Äntligen skrivtid!

Efter en hektisk period på jobbet har jag äntligen tid att tänka på annat än föreläsningar, seminarier och tentarättning. Missförstå mig inte: jag älskar mitt arbete men ibland blir det lite för mycket av det goda och lite för lite tid över till att tänka på andra saker. Det fungerar på kort sikt, men inte på lång, så det är tur att det inte är så jämt.

Nu vidtar en period av eget skrivande, det som i den akademiska världen kallas kompetensutveckling. Tjugo procent av min arbetstid, dvs i snitt en dag i veckan ska ägnas åt detta. För mig (och de flesta andra) är det dock vare sig genomförbart eller önskvärt att vika en dag varje vecka åt mina egna projekt, det jag strävar efter är istället så långa sammanhängande perioder av eget skrivande som möjligt. Veckorna fram till jul innehåller ganska få inbokade aktiviteter och det är just så jag vill ha det.

En av de saker som engagerar mig mest är hedersrelaterat våld och förtryck. Det är ett stort och komplext ämne som man skulle kunna göra hur mycket som helst av, något som jag gett mig visst huvudbry. När jag  var doktorand var en av mina styrkor att jag kunde begränsa mig, att jag kunde gräva på ett ställe och inte lite varstans. Nu är det mycket svårare. Det är så många aspekter som intresserar mig. Debatten om användandet av kultur som förklaringsfaktor, inklusive hur man kan förstå heder som företeelse utan att för den skulle ursäkta de brott som begås i hederns namn. Hur man inom socialtjänst, skola och sjukvård hanterar de unga kvinnor (och män) som är i behov av hjälp och stöd. Hur vårt rättssystem har följt med (eller inte)  och vilken kunskap och förståelse som finns (och visar sig) hos tjänstemän inom rättsväsendet.

Så många frågor, så lite tid! Men lite tid är mer än ingen tid och något hinner man alltid. T ex läsa etnologen Simon Ekströms utmärkta bok Hedersmorden och orden.