliga och de som är goda och som ska försvaras. Jag tycker att det är olyckligt i vilket sammanhang det må vara, inte bara för att jag tror benhårt att alla människor har både onda och goda sidor utan också för att det inte leder framåt. Vi når ingenvart genom att peka ut vissa människor som orsaken till allt ont, som omöjliga att förstå sig på. Först när vi försöker förstå kan vi nå förändring. Søren Kierkegaard har uttryckt detta på ett vackert sätt, ett citat som även om det används flitigt inte förlorat sin kraft:
Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra. För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad han gör, men först och främst förstå det han förstår.Så vill jag se på de människor som är både offer och förövare för det hedersrelaterade våldet. Jag vill förstå dem, för jag är övertygad om det är enda sättet att nå en förändring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar