Göran Greiders klassförakt

Jag läser Göran Greiders ledare i Dagens ETC idag och känner mig gladarg. Glad för att han skriver en ledare om en diktsamling (den hyllade dansken Yahya Hassans självbetitlade debutverk) i synnerhet och poesins betydelse i allmänhet. Det vill säga: den betydelse poesi har för honom och borde ha i politiken, för samhällssamtalet. Men också arg, eller i alla fall stillsamt vred, över sättet han uttrycker sig på, när han ger sin förklaring till att poesin för en tynande tillvaro, i boklådor och överhuvudtaget. Hör här:

Till stor del får de moderna poeterna skylla sig själva; alltför många av dem har stigit in i en självvald labyrint där man nästan måste vara doktorand i litteratur för att kunna ta sig fram.

Det är bara så dumt...

Greider ger oss sedan några undantag från denna regel: de så kallade arbetarpoeterna Jenny Wrangborg och Johan Jönsson klarar av att ge sina dikter liv. Eftersom de skriver om en vardagsverklighet där klass är en ständigt närvarande och viktig vattendelare. Och, får man anta: de gör det på ”rätt” sätt. O-tillkrånglat.

Jag har inget emot Wrangborg och Jönsson, det de gör är angeläget och om de kan locka fler människor att läsa poesi så är det bara gott. Det som får mig att känna en stillsam vrede – eller ska jag säga trötthet? – är att Greider slår in på en väg av förakt för intellektuella som föredrar poesi där allt inte går att förstå direkt, där det kan krävas flera (eller till och med många) läsningar innan man når ända fram. I denna nedsättande syn på människor som gillar ”svår” poesi (litteratur, konst, film – välj själv) finns en uppfattning om att ingen av dem egentligen fattar vad de läser (ser, hör). De bara låtsas förstå, för att kunna bilda klubb och klia varandras ryggar. Göra sig märkvärdiga. Den synen gör mig så oändligt trött. Jag tycker att Greider kunde hålla sig för god för det.

En känga av ett annat slag kommer längre fram i texten. Greider tar ut sorgen i förskott och förebådar att ”vänsterskribenter, särskilt dem (sic!) från medelklassen, får svårigheter” med att ta till sig Hassans texter, eftersom de sparkar, spottar och fräser åt alla håll och skulle kunna ge rasistiska krafter vatten på sin kvarn. Det är symptomatiskt. På sig själv känner man andra. Jag tycker, återigen, att man kunde förvänta sig mer av Greider än sådan trångsynthet. Att utgå från att jag och andra som kan kallas vänsterskribent från medelklassen inte förmår läsa, förstå och ta till oss en skildring från en så kallad utsatt tillvaro (vad gäller både klass och ras) är ömkligt. Det är inte vi som behöver lyfta blicken, Göran Greider, det är du.