Läs Martha Nussbaum!

Jag läste just Martha Nussbaums nyligen utkomna bok The New Religious Intolerance. Det var lika delar nöjes- och nyttoläsning. Ett sätt att sätta igång hjärnan inför en ny termin men samtidigt inget i nuet nödvändigt. Just det där: att få lov och tid att läsa en bok som jag inte ska undervisa på - i alla fall inte just nu - utan som jag läser för att jag vill bilda och bredda mig, det är en av de saker jag verkligen älskar med mitt arbete. Det är en ynnest och jag känner mig väldigt privilegierad.

Boken är, som vanligt när Martha Nussbaum skriver, klok och tillgänglig. Utgångspunkten, det som driver henne, är planerna på ett muslimsk bönecenter ett par kvarter ifrån Ground Zero och de protester dessa har mötts av, särskilt inom den kristna högern, men även bland många mer sansade amerikaner. Nussbaum funderar över hur det kommer sig att så många reagerar och vad det är som gör att muslimer drabbas av mer och värre fördomar än andra grupper, även i ett USA där frihet för och tolerans gentemot olika religiösa grupper genom århundradena varit ett viktigt värde. Hon menar att många drivs av rädsla och att rädsla, till skillnad från t ex ilska, är en primitiv känsla och därför svår att argumentera mot. Hon gör ändå ett synnerligen lyckat försök, som i och för sig troligen bara når oss som redan är frälsta, men som ändå behövs.

Nussbaum undviker att diskutera frågan i termer av kulturrelativism eller inte och det kan hon måhända få kritik för. Jag tycker dock att det är befriande att slippa det sedvanliga, tröttsamma - men i vissa miljöer nödvändiga - tugget om att det inte finns något likhetstecken mellan att vilja förstå och att acceptera. Hennes bok är ett lysande exempel på ett försök att förstå som inte innebär ett accepterande. Kan varmt rekommenderas!

Nu blir det andra bullar!

Min dotter började högstadiet igår. Med hem efter den första skoldagen var den sedvanliga bunten papper: inbjudan till föräldramöte, en blankett för att adresser och telefonnummer till mamma och pappa samt en liten skrift som heter Välkommen till ...skolan.

Det är några år sedan jag senast var med om att ett barn började högstadiet och då var det på en annan skola än denna, i en annan stadsdel. Kanske är det därför. Jag vet inte. Men inte desto mindre blir jag lite förfärad över tonen i denna "välkomstbroschyr". Ja, inom citationstecken, för så särskilt välkomnad fick den i alla fall inte mig att känna mig. Det är ajabaja klotter och nix sms:a på lektionen hit, fy otillåtna saker i skåpet och snöbollskastning skäms! dit. Visst kan jag förstå att man vill stämma i bäcken men det är också så att det man skriver anger vilka förväntningar man har på eleverna. Om man tycker att man behöver påpeka att barnen inte får klottra på väggarna eller ta med sig egen mat till bamba säger man också att detta kan man göra. Visst ska man ha regler, absolut, men måste man köra upp dem i ansiktet på de små nyblivna sjätteklassarna och deras föräldrar? Måste man ta första tillfället i akt att berätta att nu blir det andra bullar?

Sofia Karlsson och paraplyerna

Jodå. Publiken igår - när Sofia Karlsson och Göteborgssymfonikerna spelade på Götaplatsen - var tyst. Kan det bero på en högre medelålder? Vet inte. Men jag vet att den högre medelåldern visade sig i antalet paraplyer när det började droppa. Paraply? Man. Har. Inte. Paraply. På. Konsert. Det regnade nu bara i max tio minuter, sedan fällde tanterna och farbröderna ner sina färgglada tygtak. Tack för det! och vi kunde återigen se scenen och människorna på den.

Konserten då? Som en bal på slottet. Alldeles underbar. Rösten, låtarna, arrangemangen, spelglädjen, inställningen humorn, värmen. Jag älskar Sofia Karlsson.  

Putin - den rädde mobbaren

Självklart fälldes de! Ingen hade trott något annat än att Pussy Riot skulle få fängelse för tilltaget att kritisera Putin och därtill göra det i kyrkorummet. Och ingen hade väl heller trott att de skulle få korta straff. Nej allt var hur väntat som helst. För vi har ju sett det förr: maktfullkomliga män(niskor) som tar i så att de nästan sätter sig på stjärten för att markera att de minsann inte tål kritik. Missförstå mig inte: detta är inte roligt på något sätt, men det är ändå komiskt. I all sin enorma tragik är det komiskt att en president inte kan ta att tre tjejer sjunger en sång om att han är en dålig ledare som borde bytas ut. Om han var så säker på sig själv borde han väl bara le lite överlägset och låta dem hållas. Ge dem the silent treatment.

Men det gör han inte. För han är inte säker. Vi har sett honom förr, typen. På skolgårdar, i seminarier, i familjer. Mannen som inte riktigt litar på att han är på topp. Som ideligen måste platta till de människor han har runt sig, utifall att- . För tänk om någon på allvar skulle utmana! Han ställs inför det prekära valet att antingen karskt ignorera, dvs lita på sin makt eller förekomma och därmed blotta sin rädsla. Putin gör det senare: blottar sig som den rädde mobbare han är.

Foucault lärde oss att makten bygger på att den underordnade underordnar sig. Detta ska inte förstås som att det alltid finns ett val, att det skulle gå att välja om man vill underordna sig eller inte. Men det ska förstås som att den överordnades möjlighet att utöva makt bygger på att det finns några som låter sig bestämmas över. Om de inte gör det, om de protesterar och sätter sig upp mot den överordnade har denne inte makt längre. Då krävs våld för att hålla folk på plats. Våld är alltså något som man tar till när man inte längre har makt. Eller i alla fall upplever att man inte har makt. Om vi tar hjälp av Foucault för att förstå det som sker i Ryssland kan vi alltså konstatera att Putin inte har makt över sitt folk. I alla fall inte upplever att han har det. Han är den rädde mobbaren.

Ett annat sätt att förstå får vi från Erich Fromm och hans bok Flykten från friheten. Så som jag läser Fromm menar han att det är människors ovana vid att hantera frihet som gör att hon "väljer" att fly in i ofrihet. Som gör att hon känner sig tryggare i det auktoritära samhället än i det fria. Detta betyder inte att en diktatur alltid är en diktatur! Men det betyder - tror jag - att det är väldigt mödosamt och att det krävs andra saker än "fria val" och marknadsekonomi för att en diktatur ska transformeras till en demokrati. Fromm såg detta redan på 1940-talet! Han menade att det krävs delaktighet och småskalighet för att demokratin ska växa fram, för att se människor som tills alldeles nyss var skrämda medborgare i en diktatur ska våga var fria. För att de inte ska fly in i ofrihet, även om denna ofrihet är av annat slag än den de nyss blivit befriade från.

Så länge människor inte vågar vara fria kan sådana som Putin fortsätta mobba dem. Även om han är rädd han också. Även om han inte litar på sin egen makt.

Melissa Horn som pausfågel?

Jag blir så arg!

Det är Kulturkalas just nu i min hemstad Göteborg, ett evenemang som bland annat innebär en massa gratiskonserter runt om i stan. Igår kväll spelade Melissa Horn på Götaplatsen. Sommaren visade upp en av sina finaste kvällar och massor av människor var ute. Många av dem för att liksom vi se och höra Melissa Horn: publiken fyllde hela planen runt Poseidon-statyn och så långt ner längs Avenyn som man kunde se. Finfin utgångspunkt för en bra konsertupplevelse med andra ord.

Och visst levererade Melissa Horn allt man kan önska sig! Hennes finstämda och lite vemodiga låtar gjorde sig väldigt bra live, faktiskt bättre än jag hade trott. Och trots att hon är väldigt ung visade hon stor förmåga att säga något klokt och intressant in emellan. Ljudet var lite kackigt med för mycket bas och liten tendens till rundgångsgnissel, men det är en randanmärkning.

Vad var det som inte funkade då? Jo, publiken! När jag går på konsert vill jag lyssna på artisten som spelar och jag vill höra vad hen säger mellan låtarna. Jag vill att de andra i publiken ska vilja detsamma. Jag vill inte stå mitt i en hop med människor som snackar och flabbar som om de satt på ett café.  Emellanåt hörde jag inte ens vad Melissa där framme på scenen sa, när hon berättade hur en viss låt kommit till eller vad som hände när... nej, just det. Det mellansnacket gick inte fram.

Vad är det för fel på folk? Hur svårt kan det vara att bara hålla käften i en timme? Eller gå och sätta sig nånstans där man kan snacka utan att störa andra? Är det ok att bete sig på det här sättet bara för att det är gratis? Nej, jag tycker inte det. Det är bristande respekt både mot artisten på scen och mot alla oss som går på konsert för att vi vill höra musiken, inte för att det är fint väder och gratis.

Kanske är jag bortskämd efter tre dagar på Way out west under helgen, i sällskap med människor som fattar vad en konsertupplevelse kan vara. Att det faktiskt kan hända magiska saker på scenen och i kontakten mellan artisten och publiken. Om publiken är där för att uppleva magi, vill säga.

Jag hoppas att Sofia Karlsson och Göteborgssymfonikerna möts av en publik som är sugen på magi när de ställer sig på Götaplatsens scen på lördag kväll. En publik som kan hålla snattran. För det är de värda! 

Svar från Libresse

Jag mailade till Libresse/o.b. apropå deras broschyr om mens och pubertet. Jag skrev ungefär detsamma som här samt önskade att få deras kommentar till det. Idag kom svaret - förvånande rappt såhär i semestertider. En Inger förklarade vänligt att den broschyr min dotter fått och som jag kommenterade här på bloggen "trycktes för flera år sedan" och att de "inte längre har några några trycksaker". Och visst: broschyren är tryckt 2006. Det är sex år sedan. Men: 1) Homosexualitet fanns redan 2006 och 2) uppenbarligen har man fortsatt att dela ut den. Jag tror nämligen inte att min dotters skola har bunkrat upp ett lager av denna broschyr för att ha att ta av i sex år.

Så nej, någon förklaring till den heteronormativa skrivningen fick jag inte.

I mailet fanns också en länk till en pdf som heter Tjejernas lilla röda, den broschyr som Libresse, enligt Inger, numera delar med sig av till skolorna. Gott så, för detta är en rak och pedagogisk text om mens och pubertet utan ett ord om sex, relationer eller om hur man "ska" vara som tjej. Befriande och snyggt. Tack för det!    

Heteronormen står stadigt hos Libresse/o.b.

Min tolvåring städade i sin bokhylla häromdagen och då hittade hon en broschyr (till) om mens och pubertet. Denna gången utgiven av Libresse/o.b. för "hälsa- och sexualundervisning för årskurs 6-7". Det ställer större krav på innehållet än om det bara hade varit reklam (för reklam är det ju - också) och det är därför med extra stort intresse jag tar del av texten. En text som inte bara vänder sig till tjejer, även om det är en mensskyddstillverkare som producerat den.

Och jodå. Allt bjäfs om hurdan man ska vara som tjej från Always/Tampax broschyrer lyser med sin frånvaro. Bra! Läsaren får saklig information om puberteten och vad som händer i kroppen, på alla sätt jag kan tänka mig att man är nyfiken på. Hen får t ex veta att det är normalt att börja lukta lite mer och att det är bra att tvätta sig noga, med tvål under armarna och med bara vatten i underlivet. Inget skrutt om att dofta gott och vara behaglig. Det är befriande läsning.

Utöver kroppens förändring (eller kopplat till det) handlar det också om kärlek och relationer. Och det  på ett helt ok sätt.  

Bara en sak stör mig. Och det är faktiskt just eftersom broschyren är så bra i övrigt. Den är totalt och etthundra procent heteronormativ! Det finns inte ett ord, inte en bokstav om att man kan vara något  annat än heterosexuell. Genomgående finns en fin ton av jämlikhet: pirriga känslor av förälskelse har inget kön. Men de har tydligen en riktning: tjejer trånar efter killar, killar efter tjejer. Och det är inget annat än beklämmande!