Semester är lika med läsning. Jag läser i och för sig alltid, både i jobbet och på fritiden och går ingenstans utan att ha (minst) en bok med mig. Att tvingas vara utan möjlighet att läsa är en av de saker som gör mig mest stressad och otålig, alla kategorier. Men sommarens ledighet ger möjlighet att läsa i långa sjok på ett sätt att vardagen med jobb sällan gör. Dagar på stranden, flygresor (och väntan på desamma) eller bara hemma i soffan. Timmar utan avbrott.
Häromdagen flög jag hem från Barcelona och läste då mesta delen av en Dennis Lehane-... Vad ska jag kalla dem, de där böckerna om Patrick Kenzie och Angie Genarro? Deckare känns inte riktigt som rätt epitet. Vara hur det vill med den saken, de tillhör hur som helst en kategori böcker (ganska bred och odefinierad) som jag uteslutande läser på sommaren: böcker som har mord och jakten på mördare som centralt tema. I Lehanes fall är det action, sadistiskt våld och rapp dialog av ett slag som jag är kluven inför. Det går inte att sluta läsa men det går inte heller riktigt att motivera varför jag läser vidare. Jag blir inte skrämd, men jag blir äcklad och illa till mods. Språket är hejigt och jodå, kanske talar folk så i Bostons polis-/undre värld, vad vet jag? men det lämnar mig tom. Inte en enda formulering dröjer sig kvar när jag efter drygt femhundra sidor vet vem mördaren är och varför han är det.
Tidigare i sommar läste jag en bok av Henning Mankell (Mördare utan ansikte) och en av Åsa Larsson (Solstorm). Två böcker som liknade varandra på många sätt: en lugn lunkande beskrivning av livet på den svenska landsbygden, om vardag och det som lurar under ytan. Människorna hos Larsson kanske inte kändes helgjutna i alla avseenden (Mankell är i det avseendet betydligt mer intressant) men jag kunde ändå tro på dem och känna att jag brydde mig om dem. Ändå berör deras liv mig inte så pass mycket att jag tänker på dem när jag slagit igen boken för sista gången. De försvinner. Spårlöst. Det gjorde däremot inte Diva, den unga huvudpersonen i Monika Fagerholms bok. Men det och henne vill jag ägna en egen bloggpost!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar