Våren och tankarna som snurrar

Det är sen vårtermin i mitt arbete på högskolan. En tid som innehåller två (eller nej: tre saker - men mest två).
1. Eget skrivande. Min bok, som snart ska vara klar, tar tid och tänkarenergi. Roligt och mödosamt.
2. Uppsatshandledning. I år har jag sex uppsatser och författarkonstellationer att hjälpa och hålla vetenskaplig reda på. Roligt och mödosamt det med, om än lite mindre av båda.
(Ja, och så 3. Tillverka och bedöma omtentor. Varken roligt eller särskilt mödosamt, men ska ändå göras)

Detta gör att det är fullt upp, inte bara såtillvida att tiden inte riktigt räcker till, utan också att min tankebank töms. På min så kallade fritid finns inte mycket ork till att tänka på andra saker - sådant som skulle kunna hamna här. Eller: tänker gör jag ju. Tankarna stängs aldrig av, jag vet inte ens hur man gör det. Men kraften (och tiden) att tänka klart och skriva något här, den finns inte. Hur gärna jag än vill. För det finns ju så mycket jag vill skriva om. Sådant som jag läser när jag jobbar med mitt bokprojekt - om begrepp som tolerans, hållbarhet, förståelse, normer och krav, tillit och demokratisk vänskaplighet. Listan kan göras hur lång som helst. Sådant som händer i Sverige och världen, i dag. Valet i höst, mitt engagemang i Medelklassupproret, de etablerade politikerna - många av dem är så ideologiskt trötta (eller tröttsamma i alla fall), högerextremismen som visar sitt fula tryne både här och i andra länder. Motståndet och våldet. Och feminismen, som genomsyrar alla frågor från lika lön till bortrövade småflickor i Nigeria. Klassfrågan. Den också. Allt, allt vill jag hinna med.

Jag får göra det till ett sommarprojekt tror jag! När bok och uppsatser kan läggas till handlingarna och tankebanorna kan löpa mer fritt. När tankar kan tänkas klart. Vi ses då!  

Yttrandefrihet betyder inte lyssnarskyldighet

Den senaste tiden har frågan om Sverigedemokraternas besök på olika arbetsplatser fått mycket uppmärksamhet. Det som närmast kan beskrivas som ett nationellt uppror - Brandmän mot rasism - startade i Malmö, där brandmän inte ville ta emot Jimmie Åkesson och inte heller ville att deras brandbilar skulle synas på bild tillsammans med SD-ledaren. Brandmännens reaktion har fått ett enormt gensvar inte minst i sociala medier. Facebookgruppen Brandmän mot rasism har i skrivande stund över 16 000 medlemmar, människor från hela landet skickar in bilder med budskap som stöder Brandmännens reaktion. På Instagram och Twitter händer motsvarande.

Detta retar Åkesson och hans parti, det kan en ju förstå. Att mötas av motstånd är sällan kul. Men Åkesson trampar snett när han försöker hävda att det som händer är ett hot mot demokratin. Demokratin, så som han uppfattar det, betyder bland annat att det är en skyldighet för en anställd vid, säg, en brandstation att lyssna på vad till exempel en Sverigedemokrat har att säga. Om brandmannen inte vill lyssna borde hen bli av med jobbet, tycker Åkesson.

Jag vet inte om det beror på att Åkesson är okunnig eller om han bara låtsas inte förstå det enkla faktum att den grundlagsskyddade yttrandefriheten - rätten för honom och alla oss andra att, i princip, torgföra vilka åsikter vi vill - inte under några villkor följs av motsvarande skyldighet för någon enda människa att lyssna. Åkesson är fri att ställa sig på en låda och prata tills stämbanden blöder. Alla vi andra är fria att hålla oss borta. Det är så yttrandefriheten fungerar och måste fungera om vi ska kunna säga att vi lever i en demokrati.

Så här enkelt och så här jobbigt är det, Jimmie Åkesson: du är fri att berätta vad du tycker. Och jag, Brandmännen och alla andra som tycker att du är ute och cyklar, vi har rätt att inte lyssna.

Vi förändrar världen. Vi!

Världen som jag lever i är upp och ner. Alldeles för mycket jobb på för lite tid och en tröttsam förkylning på det har gjort att jag inte hunnit skriva på ett tag. Men tänka hinner en ju, och det jag tänker är att jag vill vända tillbaka min värld. Din värld, vår.

Blindheten som finns runt om mig gör mig förtvivlad. Vi har en statsminister som slirar på orden och förminskar fruktansvärda händelser. Ser bort från sammanhang och mönster. En utrikesminister som kör på i samma stil som alltid: Kung Bildt vet bäst och Svoboda är inget hot mot någon.

Runt om mig blir människor utsatta för allt från hån och nedvärderande kommentarer till fysiskt våld och samtidigt finns det människor som inte vill se. Som tycker att det är för jobbigt att ta in verkligheten och som gör allt som händer till tillfälligheter. Som inte ser strukturer och mönster utan bara enskilda individer, enstaka händelser. Det är inte så vi förändrar världen. Vi kan göra det, tillsammans går det. Men inte så.

Den vita överordningen som hittepå?

Ibland blir det lite extra tydligt för mig att alla inte har samma utgångspunkter när de tänker på samhället och människorna. I min vardag, där jag mycket rör mig bland människor som tänker på samma sätt som jag (både i den fysiska verkligheten och på sociala medier) händer det att jag får för mig att det råder större enighet om tillvaron än det gör. Häromdagen påmindes jag - igen - om att jag inte kan ta det för givet.

Jag föreläste om makt och mångfald för en grupp studenter. Eftersom de är i början av sin utbildning höll jag mig på en grundläggande nivå och redogjorde bland annat för olika definitioner av etnicitet och att ras är ett alternativt begrepp som kan användas för att komma åt sådant som det vagare och därmed trubbigare etnicitet inte hjälper oss att se. Det brukar uppfattas som provocerande, vilket jag både är medveten om och säger till studenterna. Igår som alltid annars. (Begreppet ras är historiskt belastat, men det ska jag inte gå in på nu). I den aktuella gruppen var det dock inte ordet ras i sig som upplevdes som provocerande, utan att jag pratade om att det finns en norm som gör att vit är överordnad icke-vit. Och att denna norm och överordning leder till att icke-vita människor ringaktas och blir utsatta för allt från diskriminering till våld. Det var för mycket struktur för några av de som lyssnade. En person menade att alla grupper av människor "pratar skit" om varandra, det är inte bara vita som gör det. Som belägg för detta anförde hen att svarta rappare visar upp en förlöjligande bild av vita (män) i sina musikvideor (vilket jag inte kan bekräfta att de gör, men det spelar ingen roll för resonemanget). Alltså kan man inte säga att det finns en vit överordning. Allt som vita människor genom historien har gjort och fortfarande gör mot icke-vita är alltså inte värre än att visa upp en bild av den vite killen som en tönt i en musikvideo.

Det är tur för min sinnesfrid att inte alla studenter visar upp samma ignorans. Som lärare är det förvisso min roll att förklara teorier, visa hur man kan analysera och förstå samhället, ge redskap. Bland annat. Jag vill tro att jag är rätt så tålmodig. Jag kan förklara samma sak om och om igen, på olika sätt, med olika exempel. Så länge jag känner att jag når fram, att någon får större kunskapsmassa och greppar omvärlden lite bättre är det meningsfullt att hålla på. Men när jag talar till en vägg, när det inte händer någonting alls, när någon efter sex timmars föreläsning om maktordningar och kategoriseringar inte kan ta in att det finns en vit överordning och att vi måste se att ras spelar roll för människors liv och chanser, i Sverige och i världen, då blir jag trött. Men det är nyttigt också, att bli påmind om att det finns mycket kvar att göra. Så jag säger till mig själv: Spotta i nävarna och hugg i!