En curling-alert är inte så dumt Sanna Lundell!

Folk har fel. Varenda dag läser eller hör jag någon uttala saker som är fel. Ja, fel enligt mig då. Inte faktamässigt fel som att det bor 3 miljarder människor i Kina eller att Atlasbergen ligger i Grekland. Såna fel når också mina sinnen och det är irriterande i sig, men inte det jag vill säga nåt om här och nu.

Nej, det jag vill säga något om sånt som är fel enligt mig. Åsiktsmässigt fel, om man så vill. Folk som har cyklat i diket som en kollega brukar säga.

En som har fel: Sanna Lundell som i en artikel i Aftonbladet tycker att bonusmammor ska skärpa till sig, bete sig vuxet och sluta vara avis på sin partners barn. Uttryckt mer mångordigt såklart, men det var kärnan. Tycker inte jag det då? Att en ska bete sig som en vuxen när en är vuxen. Jo, det gör jag. Absolut. Jag blir bara så trött och provocerad av att det bara är bonusmammor som kritiseras. Inte bonuspappor. Ska inte de också bete sig vuxet? Sluta klänga på hennes och vara en vuxen partner istället för att bete sig hens andra, tredje etc barn? Rimligen. Men om detta inte ett ord. Beror det på att de redan uppfyller allt det som Sanna Lundell vill att de ska klara av? Skulle inte tro det. Nej, det jag skulle tro är att män har lättare att framstå som bra bonusföräldrar eftersom kraven på dem är väsentligt lägre. En kvinna förväntas vara samma sak när hon är bonusmamma som alltid  annars: mjuk och snäll (men inte för snäll såklart) självuppoffrande och tålmodig och v.u.x.e.n. En man har inte de kraven på sig. Inte i närheten. Det är som alltid: en kvinnan som är bara den minsta gnutta egoistisk får skit för det. Särskilt om det är barn med i bilden. En man som då och då tänker på sig själv först? Han är normal. Honom är det ingen som skriver arga artiklar om.

Ja, en ska vara vuxen och ansvarstagande och i de allra flesta fall se till barnen först. I det stora hela ska barnens behov alltid tillgodoses. Men inte i varenda sekund och detalj. Det är inte bra för någon. Jag tror faktiskt att det kan vara ganska bra med en partner/bonusförälder som fungerar som en slags curling-alert, som blinkar rött när bioföräldern slår knut på sig själv alltför mycket och/eller barnen beter sig illa och kommer undan med det. Nån som ser det som bioföräldern inte själv ser: att det är orimligt att en sjuåring ska sova mellan de vuxna varje natt, att fjortonåringen gnäller sig till att slippa diska eller att fyraåringen ständigt ska byta sin glass eller bulle mot förälderns efter att först ha geggat med sin. Till exempel.

Jag är curlar mina barn ibland, jag liksom de flesta andra. Jag lägger mig själv åt sidan för mycket ibland. Det är ofta ok, men då och då är det inte det. Och så uppskattar jag om någon säger det. Om någon blinkar rött.

Wendy Brown - en politisk och teoretisk förälskelse

Föranledd av diskussioner vi haft i ett seminarium som jag följer har jag under vårvintern läst tre böcker av den amerikanska statsvetaren Wendy Brown, som fram tills för ett drygt halvår sen var mig obekant. Det är hon inte nu längre och för det är jag mycket tacksam. Jag har läst henne med stor behållning och blivit både glad och arg och stärkt i min politiska övertygelse därtill. Med avslutning idag (kanske blir det ett tillfälle till) samtalade vi om Att vinna framtiden åter, Browns framtidsvision för vänstern. Hennes poäng kan grovt sammanfattas såhär: vänstern och feminismen måste hitta ett sätt att ta sig ur sin uppgivenhet, ta tillbaka problemformuleringsprivilegiet och vända den nyliberala världordning som blivit globalt rådande till en långsiktigt hållbar ordning där människor får möjlighet att vara både individer och kollektiv.

Svaret på frågan om hur detta ska gå till är inte den moralism som Brown menar att delar av vänstern ägnar sig åt. Ett fördömande av de som "inte fattar bättre" som en reaktion på att världen förändrats åt ett håll man inte vill, en värld där människofientlig nyliberalism griper runt sig och genomsyrar snart sagt alla områden. Och sanktioneras därtill av staten som har gett upp tankarna på att ett annat system, en annan ordning, är möjlig. Nej, moralister får vi inte bli säger Brown. Vi får inte heller, vare sig vi är vänster, kvinnor/feminister eller någon annan grupp som är underordnad och ogillar den rådande ordningen, hemfalla åt det som Brown kallar ressentimentets logik (eller slavmoral med Nietzsches ord) dvs att hålla fast vid den identitet som "skadan" och underordningen medfarit. Istället måste vi hämta kraft ur vreden över sakernas tillstånd och göra oss av med det som binder fast oss vid det vi vill bekämpa. Identiteten ska inte bygga på oförrättens grund utan på viljan till förändring. Det är vilka vi ska vara: de som vill något annat och nytt!

Jag känner glad kamplust och vilja att läsa mer. Brown inspirerar mig både som teoretiker och som politisk person. Jag vill ha mer. Och till alla som inte har stiftat bekantskap med henne säger jag: vad väntar ni på?

Svar på tal om språket

Mitt inlägg häromdagen, om hur programledarna i Språket talar föranledde en anonym kommentar av det där slaget som jag känner mig kluven inför om jag ska besvara eller inte. Jag känner motvilja mot att besvara det som är raljant och ovänligt i tonen men jag är å andra sidan en väluppfostrad person. Så jag svarar, här i ett nytt inlägg.

Såhär skrev den anonyme:

"... de nya programledarna konverserar som två kvinnor på kafferep. Tydligen var så inte fallet tidigare, där programledarna talade i längre sekvenser. Måste man ljuga om allting bara för att man är feminist? Hör det till."

Det stämmer att Emmy Rasper och Ylva Byrman, de nya programledarna, talar i kortare sekvenser. Anna-Malin Karlsson, som gjorde mätningen, säger att detta gör att det mer liknar ett vanligt samtal. Man kan säga att det blir en intimisering av radioprogrammet, något som Olle Josephson, professor i nordiska språk, skriver om i dagens SvD. Radiopratare talar inte bara till sin publik utan även med varandra. Det kan vara ovant för vissa lyssnare, som upplever detta som provocerande. Som tycker att det därför är påkallad att använda ord som kafferep och tjatter.   

Det är även så att Rasper och Byrman delar mer lika på programtiden än det gamla programledarparet Ringarp och Andersson. Anna-Malin Karlssons mätningar visar att Andersson pratade mer än tre gånger så länge som Ringarp. Kan det vara så att detta upplevs vara mer "som sig bör" - att mannen tar mer plats än kvinnan? Likaså kan en fundera över om det faktum att det nu är en kvinna - doktoranden Ylva Byrman - som sitter på expertstolen och inte en man, provocerar människor.   

Den anonyme kommentatorn menar att detta är ett litet problem om man jämför med annat som händer i vår omvärld. Det har hen förstås rätt i. Det vill säga: om detta var ett isolerat problem som inte kunde kopplas ihop med något annat i samhället. Men så är de ju inte. Samma slags nedvärderande av (unga) kvinnor sker hela tiden, i allt från reklam till nöjesbransch till yrkesliv.  

Det går för sakta 2. Föräldraförsäkringen.

I dagarna har Hillevi Engström, moderaternas talesperson i jämställdhetsfrågor, gjort klart att hon vill se en tredje sk pappamånad. Ja, det är så de kallas, de två månader (som nu kanske blir tre) som inte kan överlåtas på den andra föräldern. Det vill säga: dagar som pappan inte kan lämpa över på mamman, utan som brinner inne om han inte tar ut dem. I nuläget är det till varje nyfött eller adopterat barn kopplat 390 dagar (ca 13 månader) med "full" ersättning och sen ytterligare 90 dagar med garantinivån 180 kr per dag. Av dessa dagar kan den ena föräldern (läs mamman) ta ut allt utom 60 dagar (de två pappamånaderna). Jag ogillar uttrycket pappamånad eftersom jag ogillar det det står för: att män fortfarande inte ser föräldraskapet som ett delat ansvar. Men det är ett faktum att de inte gör det, alltså är uttrycket adekvat.

En tredje pappamånad alltså. Det är klart att jag är positiv till en sådan. Även om det inte räcker så är det ett steg i rätt riktning, mot det för mig helt självklara: individualiserad föräldraförsäkring. För det borde vara såhär: alla människor som får barn har rätt och skyldighet att ta hand om detta barn. I normalfallet är man åtminstone två personer som skapar ett barn tillsammans - alltså två som ska dela på den kaka av föräldradagar som samhället för tillfället anser är lagom/har råd med. Alltå 16 månader delat på två lika med 8. Åtta månaders föräldraansvar på heltid till varje människa som får ett barn. Rätt och skyldighet. Det är inte svårt alls.

Ändå är det - tydligen - ett väldigt provocerande förslag. Hillevi Engström fick mothugg direkt av moderatkvinnornas ordförande Saila Quicklund som menar att det är "upp till föräldrarna själva" att bestämma. Hon är inte ensam om att resonera så. Det är en konservativ åsikt förklädd till klassisk liberalism. Oviljan att skriva människor på näsan är ett ädlare argument än uppfattningen att kvinnor bör (fortsätta) ta huvudansvaret för barnen.

Sedan de två pappamånaderna infördes 1995 respektive 2002 kan vi se en ökning av antalet dagar som män är föräldralediga. Men fort går det inte. Det har strängt taget inte inneburit något mer än att män (i snitt) tar ut de där 2 månaderna som annars ingen kan ta ut. Utredningen Män och jämställdhet (SOU 2014:6) visar att pappor är föräldralediga i snitt 17 % av tiden fram till barnets 2-årsdag. Vid den tiden har de allra flesta barn börjat på dagis och efter det är det alltså inte frågan om egentlig föräldraledighet utan handlar mer om att förlänga semestern med någon vecka eller kunna ta en fredag off då och då. 17 procent av tiden är män helt ansvariga för sina barn. 17 procent av 13 månader är drygt 2. Alltså: män tar ut pappamånaderna men inte mer?

