Jul-Hitler och en ny bild av Norge

Lilljulafton - så kallades den här dagen i min barndom, en markering av att julen börjar idag. När jag häromdagen stod i kön på Pressbyrån för att köpa lite nödproviant föll min blick på tidskriftshyllan och jag blev varse att det tydligen finns en vinterupplaga av det som Ulrika Good så fyndigt kallade Sommar-Hitler - de populärvetenskapliga historiska tidskrifternas faiblesse för att ägna sina sommarnummer åt Hitler. Att det finns behov av en Jul-Hitler är logiskt: det är på sommaren och kring jul folk har tid att läsa. "Folk" som i människor som inte läser alltid, som inte prioriterar det i vardagen, som inte dör inuti om det inte får läsa något varje dag. Jag lägger ingen värdering i detta utan konstaterar bara att alla inte är alltid-läsare.

Tanken på Jul-Hitler fastnade någonstans i bakhuvudet och från de regionerna plockar jag fram den när jag i dagens GP läser om revisionen av Norge under åren av nazi-tysk ockupation 1940-45. Den norsk-tyska författaren Ebba D Drolshagen ger i boken Den vennlige fienden: Wehrmacht-soldater i det okkuperte Norge en helt annan bild av ockupationsåren, än den vi burit på och omhuldat - även vi här i grannlandet: bilden av modigt norsk motstånd och tyskhat. Jag vill inte på något sätt förringa det Drolshagen gör när hon visar upp en bild som innehåller ganska många nyanser av grått - det verkar vara en mycket bra och läsvärd bok. Men jag undrar varför vi - jag också - blir så förvånande när det visar sig att det inte var så enkelt och svart-vitt som vi trott. Är det någonsin det? Henrik Arnstad, som skrivit artikeln om Drolshagens bok, menar att Norge efter 1945 "kollektivt investerade" i denna svart-vita bild av motstånd, av nationalism och enad front. Det är två väldigt begripliga mänskliga beteenden som beskrivs - dels att enskilda norska män och kvinnor hanterade ockupationsåren på en massa olika sätt och att många kom att tycka om och bli blev vänner med enskilda tyskar (även om man hatade "tyskarna") och dels de faktum att man efteråt inte känns vid detta utan väljer att skapa en annan bild - en bild av modigt motstånd och svart-vitt tyskhat.

Vi människor blir till hela tiden. Vi människar med varandra, i varje möte. Med utgångspunkt i våra olika personligheter och med avstamp i det vi har samlat på oss. Vi möter varandra, som individer. Det är inte svårt  eller konstigt. Och ändå är det det!

Alakoski, klass och ett stort ointresse

Igår kom den till mig i ett brunt och rött Adlibris-paket - Susanna Alakoskis nya bok Oktober i Fattigsverige. Jag har höga förväntningar på den, eftersom jag har tyckt om allt hon skrivit hittills och eftersom jag tycker att hon är en av Sveriges klokaste författare. Hon gör det jag själv vill och försöker göra - blandar egna erfarenheter med teori och skapar text som är drabbande utan att bli sentimental och kletig. Text som väcker tankar och lust att slåss.

Klass är Alakoskis genomgående tema och det är också det ämne som jag känner allra mest för, men som jag också är väldigt kluven inför. Jag har länge dragit mig för att bli yrkesmässigt engagerad, helt enkelt för att jag inte visste vart det skulle ta mig. Lite i taget har det dock smugit sig på och jag kan inte längre bortse från det faktum att frågor om klass är det som går allra mest på djupet av alla saker jag intresserar mig för, det allra mest personliga. Det är dags att komma ur klassgarderoben: jag är klassresenär, första generationens medelklass. Jag har rört mig från ett fattigt arbetarklasshem i Hallands inland till ett liv som akademiker i storstad. Eller: jag rör mig ständigt mellan dessa miljöer. Jag kommer aldrig fram, jag kommer aldrig bort.

När jag föreläser om klass brukar jag säga till mina studenter att jag nästan alltid känner igen en klassresenär. Det behövs inte många minuters samtal för att jag ska bli säker. Det finns något gemensamt och allmängiltigt som gör mig både glad och ledsen. Glad för att jag inte är ensam och ledsen för att jag vet vad det är för vilsenhet som de flesta klassresenärer bär på. Känslan av att vara fel vart man än kommer, att aldrig riktigt passa in och förstå koderna. Känslan av att bara vara publik, att inte kunna delta fullt ut. Känslan av att svika och vara illa förstådd.

