Så länge jag kan minnas har musik varit en viktig del av tillvaron. I mitt barndomshem kom den från den gamla radio som stod i ett hörn av köket. Det var musik som någon annan hade valt ut och det kallades melodiradio. På så vis fick jag mig till livs ett brett utbud av det tidiga sjuttiotalets populärmusik. Min mamma som står och stryker, radion som skvalar i sitt hörn, solljus som silas in genom vinklade persienner. Det är bland mina tidigaste barndomsminnen.
Jag hade en bärbar skivspelare i orange och vit plast, högtalaren satt i locket och det var säkert inte världens bästa ljud men för mig var det en högt älskad pryl, en av barndomens topp fem. Jag minns särskilt när jag och min kusin hade disco i flickrummet och spelade våra Secret Service- och Magnum Bonum-plattor på så hög volym det gick. Problemet var att man inte kunde dansa alltför livligt - då hoppade pickupen och det kunde i värsta fall bli hack i skivan. Det ville vi förstås undvika. Musik som källa till glädje men också samtal: vi pratade om våra favoritskivor, min kusin och jag, och vi argumenterade för varför den ena eller andra låten eller artisten var bättre.
De två sakerna har följt med genom livet. Glädjen, dansen, konserterna. Och pratet. Ofta förenade såklart. Sällan är musik så socialt som när man tillsammans lyssnar in sig på och pratar om de - för en själv - okända artister som kommer till Way out West denna sommaren. Tack Spotify för den möjligheten!
En tredje viktig del tillkom när jag blev vuxen: musik som avskärmning och avkoppling. Jag lyssnar på musik när jag reser, när jag jobbar, när jag tränar, när jag vill sova på tåget... När helst jag behöver göra något som kräver koncentration skapar jag min egen bubbla med hjälp av musik. Välbekant musik, sådan som jag kan utantill och knappt hör.
Utan musik vore livet inte bara torftigt utan i många lägen svårt att hantera. Musiken är vardaglig nödvändighet och ledighetslyx.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar