Brist

Jag läste Fredrika Spindlers bok om Spinoza häromdagen. Oerhört välskrivet och tillgängligt, på just det där sättet som gör läsningen till en ren njutning och som gör mig förvissad om att författaren vet vad hon pratar om. Och det är verkligen inget man kan ta för givet när det gäller vetenskaplig litteratur.

Men nu är det inte en recension av boken som står på agendan. Nej, jag vill vrida och vända lite på ett begrepp som Spinoza talar om och som Spindler förhåller sig till, nämligen brist. Spinoza förklarar det såhär: "En brist är när det vi tror tillhör ett tings natur förnekas i tinget." Med andra ord: om vi tycker att en brist hos ett ting (eller en situation eller person) utgör ett problem är det för att vi förväntar oss något annat, för att vi har tillskrivit tinget (eller situationen eller personen) egenskaper det/den/hen inte har.

Vi kan aldrig definiera något utifrån en brist, menar Spinoza, eftersom det vore att beskriva något utifrån vad det inte är (och inte ens kan vara) och inte utifrån vad det är.

Jag tycker att det är en otroligt tilltalande tanke! En tillvaro där människor tänkte och agerade utifrån den skulle vara angenäm. Men tanken om brist som en omöjlig utgångspunkt ger mig också ett redskap för att förstå det jag ser runt om mig dagligen: nämligen att människor hela tiden, i alla sammanhang, är besvikna över att ting (i vid mening) inte är vad de har förväntat sig. Människor gör sig bilder av och skapar förväntningar på andra människors personlighet och agerande och händelser och situationer de (tror att de) ska få uppleva. Det ligger hopp om lycka och tillfredsställelse bakom dessa bilder och förväntningar - självklart. Det fattar jag. Men så lever verklighetens människor och upplevelser inte upp till detta. De ger inte instant happiness. För det kan de inte. Ingen och ingenting kan göra en människa lycklig.

Såhär i semestertider är det tydligt att det ändå är vad människor hoppas på: att bli lycklig. En resa till ett varmt land, äntligen ledig och äntligen tid att vara med familjen: lappa ihop relationen med sin partner och verkligen vara med barnen. Allt ska bli så bra, bara man kommer till det hyrda huset på Malta, lägenhetshotellet i Rom eller den lilla stugan i Dalarna. Men det blir inte så. Just för de som längtar mest, som fyller semestern med innehåll och hopp redan innan resan är betald, slutar det inte sällan i en känsla av besvikelse över bortkastade pengar, otacksamma barn och ett hotell som inte alls levde upp till drömmarna. Och som lök på laxen en partner som inte förvandlas till ett romantiskt semester-alter ego utan tvärtom är sur, otillgänglig och för trött för ett glas rosé på balkongen när barnen har knoppat in.

Men hur gör man då? Kanske såhär: Lite mer realistisk längtan, lite mer närvaro i nuet och en lite större vakenhet för vem man har bredvid sig. Det är inte svårare än så. Tror jag.