Våren och tankarna som snurrar

Det är sen vårtermin i mitt arbete på högskolan. En tid som innehåller två (eller nej: tre saker - men mest två).
1. Eget skrivande. Min bok, som snart ska vara klar, tar tid och tänkarenergi. Roligt och mödosamt.
2. Uppsatshandledning. I år har jag sex uppsatser och författarkonstellationer att hjälpa och hålla vetenskaplig reda på. Roligt och mödosamt det med, om än lite mindre av båda.
(Ja, och så 3. Tillverka och bedöma omtentor. Varken roligt eller särskilt mödosamt, men ska ändå göras)

Detta gör att det är fullt upp, inte bara såtillvida att tiden inte riktigt räcker till, utan också att min tankebank töms. På min så kallade fritid finns inte mycket ork till att tänka på andra saker - sådant som skulle kunna hamna här. Eller: tänker gör jag ju. Tankarna stängs aldrig av, jag vet inte ens hur man gör det. Men kraften (och tiden) att tänka klart och skriva något här, den finns inte. Hur gärna jag än vill. För det finns ju så mycket jag vill skriva om. Sådant som jag läser när jag jobbar med mitt bokprojekt - om begrepp som tolerans, hållbarhet, förståelse, normer och krav, tillit och demokratisk vänskaplighet. Listan kan göras hur lång som helst. Sådant som händer i Sverige och världen, i dag. Valet i höst, mitt engagemang i Medelklassupproret, de etablerade politikerna - många av dem är så ideologiskt trötta (eller tröttsamma i alla fall), högerextremismen som visar sitt fula tryne både här och i andra länder. Motståndet och våldet. Och feminismen, som genomsyrar alla frågor från lika lön till bortrövade småflickor i Nigeria. Klassfrågan. Den också. Allt, allt vill jag hinna med.

Jag får göra det till ett sommarprojekt tror jag! När bok och uppsatser kan läggas till handlingarna och tankebanorna kan löpa mer fritt. När tankar kan tänkas klart. Vi ses då!  

Yttrandefrihet betyder inte lyssnarskyldighet

Den senaste tiden har frågan om Sverigedemokraternas besök på olika arbetsplatser fått mycket uppmärksamhet. Det som närmast kan beskrivas som ett nationellt uppror - Brandmän mot rasism - startade i Malmö, där brandmän inte ville ta emot Jimmie Åkesson och inte heller ville att deras brandbilar skulle synas på bild tillsammans med SD-ledaren. Brandmännens reaktion har fått ett enormt gensvar inte minst i sociala medier. Facebookgruppen Brandmän mot rasism har i skrivande stund över 16 000 medlemmar, människor från hela landet skickar in bilder med budskap som stöder Brandmännens reaktion. På Instagram och Twitter händer motsvarande.

Detta retar Åkesson och hans parti, det kan en ju förstå. Att mötas av motstånd är sällan kul. Men Åkesson trampar snett när han försöker hävda att det som händer är ett hot mot demokratin. Demokratin, så som han uppfattar det, betyder bland annat att det är en skyldighet för en anställd vid, säg, en brandstation att lyssna på vad till exempel en Sverigedemokrat har att säga. Om brandmannen inte vill lyssna borde hen bli av med jobbet, tycker Åkesson.

Jag vet inte om det beror på att Åkesson är okunnig eller om han bara låtsas inte förstå det enkla faktum att den grundlagsskyddade yttrandefriheten - rätten för honom och alla oss andra att, i princip, torgföra vilka åsikter vi vill - inte under några villkor följs av motsvarande skyldighet för någon enda människa att lyssna. Åkesson är fri att ställa sig på en låda och prata tills stämbanden blöder. Alla vi andra är fria att hålla oss borta. Det är så yttrandefriheten fungerar och måste fungera om vi ska kunna säga att vi lever i en demokrati.

Så här enkelt och så här jobbigt är det, Jimmie Åkesson: du är fri att berätta vad du tycker. Och jag, Brandmännen och alla andra som tycker att du är ute och cyklar, vi har rätt att inte lyssna.

Wendy Brown - en politisk och teoretisk förälskelse

Föranledd av diskussioner vi haft i ett seminarium som jag följer har jag under vårvintern läst tre böcker av den amerikanska statsvetaren Wendy Brown, som fram tills för ett drygt halvår sen var mig obekant. Det är hon inte nu längre och för det är jag mycket tacksam. Jag har läst henne med stor behållning och blivit både glad och arg och stärkt i min politiska övertygelse därtill. Med avslutning idag (kanske blir det ett tillfälle till) samtalade vi om Att vinna framtiden åter, Browns framtidsvision för vänstern. Hennes poäng kan grovt sammanfattas såhär: vänstern och feminismen måste hitta ett sätt att ta sig ur sin uppgivenhet, ta tillbaka problemformuleringsprivilegiet och vända den nyliberala världordning som blivit globalt rådande till en långsiktigt hållbar ordning där människor får möjlighet att vara både individer och kollektiv.

Svaret på frågan om hur detta ska gå till är inte den moralism som Brown menar att delar av vänstern ägnar sig åt. Ett fördömande av de som "inte fattar bättre" som en reaktion på att världen förändrats åt ett håll man inte vill, en värld där människofientlig nyliberalism griper runt sig och genomsyrar snart sagt alla områden. Och sanktioneras därtill av staten som har gett upp tankarna på att ett annat system, en annan ordning, är möjlig. Nej, moralister får vi inte bli säger Brown. Vi får inte heller, vare sig vi är vänster, kvinnor/feminister eller någon annan grupp som är underordnad och ogillar den rådande ordningen, hemfalla åt det som Brown kallar ressentimentets logik (eller slavmoral med Nietzsches ord) dvs att hålla fast vid den identitet som "skadan" och underordningen medfarit. Istället måste vi hämta kraft ur vreden över sakernas tillstånd och göra oss av med det som binder fast oss vid det vi vill bekämpa. Identiteten ska inte bygga på oförrättens grund utan på viljan till förändring. Det är vilka vi ska vara: de som vill något annat och nytt!

Jag känner glad kamplust och vilja att läsa mer. Brown inspirerar mig både som teoretiker och som politisk person. Jag vill ha mer. Och till alla som inte har stiftat bekantskap med henne säger jag: vad väntar ni på?

Svar på tal om språket

Mitt inlägg häromdagen, om hur programledarna i Språket talar föranledde en anonym kommentar av det där slaget som jag känner mig kluven inför om jag ska besvara eller inte. Jag känner motvilja mot att besvara det som är raljant och ovänligt i tonen men jag är å andra sidan en väluppfostrad person. Så jag svarar, här i ett nytt inlägg.

Såhär skrev den anonyme:

"... de nya programledarna konverserar som två kvinnor på kafferep. Tydligen var så inte fallet tidigare, där programledarna talade i längre sekvenser. Måste man ljuga om allting bara för att man är feminist? Hör det till."

Det stämmer att Emmy Rasper och Ylva Byrman, de nya programledarna, talar i kortare sekvenser. Anna-Malin Karlsson, som gjorde mätningen, säger att detta gör att det mer liknar ett vanligt samtal. Man kan säga att det blir en intimisering av radioprogrammet, något som Olle Josephson, professor i nordiska språk, skriver om i dagens SvD. Radiopratare talar inte bara till sin publik utan även med varandra. Det kan vara ovant för vissa lyssnare, som upplever detta som provocerande. Som tycker att det därför är påkallad att använda ord som kafferep och tjatter.   

Det är även så att Rasper och Byrman delar mer lika på programtiden än det gamla programledarparet Ringarp och Andersson. Anna-Malin Karlssons mätningar visar att Andersson pratade mer än tre gånger så länge som Ringarp. Kan det vara så att detta upplevs vara mer "som sig bör" - att mannen tar mer plats än kvinnan? Likaså kan en fundera över om det faktum att det nu är en kvinna - doktoranden Ylva Byrman - som sitter på expertstolen och inte en man, provocerar människor.   

Den anonyme kommentatorn menar att detta är ett litet problem om man jämför med annat som händer i vår omvärld. Det har hen förstås rätt i. Det vill säga: om detta var ett isolerat problem som inte kunde kopplas ihop med något annat i samhället. Men så är de ju inte. Samma slags nedvärderande av (unga) kvinnor sker hela tiden, i allt från reklam till nöjesbransch till yrkesliv.  

Ohederligt och obehagligt av Poirier Martinsson

Svenska Dagbladets ledarsida, måndag. Under rubriken "Samvete och abort" får den konservative filosofen Roland Poirier Martinsson breda ut sig med de mest häpnadsväckande reaktionära åsikter jag sett på bra länge. Häpnadsväckande till och med för att komma från honom. Dessutom: han argumenterar på ett så instringent och ohederligt sätt att jag nära nog sätter frukostkaffet i halsen.

Anledningen till att Poirier Martinsson tar ut sina käpphästar i manegen är fallet med barnmorskan Ellinor Grimmark, som av religiösa skäl inte vill utföra aborter och därför inte är välkommen till den arbetsplats där hon först blivit lovad jobb. Detta stör honom oerhört, förstår man. Först får läsaren veta att det är samma sak (dvs lika etiskt tvivelaktigt) att som polis tvångshämta flyktingbarn som att i jobbet som barnmorska utföra en abort. Det är en illa vald liknelse, men ok, den kan passera. Desto obehagligare blir det dock när Poirier Martinsson gör gällande att ett par som väntar barn skulle må dåligt och kanske till och med känna sig tvingade att göra abort om den barnmorska de möter på MVC är för abort, det vill säga följer svensk lag. Detta är ett fullkomligt hårresande påstående! Steget mellan att vara för abort och att förespråka abort i det enskilda fallet - hur ser det ut enligt Poirier Martinsson? Nej, det klargörs givetvis inte!  

Till stöd för sin argumentation menar Poirier Martinsson att det "myllrar" av "blivande föräldrar som är abortmotståndare". Givetvis helt utan att anföra något annat belägg för detta påstående än att "folk hör av sig" till honom. För att de håller med honom, underförstått. Visst, det klart att det finns folk som är emot abort. Ingen tvivlar på det. Det har man rätt att vara. Men 1) Poirier, som bor i Texas, nämner inte om det är folk där som hör av sig. Det spelar ju viss roll för hur sanningsenligt verbet "myllrar" är. 2) huruvida dessa människor delar med sig av erfarenheter av att ha känt sig pådyvlade en abort de inte ville ha/göra eller "bara" vill prata motstånd mot abort i största allmänhet, det framgår inte heller.

Dessutom: det spelar faktiskt ingen roll om det så är horder med människor som hör av sig till Poirier Martinsson för att ventilera sitt abortmotstånd. Abort är lagligt i Sverige. Den som vill jobba som barnmorska ska kunna utföra de arbetsuppgifter jobbet innehåller. Jag undrar om Poirier Martinsson tycker att det är OK om läkare och sjuksköterskor som är Jehovas Vittnen vägrar ge blodtransfusioner och hellre låter människor dö.

Det är första april i morgon, inte idag.

Den privata lösning jag inte vill ha

I söndagens Svenska Dagbladet finns ett reportage om en förlossning, skrivet av den svenska frilanskorrespondenten Kinga Sandén. Det handlar om när hon 2013 födde sitt första barn på ett sjukhus i Buenos Aires. Hon bor där och då är det logiskt att föda där. Nej, hennes text handlar förstås inte bara om en förlossning. Reportaget handlar om hur annorlunda precis allt är om en jämför med en förlossning i Sverige. Det är i alla fall så jag läser texten.

