Den kvinnliga kroppen - resultatet av ett hemligt pysslande

Kroppen. Min fysiska uppenbarelse, utsidan och det alla andra ser. Som jag aldrig kan gömma eller glömma. Utsidan är alltid synlig, alla människors utsida, men särskilt kvinnors. Även vid livets mitt är en kvinnas kropp ett objekt i den meningen att andra har (rätt att ha) åsikter. Jag blir, liksom alla andra kvinnor, bedömd - de facto eller åtminstone potentiellt. Inte så att det stör mig i min vardag, men det är alltid en aspekt. Jag lever livet medveten om att jag alltid syns. Personligen har jag ett bagage som inte alla har, men det jag och alla andra (kvinnor) lever med har inte med min (eller någon annans) personliga historia att göra. Det har att göra med de normer som varje samhälle och varje tid har för den kvinnliga kroppen. De förväntansstrukturer som finns: sådan ska du vara. I vår tid och i vårt samhälle ska kroppen vara smal. Punkt.

Det låter ju "lätt". Men är det inte, för det är absolut inte så att det "räcker" att vara smal. Nej, en tydlig norm för den femmiga kvinnan är att hennes kropp ska vara smal men det får inte se ut som om hon - kroppens ägare - har ansträngt sig för att göra/hålla den smal. Kroppen ska vara naturligt smal. Inte bantad, inte tränad, inte pysslad med. (Detsamma gäller för hela den kvinnliga utsidan, men det är en annan text). Detta innebär paradoxalt nog ett dubbelt arbete: Dels ska en greja med sin kropp: träna, äta sunt osv. Och dels ska en låtsas att en inte håller på och grejar. Den smala sunda kroppen ska liksom bara vara. Som om den vore sådär smal och sund av sig själv. För de allra flesta är den inte det. Den är ett resultat av den disciplinering av kroppen som varje kvinna förväntas ägna sig åt. Men detta arbete med kroppen ska inte synas. Bara resultatet ska finnas där, synligt för alla. 

Ett sätt att frigöra sig - i alla fall delvis - från denna förväntansstruktur är att vara tydlig med att en är en tränande kvinna. Oavsett om en huvudsakligen tränar för att kroppen ska vara inom normramen eller om en gör det av andra skäl (hälsa, välbefinnande, kunna springa lopp och sätta nya rekord - eller allt på en gång) så innebär denna position ett erkännande: ja, jag grejar med kroppen. Och därmed är jag lite mindre kvinnlig. En intar på så vis en särposition som är både befriande och utsatt på samma gång. Den tränande kvinnan är ju inte på något sätt undantagen från andras bedömning och kommentarer. Nej hon är lika synlig som alla andra. Men kanske har hon mobiliserat kraft att stå emot. Kanske kan hon på så vis låta bli att lyssna.

Min kropp och ingen annans!

Jag skriver detta utifrån en stark känsla av ilska och trötthet. Det handlar om kvinnan och kroppen och är ett ämne som berör mig mycket personligt. Den konkreta anledningen är ett inlägg från Facebookgruppen/-sidan Humans of New York, där en ung kvinna kommenterar... nej, lägger en bildtext till ett foto av sig själv. Hennes kommentar, hennes budskap handlar om att detta är hon. Detta är hennes kropp, hennes och ingen annans och det borde inte vara någon annans business hur den ser ut. Men det är det. Och så ger hon läsaren några exempel på vad människor har utsatt henne för. Människor som tycker att det är deras rätt att ha synpunkter på hur hon ser ut och att hacka på henne för att hon avviker från rådande norm om hur en kvinna ska se ut.

Jag läser, nickar igenkännande och önskar att jag hade varit lika modig som hon, när jag var ung. Att jag hade vågat säga ifrån. Att jag hade vågat, kunnat, orkat reclaima min kropp. Kräva rätten att slippa bli bedömd, hånad och skrattad åt. Jag gjorde inget av det. Istället teg jag. Teg, led och la skulden på mig själv. Så småningom hittade jag till träning som passade mig och kan nu efter ett halvt liv av självförakt, ätstörningar och perioder av överträning ärligt säga att jag är glad över min kropp. Den ser ut som den gör och det är ok. För den fungerar. Jag kan springa en mil om dagen utan att det gör ont någonstans. Det räcker.

Såren från alla de där åren då jag hatade min kropp eftersom min omgivning sa till mig att den inte dög, eftersom dess otillräcklighet och avvikelse från normen väckte mina "kompisars" förakt, de såren är läkta. Jag är inte arg längre, jag är trygg i mitt nu. Men jag ser runt om mig hur unga tjejer kämpar med sina kroppar. Hur snäv normen är och hur skoningslöst de dömer varandra. Det är inte killar som diskuterar thigh gaps t ex. Det är tjejer. De för vidare normen om magerhet och discplinering av den kvinnliga kroppen genom att fotografera sina smala lår (thigh gap syftar på den glipa som blir mellan låren på en smal/mager tjej när hon står med raka ben).

Att i denna kontext, denna förväntansstruktur, inte bara avvika från normen utan också stå för det och ta strid för rätten till det är starkt och modigt. Det är alltid lättare att bara anpassa sig. Spela med och vara som en förväntas. I det perspektivet är jag en fegis. En anpassling som tränar och discplinerar min kropp. Nej, det är inte så enkelt. Givetvis inte. Men det är en annan bloggtext: om den samtida individens (och i synnerhet kvinnnans) upptagenhet av sin egen kropp.

Här och nu nöjer jag mig med att vara tacksam över att det finns modiga unga kvinnor. Och känner hopp.