Leif GW Persson har skrivit en självbiografi. En bok om barndomen och klassresan och jag känner för första gången på mycket länge att jag vill läsa en självbiografi, en genre som jag vanligtvis inte brukar vara särskilt (alls) intresserad av. Jag har inte läst så himla många men det jag har läst tycker jag har präglats antingen av en pompös inställning till sig själv eller av motsatsen: ett evigt självömkande gnäll. Att den författare som skriver en självbiografi är en smula självupptagen, det ligger i sakens natur eftersom det egna jaget ju är föremål för det hela. Om man skriver en bok om sig så... handlar den förstås om en själv. Men det kan göras på olika sätt och jag tycker att det sällan görs på ett bra sätt. Det blir sällan litteratur av det.
Jag hyser dock gott hopp om att Leif GW Perssons bok ska visa sig vara litteratur. Inte minst gör jag detta sedan en av mina stora favoriter i den offentliga debatten, Ann Heberlein, gjort vågen i DN idag. Heberlein uppehåller sig vid att boken är en skildring av en klassresa och det är just det jag vill ta fasta på också. Som klassresenär har jag ett närmast omättligt behov av att ta till mig andras upplevelser av samma sak. Det blir såklart aldrig precis detsamma, men jag skulle ändå vilja säga att det mesta är gemensamt och igenkännligt. Jag känner igen en klassresenär när jag träffar en. Mycket sällan har jag haft fel när jag trott att en ny bekantskap, liksom jag, har sitt ursprung i arbetarklassen.
Vilsenheten, känslan av att inte passa in någonstans. Att sakna koder för hur man ska bära sig åt. Att känna sig som ett barn och inte som en vuxen i sin gamla klass, att inte veta hur man ska agera i privata sammanhang i sin nya klass utan bara klara av att hantera situationer som har med jobbet att göra. Och känslan av att man sviker sitt ursprung, att man talar om för sina föräldrar och sin släkt att deras liv är sämre eftersom man inte ville leva likadant. Skammen som är dubbelbottnad. Att skämmas över sitt ursprung (och skämmas för att man skäms) men även skämmas över den man blivit. Den udda, den som inte kan prata som vanligt folk längre.
Allt detta tror jag att jag kommer att få läsa om i GW:s nya bok. Så trots att olästa-böcker-hyllan är full så blir det en beställning.
Och så vill jag passa på att slå ett slag för en annan klassreseskildring, nämligen Åsa Linderborgs Mig äger ingen. En helt och hållet osentimental bok full av känslor. Har du inte läst den ännu så lova mig att du gör det! Finns i pocket!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar