Våren och tankarna som snurrar

Det är sen vårtermin i mitt arbete på högskolan. En tid som innehåller två (eller nej: tre saker - men mest två).
1. Eget skrivande. Min bok, som snart ska vara klar, tar tid och tänkarenergi. Roligt och mödosamt.
2. Uppsatshandledning. I år har jag sex uppsatser och författarkonstellationer att hjälpa och hålla vetenskaplig reda på. Roligt och mödosamt det med, om än lite mindre av båda.
(Ja, och så 3. Tillverka och bedöma omtentor. Varken roligt eller särskilt mödosamt, men ska ändå göras)

Detta gör att det är fullt upp, inte bara såtillvida att tiden inte riktigt räcker till, utan också att min tankebank töms. På min så kallade fritid finns inte mycket ork till att tänka på andra saker - sådant som skulle kunna hamna här. Eller: tänker gör jag ju. Tankarna stängs aldrig av, jag vet inte ens hur man gör det. Men kraften (och tiden) att tänka klart och skriva något här, den finns inte. Hur gärna jag än vill. För det finns ju så mycket jag vill skriva om. Sådant som jag läser när jag jobbar med mitt bokprojekt - om begrepp som tolerans, hållbarhet, förståelse, normer och krav, tillit och demokratisk vänskaplighet. Listan kan göras hur lång som helst. Sådant som händer i Sverige och världen, i dag. Valet i höst, mitt engagemang i Medelklassupproret, de etablerade politikerna - många av dem är så ideologiskt trötta (eller tröttsamma i alla fall), högerextremismen som visar sitt fula tryne både här och i andra länder. Motståndet och våldet. Och feminismen, som genomsyrar alla frågor från lika lön till bortrövade småflickor i Nigeria. Klassfrågan. Den också. Allt, allt vill jag hinna med.

Jag får göra det till ett sommarprojekt tror jag! När bok och uppsatser kan läggas till handlingarna och tankebanorna kan löpa mer fritt. När tankar kan tänkas klart. Vi ses då!  

Läraren flyttar till sin skrivarbubbla

En intensiv undervisningsperiod är snart slut. Jag har alltid en stor del av min undervisning förlagd till terminens första halva. Det har slumplat sig så och det är ok, det gör att den andra halvan kan hållas ganska "ren" och att det finns tid för eget skrivande på det sätt som passar mig: många dagar på raken då jag kan pyssla helt och hållet med mitt. Dagar då jag inte störs av undervisning och kontakt med studenter. Jag fungerar så: jag vill helst jobba med en sak i taget och försjunka i det. Inte hatta runt mellan en massa olika uppgifter. Eller mer rätt: det är så jag vill ha det när jag är forskare/tänkare/författare. När jag är lärare är jag mycket mer kortsiktig och tålig när det handlar om att bli avbruten eller behövd, när det är korta deadlines och mycket runt om hela tiden. Jag funkar i det.Tycker rentav om det. Jag störs inte alls av att ha folk runt mig, att vara i centrum hela tiden eller att studenter mailar, ringer och kommer förbi mitt kontor för att ställa frågor eller bara småprata. Men om samma kontext flyttar med mig när jag ska gå in i min andra roll, när jag ska skriva, då funkar jag inte alls. Då kan ett avbrott bli till en förlorad förmiddag. Då behöver jag flytta in i en bubbla.

Just nu är det övergångsfas. Betyder: inga fler föreläsningar. Betyder också: en massa tentor att bedöma. Men parallellt och efter det: tid för mitt bokprojekt om att pappa i exil, projektet som nu ska bli till en färdig bok. Innan semestern ska den vara korrfärdig, det är planen. Idag är första dagen på länge som jag hinner ens titta på texten, närma mig den och se skillnaden mellan de kapitel som är mer klara och de som är embryon fortfarande. Jag tycker om den men jag är också lite trött på den. Jag vill att den ska bli klar och att den ska bli bra. Så att några andra vill läsa den. Det den handlar om är viktigt, det tror jag verkligen. Nu ännu mer än när jag började skriva. Att förstå är grunden till så mycket. 

Jag plockar fram den senaste utskriften och ser att alla marginaler är fulla av anteckningar på längden och tvären. Det är där jag får börja, så jag hittar in i texten igen. Hej boken, nu kör vi!

Dags att sätta i strömsladden!

Den senaste veckan har jag jobbat 150 % och inte haft många lediga stunder. Delvis självvalt och delvis för att saker händer samtidigt, som t ex att tentor på alla kurser ska vara färdigbedömda samma dag. Sådana arbetstoppar är alltid pressande och om en till det lägger förkylning med tröttsam hosta så blir det en rätt trött människa som kommer ut i andra änden. Som kommer ut idag, den första obokade dagen på länge. Alla de tankar jag tänkt under de här dagarna, om det som händer i samhället (nazisternas mordförsök i Malmö mest av allt) och om det jag pratat med mina studenter om (makt, etik, vetenskaplighet, hedersnormer för att bara nämna några saker) och som jag hela tiden har tänkt att jag ska skriva något om idag - var är de nu? Tröttman är massiv och det enda jag orkar tänka är att jag vill sluta hosta och orka springa igen. Det känns oerhört primitivt och banalt. Men jag har varit här förr och vet varför och vad som krävs. Min hjärna är urladdad, det mentala batteriet står på noll och då behövs hjärnvila och fysisk aktivitet. Sen behöver jag läsa lite skönlitteratur och smyga över till Jasbir Puars bok om terrrorism som jag längtar efter att ta min in i. Imorgon är jag på banan igen. Den här banan.    

Barndomsbild

Åren innan jag började skolan minns jag som lyckliga. Jag minns en rad tydliga årstider, jag minns att jag gungade högt så kjolen fladdrade i vinden på min gunga i det stora äppleträdet som stod vid stigen upp till skogen. Står det kvar ännu? Äpplena det gav gick inte att äta, man kunde inte ens göra en paj av dem. De var sura och ständigt maskätna. Det fanns också ett brunnsäppelträd på gården och det brukade jag klättra i. Det var ett vänligt, lågt träd med knotiga lättklättrade grenar och gott om klykor där man kunde sitta och drömma.

Som liten trodde jag att det hette bronsäpplen och jag minns att jag aldrig kunde förstå varför det hette så – äpplena var inte bronsfärgade utan gröna med svagt röda solkinder. Jag pratade inte halländska vare sig då eller senare. Brunnsäpplena gick inte heller att äta, de var sura och torrhårda med tjockt läderartat skal. Mamma och pappa påstod att det var vinteräpplen som måste ligga på en yllefilt i källaren ändå fram till jul för att de skulle bli mogna. Äpplena plockades ner från trädet (den frukt som föll ner av sig själv räfsades upp och lades i stora högar till älgarna) och hamnade på sin filt i källaren för att mogna. Men de förblev oätliga. Det enda som hände var att fruktköttet gick från torrsurt till mjöligt. Jag blev lika besviken varje år och vägrade konsekvent att äta av dem. Mamma och pappa åt upp dem själva, av pur snålhet skulle jag tro, medan min bror och jag fick köpeäpplen och klementiner.

Hos faster Ellen fanns det också äppelträd och skillnaden mellan dem och våra var stor och avgörande: frukten från hennes träd gick att äta. Bara sådär! kunde man ta ett Filippaäpple från trädet och hugga in. Stora, krispiga sensommaräpplen av bästa slag. En höstvana var att åka till äppelodlingen utanför Långås och plocka äpplen. Ingrid Marie skulle vi ha till vintern men jag ville äta dem på en gång medan de var krispiga (omogna enligt mamma och pappa). Det doftade av nedfallna löv och fuktig jord och det var pappas uppgift att klättra upp i träden och plocka medan vi andra plockade fram marken. Jag såg fram emot att bli stor nog att få vara med och klättra men det hände aldrig. Stor nog blev jag förvisso men antagligen hade jag slutat åka med till äppelodlingen innan dess.