Skådespelaren Helena af Sandeberg säger i en intervju i GP att hon vill spela "besvärliga kvinnor". Hon är trött på att alltid vara den söta, duktiga. Nu vill hon spela "mer komplexa filmroller"och hon "förstår dem" - de besvärliga kvinnor. Hon är rentav en av dem själv.
Jag fnissar först åt klichéerna, tänker vad korkad hon är! Men så blir jag både arg och trött. Det som Helena af Sandberg pratar om är ju inte bara hennes töntiga idéer. Nej det är mycket värre än så. Hon ger uttryck för vad det är som gives den kvinna som vill skådespela: antingen är du ett sött pynt (Det söta pyntet kan också vara en actionhjälte - jodå. Men hon är fortfarande där för att vara en dekoration) eller så är du knäpp på ena eller andra sättet. Det vill säga: så fort du inte anpassar dig till din pyntroll så är du per definition besvärlig. En kvinna som grubblar, har åsikter, drömmar, planer, som inte nöjer sig. Är knäpp. Besvärlig.
Nu säger jag inte att den knäppa, besvärliga kvinnan alltid skildras som något negativt. Så är det inte. Det finns både manliga och kvinnliga filmmakare som hittar det kittlande och intressanta i att gestalta henne. Men likafullt är hon en stereotyp. En Lisbet Salander eller en Betty Blue - det kan kvitta lika.
När jag tänker vidare kring detta inser jag att det givetvis inte bara är i filmens (och teaterns) värld som kvinnors plats är begränsad. Konsten är bara en spegling av vår syn på oss själva i verkliga livet. Även där, på jobbet t ex, finns samma snäva ramar - även om de ser lite annorlunda ut. Som kvinna kan man vara antingen ett sött och fogligt pynt eller en besvärlig typ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar