Ord nr 9: Föräldraskap

Att vara mamma, att vara förälder. Jag försöker se det som samma sak, men det är det inte. I många andras ögon är det stor skillnad. Mamman och pappan är två helt olika personer som gör, kan och står för olika saker i sina barns liv. Jag är ensamstående mamma, men det är inte det som är skälet till att jag vill vara en förälder, inte en mamma. Det är inte för att jag måste täcka upp och fylla igen luckor efter en frånvarande pappa. Inte alls. Mina barn en mamma och en pappa som är lika närvarande, lika inkännande och lika kärleksfull. Det är viktigt för mig att inte ropas in till rollen som den mjuka, fina och tålmodiga. Den som lyssnar och kramas. Inte för att det är nåt fel på det - absolut inte! - utan för att det är något som barn behöver från båda sina föräldrar, inte bara från mig som mamma.            


Jag vill vara en förälder som lyssnar på mina barn, som tar in deras åsikt. Det är t ex en självklarhet att vi bestämmer sommarens resmål tillsammans och att de rätt till en åsikt om veckomenyn. Varför skulle jag bestämma sånt själv? Däremot är det jag och inte de som håller i familjens pengar, som styr upp livet här hemma och tjatar på den som ska diska men har glömt. Jag är barnens vän men jag är inte deras kompis. Det är en viktig skillnad! Jag finns där och jag står bakom dem i alla lägen, även om de gör dumma och ogenomtänkta saker är jag deras förälder som älskar dem. Det är inte en kärlek som kan gå över. Men det är min uppgift att vara vuxen, äldre än de och förhoppningsvis mer erfaren, klokare. Inte att vara där de är och göra samma saker. Utan att lyssna när de berättar, reda och ut och stötta. Kompisar har de bland sina jämnåriga. Jag står för något annat.