Muslimer och HBTQ-frågor - finns det något rätt och fel?

Ett av de klurigaste problem jag brottas med är frågan om tolerans för den intolerante. Den finns med som ett ständigt gnissel när jag skriver på min bok om att pappa i exil. Allt handlar egentligen om den övergripande frågan: hur ska en förhålla sig till att det finns värden som en inte kompromissar med men som krockar med andra dito värden? Vilket värde är viktigast? Om mänskliga rättigheter handlar om rätten att leva sitt liv så som en vill, hur kan detta garanteras var och en? En sak som komplicerar resonemanget är att jag och andra som lever i en vit västvärld utgår från att det är individen som är den minsta nivån, att allt till syvende och sidst handlar om individens frihet och rätt att välja. Men det är inte en självklar utgångspunkt för alla människor i hela världen. Jag är för egen del övertygad om att en måste utgå från varje människa när en pratar om rättigheter, att individen är den minsta enheten och att vi aldrig kan tillåta att hens rättigheter tillbakavisas till förmån för gruppens. Men har jag mer rätt än någon som säger att en tvärtom måste utgå från grupper (familjen t ex)? Eller är det bara en åsikt jag har, en åsikt som har lika stor rätt att bli hörd som alla andras, men likafullt bara är en åsikt? För mig är det självklart att det är det senare. Det knappast kan anses vara en objektiv sanning att individen är den minsta enheten som allting ska utgå från. Det är givetvis min sociala och kulturella kontext i en individualiserad västvärld som får mig att tycka det.

Finns det då någon uppfattning som inte är en åsikt, som är (eller borde vara) en objektiv sanning, giltig överallt och bortom det diskuterbara? Redan genom att flika in ett "borde vara" anger jag viss tveksamhet eller kalla det hellre osäkerhet. Jag önskar att det var så, men är inte säker på att jag på ett stringent sätt kan argumentera hem det.

Frågan aktualieras och görs konkret genom två texter de senaste dagarna. Den ena är Jasbir Puars bok Terrorist assemblages och den andra är en ledare i Svenska Dagbladet den 18/2. Per Gudmundssons ledare tar upp problemet med homofobi bland muslimer, en fråga som är ständigt relevant att förhålla sig till men som i dagarna blev lite mer aktuell eftersom gästlistan till Muslimska familjedagarna offentliggjordes och visade sig innehålla åtminstone två personer som gjort sig kända för att driva hatpropaganda mot homosexuella. Dessa personer har lyfts ur programmet men problemet kvarstår: Hur förhåller jag mig till att människor med sin religion som motiv och vapen angriper andra människor för deras sexuella orientering? Fördömmer jag det? Ja det gör jag. Utan minsta tvekan gör jag det. Men: är det min åsikt eller är det en sanning?

Och: kan detta utgöra en fara, kan det vara så att det finns anledning att nyansera bilden av muslimer kontra HBTQ-världen?

Jasbir Puar har utvecklat begreppet homonationalism, som hon menar är ett redskap för att förstå hur länder som har en öppen och erkännande (officiell) inställning i HBTQ-frågor tar denna till intäkt och låter den utgöra ett argument för en slags moralisk särställning: Vi är upplysta och tillåtande, vår uppfattning är den mest korrekta och det är utifrån vår insikt och med våra metoder som världen ska frälsas. Även om en kan ställa sig bakom innehållet, det vill säga inställningen till HBTQ-personer, är det inte självklart att en också sympatiserar med denna självgodhet. Eller: den är i alla fall inte oproblematisk. Om det är som Puar säger - att gayvänliga länder anses vara per definition bättre: "within global gay and lesbian organising circuits, to be gay friendly is to be modern, cosmopolitan, developed, first-world, global north, and, most significantly, democratic." - då finner jag anledningen att nyansera.

Ett sätt att nyansera är att se fenomen pinkwashing, det vill säga att en liberal och HBTQ-vänlig hållning används för att täcka över en mindre vacker attityd ifråga om ras/religion. Pinkwashing används ofta för att specifikt rikta fokus mot Israels agerande gentemot Palestina, men behöver inte begränsas så.

Puar menar såhär:

Den Israeliska pinkwashingen är en kraftfull metod genom vilken termerna i Israels ockupation av Palestina är upprepade – Israel är civiliserat, palestinier är barbariska, homofobiska, ociviliserade, självmordsbombande fanatiker.
 Pinkwashing skapar bilden av Israel som det enda gayvänliga landet i en
 annars fientlig region. Detta har många effekter: det förnekar Israels homofobiska förtryck av sina egen hbtq-medborgare, som det finns gott om, och den rekryterar hbtq-personer i andra länder till en ofta omedveten koalition med det Israeliska våldet mot Palestina.

Samtidigt som en orientalistisk bild av palestinskt sexuellt bakåtsträvande reproduceras förnekas också effekterna av en kolonial ockupations nedbrytning och isolering av palestinska kulturella normer och värderingar.

Pinkwashing knyter även ett globalt gaycommunity till en ny källa av tillhörighet och rekryterar liberala hbtq-personer in i smutsiga förhandlingar för sin egen säkerhet mot fortsatt förtryck av palestinier, som nu också blivit ompaketerade och omdöpta som ”gayovänliga".

Jag har inga svar på hur en ska agera, men jag vet att detta är betydligt mer komplext än det kan se ut. Frågan om vems verklighetsbild som är den rätta kan inte besvaras enkelt. Frågan är om en ens kan utse en bästa verklighetsbild.