Sandén har, lite på nåder, fått och haft råd att teckna en privat försäkring för att kunna föda sitt barn utan att ta exakt alla kostnader själv. Skillnaden mellan en skattefinansierad förlossning i Sverige och en försäkringsfinansierad i Argentina är milsvid. Den bild Sandén visar oss innehåller allt det som gör att jag inte vill ha den typen av lösningar. Några exempel ur reportaget:

Ungefär hälften [av kostnaden för förslossningen, min anm.] ersätts av min försäkring på ett par tusen i månaden som också täcker inläggningen, ”dock ej eventuella blodtransfusioner” står det på vouchern. Jag betalar Cecilia [förlossningsläkaren, min anm.] också för allt hon inte gör. Att hon inte sätter in värkstimulerande dropp så fort jag kommer in. Inte tar ut barnet med kejsarsnitt efter ett par timmar eftersom förlossningen ”inte går framåt”. Att hon inte klipper upp mitt underliv.

Det är annars rutin, trots att det strider mot god läkarsed, sunt förnuft och Världshälsoorganisationens rekommendationer. För privata vårdföretag är ett kejsarsnitt mest lönsamt: de fakturerar försäkringsbolagen mer än för en förlossning, samtidigt som de sparar många timmars arbete, kan schemalägga snitten på billig och bekväm dagtid och öka genomströmningen av patienter.

Det är inte på dessa premisser kvinnor ska förlösas, brutna ben gipsas, inre organ bytas eller vaccinationer ges. Varken plånbokens tjocklek eller incitament som snabb behandling eller att personalen slipper jobba natt, ska styra vilken vård jag och du och alla andra får. Det ter sig självklart för oss. Men det är inte det. Såklart inte! Vi kan inte räkna med att det kommer att fortsätta vara så. Vi måste berätta för våra politiker att vi vill ha en gemensamt finaniserad sjukvård och inget annat.

I ett avseende har vi redan samma modell som Argentina. Nämligen inom tandvården. Den svenska tandvården som varje vuxen människa i stort sett får finansiera själv. För att minska risken för stora och dyra överraskningar kan en teckna ett avtal om sk frisktandvård. En försäkring alltså. Premien beräknas på försäkringstagarens ålder, tandstatus och historik som patient. När en har tecknat försäkringen blir en kallad till regelbundna men inte särskilt täta besök. Det finns också en del förbehåll gällande vad som ingår. Allt ersätts inte. Men det är tryggt att veta att för en hundring i månaden har jag rätt till den tandvård jag i normalfallet behöver.

Ändå är det något som skaver. Vid flera tillfällen har jag tydligt fått intrycket att min tandläkare och -hygienist gör bedömningen att jag inte behöver behandlas, t ex att den tand jag misstänker kan ha ett litet hål inte behöver lagas. Såklart! Jag betalar ju min premie oavsett och blir dessutom glad om jag slipper laga och i stället får höra att mina tänder är hela och fina. Jag har inte kunskaper nog att kräva behandling och de har inget incitament att erbjuda den.

Det är den omvända situationen mot den jag alltid undvikit genom att inte anlita privat tandläkare: att mina tänder finansierar hens amortering på sommarhuset eller julresa till Thailand. Nu känns det om som jag hamnat ur askan i elden. En annan sorts privat lösning. Jag vill inte ha någon av dem. Jag vill ha gemensam finansiering, genomförande och kontroll. Tack på förhand!

Vi förändrar världen. Vi!

Världen som jag lever i är upp och ner. Alldeles för mycket jobb på för lite tid och en tröttsam förkylning på det har gjort att jag inte hunnit skriva på ett tag. Men tänka hinner en ju, och det jag tänker är att jag vill vända tillbaka min värld. Din värld, vår.

Blindheten som finns runt om mig gör mig förtvivlad. Vi har en statsminister som slirar på orden och förminskar fruktansvärda händelser. Ser bort från sammanhang och mönster. En utrikesminister som kör på i samma stil som alltid: Kung Bildt vet bäst och Svoboda är inget hot mot någon.

