Jag ser nu att jag råkade hoppa över klass. Det ska inte tolkas som att jag tycker att det är ett mindre intressant ämne/begrepp. Tvärtom! Klass är relevant, som kategori och som redskap för att förstå - både samhället som helhet och människorna i det. Klass är ett viktigt analysredskap, en viktig kategori, både i sig självt och om man korsar det med andra kategorier.
Som av en händelse pågår på andra håll (här och här t ex) en debatt om klass - och framför allt klasshat, med ganska mycket brösttoner. Debatten handlar, kortfattat, om huruvida det är ok att vara arg för att klasskillnader fortfarande finns. Klart som fan att det är det! vill jag säga. De finns - och ökar - och det inte är inte ok! Nåväl, det verkar som om alla som deltar i debatten är överens om att 1) klassklyftor finns och 2) det är inte bra.
Detta är en total kontrast till det jag hör när jag föreläser om klass. Studenterna vill först inte höra talas om att klass finns. När jag "motbevisar"och på en rad sätt visar upp (det svenska) klassamhället för dem går de motvilligt med på att det kanske inte är helt jämlikt. Men de vill inte för allt smör i Småland själva placeras/placera sig i arbetarklassen. I början blev jag förbryllad över denna reaktion: vad berodde den på? Nu har jag dels vant mig och dels hunnit fundera en hel del på varför så många tänker och känner som de gör. Att inte vilja tillhöra det förlorande laget är en förklaring som räcker en bra bit. Kombinera det med den tilltagande individualiseringen: var och en är sin egen lyckas smed, alla kan om de bara vill etc. så kommer man ännu längre.
Jag har all förståelse i världen för den som hatar. Av vanmakt, litenhet, hopplöshet. Och att hatet riktas mot såväl regering och andra delar av etablissemanget som mot enskilda individer. Det är ett privilegium att inte hata, att ha det så bra att man slipper hata. Men vad är det att inte ens förmå se sin egen klass? Att skämmas så till den milda grad att man inte ens kan hata?
Jag är klassresenär. Det är en central del av mig och det får återverkningar på det mesta jag företar mig. Klass kan mätas på en massa olika (objektiva) sätt och de sätten ska alls inte förringas men framför är klass något individen upplever, något subjektivt. Klass känns i hela kroppen. Jag har aldrig hatat på grund av klass, men jag har förnekat och skämts. Fler gånger än jag kan räkna. Så jag skulle vilja säga att det är ett privilegium att kunna känna hat.
Update: Detta var klokt och läsvärt. Om klassresan som den amerikanska drömmen på svenska
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar