Självklart fälldes de! Ingen hade trott något annat än att Pussy Riot skulle få fängelse för tilltaget att kritisera Putin och därtill göra det i kyrkorummet. Och ingen hade väl heller trott att de skulle få korta straff. Nej allt var hur väntat som helst. För vi har ju sett det förr: maktfullkomliga män(niskor) som tar i så att de nästan sätter sig på stjärten för att markera att de minsann inte tål kritik. Missförstå mig inte: detta är inte roligt på något sätt, men det är ändå komiskt. I all sin enorma tragik är det komiskt att en president inte kan ta att tre tjejer sjunger en sång om att han är en dålig ledare som borde bytas ut. Om han var så säker på sig själv borde han väl bara le lite överlägset och låta dem hållas. Ge dem the silent treatment.
Men det gör han inte. För han är inte säker. Vi har sett honom förr, typen. På skolgårdar, i seminarier, i familjer. Mannen som inte riktigt litar på att han är på topp. Som ideligen måste platta till de människor han har runt sig, utifall att- . För tänk om någon på allvar skulle utmana! Han ställs inför det prekära valet att antingen karskt ignorera, dvs lita på sin makt eller förekomma och därmed blotta sin rädsla. Putin gör det senare: blottar sig som den rädde mobbare han är.
Foucault lärde oss att makten bygger på att den underordnade underordnar sig. Detta ska inte förstås som att det alltid finns ett val, att det skulle gå att välja om man vill underordna sig eller inte. Men det ska förstås som att den överordnades möjlighet att utöva makt bygger på att det finns några som låter sig bestämmas över. Om de inte gör det, om de protesterar och sätter sig upp mot den överordnade har denne inte makt längre. Då krävs våld för att hålla folk på plats. Våld är alltså något som man tar till när man inte längre har makt. Eller i alla fall upplever att man inte har makt. Om vi tar hjälp av Foucault för att förstå det som sker i Ryssland kan vi alltså konstatera att Putin inte har makt över sitt folk. I alla fall inte upplever att han har det. Han är den rädde mobbaren.
Ett annat sätt att förstå får vi från Erich Fromm och hans bok Flykten från friheten. Så som jag läser Fromm menar han att det är människors ovana vid att hantera frihet som gör att hon "väljer" att fly in i ofrihet. Som gör att hon känner sig tryggare i det auktoritära samhället än i det fria. Detta betyder inte att en diktatur alltid är en diktatur! Men det betyder - tror jag - att det är väldigt mödosamt och att det krävs andra saker än "fria val" och marknadsekonomi för att en diktatur ska transformeras till en demokrati. Fromm såg detta redan på 1940-talet! Han menade att det krävs delaktighet och småskalighet för att demokratin ska växa fram, för att se människor som tills alldeles nyss var skrämda medborgare i en diktatur ska våga var fria. För att de inte ska fly in i ofrihet, även om denna ofrihet är av annat slag än den de nyss blivit befriade från.
Så länge människor inte vågar vara fria kan sådana som Putin fortsätta mobba dem. Även om han är rädd han också. Även om han inte litar på sin egen makt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar