Jag insåg i ett samtal med Eddy vad det är jag har svårt för hos Dennis Lehane (och många andra manliga författare!), nämligen hans sätt att beskriva kvinnor. Det vill säga: hans oförmåga att göra en helgjuten och trovärdig människa av i det här fallet Angie Gennaro. Hon är för mycket av manlig våt dröm för att bli verklig under min läsning: tuff men ändå vek och skör, skitsnygg men ändå coolt ointresserad av sitt utseende, skönt slarvig men ändå med ett skinande rent badrum. Kanske tror Lehane att han har skapat en spännande och mångbottnad gestalt, men för mig funkar det inte alls. Jag tror inte för ett ögonblick på att Angie Gennaro finns. Och när jag inte tror på henne så bryr jag mig inte heller om henne. Det enda jag har lust att göra är att säga "torka dreglet från hakan, hörru!" till författaren.
Jag undrar ofta varför män över huvud taget ger sig på att skriva om kvinnor. När de så uppenbart inte kan! Lehane - och många med honom - vill antagligen ha en kvinnlig huvudperson (bredvid den manliga diton) för att det blir bättre dynamik. Lite sex (eller möjlighet till-). Men när de inte ror det iland vore det bättre att låta bli. Och skriva om bara män.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar