Humaniora och anarki

Nyligen köpte jag Daniel Guérins bok Anarchism för att läsa på lite om anarkismerna. Den konkreta förevändningen är en föreläsning om politisk filosofi som jag ska hålla nästa vecka men när jag börjar läsa fastnar jag och inser att det nog mer handlar om personlig nyfikenhet. Anarkism är tilltalande som tanke även om mitt statvetarjag säger åt mig att det såklart inte skulle kunna fungera i verkligheten.

Noam Chomsky inleder i sin introduktion till boken med att citera historikern Rudolf Rocker som säger att frihet för anarkisten (sic! jag tycker inte att första person singularis är lämpligt) är

not an abstract philosophical concept, but the vital concrete possibility fo every human being to bring to full development all the powers, capacities, and talents with which nature has endowed him, and turn them to social account. The less this natural development of man is influenced by ecclesiastical or political guardianship, the more efficient and harmonious will human personality become, the more will it become the measure of the intellectual culture of the society in which it has grown.

Det är en vacker och inspirerande utgångspunkt att alla har något att bidra med, att vi föds med talanger och förmågor - kanhända olika, men lika värdefulla.

Anarkismerna har ofta beskyllts för att vara individinriktade, att det bara skulle handla om den enskilda individens rätt att leva sitt liv som hon vill utan andra begränsningar än det egna samvetet. Visst finns det grenar som fokuserar mer på just det, men jag menar att det är att göra kritiken mot anarkism alldeles för onyanserad. Anarki handlar inte om individens frihet från begränsningar för hennes egen skull, utan för oss alla. För att ett bättre samhälle för oss alla kan bli resultatet av frånvaro av styrning, hur välvillig den än må vara. Friheten må ha ett intrinsikalt värde för individen - också - men det måste inte vara huvudargumentet för frånvaro av tvång och begränsningar.

Det finns en koppling här till debatten om humanioras vara eller inte vara på universitet och högskolor, som (i den senaste tappningen) initierades av Svenskt näringslivs uppfattning att studenter inom humaniora inte borde få fullt studiemedel. Där förfäktade flera debattörer åsikten att humaniora ska finnas och finansieras gemensamt bara för att det finns människor som vill hålla på med det, alltså en individfokuserad syn. Mot detta kan man ställa argument som går ut på att humaniora har ett värde för samhället - på en lång rad olika sätt, alltså ett fokus på kollektiv nytta som ligger helt i linje med Rockers uppfattning.

Det är ett stort missgrepp att försöka argumentera hem humanioras värde genom att lyfta fram individens rätt att studera vad hon vill. Och dumt! Eftersom det finns en massa bra argument (här t ex) för att samhället som helhet (dvs vi alla) har något att vinna på att det finns kompetenser inom alla områden. Men frågan som oundvikligen följer på detta ställningstagande är: vems ansvar är det att se till att samhället begriper att (även) humaniora-kompetenser behövs? Är det näringslivet som ska skärpa sig, är det universitet och högskolor som ska marknadsföra sina studenters kunskaper och nyttan med dem eller är det studenterna själva?

Om vi tar hjälp av anarkism(-erna) är det relativt lätt att hitta argument för att det är individen själv som ska och kan ta det ansvaret men hur ställer man sig till samhällets ansvar för att se och plocka upp nyttan med att människor utbildar sig inom humaniora? Är det att otillbörligt styra om man från samhällets sida slår fast att humaniora behövs?