Vitt slödder

Jag har på kort tid sett white trash översättas till vitt slödder i två romaner - Dennis Lehanes Gone baby, gone (för övrigt en grym bok av en av mina nya favoritförfattare) och Kathryn Stockets Niceville.

Vitt slödder?

Det är ett gammaldags uttryck som inte används. I Stockets bok kan jag köpa det eftersom den utspelas i en tid då man nog faktiskt sa så (1960-talet) men i Lehanes bok är det tokfel.

T o m Google Translate har fattat att white trash inte översätts, att det heter så på svenska också. 

Bloggen som kommunikation

Varför bloggar jag? Den frågan har jag ställt till mig själv några gånger de senaste dagarna. Vad är poängen?

En viktig anledning att blogga är att jag inte kan leva utan att skriva och att det skärper mitt tänkande att formulera mig såhär, i den här formen. Det gör att jag ser på min omvärld med andra ögon - bloggarens ögon. Jag letar inte efter saker att skriva om men bloggen finns i bakhuvudet och gör att ofta tänker det där ska jag skriva om på bloggen. Sen blir det ofta inte så eftersom tiden inte räcker till. Och det gör inget. Tänkandet är väckt och ibland räcker det.

En annan anledning att blogga att det finns en möjlighet att bli läst. Jag sticker inte under stol med att det är roligt att bli läst och ännu roligare att få kommentarer. Mediet ger möjligheter till kommunikation mellan skribent och läsare och eftersom jag har bloggat i andra sammanhang i ganska många år har jag blivit van vid att kommununicera med mina läsare. Att få frågor, kritik och uppmuntran gör bloggandet roligare, så är det bara. När allt detta uteblir - blir bloggandet meningslöst då? Nej, det blir det inte. Jag skriver för min egen skull också och jag kommer att fortsätta. Och tänka att kommunikationen kanske kommer.

Humaniora och anarki

Nyligen köpte jag Daniel Guérins bok Anarchism för att läsa på lite om anarkismerna. Den konkreta förevändningen är en föreläsning om politisk filosofi som jag ska hålla nästa vecka men när jag börjar läsa fastnar jag och inser att det nog mer handlar om personlig nyfikenhet. Anarkism är tilltalande som tanke även om mitt statvetarjag säger åt mig att det såklart inte skulle kunna fungera i verkligheten.

Noam Chomsky inleder i sin introduktion till boken med att citera historikern Rudolf Rocker som säger att frihet för anarkisten (sic! jag tycker inte att första person singularis är lämpligt) är

not an abstract philosophical concept, but the vital concrete possibility fo every human being to bring to full development all the powers, capacities, and talents with which nature has endowed him, and turn them to social account. The less this natural development of man is influenced by ecclesiastical or political guardianship, the more efficient and harmonious will human personality become, the more will it become the measure of the intellectual culture of the society in which it has grown.

Det är en vacker och inspirerande utgångspunkt att alla har något att bidra med, att vi föds med talanger och förmågor - kanhända olika, men lika värdefulla.

Anarkismerna har ofta beskyllts för att vara individinriktade, att det bara skulle handla om den enskilda individens rätt att leva sitt liv som hon vill utan andra begränsningar än det egna samvetet. Visst finns det grenar som fokuserar mer på just det, men jag menar att det är att göra kritiken mot anarkism alldeles för onyanserad. Anarki handlar inte om individens frihet från begränsningar för hennes egen skull, utan för oss alla. För att ett bättre samhälle för oss alla kan bli resultatet av frånvaro av styrning, hur välvillig den än må vara. Friheten må ha ett intrinsikalt värde för individen - också - men det måste inte vara huvudargumentet för frånvaro av tvång och begränsningar.

Det finns en koppling här till debatten om humanioras vara eller inte vara på universitet och högskolor, som (i den senaste tappningen) initierades av Svenskt näringslivs uppfattning att studenter inom humaniora inte borde få fullt studiemedel. Där förfäktade flera debattörer åsikten att humaniora ska finnas och finansieras gemensamt bara för att det finns människor som vill hålla på med det, alltså en individfokuserad syn. Mot detta kan man ställa argument som går ut på att humaniora har ett värde för samhället - på en lång rad olika sätt, alltså ett fokus på kollektiv nytta som ligger helt i linje med Rockers uppfattning.

Det är ett stort missgrepp att försöka argumentera hem humanioras värde genom att lyfta fram individens rätt att studera vad hon vill. Och dumt! Eftersom det finns en massa bra argument (här t ex) för att samhället som helhet (dvs vi alla) har något att vinna på att det finns kompetenser inom alla områden. Men frågan som oundvikligen följer på detta ställningstagande är: vems ansvar är det att se till att samhället begriper att (även) humaniora-kompetenser behövs? Är det näringslivet som ska skärpa sig, är det universitet och högskolor som ska marknadsföra sina studenters kunskaper och nyttan med dem eller är det studenterna själva?

Om vi tar hjälp av anarkism(-erna) är det relativt lätt att hitta argument för att det är individen själv som ska och kan ta det ansvaret men hur ställer man sig till samhällets ansvar för att se och plocka upp nyttan med att människor utbildar sig inom humaniora? Är det att otillbörligt styra om man från samhällets sida slår fast att humaniora behövs?  

"Oss plus-size-tjejer"

I radioprogrammet Spanarna behöver man tre belägg för något man uppmärksammat för att det ska vara fråga om ett fenomen av sådan vikt att det är en spaning, värd att prata om och fundera över.

Jag har en spaning. I klädreklam som vänder sig till storvuxna/överviktiga/tjocka (välj själv vilket ord du tycker känns mest korrekt) kvinnor tilltalas målgruppen ofta som tillhörig ett vi. Det talas om kläder för oss plus size-tjejer, oss som drar lite större storlekar etc.

Kvinnor med en kropp som inte får plats i det som vanligen är den största storleken (XL elller 44) bryter mot normen i vårt samhälle, de blir diskriminerade och illa sedda. Som grupp är de marginaliserade på samma sätt som till exempel hbtq-personer och  muslimer - dvs de har underordningen gemensam. Föga förvånande ser de samma behov av att sluta sig i ett vi. Inom gruppen är man normal och inte avvikande.

Jag tänker på Pride park och diskussionen som följde på att man öppnade upp den för alla. Vad händer när ett marginaliserat vi skapar ett normaliserat de? Är det bra att hbtq-personer får ha sin Pride park ifred och att storvuxna/överviktiga/tjocka (välj själv vilket ord du tycker känns mest korrekt) kvinnor är ett vi som handlar sina kläder i speciella butiker?

Individen och fetman

Dagens understreckare i svenskan (av Fredrik Svenaeus) handlar om tjocka människor och hur vi som samhälle ska förhålla oss till det faktum att fler och fler väger för mycket. Man kan såklart diskutera vad för mycket betyder, hur den normala kroppen ser ut och vad den väger är delvis kulturellt betingat. Vi lever just nu i ett samhälle där en slank och vältränad kropp är en dygd och där idealen till och med påverkar små barn. Men det finns också mycket forskning som visar att det är osunt att vara tjock. Den mänskliga kroppen är skapad för att vara i rörelse och för att äta en tämligen mager kost.

Men det faktum - ja, jag menar att det är ett faktum - att övervikt och fetma är skadligt innebär inte att vi, på samhällsnivå, vet hur vi ska hantera alla de problem som härrör från att människor väger för mycket. Problem som både drabbar individen och de olika kollektiv hon ingår i. Alla människor är unika och även om vi kan förklara överviktens orsaker på en övergripande nivå så är inte det förklaringar som håller när det gäller den enskilda individen. Att vara överviktig är stigmatiserat i vårt samhälle, de flesta tycks anse att den feta får skylla sig själv och tro att om en bara vill kan en ta sig i kragen och skaffa sig sunda vanor och en därpå följande sund kropp/vikt. Individnivå alltså. Och på det följer logiskt att den som är fet bör betala själv när hennes övervikt leder till sjukdom. Till exempel. Vi andra, som sköter oss, ska inte behöva vara med och betala. Samma logik används när det gäller rökare och andra missbrukare.

Den egoism som ligger till grund för ett sådant tänkande är inte ny. Vi lever i en tid att förmodat oberoende och antagen förmåga att ta hand om oss själva. Du är din egen lyckas smed och följdenligt även orsak tull din egen olycka. Fredrik Svenaeus argumenterar emot en sådan syn, även när det gäller övervikt: 

Även fetma smittar: människor som lever med tjocka personer blir i större utsträckning tjocka än de som lever med smalare personer. Verkningsmekanismerna är mer indirekta än i den passiva rökningens fall, men påverkan är väl så kraftfull vad gäller de livsstilsfaktorer som ett delat liv medför.

Jag blir inte förvånad, men måhända finns det en och annan individualist som blir det. Jag hoppas det.

Smith, Oates och översättarna

Jag läser i DN att Patti Smiths bok Just kids kanske ska bli film. Det får den gärna bli, det är en spännande och inspirerande bok och jag kan redan nu börja fundera över vilka som kan tänkas kapa åt sig de ledande rollerna.

Men det jag ännu mer funderar över är hur det kommer sig att Ulla Danielssons svenska översättning av Just kids är så kass. Jag läste den i våras och förvånades över att texten är så svengelsk. Emellanåt känns den som ett verk av en svensk högstadieelev - originalets ordval och meningsbyggnad ligger som en väv över verket och det går till slut inte att låta bli att inne i huvudet höra en röst som läser texten på engelska. 

Jag vet att översättare jobbar under tidspress och att de oftast har små möjligheter att fördjupa sig i textens själ. Men jag förvånades ändå och lät denna irriterande erfarenhet bli en anledning att nu i sommar mestadels läsa skönlitteratur på engelska. En ny värld öppnade sig och jag återupptäckte en av mina favoritförfattare - Joyce Carol Oates - när jag läste henne på hennes eget språk, utan att gå via översättaren. Jag har aldrig reagerat på översättningarna av Oates' verk men det var ändå skillnad. I svensk språkdräkt har hon getts en tuff och lite karg ton som hon inte alls har på engelska. Jag undrar varför.

En annan favorit - japanen Haruki Murakami - har jag läst översatt till både engelska och svenska och har slagits av skillnaden. De engelska översättningarna är skrivna på slang och talspråk på ett sätt som de svenska inte är. Eftersom jag inte förstår ett ord japanska kan jag inte avgöra vilka översättningar som bäst överensstämmer med originalen. Men det är spännande att fundera över vad det är som gör att olika översättare läser samma text så olika.

Lägerelden och vetenskapen

Läste en artikel av Jonas Thente om berättelsers utveckling över tid. Han menar att man kan se online-dataspel som en slags moderna lägereldsberättelser: spelet skapas av alla som spelar, tillsammans. Det kan finnas en grundstory, som Sagan om ringen t ex, men runt om den väver alla tillsammans en rikare bildväv.

Det är mycket tilltalande och jag tänker mig att Deleuze skulle le och nicka gillande om han kunde läsa det. En berättelse blir till genom att var och en tillför något och genom att detta sker i interaktion. Den blir heller aldrig färdig utan blir till i ny form varje gång någon loggar in och i skepnad av sin avatar agerar i berättelsen. På så vis finns heller ingen ingen upphovsman/kvinna som kan ta åt sig äran.

Det är vackert. Och det är så jag skulle vilja att vetenskapssamhället fungerade. 

Turkiet

Scenen är turistorten Side på Turkiets sydkust. Jag är där med delar av min stjärnfamilj: mannen, de två sjuttonåringarna och den lilla elvaåringen. Det är varmt och vänligt. Turkarna är bättre på engelska än jag hade väntat mig och pratar gärna och mycket med oss. Hotellet vi bor på är litet och familjärt och vi blir snabbt lite tjenis med personalen. Detta gäller särskilt killen som vi uppfattar som chef, han slår sig ner hos oss och pratar när han har en stund över och han fattar tycke för vår elvaåriga tjej. Han pratar och skojar med henne och blir under den vecka vi är där alltmer närgången - han fångar in och kramar henne, rufsar henne i håret och låtsas att han ska kasta henne i poolen. Hon är road men också generad. 

Jag är väldigt kluven till det hela och det beror inte bara på att jag uppfattar att min dotter känner sig tveksam till det roliga i att en vuxen man ägnar henne denna uppmärksamhet. Är det så att han uppfattar henne som bara ett barn, och barn gullar man med - oavsett vad de tycker om saken, eller är det så att han ser henne som den pretonåring hon är? Vad händer om vi återvänder om ett par år, när hon inte är något barn längre utan en ung kvinna?

Jag säger inte till honom.
För jag inte vet vad jag ska säga. Borde jag ryta till: hörru, sluta tafsa på min dotter?
Eller försöka förklara: I Sverige har vi en annan syn på det här med fysisk närhet och min dotter är inte bekväm... och på kuppen känna mig som en torr svensk
Eller fråga honom varför han inte ägnar våra tonårskillar samma uppmärksamhet?

Jag gör inget av detta och känner ett vagt obehag. Som om jag sviker både henne och mig själv när jag inget säger.

Göteborg!

Hej bloggen! Det var länge sen vi sågs. Hoppas att du har haft en skön sommar och njutít av att vara lat och ledig. Nu är det vardag och jobb igen, semestern är slut och då ses vi! Det ska bli roligt. Vi får snacka ihop oss om vad vi ska pyssla med under hösten, du och jag. Jag har några bra idéer och säkert har du tänkt en del du med. Bilder kommer det bli, kameran har hängt med mig vart jag har åkt och jag har samlat på mig en del tankar som jag tror att jag kan göra en del av. Hur låter det tycker du? Bra då hörs vi imorgon och styr upp det!