Den vita överordningen som hittepå?

Ibland blir det lite extra tydligt för mig att alla inte har samma utgångspunkter när de tänker på samhället och människorna. I min vardag, där jag mycket rör mig bland människor som tänker på samma sätt som jag (både i den fysiska verkligheten och på sociala medier) händer det att jag får för mig att det råder större enighet om tillvaron än det gör. Häromdagen påmindes jag - igen - om att jag inte kan ta det för givet.

Jag föreläste om makt och mångfald för en grupp studenter. Eftersom de är i början av sin utbildning höll jag mig på en grundläggande nivå och redogjorde bland annat för olika definitioner av etnicitet och att ras är ett alternativt begrepp som kan användas för att komma åt sådant som det vagare och därmed trubbigare etnicitet inte hjälper oss att se. Det brukar uppfattas som provocerande, vilket jag både är medveten om och säger till studenterna. Igår som alltid annars. (Begreppet ras är historiskt belastat, men det ska jag inte gå in på nu). I den aktuella gruppen var det dock inte ordet ras i sig som upplevdes som provocerande, utan att jag pratade om att det finns en norm som gör att vit är överordnad icke-vit. Och att denna norm och överordning leder till att icke-vita människor ringaktas och blir utsatta för allt från diskriminering till våld. Det var för mycket struktur för några av de som lyssnade. En person menade att alla grupper av människor "pratar skit" om varandra, det är inte bara vita som gör det. Som belägg för detta anförde hen att svarta rappare visar upp en förlöjligande bild av vita (män) i sina musikvideor (vilket jag inte kan bekräfta att de gör, men det spelar ingen roll för resonemanget). Alltså kan man inte säga att det finns en vit överordning. Allt som vita människor genom historien har gjort och fortfarande gör mot icke-vita är alltså inte värre än att visa upp en bild av den vite killen som en tönt i en musikvideo.

Det är tur för min sinnesfrid att inte alla studenter visar upp samma ignorans. Som lärare är det förvisso min roll att förklara teorier, visa hur man kan analysera och förstå samhället, ge redskap. Bland annat. Jag vill tro att jag är rätt så tålmodig. Jag kan förklara samma sak om och om igen, på olika sätt, med olika exempel. Så länge jag känner att jag når fram, att någon får större kunskapsmassa och greppar omvärlden lite bättre är det meningsfullt att hålla på. Men när jag talar till en vägg, när det inte händer någonting alls, när någon efter sex timmars föreläsning om maktordningar och kategoriseringar inte kan ta in att det finns en vit överordning och att vi måste se att ras spelar roll för människors liv och chanser, i Sverige och i världen, då blir jag trött. Men det är nyttigt också, att bli påmind om att det finns mycket kvar att göra. Så jag säger till mig själv: Spotta i nävarna och hugg i!

Bota homosexualitet?

Vad ska vetenskaplig kunskap användas till?
Genom historien har forskare ofta fått skulden när deras upptäckter använts på ett destruktivt sätt. Exempelvis anses Robert Oppenheimer vara skyldig till att två atombomber i andra världskrigets slutskede släpptes över Japan. Delvis är detta säkert rättvist, han var förvisso inblandad i processen, men man måste också betänka att det, förstås, inte var han som fattade beslut om att de skulle användas på det sättet.

SVT:s Vetenskapens värld firar 40 år i år och i gårdagens program firade man detta med att visa lite klipp från då, 1971. Bland annat fick vi se en ung Arvid Carlsson, sedermera Nobelpristagare i medicin, uttala sig om att hans metod att påverka hur hjärnan arbetar, genom att på eletronisk väg störa kommuniaktionen mellan hjärncellerna och på så vis bl a lindra psykiska sjukdomar, även skulle kunna användas till att bota homosexualitet.

Jodå, jag vet att detta var 1971 och att Arvid Carlsson förmodligen vet bättre nu än att kalla homosexualitet en sjukdom. Men det är ändå intressant och viktigt att fundera över vem det är som bör bestämma vad vetenskaplig kunskap ska användas till. Är det forskarna själva som, per definition, ska göra det eller är det någon annan?

Svaret är självklart: någon annan! Det vill säga: alla vi som lever i samhället, tillsammans. Politiska beslut ska ligga till grund för hur vetenskapen används.