Runt om mig blir människor utsatta för allt från hån och nedvärderande kommentarer till fysiskt våld och samtidigt finns det människor som inte vill se. Som tycker att det är för jobbigt att ta in verkligheten och som gör allt som händer till tillfälligheter. Som inte ser strukturer och mönster utan bara enskilda individer, enstaka händelser. Det är inte så vi förändrar världen. Vi kan göra det, tillsammans går det. Men inte så.

ADHD, Asperger och andra diagnoser - om subgrupper och uddahet

Vi människor är sociala skapelser. Från födseln och många år framåt är vi helt beroende av våra föräldrar (eller andra vuxna människor) för att överleva. Men även när vi blivit stora nog att i rent formell mening överleva på egen hand är de allra flesta beroende av andra människor för välbefinnande, harmoni och lycka. Vi klarar oss utan andra men vi trivs inte. Att höra till är centralt. En familj, en krets av vänner, nära och kära människor att tillbringa tid med, anförtro sig åt. Den tyske filosofen Jürgen Habermas använde begreppet Livsvärlden för den delen av tillvaron, som han menade är absolut nödvändig för att vi ska orka med alla de krav som ställs på oss i Systemet, dvs de miljöer och situationer där vi inte är bland de nära och kära, utan där vi förväntas prestera, leverera och visa vad vi går för. Livsvärlden är den bildliga plats vi fyller oss med kraft och energi för att kunna fungera i Systemet. Utan Livsvärlden går vi under. Alltså är det grundläggande att vi har en Livsvärld att landa i, höra till.

Men vid sidan om detta behöver vi också känna att vi hör till det System vi förväntas fungera i. Vi måste känna oss hemma i den värld där vi rör oss, där vi arbetar, deltar i det politiska livet och vad vi nu ägnar oss åt. I denna värld finns normer för hurdana vi ska vara för att passa in. Beroende på vilka vi är och hur sammanhanget ser ut är dessa normer olika. Men de finns där och även om vi inte är aktivt medvetna om dem så anpassar vi oss till dem.

Den människa som inte känner att hon passar in i eller välkomnas i den grupp hon förväntas och vill höra till kommer att uppleva utanförskap och ensamhet. Hen försöker sannolikt förstå vad detta beror på och det är inte ovanligt eller konstigt att hen förlägger skulden till avvikelsen hos sig själv. "Om jag inte passar in så måste det ju vara mig det är fel på" är ingen orimlig tanke. Att i det läget få en förklaring i form av en diagnos som ADHD eller Asperger kan givetvis upplevas som befriande. Aha, det är därför jag inte fungerar som andra, det är det som är förklaringen till att jag känner mig annorlunda och "konstig".

Utifrån den starka drivkraften att tillhöra, vara en del av något, är det logiskt att människor med diagnoser av olika slag söker sig till varandra. Att de bildar subgrupper. Utanförskapet förstärker inte det sociala behovet som sådant, men eftersom majoritetssamhället stänger ute uppstår behov att söka sig till andra sammanhang. Såna som välkomnar. Enligt en logik är det en plats där den som har en diagnos (eller känner igen sig i diagnoskriterierna) kan slippa känna sig udda och avvikande. En plats där det udda blir norm. Men enligt en annan logik finns det en risk att det är just det udda som odlas. Att en går in i sin uddahet och vill vara i den eftersom både gruppens raison d'etre och individens plats i den bygger på uddaheten. Och dessutom: den som är utsatt har all anledning att vilja befinna sig i den trygga mitten av sin subgrupp och inte närma sig dess gräns. Att odla sin uddahet blir därmed svaret på flera frågor.

Vad jag menar med detta är absolut inte att skuldbelägga den enskilde individ som vill befinna sig i sin subgrupp och där odla eller förstärka sin särskildhet. Jag funderar bara högt på vad det innebär för samhället. Subgrupper kan leda till (krav på) en förändring men de kan också innebära att människor ställer sig vid sidan av och slutar delta i det gemensamma. Slutar försöka göra skillnad. Och det kan aldrig vara bra, för någon. Hur begripligt det än är.