Angeläget ämne, kass bok

Jag har just börjat läsa "Vid 20 börjar den ruttna. Om hedersvåld och modiga kvinnor" av Maria Hagberg. Det är en intervjubok där författaren, som är socialarbetare och har jobbar med denna fråga under lång tid, har mött fem unga kvinnor. Som nog har framgått vid det här laget är hedersvåld och -förtryck föremål för min forskning och ett ämen som av massor av skäl ligger mig varmt om hjärtat. Jag menar att det är en av de absolut viktigaste frågorna i vårt samhälle.

Hagbergs bok är långt ifrån den enda som skrivits om ämnet, men jag läser allt som produceras med största intresse och tycker att det mesta är användbart, om inte annat så för att det visar hur vi ser på heder i Sverige just nu. Men när jag läser den här boken blir jag så provocerad att jag knappt kan läsa vidare. Hagberg önskar att hennes bok ska "bidra till en positiv förändring för de våldsutsatta och i samhälldebatten". Hon har ett normativt upplägg och det har jag visserligen inget problem med, så arbetar jag själv också, men det är ohederligt att inte stå för det och att dessutom beskriva "fiendens" syn på frågan på ett så skamlöst vinklat sätt.

Fienden är kulturrelativisterna och deras vägran att kritisera "den religiösa fundamentalismen" (en vägran som enligt Hagberg beror på att deras egen "politiska fundamentalism" i så fall också skulle kunna ifrågasättas - och det vill de såklart inte). För mig och de flesta andra som ägnar sig åt hedersfrågan är det en självklarhet att religion inte har med saken att göra. Hagberg gör sig närapå till martyr när hon berättar om det motstånd hon har mött när hon för fram religionens och traditionens roll. Religion och tradition blir alltså samma sak. "Var kommer många av våra traditioner ifrån?" frågar Hagberg retoriskt och fortsätter: "jag och flera med mig [vi får inte veta vilka] anser att kulturen innefattar både religion och tradition".

Vänta lite nu. Först är våra traditioner komna ur religionen och sen är religion och tradition två delar av det hon kallar kultur. Vilket är det som gäller? Att kultur kan definieras som, bland annat, religion och tradition är jag med på, men inte att religion och tradition är samma sak. Och absolut inte, vilket ligger som en mer eller mindre tydlig underton i hela boken, att hedersvåld och -förtryck har med religion att göra. Det är en snäv och djupt olycklig förklaringsmodell!

Hagberg går dessutom längre än så när hon implicit kopplar ihop heder med islam. På flera ställen skriver hon om skam och använder då det arabiska ordet haram. Det är en felaktig koppling och man kan bara spekulera i vad för slags grumliga tankar den bottnar i. Hagberg säger att hederstraditionen är rastistisk, och det kan jag hålla med om. Men frågan är vad det är hon själv gör sig skyldig till när hon drar en hel språkgrupp över en kam och placerar problemet hos dem.

Hennes syn på manligt och kvinnligt kan också ifrågasättas. Hon har ett starkt fokus på kvinnan som offer men vill framhålla att även mannen kan komma i kläm, att både mannen och kvinnan kan känna sig obekväma när ett arrangerat äktenskap ska fullbordas. Men hur kan detta likställas med våldtäkt? "Äktenskapet inleds inte sällan med en våldtäkt då de unga inte önskar ha sex med varandra." Om varken mannen eller kvinnan vill, om alltihop är pinsamt och påtvingat - då är båda offer, inte bara hon!

Jag skulle kunna fortsätta. Men jag tror att tiden kan spenderas bättre.