Jo lite mer. För 25 % av alla pappor är inte hemma med sina barn en enda dag. (Hur många kvinnor agerar på motsvarande sätt tror du?)

1990 togs 7 % av föräldraledigheten ut av män. Så visst rör det på sig. Men det går på tok för sakta. Med den här takten kommer vi att få vänta till år 2060 innan vi uppnår målet: att alla människor som får barn delar lika på ansvaret. Vi har inte tid att vänta så länge. Vi måste införa individuell föräldraförsäkrning. Nu!

"Tjattrande ungflickor" i Språket

Ett av mina favoritprogram, Språket i P1, har nyss bytt programledare och språkexpert efter att ha haft samma duo i alla år (Anna-Lena Ringarp och Lars-Gunnar Andersson). Den nya programledaren heter Emmy Rasper och vid sin sida har hon doktoranden i nordiska språk Ylva Byrman. Jag lyssnar lika gärna som alltid. Programmet är det perfekta sällskapet när jag går till mataffären eller diskar, även med Rasper och Byrman bakom mikrofonerna.

Jag tror att jag är en normalkonservativ sort, en som brukar känna en viss oro inför sådana här förändringar. Kommer det att blir bra, kommer jag att tycka om att fortsätta lyssna (titta, läsa)? Och även: hur kommer andra lyssnare (tittare, läsare) att reagera? Svaret är oftast att jag tycker att det är ok och fortsätter lyssna. Om jag gillar programidén brukar jag anse att en ny programledare gör jobbet minst lika bra. På spåret är till exempel ett minst lika trevligt bihang till fredagsvinet och -osten nu med Luuk och Lindström i kostymerna som det var på Oldsbergs och Hellbergs tid.

Att jag tror att jag är normalkonservativ betyder alla inte reagerar som jag. Det finns de som är mer benägna att ta till sig nyheter. Men det finns också de som inte vill ha någon förändring alls, av någonting. Det vet jag ju. Men jag blir ändå både beklämd, arg och lite full i skratt när jag tar del av vad en rad lyssnare tycker om den nya programledarduon i Språket. Att de pratar för snabbt, för ljust och tjattrigt, att de avbryter varandra och till och med att det av tekniska skäl inte fungerar med två kvinnor som samtalar i radio, utan det bör vara en man och en kvinna är bara några av de synpunkter som folk har delat med sig av i mail och telefonsamtal.

Emmy Rasper skötte det hela snyggt. Hon lät Anna-Malin Karlsson, professor i svenska språket med inriktning mot sociolingvistik, mäta hennes och Ylva Byrmans talhastiget och jämföra dem med Anna-Lena Ringarp och Lars-Gunnar Andersson. Det visade sig, föga förvånande, inte finnas några skillnader alls. Kritiken är alltså tagen ur luften. Men anledningen finns kvar. Året är 2014 och det fortfarande provocerande att kvinnor tar plats på den offentliga arenan. Unga kvinnor dessutom. Det är för sorgligt.

Normer om kroppen - och det missriktade motståndet

Kroppen. Jag återkommer till den. Idag har jag paus från löpningen eftersom jag ska springa ett seedningslopp inför GöteborgsVarvet imorgon och vill vara maximalt pigg i benen då. 10 km ska avverkas i rekordfort är det tänkt och då får man inte vara det minsta matt eller stum. Alltså ingen runda idag. Det är jag själv som bestämmer och nu har jag gjort detta val. För min egen skull. Men om jag bara skulle gå på min kortsiktiga längtan skulle jag snöra på mig skorna och ge mig ut på en långrunda här snart. Som jag brukar göra på lördagsförmiddagar.

För att göra något kreativt av den rastlöshet som ofelbart uppstår när jag inte får utlopp för min springlust tänkte jag skriva något om träningen som ett sätt att disciplinera kroppen, hur det "behovet" har uppstått och vad det gör med oss människor.

Jag har en stor inneboende kluvenhet inför detta med träning och kroppskontroll. Det är mycket å ena sidan.... men å andra sidan... när jag resonerar med mig själv (eller med andra om detta).  

Från början var träningen och kosten ett sätt att bli smal. Det var inte ett mål som överskuggade andra mål. Det var det enda målet. Jag hade inget tanke på något annat. Hälsa, bra kondition, att bli piggare och mer motståndskraftig mot sjukdomar eller leva längre (eller någon annan av alla de goda effekter som kommer ur att ha en vältränad kropp) intresserade mig inte. Jag ville bara bli smal, punkt. Jag ville uppfylla normen för hur en kvinna ska se ut för att vara gångbar och behaglig. Med det målet tränade jag och åt sunt och magert och drog på mig en mild form av träningsanorexi. Under lång tid brottades jag med mindervärdeskänslor och det enda sättet att må bra var att se till att vågen höll sig på rätt sida om magiska siffror. Min kropp var en fiende som skulle besegras, en inte en vän att uppleva roliga saker med.

Någonstans på vägen mellan då och nu har jag blivit trygg nog att skaffa mig andra mål. Träningen handlar inte längre om vara smal, mat är inte längre nåt jag räknar på. Att springa är ett sätt att leva, ett mål i sig. Jag springer för att jag mår bra medan jag springer, det ger mig ro att tänka och endorfinkickar att leva hela dagen på. Jag springer inte för att bli smal. Jag springer egentligen inte för något alls, men en del mål har jag skaffat mig. Jag vill kunna springa ett marathonlopp utan smärta, jag vill sätta nytt personbästa på GöteborgsVarvet, jag vill springa en mil på under 48 minuter. Såna mål har jag.

Men fortfarande kan jag höra den gamla jävulens röst inne i mitt huvud. Den som sa till mig att jag måste gå ner i vikt, äta mindre och magrare, avstå från sås och inte ta om från lunchbuffén. Jag tror inte att den rösten någonsin kommer att tystna helt. Jag är rustad för att slå dövörat till och fortsätta träna och äta på mitt sätt, de allra flesta dagar går det bra, men det är ingen garanti. Jag är sårbar och nåbar, precis som alla andra kvinnor som kämpar med de snäva normer som når oss från reklam, film och andra medier. Det är svårt att stå emot, för alla.

Jag är utan tvekan kritisk till dessa krav och normer. Det kommer inte ut något gott ur den ångest som massor av kvinnor (och män) känner inför sina egna kroppar. Att vara upptagen med att grubbla över om en duger eller inte, att träna för att skapa sig en utsida som passar in, att äta (eller inte äta) för att ingen ska kunna säga att en är tjock - det är ingen bra grund för ett gott liv. Därom är jag alldeles säker. Been there, done that. (Och kan som sagt fortfarande trilla dit igen).

Men. Att ha en kropp som orkar röra på sig, en kropp vars muskler, leder och senor medger fysisk aktivitet utan att gnissla och smärta, en kropp som väger lagom mycket så att knäna och ryggen pallar för att bära runt på den - det skapar livslycka. Därom är jag också alldeles säker. Jag vill alltid orka springa, jag vill aldrig bli så tung att mina knän inte orkar bära mig. Jag vill aldrig ha så dålig kondition att jag inte orkar gå uppför trappor eller backar. Jag vill ha en kropp som håller för det jag behöver kunna göra för att må bra.

Och här kommer kluvenheten in. För även om de krav som ställs på oss ställs av fel skäl - för att vi ska vara vackra och aptitliga för andra att se på - så är det i sig sunt att ha en kropp som orkar fungera. Som till exempel inte väger alldeles för mycket. Att göra motstånd mot normen genom att vägra vara sund (vilket inte bara handlar om vikt, förstås) är därför bara ännu ett sätt att skada sig själv. Det utgår från vad en uppfattar som förtryckande, genom att reagera på det, men det gör det på ett sätt som slår tillbaka på en själv. Det är inte ett befriat sätt att vara sig själv nog. Det är att ta makten över sin egen skada, men det är fortfarande att skada sig. Den befriade kroppen är en kropp som kan göra allt. Som inte begränsas av någonting. Inte av normer om magerhet eller höga klackar men inte heller av ett långfinger i luften i form av överflödskilon eller dålig kondition.

Den kvinnliga kroppen - resultatet av ett hemligt pysslande

Kroppen. Min fysiska uppenbarelse, utsidan och det alla andra ser. Som jag aldrig kan gömma eller glömma. Utsidan är alltid synlig, alla människors utsida, men särskilt kvinnors. Även vid livets mitt är en kvinnas kropp ett objekt i den meningen att andra har (rätt att ha) åsikter. Jag blir, liksom alla andra kvinnor, bedömd - de facto eller åtminstone potentiellt. Inte så att det stör mig i min vardag, men det är alltid en aspekt. Jag lever livet medveten om att jag alltid syns. Personligen har jag ett bagage som inte alla har, men det jag och alla andra (kvinnor) lever med har inte med min (eller någon annans) personliga historia att göra. Det har att göra med de normer som varje samhälle och varje tid har för den kvinnliga kroppen. De förväntansstrukturer som finns: sådan ska du vara. I vår tid och i vårt samhälle ska kroppen vara smal. Punkt.

Det låter ju "lätt". Men är det inte, för det är absolut inte så att det "räcker" att vara smal. Nej, en tydlig norm för den femmiga kvinnan är att hennes kropp ska vara smal men det får inte se ut som om hon - kroppens ägare - har ansträngt sig för att göra/hålla den smal. Kroppen ska vara naturligt smal. Inte bantad, inte tränad, inte pysslad med. (Detsamma gäller för hela den kvinnliga utsidan, men det är en annan text). Detta innebär paradoxalt nog ett dubbelt arbete: Dels ska en greja med sin kropp: träna, äta sunt osv. Och dels ska en låtsas att en inte håller på och grejar. Den smala sunda kroppen ska liksom bara vara. Som om den vore sådär smal och sund av sig själv. För de allra flesta är den inte det. Den är ett resultat av den disciplinering av kroppen som varje kvinna förväntas ägna sig åt. Men detta arbete med kroppen ska inte synas. Bara resultatet ska finnas där, synligt för alla. 

Ett sätt att frigöra sig - i alla fall delvis - från denna förväntansstruktur är att vara tydlig med att en är en tränande kvinna. Oavsett om en huvudsakligen tränar för att kroppen ska vara inom normramen eller om en gör det av andra skäl (hälsa, välbefinnande, kunna springa lopp och sätta nya rekord - eller allt på en gång) så innebär denna position ett erkännande: ja, jag grejar med kroppen. Och därmed är jag lite mindre kvinnlig. En intar på så vis en särposition som är både befriande och utsatt på samma gång. Den tränande kvinnan är ju inte på något sätt undantagen från andras bedömning och kommentarer. Nej hon är lika synlig som alla andra. Men kanske har hon mobiliserat kraft att stå emot. Kanske kan hon på så vis låta bli att lyssna.

Min kropp och ingen annans!

Jag skriver detta utifrån en stark känsla av ilska och trötthet. Det handlar om kvinnan och kroppen och är ett ämne som berör mig mycket personligt. Den konkreta anledningen är ett inlägg från Facebookgruppen/-sidan Humans of New York, där en ung kvinna kommenterar... nej, lägger en bildtext till ett foto av sig själv. Hennes kommentar, hennes budskap handlar om att detta är hon. Detta är hennes kropp, hennes och ingen annans och det borde inte vara någon annans business hur den ser ut. Men det är det. Och så ger hon läsaren några exempel på vad människor har utsatt henne för. Människor som tycker att det är deras rätt att ha synpunkter på hur hon ser ut och att hacka på henne för att hon avviker från rådande norm om hur en kvinna ska se ut.

Jag läser, nickar igenkännande och önskar att jag hade varit lika modig som hon, när jag var ung. Att jag hade vågat säga ifrån. Att jag hade vågat, kunnat, orkat reclaima min kropp. Kräva rätten att slippa bli bedömd, hånad och skrattad åt. Jag gjorde inget av det. Istället teg jag. Teg, led och la skulden på mig själv. Så småningom hittade jag till träning som passade mig och kan nu efter ett halvt liv av självförakt, ätstörningar och perioder av överträning ärligt säga att jag är glad över min kropp. Den ser ut som den gör och det är ok. För den fungerar. Jag kan springa en mil om dagen utan att det gör ont någonstans. Det räcker.

Såren från alla de där åren då jag hatade min kropp eftersom min omgivning sa till mig att den inte dög, eftersom dess otillräcklighet och avvikelse från normen väckte mina "kompisars" förakt, de såren är läkta. Jag är inte arg längre, jag är trygg i mitt nu. Men jag ser runt om mig hur unga tjejer kämpar med sina kroppar. Hur snäv normen är och hur skoningslöst de dömer varandra. Det är inte killar som diskuterar thigh gaps t ex. Det är tjejer. De för vidare normen om magerhet och discplinering av den kvinnliga kroppen genom att fotografera sina smala lår (thigh gap syftar på den glipa som blir mellan låren på en smal/mager tjej när hon står med raka ben).

Att i denna kontext, denna förväntansstruktur, inte bara avvika från normen utan också stå för det och ta strid för rätten till det är starkt och modigt. Det är alltid lättare att bara anpassa sig. Spela med och vara som en förväntas. I det perspektivet är jag en fegis. En anpassling som tränar och discplinerar min kropp. Nej, det är inte så enkelt. Givetvis inte. Men det är en annan bloggtext: om den samtida individens (och i synnerhet kvinnnans) upptagenhet av sin egen kropp.

Här och nu nöjer jag mig med att vara tacksam över att det finns modiga unga kvinnor. Och känner hopp.  

 

Att vara kvinna - reder ut några saker

Jag fick några kommentarer/frågor på Facebook angående min förra bloggtext. En rörde uttrycket mannens blick, vad det står för. Såhär skulle jag vilja förklara det: mannens blick eller den manliga blicken är ett teoretiskt uttryck: vi kvinnor tittar på varandra så som vi vet att män tittar på oss. Vi dömer varandra utifrån vilken position vi har kontra män, och då handlar det inte bara om yta (dvs nån slags heterosexuell begärsmarknad) utan om hela den person en kvinna är.

En annan fråga rörde detta med att kvinnor anses böra hålla på med "kvinno-frågor". Till att börja med kan en ju problematisera frågan genom att undra vad kvinnofrågor är. Jämfört med mansfrågor t ex. Om en vänder på det så blir det ter det sig uppenbart att det inte kan finnas några specifika frågor för bara. Och så gör det ändå det! Men det betyder inte att det bara är kvinnor som kan eller bör syssla med dem. Men (igen) om inte kvinnor gör det - vem ska då?

Att vara kvinna och politisk är för mig att ha en ideologisk övertygelse men att också inse att jag har andra (dvs sämre) möjligheter att göra min röst hörd för att jag är kvinna, allt annat lika. (Däremot är jag privilegierad eftersom jag är vit, medelklass, heterosexuell, bor i storstad etc). Jag menar är att kvinnor har oerhört mycket att vinna på att vara solidariska med varandra. Men samtidigt kan jag se att det är en begriplig "strategi" att inte vara det. Jag kämpar för kvinnors lika rätt att vara med, kvinnors lika makt etc. Jag vill ha ett samhälle där ingen klumpas samman med andra och stämplas/fråntas chanser. Men där är vi inte ännu och på vägen dit måste vi våga se att vi behandlas och behandlar varandra olika. Annars kommer vi aldrig att kunna nå förändring. Det är erkännandets dilemma.

Vardagssexism

Det är söndag morgon och jag lyssnar på Stil med Susanne Ljung. Idag handlar programmet bland annat om tjejer med frisyr som avviker från normen. Britney Spears rakade skalle och Nina Ramsbys dito. Vad stod de för? Hur reagerade omgivningen?

Nina Ramsby funderar kring sitt hår - både under de åtta år då hade rakat bort det och nu när hon har längre hår. Hon berättar att folk ofta tog henne för kille, att de trodde att hon gått fel på damtoan, i omklädningsrummet. Och att de sedan, när de fattade att hon var kvinna, tyckte att hon såg hård ut. Vilket de såklart inte hade tyckt om hon verkligen hade varit man, funderar hon. Nu när hon har hår känner hon en dubbelhet - en lättnat över att inte bli kategoriserad, men också en saknad. Det rakade huvudet stod för ett uppror mot normen som hon tyckte om att göra. Det gjorde henne till någon hon trivdes med. Men folks blickar och tisseltassel klarar hon sig bra utan.

Jag tänker på Philomena Essed som har lanserat begreppet vardagsrasism. Hon definierar det såhär:

Systematiskt återkommande och familjära handlingar som bygger på kollektivt uppburna förståelsesystem.

Denna definition fungerar precis lika bra för att ringa in vad vardagssexism är. Vi reproducerar hela tiden, alla tillsammans, hur en man och en kvinna ska vara. Ramarna är långt ifrån så vida som vi kanske vill tro.

En kvinna som rakar av sig håret. En man som lackar naglarna. En kvinna som inte vill raka av sig sin kroppsbehåring. En man som inte vill göra karriär. Domen är hård och många verkar tycka att den som avviker får finna sig i att bli uttittad och pratad om. Som om varenda avvikelse från normen är ett ställningstagande. Och som om vartenda ställningstagande någon gör innebär att hen vill reduceras till det.

Funktionshinder och prostitution. Tankar efter ett seminarium

I förra veckan höll jag i ett seminarium om kön och sexualitet på en kurs om makt och mångfald. Upplägget på våra seminarier är sådant att studenterna själva, i smågrupper, ska komma på en fråga/reflektion som de sedan vill diskutera med sina kurskamrater på ett seminarium och under min ledning. Seminariets tre timmar ägnas åt att vända och vrida på deras frågor, koppla dem till kurslitterarurens begrepp och även till deras kommande yrke: socialpedagog. Det brukar vara mycket givande och trevligt och är en av alla saker som gör mitt jobb så roligt.

De frågor som studenterna ville diskutera vid det aktuella seminariet kretsade alla kring funktionshinder, sex och prostitution. Vi pratade om ifall en kan säga att sex är ett grundläggande behov och därmed något som varje människa har rätt att få tillgodosett, enligt den syn som vi har på dylika behov. De flesta ansåg att det var det. Och då kommer följdfrågan: hur ska vi tillgodose detta behov hos den som på grund av bristande fysiska förutsättningar behöver hjälp för att kunna ha sex? Och vem ska hjälpa till?

För att kunna diskutera de här frågorna måste en göra den viktiga åtskillnaden mellan människor som kan och vill ha sex med någon annan, men behöver assistans för att kunna genomföra det, och de som inte kan eller vill detta utan är hänvisade till (alternativt bara vill) ha sex med sig själv.

Det förefaller lätt att argumentera hem att var och en har rätt att ha sex med sig själv. Men hur gör den som t ex inte kan röra sina armar och händer, eller i alla fall inte kan göra det på ett såpass kontrollerat sätt att hen kan onanera? Hur gör vi när denne behöver hjälp med att t ex lägga ett sexhjälpmedel tillrätta? Vem ska göra det? De flesta av studenterna tyckte att det är en självklarhet att en personlig assistent kan göra detta. Att det inte är någon större skillnad på att hjälpa till med sex och att hjälpa till med toabesök, måltider och påklädning. Det är intimt, ja visst, men det är ett jobb och en måste vara professionell. I den omsorgsplan som varje funktionshindrad brukare har (eller ska ha) bör en kunna skriva in att hen vill ha hjälp med att ha sex med sig själv och hur det ska gå till. Inget konstigt alls. Det är glädjande att så många av studenterna tänker så professionellt och klokt kring detta!

Frågan om rätt till sex blir mer laddad om det handlar om viljan att ha sex med någon annan. För den som saknar partner (även tillfällig sådan) kan ett alternativ vara att köpa sex. Men eftersom sexköp inte är tillåtet i Sverige innebär detta ett val mellan att antingen göra något som är olagligt eller att resa till ett land där sexköpet kan göras på laglig väg. Den som kan förflytta sig på egen hand kan fatta detta beslut utan att blanda in någon annan. Men den som behöver hjälp kan inte det. Och då måste vi förstås hantera frågan om vem det är som ska hjälpa till. En vän? En familjemedlem? Eller den personliga assistenten? Hur ska den som jobbar professionellt med att hjälpa en funktionshindrad person agera om önskemålet om hjälp med att köpa sex uppkommer?

Här var studenterna mer kluvna. Någon tyckte att en borde kunna hjälpa till med det, att en inte bör lägga sina egna värderingar emellan, men de flesta lutade åt att en inte kan (avkrävas att) lägga sin egen uppfattning om prostitution åt sidan. Om en inte själv kan tänka sig att köpa sex bör en alltså inte heller assistera någon annan som vill göra det.

En kan inte prata om prostitution utan att komma in på makt. Under ett seminarium är det inte min uppgift att ventilera mina åsikter, men jag är i det närmaste orubblig i min uppfattning: att prostituera sig ligger aldrig i någons intresse. Jodå, jag vet att det finns prostituerade som hävdar att de betraktar det som ett jobb som vilket som helst och att de valt denna syssla själva. Jag vet att det är jätteproblematiskt och att det innebär att en sätter sig över människor, att säga att ingen skulle sälja sex om de verkligen kunde väja. Men jag säger det ändå. Ingen skulle sälja sex om hen verkligen kunde välja. För det är just det där att verkligen kunna välja som är pudelns kärna. De som säljer sex kan inte verkligen välja bort det. Det finns tusen och ett olika skäl, men för varje människa som säljer sex finns det alltid ett skäl. Och därför är prostitution aldrig frivilligt. Och det som inte sker frivilligt bör inte ske.      

GP 11-11-11

... när de lovar varandra trohet i Domkyrkan idag...

GP:s förstasida idag, den 11/11 2011. På bilden syns två kvinnor som ska göra som massor av andra människor idag: gifta sig.
Simsallabim så lyckas GP vara både politiskt korrekt och konservativ samtidigt. Ett samkönat par får symbolisera dagens rusning till altarena runt om i landet, men utan att man gör nån poäng av att de är just det. Bravo. På riktigt, nej jag är inte ironisk.
Men.Varför slår man fast att äktenskapet handlar om att vara trogen? 
Enligt vem är det så? Måste det vara så? Vad innebär trogen?

Löpartrenden och prylarna

Löpning har tydligen blivit trendigt. Jag läste också nånstans att folk som löptränar i genomsnitt lägger 6 000 kronor om året på utrustning, men jag undrar om man inte har förväxlat folk och män... Jag har inget annat belägg för detta än att jag känner fler män än kvinnor med fallenhet för att köpa dyra (och ofta onödiga) prylar i tid och otid. En sak är i alla fall helt säker och det är att om man undantar skor så har jag inte lagt 6 000 på löparprylar sammanlagt i hela mitt liv. Och då har jag ändå tränat löpning till och från sen jag var strax  över 20. Det enda jag betalar mycket för är skor. Särskilt nu när kroppen inte längre är helt ung krävs bra (= dyra) skor och jag behöver nya varje år eftersom de bara behåller sin dämpning i ca 150 mil. Men förutom det? Inte mycket, inte dyrt. Outlet och rea funkar fint!

Jag kanske är nördig, men jag hänger inte med. Det är ju inte kläderna och prylarna som är grejen, det är att få röra på sig, andas frisk luft och känna att naturen är nära.

Ta bort information om kön!

Jag läser i DN nu på morgonen att i Australien kan den som vill (och har ett läkarintyg) numera slippa könsmarkering i sitt pass. Istället för F eller M kan en vara X. När jag googlar efter mer information förstår jag att Australien inte var först med detta. Även Nepal ger sina medborgare möjligheten att slippa vara antingen man eller kvinna.

För att förtydliga: det handlar alltså om att slippa ange kön i termer av man eller kvinna, inte om rätten att ange ett nytt kön för den som har genomgått en könskorrigering. Den rätten har, givetvis, funnits länge.

Jag tycker att detta är väldigt glädjande och något jag verkligen hoppas ska bli verklighet i Sverige också. Men varför inte gå ännu längre och ta bort denna onödiga etiketteringar av människor helt? Vi anger inte etnicitet, sexuell läggning eller religion i våra pass, så varför ska vi då ange kön? Det borde räcka med namn, födelsenummer och foto. Jag menar, ingen passkontrollant har någonsin bett mig klä av mig naken för att bekräfta att jag verkligen är kvinna, som det står i mitt pass. Vilket kön jag har borde vara ovidkommande information när jag vill resa in i ett land.    

Manliga objekt?

Ok, ok. Det finns män som objektifieras. Manliga författare vars utseende omnämns. Det finns listor där manliga författare rankas utifrån good looks och absolut inget annat. Man kan i Aftonbladet t ex hitta följande mening om en författare vars böcker jag uppskattar väldigt mycket, Jonas Hassen Khemiri:

Jonas Hassen Khemiri hukar lätt när han går genom Gamla stan. Han är en och nittioåtta lång och så vacker att man hajar till.

Det är en sanning att han är lång, längre än de flesta. Och tydligen så vacker att man hajar till? Jo men det klart att det är en objektifiering, någon tittar på någon annan och fäller omdömen. Men, och det är centralt: det är inte ett mönster i samhället att män betrakas på det här sättet. Det är inte systematiskt. Att en och annan inte torkar hakan innan hen skriver är inte detsamma som att det är lika illa ställt med objektifiering av män som av kvinnor.

Siri Hustvedt och den manliga blicken

Jag flaggade nedan för att jag ville undersöka huruvida könsmaktsordningen är synlig i fler skapande par och sa då att det par som jag först kom att tänka på var Paul Auster och Siri Hustvedt. Två författare som utan tvekan är både lästa och erkänt begåvade och jag själv dessutom uppskattar mycket. Hur ser media på deras respektive skapande och deras relation? Hur beskrivs de?

Jag trodde nog att det skulle se annorlunda ut än i fallet Boström Knausgård/Knausgård, eftersom Auster/Hustvedt är etablerade båda två, och det visade sig vara riktigt. Det jag har sett hittills är mestadels glädjande: artiklar om henne handlar faktiskt om henne, inte om honom eller om dem som par. Det är hennes författarskap som står i fokus och hon tillåts prata om det och slipper förhålla sig till hur det att leva med en känd författare eller hur deras hem ser ut. Så långt är jag nöjd.

Att flera journalister och kulturskribenter inte kan hålla sig från att kommentera hennes yttre är desto sorgligare. Inte en enda av de artiklar jag har läst om Auster berör hans utseende men Hustvedts utsida beskrivs mer eller mindre mångordigt. Såhär, t ex:

She has a wonderfully vivid Scandinavian beauty - eyes that speak of fjords, cheekbones that really should be kissed by a sauna-induced glow - yet she looks frail, too, even spectral. She makes you think not of decaf soy lattes but of smelling salts. 

Jodå, det är poetiskt men jag tycker ändå inte att det duger. Nej, tvärtom: det gör det ännu värre.  Byt ut she mot he och det hela blir löjeväckande. Ingen skulle skriva nåt liknande om (exempelvis) Paul Auster! Det är inte bara så att en man inte är sitt utseende utan sin gärning. Om hans utsida någon gång skulle beskrivas så inte skulle det låta såhär! Det må vara en kvinna som beskriver en annan kvinna i citatet ovan, men det är ingen tvekan om att det är utifrån en manlig blick hon gör det.

Vi skriver 2011 men i vissa avseenden känns det som 1911.

Skilsmässan - ämne för debatt. Men hur?

Idag handlar debatten på alla håll och kanter om Maria Svelands och Katarina Wennstams redigerade bok om skilsmässor, Happy, happy. Jag har inte läst den (ska göra det) men vet att upplägget är att ett homogent gäng medelålders, vita och framgångsrika kvinnor avhandlar ämnet skilsmässor med förnamnet lyckliga. Budskapet verkar vara att man ska skilja sig när relationen inte längre fungerar. Jaha, och? Vilka säger emot? Att i Sverige år 2011 marknadsföra uppfattningen att man ska gifta sig och förbli gift av kärlek, som kontroversiell - ja, det är för mig hyfsat obegripligt.

Nog finns det väl annat som är mer intressant om vi kikar lite närmare på skilsmässan som händelse, påverkansfaktor och resultat. Vilka påverkas av en skilsmässa och hur? Vilken hänsyn ska man ta? Varför skiljer sig så många kontra varför skiljer sig inte fler?

Men visst, jag ska inte fördjupa mig förrän jag läst boken. Det finns anledning att återkomma i ämnet.

Paret Knausgård, nya medieälsklingar?

Läser en intervju med Linda Boström Knausgård i dagens DN (bara i papperstidningen, vad det verkar). Jag har inte läst något av henne och kan därför inte bedöma hennes författarskap. Jag vet således inte om hon i kraft av sin egen begåvning förtjänar ett helt uppslag i Boklördag inkl stort foto på framsidan. Jag antyder ingenting, men det går inte att bortse från det faktum att hon är gift med en hyfsat känd författare (som jag för övrigt inte heller har läst).

Jag bestämmer mig för att ta mig an artikeln som om den faktiskt handlar om henne och är publicerad för att hon är intressant i sig själv. För att hon släpper en bok nu. Men jag blir besviken. Artikeln handlar mindre om hennes författarskap än om det faktum att hon är gift med en hyfsat känd författare (som jag för övrigt inte heller har läst). Hans vanor, hurdan han är att leva med och hur de fungerar som varandras kritiker är de teman som tar största delen av utrymmet.

Inför detta tänker jag två saker:

1) Det är så typiskt, mannen är mer intressant och kvinnans skapande är underordnat hans. Hon blir intressant bara om hon ställs i relief till honom. Hon används till att göra människa av honom.

2) Det är så typiskt, om man har en känd partner kan man få uppmärksamhet av ett slag och i en omfattning som man aldrig skulle ha fått annars.

Jodå, jag ser också den bristande logiken här. Jag kan väl inte tycka att både 1) och 2) gäller samtidigt?! Men så tänker jag att det avgörande måste vara om jag anser henne vara begåvad eller inte. Och det har jag ju inget svar på ännu. Men oavsett vilket så är det en märkligt vinklad artikel, för utöver det knepiga fokuset på henne som hans fru, så har alltihop en tröttsam touch av hemma-hos-reportage. Det kända parets nya hus, liksom. Inte vad jag förväntar mig av kulturdelen i en av landets största morgontidningar.