Mulna sommardagar går folk på bio och ser den nya Spiderman-filmen. Jag vet inte vad som är nytt med den, egentligen, mer än att det är en ny regissör, en ny kille som spelar han i den röd/blåa pyjamasen, han som bokstavligt talat klättrar på väggarna. Det är inte heller det jag vill ska skiva om här. Nej, det jag tänker på har sin upprinnelse i att jag funderade på den Spiderman som Toby Maguire gav kropp åt. Det ska sägas med en gång att jag aldrig läste vare sig Spindelmannen, Fantomen eller motsvarande hjälteserier som liten. Därmed har jag varken några egna bilder att jämföra med eller någon nostalgisk ingång när jag ser filmerna som baseras på serierna. Om sanningen ska fram har jag heller inte sett så himla många av dem, men Spiderman har jag sett och jag tyckte om den. Jag tyckte särskilt om den där veka, lilla killen som Toby Maguire gör när han inte är Spiderman.
Och det är just det som är det intressanta: att jag - till skillnad från filmens kvinnliga huvudroll, spelad av Kirsten Dunst - tycker mer om honom när han inte är hjälte. Och att jag inte tror att jag är ensam om det. Om vi lämnar Spiderman-exemplet så skulle jag vilja påstå att jag vet att många tjejer (majoriteten rentav) i det verkliga livet tycker att snälla, vanliga killar är mycket mer intressanta än vardagens motsvarighet till tuffa superhjältar.
Vad är det då som gör att så många filmer reproducerar en bild där tjejer hänger i klasar runt tuffa män av olika slag (t o m odrägliga kräk visas ofta upp som tjejmagneter) medan de snälla, schysta, "vanliga" killarna bara får vara kompis med tjejer, alternativt ignoreras helt? Jag tror att det handlar om att män (ja, de flesta filmregissörer är ju fortfarande män) verkar ha ett outtömligt behov av att bearbeta detta. Att det är ett trauma som många män bär på: de upplever att de är bra personer men att ett annat beteende/agerande verkar vara mer framgångsrikt. Inte bara i jakten på tjejer (ja, jag vet att jag är heteronormativ nu) utan även på jobbet, i sportens värld etc.
Vilket ansvar kan man kräva av de män som faktiskt har lyckats, dvs är framgångsrika filmregissörer, att de ska ge oss (och våra barn) en annan bild? Att de ska sluta använda filmmediet för att bearbeta sina egna känslor av litenhet och otillräcklighet? Jag kan tycka att det finns ett sådant ansvar att ta.
Jag vet så klart att filmen är en del av det samhälle vi lever i och att det inte är så enkelt, att man inte bara kan gå på i ullstrumporna och göra andra typer av filmer, där andra bilder reproduceras. Det finns en massa hänsyn att ta, inte minst ekonomiska. De som ägnar sig åt publikundersökningar skriker högt om risken för att publiken sviker om budskapet är för udda (om en film t ex skulle sälja in en annan bild av manligt och kvinnligt). Men jag tycker att det är sorgligt att mina tonåringar också ska matas med bilden av att den tuffa killen får den söta tjejen medan den blyga snälla blir utan. Och att tjejer ska vilja ha den tuffa killen, även om han är ett svin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar