Våren och tankarna som snurrar

Det är sen vårtermin i mitt arbete på högskolan. En tid som innehåller två (eller nej: tre saker - men mest två).
1. Eget skrivande. Min bok, som snart ska vara klar, tar tid och tänkarenergi. Roligt och mödosamt.
2. Uppsatshandledning. I år har jag sex uppsatser och författarkonstellationer att hjälpa och hålla vetenskaplig reda på. Roligt och mödosamt det med, om än lite mindre av båda.
(Ja, och så 3. Tillverka och bedöma omtentor. Varken roligt eller särskilt mödosamt, men ska ändå göras)

Detta gör att det är fullt upp, inte bara såtillvida att tiden inte riktigt räcker till, utan också att min tankebank töms. På min så kallade fritid finns inte mycket ork till att tänka på andra saker - sådant som skulle kunna hamna här. Eller: tänker gör jag ju. Tankarna stängs aldrig av, jag vet inte ens hur man gör det. Men kraften (och tiden) att tänka klart och skriva något här, den finns inte. Hur gärna jag än vill. För det finns ju så mycket jag vill skriva om. Sådant som jag läser när jag jobbar med mitt bokprojekt - om begrepp som tolerans, hållbarhet, förståelse, normer och krav, tillit och demokratisk vänskaplighet. Listan kan göras hur lång som helst. Sådant som händer i Sverige och världen, i dag. Valet i höst, mitt engagemang i Medelklassupproret, de etablerade politikerna - många av dem är så ideologiskt trötta (eller tröttsamma i alla fall), högerextremismen som visar sitt fula tryne både här och i andra länder. Motståndet och våldet. Och feminismen, som genomsyrar alla frågor från lika lön till bortrövade småflickor i Nigeria. Klassfrågan. Den också. Allt, allt vill jag hinna med.

Jag får göra det till ett sommarprojekt tror jag! När bok och uppsatser kan läggas till handlingarna och tankebanorna kan löpa mer fritt. När tankar kan tänkas klart. Vi ses då!  

Wendy Brown - en politisk och teoretisk förälskelse

Föranledd av diskussioner vi haft i ett seminarium som jag följer har jag under vårvintern läst tre böcker av den amerikanska statsvetaren Wendy Brown, som fram tills för ett drygt halvår sen var mig obekant. Det är hon inte nu längre och för det är jag mycket tacksam. Jag har läst henne med stor behållning och blivit både glad och arg och stärkt i min politiska övertygelse därtill. Med avslutning idag (kanske blir det ett tillfälle till) samtalade vi om Att vinna framtiden åter, Browns framtidsvision för vänstern. Hennes poäng kan grovt sammanfattas såhär: vänstern och feminismen måste hitta ett sätt att ta sig ur sin uppgivenhet, ta tillbaka problemformuleringsprivilegiet och vända den nyliberala världordning som blivit globalt rådande till en långsiktigt hållbar ordning där människor får möjlighet att vara både individer och kollektiv.

Svaret på frågan om hur detta ska gå till är inte den moralism som Brown menar att delar av vänstern ägnar sig åt. Ett fördömande av de som "inte fattar bättre" som en reaktion på att världen förändrats åt ett håll man inte vill, en värld där människofientlig nyliberalism griper runt sig och genomsyrar snart sagt alla områden. Och sanktioneras därtill av staten som har gett upp tankarna på att ett annat system, en annan ordning, är möjlig. Nej, moralister får vi inte bli säger Brown. Vi får inte heller, vare sig vi är vänster, kvinnor/feminister eller någon annan grupp som är underordnad och ogillar den rådande ordningen, hemfalla åt det som Brown kallar ressentimentets logik (eller slavmoral med Nietzsches ord) dvs att hålla fast vid den identitet som "skadan" och underordningen medfarit. Istället måste vi hämta kraft ur vreden över sakernas tillstånd och göra oss av med det som binder fast oss vid det vi vill bekämpa. Identiteten ska inte bygga på oförrättens grund utan på viljan till förändring. Det är vilka vi ska vara: de som vill något annat och nytt!

Jag känner glad kamplust och vilja att läsa mer. Brown inspirerar mig både som teoretiker och som politisk person. Jag vill ha mer. Och till alla som inte har stiftat bekantskap med henne säger jag: vad väntar ni på?

Jag vill inte välja. Jag vill rösta!

Väljare. Ett vanligt ord i medierna, särskilt nu när det är valår. Det är något med detta ord: Välja.re. En sån som väljer. Varför heter det så? Varför heter det inte röstare?

Vi säger att rösta, t ex i uttryck som rösta blankt. Vi pratar om vilket parti vi ska rösta på. Inte vilket vi ska välja. Men när vi omnämns i medierna, som grupp, då blir vi väljare. Vad betyder det? Vilka associationer ger det?

Att rösta, att avge en röst, är att säga något. När vi röstar i ett riksdagsval så säger vi hur vi vill att landet ska styras de kommande fyra åren. Uttrycket rösta kommer från att yttra sig, använda sin röst för att påverka sakernas tillstånd. Jag tycker att det är vackert! Det demokratiska systemet innebär att var och en kan göra sin röst hörd. Rösträtt heter det, detta att var och en har en rätt att göra sin röst hörd. Du och jag och alla andra med rösträtt är tillfrågade: vad säger ni, hur ska vi ha det? Den som säger hur den vill ha det tar ett ansvar. Och omvänt: den som inget sa kan inte komma och klaga efteråt. Att säga hur en vill ha det är kollektivt. Det bygger på att vi är flera och att vi ska jämka samman oss, enas om nåt som funkar för så många som möjligt. I politiken liksom när vi gör upp om hur vi ska leva tillsammans hela släkten i den hyrda sommarstugan eller när vi är några vänner som ska gå på bio tillsammans.

Att välja är något helt annat. Det finns ingen röst i väljandet. Inget kollektivt och inget ansvar. Den som väljer ser bara till sig själv och hur hen vill ha det. Den som väljer ställs inför ett utbud som någon annan har dukat upp. Den som ska välja kan göra det med mer eller mindre omsorg och eftertanke, men det är en individuell handling som inte tar ansvar för något gemensamt. Den som ska välja kan man fjäska för: välj min produkt, välj mig!

I valrörelsen behandlas jag (och du) som en som ska välja, inte som en som ska rösta. Inte som en ansvarstagande och kollektiv medborgare utan som en jagnära individ. Men jag vill inte ha det så. Jag vill inte välja. Jag vill rösta!

Den privata lösning jag inte vill ha

I söndagens Svenska Dagbladet finns ett reportage om en förlossning, skrivet av den svenska frilanskorrespondenten Kinga Sandén. Det handlar om när hon 2013 födde sitt första barn på ett sjukhus i Buenos Aires. Hon bor där och då är det logiskt att föda där. Nej, hennes text handlar förstås inte bara om en förlossning. Reportaget handlar om hur annorlunda precis allt är om en jämför med en förlossning i Sverige. Det är i alla fall så jag läser texten.

Sandén har, lite på nåder, fått och haft råd att teckna en privat försäkring för att kunna föda sitt barn utan att ta exakt alla kostnader själv. Skillnaden mellan en skattefinansierad förlossning i Sverige och en försäkringsfinansierad i Argentina är milsvid. Den bild Sandén visar oss innehåller allt det som gör att jag inte vill ha den typen av lösningar. Några exempel ur reportaget:

Ungefär hälften [av kostnaden för förslossningen, min anm.] ersätts av min försäkring på ett par tusen i månaden som också täcker inläggningen, ”dock ej eventuella blodtransfusioner” står det på vouchern. Jag betalar Cecilia [förlossningsläkaren, min anm.] också för allt hon inte gör. Att hon inte sätter in värkstimulerande dropp så fort jag kommer in. Inte tar ut barnet med kejsarsnitt efter ett par timmar eftersom förlossningen ”inte går framåt”. Att hon inte klipper upp mitt underliv.

Det är annars rutin, trots att det strider mot god läkarsed, sunt förnuft och Världshälsoorganisationens rekommendationer. För privata vårdföretag är ett kejsarsnitt mest lönsamt: de fakturerar försäkringsbolagen mer än för en förlossning, samtidigt som de sparar många timmars arbete, kan schemalägga snitten på billig och bekväm dagtid och öka genomströmningen av patienter.

Det är inte på dessa premisser kvinnor ska förlösas, brutna ben gipsas, inre organ bytas eller vaccinationer ges. Varken plånbokens tjocklek eller incitament som snabb behandling eller att personalen slipper jobba natt, ska styra vilken vård jag och du och alla andra får. Det ter sig självklart för oss. Men det är inte det. Såklart inte! Vi kan inte räkna med att det kommer att fortsätta vara så. Vi måste berätta för våra politiker att vi vill ha en gemensamt finaniserad sjukvård och inget annat.

I ett avseende har vi redan samma modell som Argentina. Nämligen inom tandvården. Den svenska tandvården som varje vuxen människa i stort sett får finansiera själv. För att minska risken för stora och dyra överraskningar kan en teckna ett avtal om sk frisktandvård. En försäkring alltså. Premien beräknas på försäkringstagarens ålder, tandstatus och historik som patient. När en har tecknat försäkringen blir en kallad till regelbundna men inte särskilt täta besök. Det finns också en del förbehåll gällande vad som ingår. Allt ersätts inte. Men det är tryggt att veta att för en hundring i månaden har jag rätt till den tandvård jag i normalfallet behöver.

Ändå är det något som skaver. Vid flera tillfällen har jag tydligt fått intrycket att min tandläkare och -hygienist gör bedömningen att jag inte behöver behandlas, t ex att den tand jag misstänker kan ha ett litet hål inte behöver lagas. Såklart! Jag betalar ju min premie oavsett och blir dessutom glad om jag slipper laga och i stället får höra att mina tänder är hela och fina. Jag har inte kunskaper nog att kräva behandling och de har inget incitament att erbjuda den.

Det är den omvända situationen mot den jag alltid undvikit genom att inte anlita privat tandläkare: att mina tänder finansierar hens amortering på sommarhuset eller julresa till Thailand. Nu känns det om som jag hamnat ur askan i elden. En annan sorts privat lösning. Jag vill inte ha någon av dem. Jag vill ha gemensam finansiering, genomförande och kontroll. Tack på förhand!

Vasaloppet och välfärden

Idag tittar jag och många med mig på Vasaloppet. Två gånger om året äter jag frukost i tv-soffan: för att se Lucia-firandet och för att se Vasaloppet. Ett lika återkommande inslag är alla de frivilliga som kokar blåbärssoppa, hjälper till att valla skidor och ge massage åt stela ben och ryggar. Med mera. Utan dem ingen Vasalopp. Den fantastiska frivilligsektorn som ger ett sådant mervärde på så många sätt, för så många. Jag blir glad när jag ser och hör dem, dessa engagerade människor som både ger och får. Föreningslivet, grunden för detta, är ett strålande sätt att göra saker tillsammans.

När jag i olika sammanhang, t ex i debatter med anledning av Medelklassupproret, säger att vi ska ha en gemensam välfärd och inte förlita oss på välgörenhet är det inte denna typ av frivilligt arbete jag vänder mig emot. Den som tror det ser inte skillnad på det som är en slags lyx eller krydda i tillvaron och det som handlar om överlevnad. Vasaloppet är en sådan krydda. Ingen far illa utan Vasaloppet. Ingen av de som står där och kokar blåbärssoppa eller vallar skidor gör det för att rädda livet på folk eller skydda någon från att bli misshandlad eller supa ihjäl sig. Det handlar om glädjen i att göra något tillsammans, där alla befinner sig på samma nivå och behöver varandra enligt samma logik.

Sådant som Vasaloppet ska ordnas av frivilliga krafter. Det är själva poängen. De behövs inte för att vi ska överleva utan för att vi vill ha roligt.

Det som handlar om överlevnad och skydd mot utsatthet ska däremot inte vara utlämnat till att någon tycker att det är roligt att koka soppa, erbjuda en sängplats eller skänka en matkasse. Sådant ska vi ta hand om tillsammans genom samhället. Genom att betala skatt och anställa människor som får lön för att göra det. Det ska inte vara upp till frivilliga krafter. Hur fina de än är och hur mycket de än kan uträtta ska de inte behövas.