Det är lätt att uppröras över Amy Chua och hennes tankar om barnuppfostran (eller vad man ska kalla det). Det är också så att man, vilket Nina Björk påpekade i DN häromdagen, kan se Amy Chua (eller det faktum att hon får genomslag) som tecken i tiden. Vi önskar oss detta, det finns en logik i att detta händer just nu. Och kan det fungera som ögonöppnare, ja då är det bra.
Jag står själv mycket långt från Chuas ideal. Mina barn väljer själva i allra högsta grad och har aldrig tvingats till någon typ av fritidssysselsättning eller hindrats från att hänga med kompisar. Göra läxorna och allt det - visst - men skolan har aldrig tagit över livet. Att tänka strategiskt ligger inte för mig och det är jag faktiskt glad över. Jag hoppas att mina barn känner att jag litar på deras omdöme och att det inte betyder att de lämnats i sticket.
I jobbet möter jag då och då studenter som inte presterar och som inte verkar vilja prestera. Som verkar ha hamnat på fel ställe. Många gånger kan man med lite extra tid och engagemang få dem att hitta rätt men ibland går det inte. Studenter som inte klarar sina tentor, som inte får godkänt på sina enskilda arbeten, som inte deltar i de obligatoriska momenten. Och som inte ser vad som är problemet - nämligen deras egen låga ambitionsnivå. Studenter som tänker orka och försöker komma undan med minsta möjliga ansträngning istället för att sätta nån slags ära i att göra det de ska och göra det så bra som möjligt. Och som dessutom, som om icke-viljan inte var illa nog, har mage att vara otrevliga och krävande när de inte får sitt G.
Jag ser en trend och många av mina kolleger gör detsamma. Det är något som händer. Jo då, de flesta är fortfarande ambitiösa, klarar sig bra och visar social kompetens. Men så finns den här gruppen som uppvisar nåt annat.
Jag vill vara en icke-auktoritär lärare. En lärare som man kan ställa frågor till och snacka med i rasten, som inte dömer. En lärare som tar in studenternas åsikter om kursernas innehåll, om litteraturen och även om mig som lärare. Men jag vill också kunna ställa krav, jag vill mötas av en vilja att lära sig. Hur ska man förhålla sig till åsikter som bara går ut på att slippa undan, läsa färre och tunnare böcker, ha färre inlämningsuppgifter etc? Min vilja att vara lyhörd dör lite grann då. Det är svårt att känna respekt.
Är Amy Chuas tankar lösningen på detta problem? Det finns de som tycker det. Jag hör inte till dem. Nej, det som behövs är mer pengar till skolan så att vi har tid att ge våra barn en ordentlig kunskapsbas, att fånga upp dem och visa dem att kunskap är roligt. Det är inte gratis. Det måste få lov att kosta pengar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar