En curling-alert är inte så dumt Sanna Lundell!

Folk har fel. Varenda dag läser eller hör jag någon uttala saker som är fel. Ja, fel enligt mig då. Inte faktamässigt fel som att det bor 3 miljarder människor i Kina eller att Atlasbergen ligger i Grekland. Såna fel når också mina sinnen och det är irriterande i sig, men inte det jag vill säga nåt om här och nu.

Nej, det jag vill säga något om sånt som är fel enligt mig. Åsiktsmässigt fel, om man så vill. Folk som har cyklat i diket som en kollega brukar säga.

En som har fel: Sanna Lundell som i en artikel i Aftonbladet tycker att bonusmammor ska skärpa till sig, bete sig vuxet och sluta vara avis på sin partners barn. Uttryckt mer mångordigt såklart, men det var kärnan. Tycker inte jag det då? Att en ska bete sig som en vuxen när en är vuxen. Jo, det gör jag. Absolut. Jag blir bara så trött och provocerad av att det bara är bonusmammor som kritiseras. Inte bonuspappor. Ska inte de också bete sig vuxet? Sluta klänga på hennes och vara en vuxen partner istället för att bete sig hens andra, tredje etc barn? Rimligen. Men om detta inte ett ord. Beror det på att de redan uppfyller allt det som Sanna Lundell vill att de ska klara av? Skulle inte tro det. Nej, det jag skulle tro är att män har lättare att framstå som bra bonusföräldrar eftersom kraven på dem är väsentligt lägre. En kvinna förväntas vara samma sak när hon är bonusmamma som alltid  annars: mjuk och snäll (men inte för snäll såklart) självuppoffrande och tålmodig och v.u.x.e.n. En man har inte de kraven på sig. Inte i närheten. Det är som alltid: en kvinnan som är bara den minsta gnutta egoistisk får skit för det. Särskilt om det är barn med i bilden. En man som då och då tänker på sig själv först? Han är normal. Honom är det ingen som skriver arga artiklar om.

Ja, en ska vara vuxen och ansvarstagande och i de allra flesta fall se till barnen först. I det stora hela ska barnens behov alltid tillgodoses. Men inte i varenda sekund och detalj. Det är inte bra för någon. Jag tror faktiskt att det kan vara ganska bra med en partner/bonusförälder som fungerar som en slags curling-alert, som blinkar rött när bioföräldern slår knut på sig själv alltför mycket och/eller barnen beter sig illa och kommer undan med det. Nån som ser det som bioföräldern inte själv ser: att det är orimligt att en sjuåring ska sova mellan de vuxna varje natt, att fjortonåringen gnäller sig till att slippa diska eller att fyraåringen ständigt ska byta sin glass eller bulle mot förälderns efter att först ha geggat med sin. Till exempel.

Jag är curlar mina barn ibland, jag liksom de flesta andra. Jag lägger mig själv åt sidan för mycket ibland. Det är ofta ok, men då och då är det inte det. Och så uppskattar jag om någon säger det. Om någon blinkar rött.

Det går för sakta 2. Föräldraförsäkringen.

I dagarna har Hillevi Engström, moderaternas talesperson i jämställdhetsfrågor, gjort klart att hon vill se en tredje sk pappamånad. Ja, det är så de kallas, de två månader (som nu kanske blir tre) som inte kan överlåtas på den andra föräldern. Det vill säga: dagar som pappan inte kan lämpa över på mamman, utan som brinner inne om han inte tar ut dem. I nuläget är det till varje nyfött eller adopterat barn kopplat 390 dagar (ca 13 månader) med "full" ersättning och sen ytterligare 90 dagar med garantinivån 180 kr per dag. Av dessa dagar kan den ena föräldern (läs mamman) ta ut allt utom 60 dagar (de två pappamånaderna). Jag ogillar uttrycket pappamånad eftersom jag ogillar det det står för: att män fortfarande inte ser föräldraskapet som ett delat ansvar. Men det är ett faktum att de inte gör det, alltså är uttrycket adekvat.

En tredje pappamånad alltså. Det är klart att jag är positiv till en sådan. Även om det inte räcker så är det ett steg i rätt riktning, mot det för mig helt självklara: individualiserad föräldraförsäkring. För det borde vara såhär: alla människor som får barn har rätt och skyldighet att ta hand om detta barn. I normalfallet är man åtminstone två personer som skapar ett barn tillsammans - alltså två som ska dela på den kaka av föräldradagar som samhället för tillfället anser är lagom/har råd med. Alltå 16 månader delat på två lika med 8. Åtta månaders föräldraansvar på heltid till varje människa som får ett barn. Rätt och skyldighet. Det är inte svårt alls.

Ändå är det - tydligen - ett väldigt provocerande förslag. Hillevi Engström fick mothugg direkt av moderatkvinnornas ordförande Saila Quicklund som menar att det är "upp till föräldrarna själva" att bestämma. Hon är inte ensam om att resonera så. Det är en konservativ åsikt förklädd till klassisk liberalism. Oviljan att skriva människor på näsan är ett ädlare argument än uppfattningen att kvinnor bör (fortsätta) ta huvudansvaret för barnen.

Sedan de två pappamånaderna infördes 1995 respektive 2002 kan vi se en ökning av antalet dagar som män är föräldralediga. Men fort går det inte. Det har strängt taget inte inneburit något mer än att män (i snitt) tar ut de där 2 månaderna som annars ingen kan ta ut. Utredningen Män och jämställdhet (SOU 2014:6) visar att pappor är föräldralediga i snitt 17 % av tiden fram till barnets 2-årsdag. Vid den tiden har de allra flesta barn börjat på dagis och efter det är det alltså inte frågan om egentlig föräldraledighet utan handlar mer om att förlänga semestern med någon vecka eller kunna ta en fredag off då och då. 17 procent av tiden är män helt ansvariga för sina barn. 17 procent av 13 månader är drygt 2. Alltså: män tar ut pappamånaderna men inte mer?

Jo lite mer. För 25 % av alla pappor är inte hemma med sina barn en enda dag. (Hur många kvinnor agerar på motsvarande sätt tror du?)

1990 togs 7 % av föräldraledigheten ut av män. Så visst rör det på sig. Men det går på tok för sakta. Med den här takten kommer vi att få vänta till år 2060 innan vi uppnår målet: att alla människor som får barn delar lika på ansvaret. Vi har inte tid att vänta så länge. Vi måste införa individuell föräldraförsäkrning. Nu!

Samma ord till allt - överanvändning av "över"

Jag är språknörd med dragning åt dito polis. Visst både kan och bör språket förnyas, det mest centrala är alltid att det fungerar för kommunikation. Att vi kan förmedla och ta emot information är nummer ett. Elegans för elegansens skull är inte min grej. Eller: det är i alla fall sekundärt. Nya ord och ordbildningar, inlånade ord från andra språk - visst, jag är på. Men förnyelse innebär inte alltid att språket blir ett bättre redskap för kommunikation.

En viktighet när det gäller kommunikation är förstås tydlighet. Att vi kan vara så tydliga som vi vill vara (ibland vill vi ju uttycka oss vagt) och att vi är begripliga för andra. Vilket som är det rätta ordet att använda för en viss sak, känsla, situtation etc avgörs av sammanhanget och förändras över tid. Men i ett här och nu finns nästan alltid ett (eller några) ord som är bättre (dvs tydligare) än andra. På tvärs mot detta finns det (och har kanske alltid funnits?) en tendens att använda favorit-/modeord till "allt".
  
För en tid sedan diskuterades prepositionen "kring" i Språket i P1 (ett av mina favoritprogram). Frågeställaren tyckte då (och fick medhåll från programledaren Anna Lena Ringarp och professorn i modern svenska Lars-Gunnar Andersson) att "kring" långt ifrån alltid är det bästa ordet. Ändå ökar användningen. Varför? Jag tror inte att det är för att man vill uttrycka sig otydligt. Snarare är det så för att det ser seriöst och genomtänkt ut, trots att det de facto ofta blir vagare om man t ex säger "fundera kring" än "fundera på".

En annan preposition som jag ser en ökad (och därmed ofta felaktig) användning av är "över". Människor är nöjda, bekväma och arga över, de klagar och skryter över. När det är mycket bättre och tydligare att säga att man är nöjd och bekväm med och arg på, att klaga på och skryta med. 

Google visar att det fortfarande är betydligt vanligare att använda "över" korrekt men jag blir ändå nyfiken på om det är så att det finns en ökad benägenhet att använda samma ord till "allt". Och om så är fallet: vad beror det på? Minskad (bok)läsning är nog ett svar på den frågan. Den som inte läser får en sämre utveckling av sitt språk och ett mindre ordförråd. Hen kan inte uttrycka sig lika varierat och tydligt som den som har en stor språklig verktygslåda. Att se till att alla barn får läsningen med sig är en av skolans absolut mest centrala uppgifter. Det handlar om allas lika rätt till ett fungerande språk.

Amy Chua och pengarna

Det är lätt att uppröras över Amy Chua och hennes tankar om barnuppfostran (eller vad man ska kalla det). Det är också så att man, vilket Nina Björk påpekade i DN häromdagen, kan se Amy Chua (eller det faktum att hon får genomslag) som tecken i tiden. Vi önskar oss detta, det finns en logik i att detta händer just nu. Och kan det fungera som ögonöppnare, ja då är det bra.

Jag står själv mycket långt från Chuas ideal. Mina barn väljer själva i allra högsta grad och har aldrig tvingats till någon typ av fritidssysselsättning eller hindrats från att hänga med kompisar. Göra läxorna och allt det - visst - men skolan har aldrig tagit över livet. Att tänka strategiskt ligger inte för mig och det är jag faktiskt glad över. Jag hoppas att mina barn känner att jag litar på deras omdöme och att det inte betyder att de lämnats i sticket.

I jobbet möter jag då och då studenter som inte presterar och som inte verkar vilja prestera. Som verkar ha hamnat på fel ställe. Många gånger kan man med lite extra tid och engagemang få dem att hitta rätt men ibland går det inte. Studenter som inte klarar sina tentor, som inte får godkänt på sina enskilda arbeten, som inte deltar i de obligatoriska momenten. Och som inte ser vad som är problemet - nämligen deras egen låga ambitionsnivå. Studenter som tänker orka och försöker komma undan med minsta möjliga ansträngning istället för att sätta nån slags ära i att göra det de ska och göra det så bra som möjligt. Och som dessutom, som om icke-viljan inte var illa nog, har mage att vara otrevliga och krävande när de inte får sitt G.

Jag ser en trend och många av mina kolleger gör detsamma. Det är något som händer. Jo då, de flesta är fortfarande ambitiösa, klarar sig bra och visar social kompetens. Men så finns den här gruppen som uppvisar nåt annat.

Jag vill vara en icke-auktoritär lärare. En lärare som man kan ställa frågor till och snacka med i rasten, som inte dömer. En lärare som tar in studenternas åsikter om kursernas innehåll, om litteraturen och även om mig som lärare. Men jag vill också kunna ställa krav, jag vill mötas av en vilja att lära sig. Hur ska man förhålla sig till åsikter som bara går ut på att slippa undan, läsa färre och tunnare böcker, ha färre inlämningsuppgifter etc? Min vilja att vara lyhörd dör lite grann då. Det är svårt att känna respekt.

Är Amy Chuas tankar lösningen på detta problem? Det finns de som tycker det. Jag hör inte till dem. Nej, det som behövs är mer pengar till skolan så att vi har tid att ge våra barn en ordentlig kunskapsbas, att fånga upp dem och visa dem att kunskap är roligt. Det är inte gratis. Det måste få lov att kosta pengar.

Utmaning i vardagen med barn

Att det är en utmaning att vara feminist och förälder skriver
nog de flesta under på.
Jag blir dagligen irriterad på saker i min omgivning som rör barnen.

goSupermodel, ett onlinespel som är den senaste favoriten
för min elvaåring, fick mig att se rött idag
När hon loggar in så hälsas hon välkommen med orden
Tjena tjejen! Så du vill bli supermodell? 

Tjejen?
Supermodell?

Är det otänkbart att en kille skulle vilja spela spelet?
Är det otänkbart att den som spelar vill blir nåt annat som har med kläder att göra, än modell?
(T ex designer, inköpare, fotograf)
 
Och då har jag inte ens nämnt de ideal som förmedlas ...