Läs Martha Nussbaum!

Jag läste just Martha Nussbaums nyligen utkomna bok The New Religious Intolerance. Det var lika delar nöjes- och nyttoläsning. Ett sätt att sätta igång hjärnan inför en ny termin men samtidigt inget i nuet nödvändigt. Just det där: att få lov och tid att läsa en bok som jag inte ska undervisa på - i alla fall inte just nu - utan som jag läser för att jag vill bilda och bredda mig, det är en av de saker jag verkligen älskar med mitt arbete. Det är en ynnest och jag känner mig väldigt privilegierad.

Boken är, som vanligt när Martha Nussbaum skriver, klok och tillgänglig. Utgångspunkten, det som driver henne, är planerna på ett muslimsk bönecenter ett par kvarter ifrån Ground Zero och de protester dessa har mötts av, särskilt inom den kristna högern, men även bland många mer sansade amerikaner. Nussbaum funderar över hur det kommer sig att så många reagerar och vad det är som gör att muslimer drabbas av mer och värre fördomar än andra grupper, även i ett USA där frihet för och tolerans gentemot olika religiösa grupper genom århundradena varit ett viktigt värde. Hon menar att många drivs av rädsla och att rädsla, till skillnad från t ex ilska, är en primitiv känsla och därför svår att argumentera mot. Hon gör ändå ett synnerligen lyckat försök, som i och för sig troligen bara når oss som redan är frälsta, men som ändå behövs.

Nussbaum undviker att diskutera frågan i termer av kulturrelativism eller inte och det kan hon måhända få kritik för. Jag tycker dock att det är befriande att slippa det sedvanliga, tröttsamma - men i vissa miljöer nödvändiga - tugget om att det inte finns något likhetstecken mellan att vilja förstå och att acceptera. Hennes bok är ett lysande exempel på ett försök att förstå som inte innebär ett accepterande. Kan varmt rekommenderas!

Nu blir det andra bullar!

Min dotter började högstadiet igår. Med hem efter den första skoldagen var den sedvanliga bunten papper: inbjudan till föräldramöte, en blankett för att adresser och telefonnummer till mamma och pappa samt en liten skrift som heter Välkommen till ...skolan.

Det är några år sedan jag senast var med om att ett barn började högstadiet och då var det på en annan skola än denna, i en annan stadsdel. Kanske är det därför. Jag vet inte. Men inte desto mindre blir jag lite förfärad över tonen i denna "välkomstbroschyr". Ja, inom citationstecken, för så särskilt välkomnad fick den i alla fall inte mig att känna mig. Det är ajabaja klotter och nix sms:a på lektionen hit, fy otillåtna saker i skåpet och snöbollskastning skäms! dit. Visst kan jag förstå att man vill stämma i bäcken men det är också så att det man skriver anger vilka förväntningar man har på eleverna. Om man tycker att man behöver påpeka att barnen inte får klottra på väggarna eller ta med sig egen mat till bamba säger man också att detta kan man göra. Visst ska man ha regler, absolut, men måste man köra upp dem i ansiktet på de små nyblivna sjätteklassarna och deras föräldrar? Måste man ta första tillfället i akt att berätta att nu blir det andra bullar?

Sofia Karlsson och paraplyerna

Jodå. Publiken igår - när Sofia Karlsson och Göteborgssymfonikerna spelade på Götaplatsen - var tyst. Kan det bero på en högre medelålder? Vet inte. Men jag vet att den högre medelåldern visade sig i antalet paraplyer när det började droppa. Paraply? Man. Har. Inte. Paraply. På. Konsert. Det regnade nu bara i max tio minuter, sedan fällde tanterna och farbröderna ner sina färgglada tygtak. Tack för det! och vi kunde återigen se scenen och människorna på den.

Konserten då? Som en bal på slottet. Alldeles underbar. Rösten, låtarna, arrangemangen, spelglädjen, inställningen humorn, värmen. Jag älskar Sofia Karlsson.  

Putin - den rädde mobbaren

Självklart fälldes de! Ingen hade trott något annat än att Pussy Riot skulle få fängelse för tilltaget att kritisera Putin och därtill göra det i kyrkorummet. Och ingen hade väl heller trott att de skulle få korta straff. Nej allt var hur väntat som helst. För vi har ju sett det förr: maktfullkomliga män(niskor) som tar i så att de nästan sätter sig på stjärten för att markera att de minsann inte tål kritik. Missförstå mig inte: detta är inte roligt på något sätt, men det är ändå komiskt. I all sin enorma tragik är det komiskt att en president inte kan ta att tre tjejer sjunger en sång om att han är en dålig ledare som borde bytas ut. Om han var så säker på sig själv borde han väl bara le lite överlägset och låta dem hållas. Ge dem the silent treatment.

Men det gör han inte. För han är inte säker. Vi har sett honom förr, typen. På skolgårdar, i seminarier, i familjer. Mannen som inte riktigt litar på att han är på topp. Som ideligen måste platta till de människor han har runt sig, utifall att- . För tänk om någon på allvar skulle utmana! Han ställs inför det prekära valet att antingen karskt ignorera, dvs lita på sin makt eller förekomma och därmed blotta sin rädsla. Putin gör det senare: blottar sig som den rädde mobbare han är.

Foucault lärde oss att makten bygger på att den underordnade underordnar sig. Detta ska inte förstås som att det alltid finns ett val, att det skulle gå att välja om man vill underordna sig eller inte. Men det ska förstås som att den överordnades möjlighet att utöva makt bygger på att det finns några som låter sig bestämmas över. Om de inte gör det, om de protesterar och sätter sig upp mot den överordnade har denne inte makt längre. Då krävs våld för att hålla folk på plats. Våld är alltså något som man tar till när man inte längre har makt. Eller i alla fall upplever att man inte har makt. Om vi tar hjälp av Foucault för att förstå det som sker i Ryssland kan vi alltså konstatera att Putin inte har makt över sitt folk. I alla fall inte upplever att han har det. Han är den rädde mobbaren.

Ett annat sätt att förstå får vi från Erich Fromm och hans bok Flykten från friheten. Så som jag läser Fromm menar han att det är människors ovana vid att hantera frihet som gör att hon "väljer" att fly in i ofrihet. Som gör att hon känner sig tryggare i det auktoritära samhället än i det fria. Detta betyder inte att en diktatur alltid är en diktatur! Men det betyder - tror jag - att det är väldigt mödosamt och att det krävs andra saker än "fria val" och marknadsekonomi för att en diktatur ska transformeras till en demokrati. Fromm såg detta redan på 1940-talet! Han menade att det krävs delaktighet och småskalighet för att demokratin ska växa fram, för att se människor som tills alldeles nyss var skrämda medborgare i en diktatur ska våga var fria. För att de inte ska fly in i ofrihet, även om denna ofrihet är av annat slag än den de nyss blivit befriade från.

Så länge människor inte vågar vara fria kan sådana som Putin fortsätta mobba dem. Även om han är rädd han också. Även om han inte litar på sin egen makt.

Melissa Horn som pausfågel?

Jag blir så arg!

Det är Kulturkalas just nu i min hemstad Göteborg, ett evenemang som bland annat innebär en massa gratiskonserter runt om i stan. Igår kväll spelade Melissa Horn på Götaplatsen. Sommaren visade upp en av sina finaste kvällar och massor av människor var ute. Många av dem för att liksom vi se och höra Melissa Horn: publiken fyllde hela planen runt Poseidon-statyn och så långt ner längs Avenyn som man kunde se. Finfin utgångspunkt för en bra konsertupplevelse med andra ord.

Och visst levererade Melissa Horn allt man kan önska sig! Hennes finstämda och lite vemodiga låtar gjorde sig väldigt bra live, faktiskt bättre än jag hade trott. Och trots att hon är väldigt ung visade hon stor förmåga att säga något klokt och intressant in emellan. Ljudet var lite kackigt med för mycket bas och liten tendens till rundgångsgnissel, men det är en randanmärkning.

Vad var det som inte funkade då? Jo, publiken! När jag går på konsert vill jag lyssna på artisten som spelar och jag vill höra vad hen säger mellan låtarna. Jag vill att de andra i publiken ska vilja detsamma. Jag vill inte stå mitt i en hop med människor som snackar och flabbar som om de satt på ett café.  Emellanåt hörde jag inte ens vad Melissa där framme på scenen sa, när hon berättade hur en viss låt kommit till eller vad som hände när... nej, just det. Det mellansnacket gick inte fram.

Vad är det för fel på folk? Hur svårt kan det vara att bara hålla käften i en timme? Eller gå och sätta sig nånstans där man kan snacka utan att störa andra? Är det ok att bete sig på det här sättet bara för att det är gratis? Nej, jag tycker inte det. Det är bristande respekt både mot artisten på scen och mot alla oss som går på konsert för att vi vill höra musiken, inte för att det är fint väder och gratis.

Kanske är jag bortskämd efter tre dagar på Way out west under helgen, i sällskap med människor som fattar vad en konsertupplevelse kan vara. Att det faktiskt kan hända magiska saker på scenen och i kontakten mellan artisten och publiken. Om publiken är där för att uppleva magi, vill säga.

Jag hoppas att Sofia Karlsson och Göteborgssymfonikerna möts av en publik som är sugen på magi när de ställer sig på Götaplatsens scen på lördag kväll. En publik som kan hålla snattran. För det är de värda! 

Svar från Libresse

Jag mailade till Libresse/o.b. apropå deras broschyr om mens och pubertet. Jag skrev ungefär detsamma som här samt önskade att få deras kommentar till det. Idag kom svaret - förvånande rappt såhär i semestertider. En Inger förklarade vänligt att den broschyr min dotter fått och som jag kommenterade här på bloggen "trycktes för flera år sedan" och att de "inte längre har några några trycksaker". Och visst: broschyren är tryckt 2006. Det är sex år sedan. Men: 1) Homosexualitet fanns redan 2006 och 2) uppenbarligen har man fortsatt att dela ut den. Jag tror nämligen inte att min dotters skola har bunkrat upp ett lager av denna broschyr för att ha att ta av i sex år.

Så nej, någon förklaring till den heteronormativa skrivningen fick jag inte.

I mailet fanns också en länk till en pdf som heter Tjejernas lilla röda, den broschyr som Libresse, enligt Inger, numera delar med sig av till skolorna. Gott så, för detta är en rak och pedagogisk text om mens och pubertet utan ett ord om sex, relationer eller om hur man "ska" vara som tjej. Befriande och snyggt. Tack för det!    

Heteronormen står stadigt hos Libresse/o.b.

Min tolvåring städade i sin bokhylla häromdagen och då hittade hon en broschyr (till) om mens och pubertet. Denna gången utgiven av Libresse/o.b. för "hälsa- och sexualundervisning för årskurs 6-7". Det ställer större krav på innehållet än om det bara hade varit reklam (för reklam är det ju - också) och det är därför med extra stort intresse jag tar del av texten. En text som inte bara vänder sig till tjejer, även om det är en mensskyddstillverkare som producerat den.

Och jodå. Allt bjäfs om hurdan man ska vara som tjej från Always/Tampax broschyrer lyser med sin frånvaro. Bra! Läsaren får saklig information om puberteten och vad som händer i kroppen, på alla sätt jag kan tänka mig att man är nyfiken på. Hen får t ex veta att det är normalt att börja lukta lite mer och att det är bra att tvätta sig noga, med tvål under armarna och med bara vatten i underlivet. Inget skrutt om att dofta gott och vara behaglig. Det är befriande läsning.

Utöver kroppens förändring (eller kopplat till det) handlar det också om kärlek och relationer. Och det  på ett helt ok sätt.  

Bara en sak stör mig. Och det är faktiskt just eftersom broschyren är så bra i övrigt. Den är totalt och etthundra procent heteronormativ! Det finns inte ett ord, inte en bokstav om att man kan vara något  annat än heterosexuell. Genomgående finns en fin ton av jämlikhet: pirriga känslor av förälskelse har inget kön. Men de har tydligen en riktning: tjejer trånar efter killar, killar efter tjejer. Och det är inget annat än beklämmande!

Manlig dominans på Way out West - mycket snack och lite verkstad

Idag börjar Way out West här i Göteborg. En av sommarens stora händelser för mig och många andra musikintresserade. Göteborgsposten frossar i vanlig ordning i artistporträtt, tips och kartor över festivalområdet. En stor del av den plats som ägnas händelsen viks åt ett par artiklar på temat manlig dominans bland de bokade artisterna. Siffrorna talar sitt tydliga språk, om det finns inget att tillägga: 73% av akterna är män eller band med bara män, 16% dito kvinnliga och 11% är mixade (ofta idel manliga musiker med en kvinna bakom mikrofonen).

Detta är fakta. Med den framför sig kan man gå vidare och fundera över två saker:
1. Hur reagerar jag på detta?
2. Hur tycker jag att en festivalarrangör bör reagera och agera?

Artikelförfattaren Maria Domellöf-Wik svarar: 1. med bestörtning och 2. med bestörtning och boka fler kvinnor. Samt med att framställa festivalarrangören Luger som en förening bestående av reaktionära och nonchalanta idioter. Det är föga konstruktivt.    

Nu vill jag först som sist göra klart att jag också reagerar på att det är så stor andel män bland de bokade akterna. Det är ett tecken på något som jag tycker är jättetråkigt: nämligen att musikvärlden fortfarande domineras av män. Artisterna, bokarna, recensenterna - män överallt. Jag vill se en förändring: jag vill lyssna på musik av och med tjejer, läsa texter av tjejer, gå på konserter och festivaler som råddas runt av tjejer. Också. Jag önskar mig en värld där könet inte hindrar någon från att bli vare sig rockstjärna, politiker, snickare eller något annat. Där folk får pyssla med det de vill och där de bedöms efter sin prestation och inte efter hur de ser ut mellan benen.

Men hur blir denna drömda värld verklig? Blir det den genom att vi förfasar oss över att festivalarrangörer bokar 73% manliga artister? Nej det blir den inte!

Jag tror nämligen inte att vi kan lägga över ansvaret för jämställdheten på någon annan.  Jag tror att den jämställda världen, vad gäller såväl musik som andra branscher, blir verklighet först när vi vill ha den. Vi alla. Inte bara jag och några med mig. När vi visar vår vilja genom att faktiskt lyssna lika mycket på kvinnliga artister som manliga. När vi som är musikintresserade visar med vårt agerande att vi vill att den och den kvinnliga artisten ska bokas till festivaler och konserter. När vi gör fler kvinnliga artister till stjärnor. Då kommer festivalarrangörerna inte att kunna förbise dem. Först då.

Att bara prata om att det borde vara fler kvinnor räcker inte! Vi kan förfasa oss hur mycket som helst över 73% män. Så länge det är männen vi lyssnar på så kommer det att vara de som bokas.

Always/Tampax gör kön

"Kära mamma! Är din dotter snart i puberteten?"

Ja det är hon, rent statistiskt. Hon fyllde tolv år i våras.

Vem är det som frågar? Jo, det är Always/Tampax som i ett litet reklampaket "till mamman" undrar detta. Ämnet är mens och i paketet finns, vid sidan om rabattkuponger på mensskydd, två broschyrer - en för  mamman och en for girls (oklart varför man föredrar att vända sig till min dotter på engelska...). Pappan då? undrar vän av ordning. Han borde väl rimligen ha mer nytta än mamman av att få information om mens, allt annat lika.

Nej pappan har inte med saken att göra, får jag veta när jag börjar läsa. Jag (dvs mamma) behöver finnas där för min dotter för att hon ska känna sig trygg när den första mensen kommer. Ja men självklart kommer jag att finnas där för henne! Om hon är hos mig när det sker kommer jag att finnas här rent bokstavligt, fysiskt. Och om inte är jag bara ett mobilsamtal bort. Men om den första mensen kommer när hon är hos sin pappa då? Hur förbereds han? För det kan väl inte vara så att Always/Tampax har missat att runt 100 000 svenska barn bor växelvis hos mamma och pappa?

Nejdå, det är inte Always/Tampax uppgift att upplysa min dotters pappa om hur han ska agera, vilka produkter som behövs eller att det kan vara smart att förbereda sin dotter med ett litet "räddningskit"  bestående av ett trosskydd och ett par rena underbyxor i skolväskan. Det kan han så klart ta reda på på egen hand! Visst!

Läser man i den broschyr som vänder sig till dottern (for girls) får man (dvs min dotter och alla andra småtjejer som läser den) veta att det är normalt att lukta lite mer när man kommer i puberteten och att man då måste tvätta sig och använda deo på morgonen. Man får också veta att med Always/Tampax produkter kan man känna sig säker och underbar. Säkerheten är jag med på, men underbar? Min dotter är underbar men det har inte ett skvatt med några mensskydd att göra!

Joodå, jag fattar! Nu ska hon göras till kvinna. Nu är det dags. Och det är jag, mamman, som ska hjälpa henne.

Helena af Sandeberg och kvinnans två roller

Skådespelaren Helena af Sandeberg säger i en intervju i GP att hon vill spela "besvärliga kvinnor". Hon är trött på att alltid vara den söta, duktiga. Nu vill hon spela "mer komplexa filmroller"och hon "förstår dem" - de besvärliga kvinnor. Hon är rentav en av dem själv.

Jag fnissar först åt klichéerna, tänker vad korkad hon är! Men så blir jag både arg och trött. Det som Helena af Sandberg pratar om är ju inte bara hennes töntiga idéer. Nej det är mycket värre än så. Hon ger uttryck för vad det är som gives den kvinna som vill skådespela: antingen är du ett sött pynt (Det söta pyntet kan också vara en actionhjälte - jodå. Men hon är fortfarande där för att vara en dekoration) eller så är du knäpp på ena eller andra sättet. Det vill säga: så fort du inte anpassar dig till din pyntroll så är du per definition besvärlig. En kvinna som grubblar, har åsikter, drömmar, planer, som inte nöjer sig. Är knäpp. Besvärlig.

Nu säger jag inte att den knäppa, besvärliga kvinnan alltid skildras som något negativt. Så är det inte. Det finns både manliga och kvinnliga filmmakare som hittar det kittlande och intressanta i att gestalta henne. Men likafullt är hon en stereotyp. En Lisbet Salander eller en Betty Blue - det kan kvitta lika.

När jag tänker vidare kring detta inser jag att det givetvis inte bara är i filmens (och teaterns) värld som kvinnors plats är begränsad. Konsten är bara en spegling av vår syn på oss själva i verkliga livet. Även där, på jobbet t ex, finns samma snäva ramar - även om de ser lite annorlunda ut. Som kvinna kan man vara antingen ett sött och fogligt pynt eller en besvärlig typ.

Foster Wallace om sommaren

Igår läste jag ut en fascinerande bok. The Broom of the System (Systemets sopkvast) av David Foster Wallace. Efter det kreativa kaoset i den ofärdiga sista boken The Pale King (Blek kung) var jag väldigt nyfiken på hurdan Foster Wallace är som författare till avslutade böcker, texter han fått göra allt han ville med. Vad säger han mig då?

The Broom of the System är en färdig och i stort sett kronologiskt berättad historia med klart identifierbara huvudpersoner. Framför allt handlar det om företagardottern Lenore Beadsman. Det en roman i alla fall enligt den norm om begriplighet och gestaltning som jag bär på, vare sig jag vill det eller inte. Men lättbegripligt är det inte, man skrivs inte på näsan mer än någon enstaka gång (och det uppfattar jag nästan som ett olycksfall i arbetet av Foster Wallace) utan får jobba och vara alert för att hänga med. Gunilla Kindstrand som ledde Babel på teve för en herrans massa år sedan sa en gång om Kerstin Ekman att hon ska läsas när allt är optimerat: när man har såpass mycket tid och ro till sitt förfogande att man i stort sett kan läsa boken i ett svep. Jag tycker om den tanken och om jag får önska och drömma så läser jag allra helst just så - i långa svep, en hel bok på kort tid. Foster Wallace lämpar sig extra väl för den sortens läsning. Att ha tid att verkligen sjunka in. På så vis är han perfekt sommarläsning. (Jag tillhör de som aldrig riktigt har fattat varför man ska läsa lätta böcker när man är ledig. Det är ju nu man har tid och ork att ta sig an det som kräver lite mer.)

Jag vill som vanligt inte säga något mer specifikt om vad The Broom of the System handlar om, men jag vill verkligen, å det bestämdaste, rekommendera den. En rik och fascinerande bok! Och till och med lite spännande in emellan.

Nu pausar jag från Foster Wallace och tar mig av sista delen av Haruki Murakamis 1Q84. Och då snackar vi sträckläsning! Det går inte att lägga den ifrån sig.

Material feminisms: höst och läslängtan

Det är onsdag och det är mitt i den sista semesterveckan. Den sista som är helt ledig och utan krav. Även nästa vecka är jag ledig, på papperet, men jag har tänkt mig att den ska utgöra en stilla startsträcka in i höstterminen.

Höstterminen innehåller, vid sidan om både gamla och nya kurser, ett nytt genusseminarium som jag ser fram emot att delta i. Som jag hoppas kommer att överleva. Vi ska börja med att läsa Material feminisms, en antologi som förlaget sammanfattar såhär:

Harnessing the energy of provocative theories generated by recent understandings of the human body, the natural world, and the material world, Material Feminisms presents an entirely new way for feminists to conceive of the question of materiality. In lively and timely essays, an international group of feminist thinkers challenges the assumptions and norms that have previously defined studies about the body. These wide-ranging essays grapple with topics such as the material reality of race, the significance of sexual difference, the impact of disability experience, and the complex interaction between nature and culture in traumatic events such as Hurricane Katrina. By insisting on the importance of materiality, this volume breaks new ground in philosophy, feminist theory, cultural studies, science studies, and other fields where the body and nature collide.

Boken ligger på mitt soffbord och lockar till läsning. Och det är svårt att tänka sig en bättre början på en jobbhöst än att ha lockande böcker liggande framme. Ämnet är nytt för mig och jag känner mig nyfiken och prestigelös, sammanhanget är sådant att jag kan vara båda. Också det är bra början! Återkommer!