Våren och tankarna som snurrar

Det är sen vårtermin i mitt arbete på högskolan. En tid som innehåller två (eller nej: tre saker - men mest två).
1. Eget skrivande. Min bok, som snart ska vara klar, tar tid och tänkarenergi. Roligt och mödosamt.
2. Uppsatshandledning. I år har jag sex uppsatser och författarkonstellationer att hjälpa och hålla vetenskaplig reda på. Roligt och mödosamt det med, om än lite mindre av båda.
(Ja, och så 3. Tillverka och bedöma omtentor. Varken roligt eller särskilt mödosamt, men ska ändå göras)

Detta gör att det är fullt upp, inte bara såtillvida att tiden inte riktigt räcker till, utan också att min tankebank töms. På min så kallade fritid finns inte mycket ork till att tänka på andra saker - sådant som skulle kunna hamna här. Eller: tänker gör jag ju. Tankarna stängs aldrig av, jag vet inte ens hur man gör det. Men kraften (och tiden) att tänka klart och skriva något här, den finns inte. Hur gärna jag än vill. För det finns ju så mycket jag vill skriva om. Sådant som jag läser när jag jobbar med mitt bokprojekt - om begrepp som tolerans, hållbarhet, förståelse, normer och krav, tillit och demokratisk vänskaplighet. Listan kan göras hur lång som helst. Sådant som händer i Sverige och världen, i dag. Valet i höst, mitt engagemang i Medelklassupproret, de etablerade politikerna - många av dem är så ideologiskt trötta (eller tröttsamma i alla fall), högerextremismen som visar sitt fula tryne både här och i andra länder. Motståndet och våldet. Och feminismen, som genomsyrar alla frågor från lika lön till bortrövade småflickor i Nigeria. Klassfrågan. Den också. Allt, allt vill jag hinna med.

Jag får göra det till ett sommarprojekt tror jag! När bok och uppsatser kan läggas till handlingarna och tankebanorna kan löpa mer fritt. När tankar kan tänkas klart. Vi ses då!  

Yttrandefrihet betyder inte lyssnarskyldighet

Den senaste tiden har frågan om Sverigedemokraternas besök på olika arbetsplatser fått mycket uppmärksamhet. Det som närmast kan beskrivas som ett nationellt uppror - Brandmän mot rasism - startade i Malmö, där brandmän inte ville ta emot Jimmie Åkesson och inte heller ville att deras brandbilar skulle synas på bild tillsammans med SD-ledaren. Brandmännens reaktion har fått ett enormt gensvar inte minst i sociala medier. Facebookgruppen Brandmän mot rasism har i skrivande stund över 16 000 medlemmar, människor från hela landet skickar in bilder med budskap som stöder Brandmännens reaktion. På Instagram och Twitter händer motsvarande.

Detta retar Åkesson och hans parti, det kan en ju förstå. Att mötas av motstånd är sällan kul. Men Åkesson trampar snett när han försöker hävda att det som händer är ett hot mot demokratin. Demokratin, så som han uppfattar det, betyder bland annat att det är en skyldighet för en anställd vid, säg, en brandstation att lyssna på vad till exempel en Sverigedemokrat har att säga. Om brandmannen inte vill lyssna borde hen bli av med jobbet, tycker Åkesson.

Jag vet inte om det beror på att Åkesson är okunnig eller om han bara låtsas inte förstå det enkla faktum att den grundlagsskyddade yttrandefriheten - rätten för honom och alla oss andra att, i princip, torgföra vilka åsikter vi vill - inte under några villkor följs av motsvarande skyldighet för någon enda människa att lyssna. Åkesson är fri att ställa sig på en låda och prata tills stämbanden blöder. Alla vi andra är fria att hålla oss borta. Det är så yttrandefriheten fungerar och måste fungera om vi ska kunna säga att vi lever i en demokrati.

Så här enkelt och så här jobbigt är det, Jimmie Åkesson: du är fri att berätta vad du tycker. Och jag, Brandmännen och alla andra som tycker att du är ute och cyklar, vi har rätt att inte lyssna.

Wendy Brown - en politisk och teoretisk förälskelse

Föranledd av diskussioner vi haft i ett seminarium som jag följer har jag under vårvintern läst tre böcker av den amerikanska statsvetaren Wendy Brown, som fram tills för ett drygt halvår sen var mig obekant. Det är hon inte nu längre och för det är jag mycket tacksam. Jag har läst henne med stor behållning och blivit både glad och arg och stärkt i min politiska övertygelse därtill. Med avslutning idag (kanske blir det ett tillfälle till) samtalade vi om Att vinna framtiden åter, Browns framtidsvision för vänstern. Hennes poäng kan grovt sammanfattas såhär: vänstern och feminismen måste hitta ett sätt att ta sig ur sin uppgivenhet, ta tillbaka problemformuleringsprivilegiet och vända den nyliberala världordning som blivit globalt rådande till en långsiktigt hållbar ordning där människor får möjlighet att vara både individer och kollektiv.

Svaret på frågan om hur detta ska gå till är inte den moralism som Brown menar att delar av vänstern ägnar sig åt. Ett fördömande av de som "inte fattar bättre" som en reaktion på att världen förändrats åt ett håll man inte vill, en värld där människofientlig nyliberalism griper runt sig och genomsyrar snart sagt alla områden. Och sanktioneras därtill av staten som har gett upp tankarna på att ett annat system, en annan ordning, är möjlig. Nej, moralister får vi inte bli säger Brown. Vi får inte heller, vare sig vi är vänster, kvinnor/feminister eller någon annan grupp som är underordnad och ogillar den rådande ordningen, hemfalla åt det som Brown kallar ressentimentets logik (eller slavmoral med Nietzsches ord) dvs att hålla fast vid den identitet som "skadan" och underordningen medfarit. Istället måste vi hämta kraft ur vreden över sakernas tillstånd och göra oss av med det som binder fast oss vid det vi vill bekämpa. Identiteten ska inte bygga på oförrättens grund utan på viljan till förändring. Det är vilka vi ska vara: de som vill något annat och nytt!

Jag känner glad kamplust och vilja att läsa mer. Brown inspirerar mig både som teoretiker och som politisk person. Jag vill ha mer. Och till alla som inte har stiftat bekantskap med henne säger jag: vad väntar ni på?

Svar på tal om språket

Mitt inlägg häromdagen, om hur programledarna i Språket talar föranledde en anonym kommentar av det där slaget som jag känner mig kluven inför om jag ska besvara eller inte. Jag känner motvilja mot att besvara det som är raljant och ovänligt i tonen men jag är å andra sidan en väluppfostrad person. Så jag svarar, här i ett nytt inlägg.

Såhär skrev den anonyme:

"... de nya programledarna konverserar som två kvinnor på kafferep. Tydligen var så inte fallet tidigare, där programledarna talade i längre sekvenser. Måste man ljuga om allting bara för att man är feminist? Hör det till."

Det stämmer att Emmy Rasper och Ylva Byrman, de nya programledarna, talar i kortare sekvenser. Anna-Malin Karlsson, som gjorde mätningen, säger att detta gör att det mer liknar ett vanligt samtal. Man kan säga att det blir en intimisering av radioprogrammet, något som Olle Josephson, professor i nordiska språk, skriver om i dagens SvD. Radiopratare talar inte bara till sin publik utan även med varandra. Det kan vara ovant för vissa lyssnare, som upplever detta som provocerande. Som tycker att det därför är påkallad att använda ord som kafferep och tjatter.   

Det är även så att Rasper och Byrman delar mer lika på programtiden än det gamla programledarparet Ringarp och Andersson. Anna-Malin Karlssons mätningar visar att Andersson pratade mer än tre gånger så länge som Ringarp. Kan det vara så att detta upplevs vara mer "som sig bör" - att mannen tar mer plats än kvinnan? Likaså kan en fundera över om det faktum att det nu är en kvinna - doktoranden Ylva Byrman - som sitter på expertstolen och inte en man, provocerar människor.   

Den anonyme kommentatorn menar att detta är ett litet problem om man jämför med annat som händer i vår omvärld. Det har hen förstås rätt i. Det vill säga: om detta var ett isolerat problem som inte kunde kopplas ihop med något annat i samhället. Men så är de ju inte. Samma slags nedvärderande av (unga) kvinnor sker hela tiden, i allt från reklam till nöjesbransch till yrkesliv.  

Det går för sakta 2. Föräldraförsäkringen.

I dagarna har Hillevi Engström, moderaternas talesperson i jämställdhetsfrågor, gjort klart att hon vill se en tredje sk pappamånad. Ja, det är så de kallas, de två månader (som nu kanske blir tre) som inte kan överlåtas på den andra föräldern. Det vill säga: dagar som pappan inte kan lämpa över på mamman, utan som brinner inne om han inte tar ut dem. I nuläget är det till varje nyfött eller adopterat barn kopplat 390 dagar (ca 13 månader) med "full" ersättning och sen ytterligare 90 dagar med garantinivån 180 kr per dag. Av dessa dagar kan den ena föräldern (läs mamman) ta ut allt utom 60 dagar (de två pappamånaderna). Jag ogillar uttrycket pappamånad eftersom jag ogillar det det står för: att män fortfarande inte ser föräldraskapet som ett delat ansvar. Men det är ett faktum att de inte gör det, alltså är uttrycket adekvat.

En tredje pappamånad alltså. Det är klart att jag är positiv till en sådan. Även om det inte räcker så är det ett steg i rätt riktning, mot det för mig helt självklara: individualiserad föräldraförsäkring. För det borde vara såhär: alla människor som får barn har rätt och skyldighet att ta hand om detta barn. I normalfallet är man åtminstone två personer som skapar ett barn tillsammans - alltså två som ska dela på den kaka av föräldradagar som samhället för tillfället anser är lagom/har råd med. Alltå 16 månader delat på två lika med 8. Åtta månaders föräldraansvar på heltid till varje människa som får ett barn. Rätt och skyldighet. Det är inte svårt alls.

Ändå är det - tydligen - ett väldigt provocerande förslag. Hillevi Engström fick mothugg direkt av moderatkvinnornas ordförande Saila Quicklund som menar att det är "upp till föräldrarna själva" att bestämma. Hon är inte ensam om att resonera så. Det är en konservativ åsikt förklädd till klassisk liberalism. Oviljan att skriva människor på näsan är ett ädlare argument än uppfattningen att kvinnor bör (fortsätta) ta huvudansvaret för barnen.

Sedan de två pappamånaderna infördes 1995 respektive 2002 kan vi se en ökning av antalet dagar som män är föräldralediga. Men fort går det inte. Det har strängt taget inte inneburit något mer än att män (i snitt) tar ut de där 2 månaderna som annars ingen kan ta ut. Utredningen Män och jämställdhet (SOU 2014:6) visar att pappor är föräldralediga i snitt 17 % av tiden fram till barnets 2-årsdag. Vid den tiden har de allra flesta barn börjat på dagis och efter det är det alltså inte frågan om egentlig föräldraledighet utan handlar mer om att förlänga semestern med någon vecka eller kunna ta en fredag off då och då. 17 procent av tiden är män helt ansvariga för sina barn. 17 procent av 13 månader är drygt 2. Alltså: män tar ut pappamånaderna men inte mer?

Jo lite mer. För 25 % av alla pappor är inte hemma med sina barn en enda dag. (Hur många kvinnor agerar på motsvarande sätt tror du?)

1990 togs 7 % av föräldraledigheten ut av män. Så visst rör det på sig. Men det går på tok för sakta. Med den här takten kommer vi att få vänta till år 2060 innan vi uppnår målet: att alla människor som får barn delar lika på ansvaret. Vi har inte tid att vänta så länge. Vi måste införa individuell föräldraförsäkrning. Nu!

Ohederligt och obehagligt av Poirier Martinsson

Svenska Dagbladets ledarsida, måndag. Under rubriken "Samvete och abort" får den konservative filosofen Roland Poirier Martinsson breda ut sig med de mest häpnadsväckande reaktionära åsikter jag sett på bra länge. Häpnadsväckande till och med för att komma från honom. Dessutom: han argumenterar på ett så instringent och ohederligt sätt att jag nära nog sätter frukostkaffet i halsen.

Anledningen till att Poirier Martinsson tar ut sina käpphästar i manegen är fallet med barnmorskan Ellinor Grimmark, som av religiösa skäl inte vill utföra aborter och därför inte är välkommen till den arbetsplats där hon först blivit lovad jobb. Detta stör honom oerhört, förstår man. Först får läsaren veta att det är samma sak (dvs lika etiskt tvivelaktigt) att som polis tvångshämta flyktingbarn som att i jobbet som barnmorska utföra en abort. Det är en illa vald liknelse, men ok, den kan passera. Desto obehagligare blir det dock när Poirier Martinsson gör gällande att ett par som väntar barn skulle må dåligt och kanske till och med känna sig tvingade att göra abort om den barnmorska de möter på MVC är för abort, det vill säga följer svensk lag. Detta är ett fullkomligt hårresande påstående! Steget mellan att vara för abort och att förespråka abort i det enskilda fallet - hur ser det ut enligt Poirier Martinsson? Nej, det klargörs givetvis inte!  

Till stöd för sin argumentation menar Poirier Martinsson att det "myllrar" av "blivande föräldrar som är abortmotståndare". Givetvis helt utan att anföra något annat belägg för detta påstående än att "folk hör av sig" till honom. För att de håller med honom, underförstått. Visst, det klart att det finns folk som är emot abort. Ingen tvivlar på det. Det har man rätt att vara. Men 1) Poirier, som bor i Texas, nämner inte om det är folk där som hör av sig. Det spelar ju viss roll för hur sanningsenligt verbet "myllrar" är. 2) huruvida dessa människor delar med sig av erfarenheter av att ha känt sig pådyvlade en abort de inte ville ha/göra eller "bara" vill prata motstånd mot abort i största allmänhet, det framgår inte heller.

Dessutom: det spelar faktiskt ingen roll om det så är horder med människor som hör av sig till Poirier Martinsson för att ventilera sitt abortmotstånd. Abort är lagligt i Sverige. Den som vill jobba som barnmorska ska kunna utföra de arbetsuppgifter jobbet innehåller. Jag undrar om Poirier Martinsson tycker att det är OK om läkare och sjuksköterskor som är Jehovas Vittnen vägrar ge blodtransfusioner och hellre låter människor dö.

Det är första april i morgon, inte idag.

Jag vill inte välja. Jag vill rösta!

Väljare. Ett vanligt ord i medierna, särskilt nu när det är valår. Det är något med detta ord: Välja.re. En sån som väljer. Varför heter det så? Varför heter det inte röstare?

Vi säger att rösta, t ex i uttryck som rösta blankt. Vi pratar om vilket parti vi ska rösta på. Inte vilket vi ska välja. Men när vi omnämns i medierna, som grupp, då blir vi väljare. Vad betyder det? Vilka associationer ger det?

Att rösta, att avge en röst, är att säga något. När vi röstar i ett riksdagsval så säger vi hur vi vill att landet ska styras de kommande fyra åren. Uttrycket rösta kommer från att yttra sig, använda sin röst för att påverka sakernas tillstånd. Jag tycker att det är vackert! Det demokratiska systemet innebär att var och en kan göra sin röst hörd. Rösträtt heter det, detta att var och en har en rätt att göra sin röst hörd. Du och jag och alla andra med rösträtt är tillfrågade: vad säger ni, hur ska vi ha det? Den som säger hur den vill ha det tar ett ansvar. Och omvänt: den som inget sa kan inte komma och klaga efteråt. Att säga hur en vill ha det är kollektivt. Det bygger på att vi är flera och att vi ska jämka samman oss, enas om nåt som funkar för så många som möjligt. I politiken liksom när vi gör upp om hur vi ska leva tillsammans hela släkten i den hyrda sommarstugan eller när vi är några vänner som ska gå på bio tillsammans.

Att välja är något helt annat. Det finns ingen röst i väljandet. Inget kollektivt och inget ansvar. Den som väljer ser bara till sig själv och hur hen vill ha det. Den som väljer ställs inför ett utbud som någon annan har dukat upp. Den som ska välja kan göra det med mer eller mindre omsorg och eftertanke, men det är en individuell handling som inte tar ansvar för något gemensamt. Den som ska välja kan man fjäska för: välj min produkt, välj mig!

I valrörelsen behandlas jag (och du) som en som ska välja, inte som en som ska rösta. Inte som en ansvarstagande och kollektiv medborgare utan som en jagnära individ. Men jag vill inte ha det så. Jag vill inte välja. Jag vill rösta!

Den privata lösning jag inte vill ha

I söndagens Svenska Dagbladet finns ett reportage om en förlossning, skrivet av den svenska frilanskorrespondenten Kinga Sandén. Det handlar om när hon 2013 födde sitt första barn på ett sjukhus i Buenos Aires. Hon bor där och då är det logiskt att föda där. Nej, hennes text handlar förstås inte bara om en förlossning. Reportaget handlar om hur annorlunda precis allt är om en jämför med en förlossning i Sverige. Det är i alla fall så jag läser texten.

Sandén har, lite på nåder, fått och haft råd att teckna en privat försäkring för att kunna föda sitt barn utan att ta exakt alla kostnader själv. Skillnaden mellan en skattefinansierad förlossning i Sverige och en försäkringsfinansierad i Argentina är milsvid. Den bild Sandén visar oss innehåller allt det som gör att jag inte vill ha den typen av lösningar. Några exempel ur reportaget:

Ungefär hälften [av kostnaden för förslossningen, min anm.] ersätts av min försäkring på ett par tusen i månaden som också täcker inläggningen, ”dock ej eventuella blodtransfusioner” står det på vouchern. Jag betalar Cecilia [förlossningsläkaren, min anm.] också för allt hon inte gör. Att hon inte sätter in värkstimulerande dropp så fort jag kommer in. Inte tar ut barnet med kejsarsnitt efter ett par timmar eftersom förlossningen ”inte går framåt”. Att hon inte klipper upp mitt underliv.

Det är annars rutin, trots att det strider mot god läkarsed, sunt förnuft och Världshälsoorganisationens rekommendationer. För privata vårdföretag är ett kejsarsnitt mest lönsamt: de fakturerar försäkringsbolagen mer än för en förlossning, samtidigt som de sparar många timmars arbete, kan schemalägga snitten på billig och bekväm dagtid och öka genomströmningen av patienter.

Det är inte på dessa premisser kvinnor ska förlösas, brutna ben gipsas, inre organ bytas eller vaccinationer ges. Varken plånbokens tjocklek eller incitament som snabb behandling eller att personalen slipper jobba natt, ska styra vilken vård jag och du och alla andra får. Det ter sig självklart för oss. Men det är inte det. Såklart inte! Vi kan inte räkna med att det kommer att fortsätta vara så. Vi måste berätta för våra politiker att vi vill ha en gemensamt finaniserad sjukvård och inget annat.

I ett avseende har vi redan samma modell som Argentina. Nämligen inom tandvården. Den svenska tandvården som varje vuxen människa i stort sett får finansiera själv. För att minska risken för stora och dyra överraskningar kan en teckna ett avtal om sk frisktandvård. En försäkring alltså. Premien beräknas på försäkringstagarens ålder, tandstatus och historik som patient. När en har tecknat försäkringen blir en kallad till regelbundna men inte särskilt täta besök. Det finns också en del förbehåll gällande vad som ingår. Allt ersätts inte. Men det är tryggt att veta att för en hundring i månaden har jag rätt till den tandvård jag i normalfallet behöver.

Ändå är det något som skaver. Vid flera tillfällen har jag tydligt fått intrycket att min tandläkare och -hygienist gör bedömningen att jag inte behöver behandlas, t ex att den tand jag misstänker kan ha ett litet hål inte behöver lagas. Såklart! Jag betalar ju min premie oavsett och blir dessutom glad om jag slipper laga och i stället får höra att mina tänder är hela och fina. Jag har inte kunskaper nog att kräva behandling och de har inget incitament att erbjuda den.

Det är den omvända situationen mot den jag alltid undvikit genom att inte anlita privat tandläkare: att mina tänder finansierar hens amortering på sommarhuset eller julresa till Thailand. Nu känns det om som jag hamnat ur askan i elden. En annan sorts privat lösning. Jag vill inte ha någon av dem. Jag vill ha gemensam finansiering, genomförande och kontroll. Tack på förhand!

Vi förändrar världen. Vi!

Världen som jag lever i är upp och ner. Alldeles för mycket jobb på för lite tid och en tröttsam förkylning på det har gjort att jag inte hunnit skriva på ett tag. Men tänka hinner en ju, och det jag tänker är att jag vill vända tillbaka min värld. Din värld, vår.

Blindheten som finns runt om mig gör mig förtvivlad. Vi har en statsminister som slirar på orden och förminskar fruktansvärda händelser. Ser bort från sammanhang och mönster. En utrikesminister som kör på i samma stil som alltid: Kung Bildt vet bäst och Svoboda är inget hot mot någon.

Runt om mig blir människor utsatta för allt från hån och nedvärderande kommentarer till fysiskt våld och samtidigt finns det människor som inte vill se. Som tycker att det är för jobbigt att ta in verkligheten och som gör allt som händer till tillfälligheter. Som inte ser strukturer och mönster utan bara enskilda individer, enstaka händelser. Det är inte så vi förändrar världen. Vi kan göra det, tillsammans går det. Men inte så.

Vasaloppet och välfärden

Idag tittar jag och många med mig på Vasaloppet. Två gånger om året äter jag frukost i tv-soffan: för att se Lucia-firandet och för att se Vasaloppet. Ett lika återkommande inslag är alla de frivilliga som kokar blåbärssoppa, hjälper till att valla skidor och ge massage åt stela ben och ryggar. Med mera. Utan dem ingen Vasalopp. Den fantastiska frivilligsektorn som ger ett sådant mervärde på så många sätt, för så många. Jag blir glad när jag ser och hör dem, dessa engagerade människor som både ger och får. Föreningslivet, grunden för detta, är ett strålande sätt att göra saker tillsammans.

När jag i olika sammanhang, t ex i debatter med anledning av Medelklassupproret, säger att vi ska ha en gemensam välfärd och inte förlita oss på välgörenhet är det inte denna typ av frivilligt arbete jag vänder mig emot. Den som tror det ser inte skillnad på det som är en slags lyx eller krydda i tillvaron och det som handlar om överlevnad. Vasaloppet är en sådan krydda. Ingen far illa utan Vasaloppet. Ingen av de som står där och kokar blåbärssoppa eller vallar skidor gör det för att rädda livet på folk eller skydda någon från att bli misshandlad eller supa ihjäl sig. Det handlar om glädjen i att göra något tillsammans, där alla befinner sig på samma nivå och behöver varandra enligt samma logik.

Sådant som Vasaloppet ska ordnas av frivilliga krafter. Det är själva poängen. De behövs inte för att vi ska överleva utan för att vi vill ha roligt.

Det som handlar om överlevnad och skydd mot utsatthet ska däremot inte vara utlämnat till att någon tycker att det är roligt att koka soppa, erbjuda en sängplats eller skänka en matkasse. Sådant ska vi ta hand om tillsammans genom samhället. Genom att betala skatt och anställa människor som får lön för att göra det. Det ska inte vara upp till frivilliga krafter. Hur fina de än är och hur mycket de än kan uträtta ska de inte behövas.

Att vara kvinna - reder ut några saker

Jag fick några kommentarer/frågor på Facebook angående min förra bloggtext. En rörde uttrycket mannens blick, vad det står för. Såhär skulle jag vilja förklara det: mannens blick eller den manliga blicken är ett teoretiskt uttryck: vi kvinnor tittar på varandra så som vi vet att män tittar på oss. Vi dömer varandra utifrån vilken position vi har kontra män, och då handlar det inte bara om yta (dvs nån slags heterosexuell begärsmarknad) utan om hela den person en kvinna är.

En annan fråga rörde detta med att kvinnor anses böra hålla på med "kvinno-frågor". Till att börja med kan en ju problematisera frågan genom att undra vad kvinnofrågor är. Jämfört med mansfrågor t ex. Om en vänder på det så blir det ter det sig uppenbart att det inte kan finnas några specifika frågor för bara. Och så gör det ändå det! Men det betyder inte att det bara är kvinnor som kan eller bör syssla med dem. Men (igen) om inte kvinnor gör det - vem ska då?

Att vara kvinna och politisk är för mig att ha en ideologisk övertygelse men att också inse att jag har andra (dvs sämre) möjligheter att göra min röst hörd för att jag är kvinna, allt annat lika. (Däremot är jag privilegierad eftersom jag är vit, medelklass, heterosexuell, bor i storstad etc). Jag menar är att kvinnor har oerhört mycket att vinna på att vara solidariska med varandra. Men samtidigt kan jag se att det är en begriplig "strategi" att inte vara det. Jag kämpar för kvinnors lika rätt att vara med, kvinnors lika makt etc. Jag vill ha ett samhälle där ingen klumpas samman med andra och stämplas/fråntas chanser. Men där är vi inte ännu och på vägen dit måste vi våga se att vi behandlas och behandlar varandra olika. Annars kommer vi aldrig att kunna nå förändring. Det är erkännandets dilemma.

Politik är att välja!

Redan när jag var doktorand (och det är rätt länge sen nu) läste jag om och oroades av flykten från det politiska. Rädslan för att vara politisk. Eller rättare sagt: att säga, stå för, att en var politisk. Nina Eliasophs Avoiding Politics och Adrienne Sörboms Vart tar politiken vägen? var två böcker bland flera på samma tema. Vi doktorander pratade en hel del om detta: vad händer i ett samhälle när det blir fult att vara politisk? Vid sidan om att orken tryter och tiden inte räcker till står detta: människor skäms över att ha en åsikt, över att bry sig. Som att man är lite patetisk på något sätt om man engagerar sig. Slappna av, för fan liksom.

Jag tänker på detta nu i tider då en Soran Ismail inte får höras och då en Blondinbella hojtar om att hon minsann inte är feminist. Var tar politiken vägen när vi inte förväntas kunna tänka själva såpass att vi kan lyssna på Soran Ismail likväl som på Mats Knutson, Alexander Bard, Per Ström och andra som säger saker, tycker saker och sen välja vem vi håller med.

Det är som om hela engagemanget, att bry sig, är lite... pinsamt. Som om människor som Blondinbella visar upp sig som lyckade genom att säga att de inte bryr sig. Att vara kollektiv och tro på att vi kan förändra världen tillsammans, bara vi är många som försöker - det är helt enkelt genant för den lyckade individuella människan med nyrenoverat kök och städhjälp. Hon behöver inte det.

Jag blir både trött och arg samtidigt.

Göran Greiders klassförakt

Jag läser Göran Greiders ledare i Dagens ETC idag och känner mig gladarg. Glad för att han skriver en ledare om en diktsamling (den hyllade dansken Yahya Hassans självbetitlade debutverk) i synnerhet och poesins betydelse i allmänhet. Det vill säga: den betydelse poesi har för honom och borde ha i politiken, för samhällssamtalet. Men också arg, eller i alla fall stillsamt vred, över sättet han uttrycker sig på, när han ger sin förklaring till att poesin för en tynande tillvaro, i boklådor och överhuvudtaget. Hör här:

Till stor del får de moderna poeterna skylla sig själva; alltför många av dem har stigit in i en självvald labyrint där man nästan måste vara doktorand i litteratur för att kunna ta sig fram.

Det är bara så dumt...

Greider ger oss sedan några undantag från denna regel: de så kallade arbetarpoeterna Jenny Wrangborg och Johan Jönsson klarar av att ge sina dikter liv. Eftersom de skriver om en vardagsverklighet där klass är en ständigt närvarande och viktig vattendelare. Och, får man anta: de gör det på ”rätt” sätt. O-tillkrånglat.

Jag har inget emot Wrangborg och Jönsson, det de gör är angeläget och om de kan locka fler människor att läsa poesi så är det bara gott. Det som får mig att känna en stillsam vrede – eller ska jag säga trötthet? – är att Greider slår in på en väg av förakt för intellektuella som föredrar poesi där allt inte går att förstå direkt, där det kan krävas flera (eller till och med många) läsningar innan man når ända fram. I denna nedsättande syn på människor som gillar ”svår” poesi (litteratur, konst, film – välj själv) finns en uppfattning om att ingen av dem egentligen fattar vad de läser (ser, hör). De bara låtsas förstå, för att kunna bilda klubb och klia varandras ryggar. Göra sig märkvärdiga. Den synen gör mig så oändligt trött. Jag tycker att Greider kunde hålla sig för god för det.

En känga av ett annat slag kommer längre fram i texten. Greider tar ut sorgen i förskott och förebådar att ”vänsterskribenter, särskilt dem (sic!) från medelklassen, får svårigheter” med att ta till sig Hassans texter, eftersom de sparkar, spottar och fräser åt alla håll och skulle kunna ge rasistiska krafter vatten på sin kvarn. Det är symptomatiskt. På sig själv känner man andra. Jag tycker, återigen, att man kunde förvänta sig mer av Greider än sådan trångsynthet. Att utgå från att jag och andra som kan kallas vänsterskribent från medelklassen inte förmår läsa, förstå och ta till oss en skildring från en så kallad utsatt tillvaro (vad gäller både klass och ras) är ömkligt. Det är inte vi som behöver lyfta blicken, Göran Greider, det är du.

Demokratin och spegeln

Statsvetaren Leif Lewin skriver i dagens SvD om demokrati och politiker. Om kompetens, representation och ansvar. Gamla favoritämnen. Kanske är det därför jag blir så provocerad. Hans poäng är nämligen att det inte spelar någon roll vem politikern är. Varken vad hen har för utbildning eller, antar jag, klasstillhörighet, kön, etnisk bakgrund (jag använder det begreppet trots all den komplexitet som ryms i det) etc antas betyda något. Nej det enda, menar Lewin, som är av vikt är att politikern kan utsättas för det ansvarsutkrävande som innebär att om hen missköter sitt uppdrag så är det adjöss vid nästa val. Denna mekanism, som i vår demokrati modell 2012 inte fungerar - vare sig i Sverige eller någon annanstans - är givetvis viktig! Jag påstår inget annat. Självfallet håller jag med Lewin om att det är problematiskt att mycket av det politiska beslutsfattandet sker på så dolda arenor att folket (varifrån demokratin ska utgå) inte kan avtäcka var makten egentligen finns och därmed inte heller förmår peta bort den som inte agerar i enlighet med folkviljan.                                  

Men detta betyder inte att representation är en oviktig och ointressant fråga! SvD:s undersökning av vilken utbildning våra statsråd har och hur många år av sitt liv de ägnat åt att vara avlönade heltidspolitiker visar möjligen upp något som har med klass att göra (beroende på hur detta definieras) men knappast något mer. Det var inte heller SvD:s ambition. Jag läser inte in att man hade någon tanke på att visa upp i vilken mån regeringen (i det här fallet) kan sägas spegla det svenska folket vad gäller utbildning och försörjning. En sådan jämförelse var inte målet.

Jag skulle däremot gärna se att en sådan studie gjordes och fick uppmärksamhet. Vilka är de människor som säger att de representerar oss? Varifrån i landet kommer de? Eller kommer de (eller deras föräldrar) från något annat land? Vilket kön har de? Har de pluggat på universitet och i så fall vad? Hur gamla är de? Är de troende? Vilken sexuell läggning har de?

Man kan fortsätta rada upp egenskaper (tillåt mig att använda det ordet på ett lite trubbigt sätt) som spelar roll för hur människor lever sina liv, vilka möjligheter de har och vilka hinder de möter. Som spelar roll, inte bara för hur de är och agerar som politiskt förtroendevalda utan också, och kanske minst lika intressant: om de ens är politiskt förtroendevalda. Vi vet tillräckligt mycket om sammansättningen i t ex den svenska riksdagen för att kunna säga att den inte i särskilt många avseenden utgör en spegelbild av folket. Vad betyder det? Spelar det någon roll? Ja, det gör det! Det spelar roll därför att människor har olika erfarenheter, olika intressen och kunskaper. Men det spelar framför allt roll därför att det bevisar för oss att alla inte har samma möjlighet att bli politiskt förtroendevald. Om det var så att alla människor hade samma chans, om politiken var öppen för alla - då skulle regering och riksdag vara ett mini-Sverige med avseende på ålder, klass, kön, etnicitet etc.

Det är det inte. Och det är ett problem.                                          

Bota homosexualitet?

Vad ska vetenskaplig kunskap användas till?
Genom historien har forskare ofta fått skulden när deras upptäckter använts på ett destruktivt sätt. Exempelvis anses Robert Oppenheimer vara skyldig till att två atombomber i andra världskrigets slutskede släpptes över Japan. Delvis är detta säkert rättvist, han var förvisso inblandad i processen, men man måste också betänka att det, förstås, inte var han som fattade beslut om att de skulle användas på det sättet.

SVT:s Vetenskapens värld firar 40 år i år och i gårdagens program firade man detta med att visa lite klipp från då, 1971. Bland annat fick vi se en ung Arvid Carlsson, sedermera Nobelpristagare i medicin, uttala sig om att hans metod att påverka hur hjärnan arbetar, genom att på eletronisk väg störa kommuniaktionen mellan hjärncellerna och på så vis bl a lindra psykiska sjukdomar, även skulle kunna användas till att bota homosexualitet.

Jodå, jag vet att detta var 1971 och att Arvid Carlsson förmodligen vet bättre nu än att kalla homosexualitet en sjukdom. Men det är ändå intressant och viktigt att fundera över vem det är som bör bestämma vad vetenskaplig kunskap ska användas till. Är det forskarna själva som, per definition, ska göra det eller är det någon annan?

Svaret är självklart: någon annan! Det vill säga: alla vi som lever i samhället, tillsammans. Politiska beslut ska ligga till grund för hur vetenskapen används.

Angeläget ämne, kass bok

Jag har just börjat läsa "Vid 20 börjar den ruttna. Om hedersvåld och modiga kvinnor" av Maria Hagberg. Det är en intervjubok där författaren, som är socialarbetare och har jobbar med denna fråga under lång tid, har mött fem unga kvinnor. Som nog har framgått vid det här laget är hedersvåld och -förtryck föremål för min forskning och ett ämen som av massor av skäl ligger mig varmt om hjärtat. Jag menar att det är en av de absolut viktigaste frågorna i vårt samhälle.

Hagbergs bok är långt ifrån den enda som skrivits om ämnet, men jag läser allt som produceras med största intresse och tycker att det mesta är användbart, om inte annat så för att det visar hur vi ser på heder i Sverige just nu. Men när jag läser den här boken blir jag så provocerad att jag knappt kan läsa vidare. Hagberg önskar att hennes bok ska "bidra till en positiv förändring för de våldsutsatta och i samhälldebatten". Hon har ett normativt upplägg och det har jag visserligen inget problem med, så arbetar jag själv också, men det är ohederligt att inte stå för det och att dessutom beskriva "fiendens" syn på frågan på ett så skamlöst vinklat sätt.

Fienden är kulturrelativisterna och deras vägran att kritisera "den religiösa fundamentalismen" (en vägran som enligt Hagberg beror på att deras egen "politiska fundamentalism" i så fall också skulle kunna ifrågasättas - och det vill de såklart inte). För mig och de flesta andra som ägnar sig åt hedersfrågan är det en självklarhet att religion inte har med saken att göra. Hagberg gör sig närapå till martyr när hon berättar om det motstånd hon har mött när hon för fram religionens och traditionens roll. Religion och tradition blir alltså samma sak. "Var kommer många av våra traditioner ifrån?" frågar Hagberg retoriskt och fortsätter: "jag och flera med mig [vi får inte veta vilka] anser att kulturen innefattar både religion och tradition".

Vänta lite nu. Först är våra traditioner komna ur religionen och sen är religion och tradition två delar av det hon kallar kultur. Vilket är det som gäller? Att kultur kan definieras som, bland annat, religion och tradition är jag med på, men inte att religion och tradition är samma sak. Och absolut inte, vilket ligger som en mer eller mindre tydlig underton i hela boken, att hedersvåld och -förtryck har med religion att göra. Det är en snäv och djupt olycklig förklaringsmodell!

Hagberg går dessutom längre än så när hon implicit kopplar ihop heder med islam. På flera ställen skriver hon om skam och använder då det arabiska ordet haram. Det är en felaktig koppling och man kan bara spekulera i vad för slags grumliga tankar den bottnar i. Hagberg säger att hederstraditionen är rastistisk, och det kan jag hålla med om. Men frågan är vad det är hon själv gör sig skyldig till när hon drar en hel språkgrupp över en kam och placerar problemet hos dem.

Hennes syn på manligt och kvinnligt kan också ifrågasättas. Hon har ett starkt fokus på kvinnan som offer men vill framhålla att även mannen kan komma i kläm, att både mannen och kvinnan kan känna sig obekväma när ett arrangerat äktenskap ska fullbordas. Men hur kan detta likställas med våldtäkt? "Äktenskapet inleds inte sällan med en våldtäkt då de unga inte önskar ha sex med varandra." Om varken mannen eller kvinnan vill, om alltihop är pinsamt och påtvingat - då är båda offer, inte bara hon!

Jag skulle kunna fortsätta. Men jag tror att tiden kan spenderas bättre.

Tillåt aktiv dödshjälp!

Den senaste veckan har vi kunnat följa rättegången i fallet med den för tidigt födda flickan Linnea, som dog under mystiska omständigheter för ganska exakt tre år sedan. Det som hänt är - mycket kort - att Linnea föddes tre månader för tidigt, med svåra hjärnskador. När hon var tre månader gammal togs beslutet att sluta hålla henne vid liv på konstgjord väg. All behandling upphörde men läkarna gav henne smärtstillande medicin för att hennes sista dagar i livet skulle bli så bra som möjligt. Vid obduktionen visade det sig att Linnea hade en dödlig dos av sömnmedlet Tiopental i blodet. Den läkare som hade huvudansvaret för vården av Linnea är nu åtalad för dråp. Läkaren säger att hon inte gav Linnea detta sömnmedel och förnekar alltså det brott hon åtalas för.

Jag ska inte gå in på något av det medicinska eftersom det är långt utanför mitt kompetensområde. Jag har heller inte för avsikt att ägna mig åt att spekulera kring sanningshalten i det läkaren säger.

Nej, jag vill uppehålla mig kring det faktum att aktiv dödshjälp inte är tillåtet i Sverige. Huruvida passiv dödshjälp, att t ex stänga av livsuppehållande maskiner eller sätta ut medicin som är nödvändig för att den sjuke ska överleva, är tillåtet är lite oklart. Enligt brottsbalken är det olagligt och den läkare som stänger av/sätter ut kan åtalas för aktiv dödshjälp men enligt hälso- och sjukvårdslagen har varje patient rätt att själv välja. Det må vara hur det vill med det; aktiv dödshjälp är under alla omständigheter förbjudet. Jag tycker att det är mycket märkligt att det är så.

I en undersökning som Aftonbladet gjorde tillsammans med Sifo angav 87% av de tillfrågade att de var positivt inställda till aktiv dödshjälp. Frågan har varit föremål för propositioner till riksdagen vid ett flertal tillfällen (senast hösten 2008) men alltid röstats ner. En fråga där politiker och befolkning inte är överens, alltså.

Jag tycker att aktiv dödshjälp borde vara tillåtet. Det är en självklarhet för mig att var och en som är vid sina sinnens fulla bruk kan och borde få lov att själv välja om och när hen vill avsluta sitt liv. Det är en rättighet för den som har sina kroppsliga funktioner i behåll och därför borde den som, av vilken anledning det än må vara, inte själv kan ta livet av sig kunna få hjälp med att göra det. I Schweiz finns den sk självmordskliniken Dignitas, där man kan köpa sig hjälp att ta sitt liv eller "accompanied suicide", som de kallar det. Det kostar en liten slant förstås, runt 40 000 kr, efter vad jag kan utläsa. Har man råd kan man få dö, annars inte - det är den krassa verkligheten när aktiv dödshjälp bara kan fås via en självfinansierande stiftelse. Orättvist är bara förnamnet! Och om orättvisor tycker vi inte. Så tillåt aktiv dödshjälp och gör det till en självklar rättighet, finansierad av det gemensamma!

Demokrati = folkstyre?

Idag pratar jag om demokrati. Det är mitt jobb denna regniga måndag och jag måste medge att jag har det rätt bra. Jag får stå inför en klass med åtminstone någorlunda pigga och nyfikna människor och prata om något av det roligaste jag vet. Och jag får betalt. Olika tankar sätts igång.

Jag tänker på hur privilegierad jag är. Vilket bra liv det är att jobba med det allra roligaste man vet. Och att alla inte gör det, har det lika bra. Att det finns de som tycker att det är pest att gå till jobbet och att tristessen och meningslösheten inte på långa vägar kompenseras av det som ligger i lönekuvertet. (Många gånger beroende på att det ligger alldeles för lite där.)

Jag tänker också på demokrati. Det går inte att prata utan att tänka, i alla fall inte om man vill att det man säger ska hänga samman. Vi har bland annat varit inne på den uteslutning det innebär att inte alla som bor i Sverige har rösträtt och det tycker jag är en fråga som man gott kan tänka lite till kring. Det tänks faktiskt knappt alls, om sanningen ska fram. En stendöd fråga om man betraktar förekomst i samhällsdebatten som tecken på livskraft. Varför får inte utländska medborgare rösta? Varför har sk utlandssvenskar kvar sin rösträtt i oändlig tid? Varför får inte barn och ungdomar under 18 rösta?

Två svar dyker upp om man läser på lite:
1. De saknar kompetens, de kan för lite om (det svenska) samhället och de politiska partierna. Det skulle bli ett alltför slumpartat val.
2. De saknar förmåga att se till allas bästa alt. vet inte ens sitt eget bästa (företrädesvis använt som argument för att inte barn ska ha rösträtt).

Detta är rent nonsens! Det finns ingenting som säger att man förstår sig på samhället och är kompetent nog (vad det nu är...) bara för att man har fyllt 18 år eller blir/är född som svensk medborgare. Det finns heller inga belägg för att altruism är något som utvecklas med tiden. Det kan lika väl vara tvärtom, vi människor blir mer egoistiska ju äldre vi blir.

Så varför då hålla fast vid dessa principer?

Moderaterna och individen

Igår höll jag i ett seminarium om politisk filosofi. Huvudfrågan var Hur ser de svenska riksdagspartiernas ideologisk-filosofiska grund ut?
Studenterna hade förberett sig genom att gruppvis studera varsitt, av mig utdelat, parti utifrån begrepp som frihet, rättvisa och jämlikhet. En viktig röd tråd handlade om statens roll kontra individens - kan individen ta hand om sig själv eller behöver staten intervenera? Svaret på den frågan bygger på vilken människosyn man har men också på i vilken utsträckning man anser att individen eller kollektivet är den viktigaste enheten. Det blev ett bra samtal och den bild av partierna som visades fram var helgjuten och matig. 

Som avslutning pratade vi om den hypotetiska situationen att en grupp hemlösa ockuperar ett hus. Hur skulle partierna se på en sådan situation? Vilka - om några - åtgärder skulle de vilja vidta? När det var moderat-gruppens tur att sammanfatta partiets inställning i frågan gjorde en av studenterna detta mycket kort:

Klipp dig och skaffa dig ett jobb!

Ja. Så enkelt kan den väl sammanfattas, den moderata inställningen till människan.

Amy Chua och pengarna

Det är lätt att uppröras över Amy Chua och hennes tankar om barnuppfostran (eller vad man ska kalla det). Det är också så att man, vilket Nina Björk påpekade i DN häromdagen, kan se Amy Chua (eller det faktum att hon får genomslag) som tecken i tiden. Vi önskar oss detta, det finns en logik i att detta händer just nu. Och kan det fungera som ögonöppnare, ja då är det bra.

Jag står själv mycket långt från Chuas ideal. Mina barn väljer själva i allra högsta grad och har aldrig tvingats till någon typ av fritidssysselsättning eller hindrats från att hänga med kompisar. Göra läxorna och allt det - visst - men skolan har aldrig tagit över livet. Att tänka strategiskt ligger inte för mig och det är jag faktiskt glad över. Jag hoppas att mina barn känner att jag litar på deras omdöme och att det inte betyder att de lämnats i sticket.

I jobbet möter jag då och då studenter som inte presterar och som inte verkar vilja prestera. Som verkar ha hamnat på fel ställe. Många gånger kan man med lite extra tid och engagemang få dem att hitta rätt men ibland går det inte. Studenter som inte klarar sina tentor, som inte får godkänt på sina enskilda arbeten, som inte deltar i de obligatoriska momenten. Och som inte ser vad som är problemet - nämligen deras egen låga ambitionsnivå. Studenter som tänker orka och försöker komma undan med minsta möjliga ansträngning istället för att sätta nån slags ära i att göra det de ska och göra det så bra som möjligt. Och som dessutom, som om icke-viljan inte var illa nog, har mage att vara otrevliga och krävande när de inte får sitt G.

Jag ser en trend och många av mina kolleger gör detsamma. Det är något som händer. Jo då, de flesta är fortfarande ambitiösa, klarar sig bra och visar social kompetens. Men så finns den här gruppen som uppvisar nåt annat.

Jag vill vara en icke-auktoritär lärare. En lärare som man kan ställa frågor till och snacka med i rasten, som inte dömer. En lärare som tar in studenternas åsikter om kursernas innehåll, om litteraturen och även om mig som lärare. Men jag vill också kunna ställa krav, jag vill mötas av en vilja att lära sig. Hur ska man förhålla sig till åsikter som bara går ut på att slippa undan, läsa färre och tunnare böcker, ha färre inlämningsuppgifter etc? Min vilja att vara lyhörd dör lite grann då. Det är svårt att känna respekt.

Är Amy Chuas tankar lösningen på detta problem? Det finns de som tycker det. Jag hör inte till dem. Nej, det som behövs är mer pengar till skolan så att vi har tid att ge våra barn en ordentlig kunskapsbas, att fånga upp dem och visa dem att kunskap är roligt. Det är inte gratis. Det måste få lov att kosta pengar.