I januari är det dags igen för den kurs som är det allra roligaste i mitt jobbliv. En kurs med det lite märkliga namnet Makt, kön, etnicitet och mångfald. Namnet är märkligt valt eftersom det bara delvis är rättvisande, framför allt är det fel att varken klass eller sexualitet nämns - två teman som tar lika stor plats som de andra. Studenterna brukar tycka att det är en bra och rolig kurs och att den tar slut alldeles för fort (och det tycker vi också - jag och min kollega som har kursen tillsammans). De tycker att det är intressant och utmanande att prata om alla teman och kategorier, om intersektionen mellan dem och om sina egna fördomar. Men en sak brukar de inte tycka är så kul eller viktigt: klass. Varenda år slås jag av detta ointresse för klass. Och varenda år försöker jag förstå vad det handlar om och hur jag ska göra för att väcka större lust, större förståelse. Jag tror att Alakoskis bok kan vara ett verktyg. Jag återkommer kring detta!

Och. Jag återkommer kring klass över huvud taget. För det finns hur mycket som helst att säga!

Iform kontra Runner's world

Jag har ett personlighetsdrag som jag ogillar (nej jag har flera, men det är inte självkritik jag ska ägna mig åt nu) och det är att jag (alldeles för) lätt faller för reklam för billiga korttidsprenumerationer på tidningar. Såna där 3 nr för 99 kr som sedan går över i en tillsvidareprenumeration (som en inte vill ha men som är ett oskick som tidningarna konsekvent kör med). Och inte nog med det: jag hinner knappt ens läsa de där tre numren som jag faktiskt ville ha.

De senaste tidningarna som har trillat in genom ytterdörren är två stycken som handlar om träning: Runner's world och Iform.

Runner's world är tveklöst den bättre av de två, den jag verkligen försöker hinna läsa igenom och överväger att aktivt behålla (alltså inte bara glömma säga upp). Dels är den fokuserad på min träningsform löpning, och dels är den seriös och hyfsat befriad från trams. Det handlar om löpning som träningsform, om löpartillbehör och om folk som springer. Löpning högt och lågt. Nördigt för den som inte springer, mestadels intressant och givande för den som gör det. En bra genretidning helt enkelt. Men viktigast av allt: den bryr sig inte om vilken kön läsaren har.

Iform vänder sig bara till kvinnor. Det är inget snack om den saken. Lika lite som någon behöver fundera över om t ex King vänder sig till män eller till båda könen. Jag inte gillar principen med en tidning som vänder sig till det ena könet, det är ett grundläggande feltänk att t ex träning skulle vara könsspecifikt. Men jag bestämde mig för att läsa den som det den är: en träningstidning för kvinnor. Ungefär som att jag kan se en Bondfilm för det den är: en snygg och välgjord (oftast) actionfilm med intelligent intrig. Inte en djup och tankeväckande film av Haneke eller Kieslowski.

Här är det på sin plats med ett litet tydliggörande: Jag känner mig ofta fel när jag klumpas samman med andra kvinnor, känner mig sällan hemma med och tilltalad av sådan som tänks apellera till "kvinnor". Jag är inte specifikt otjejig av mig, men jag känner mig helt enkelt inte bekväm med att tilltalas som tjej. Vare sig av tidningar, filmer etc eller av människor. Det betyder att Iform så att säga slår ur underläge.  

När jag läser (dvs bläddrar igenom) Iform blir jag trött. Som en röd tråd löper budskapet att det inte i första hand handlar om att komma i form fysiskt för att må bra utan för att bli snygg och tilltalande. För det är aptitlig en kvinna ska vara! I de nummer jag tittat igenom finns inte en enda bild på en kvinna som ser ut att vara över trettio. I ett nummer finns en artikel om bröstcancer som (tämligen ovidkommande) illustreras av ett antal bilder på nakna bröst. Utan undantag unga, fasta bröst. Trots att vi vet att bröstcancer i första hand drabbar medelålders och äldre kvinnor.

För mig handlar träning om fysisk aktivitet som mål i sig. En svettas och stånkar och blir tomatröd i ansiktet, en går in i sin egen ansträngning och om det finns några mål så handlar de inte om en viss vikt eller jeansstorlek eller om att se yngre ut. Nej, det handlar om mål i form av minskade kilometertider och personbästa på halvmaran. Och som tränande tjej vill jag faktiskt inte läsa om hur jag bäst ska tappa kilon. I den mån jag alls vill läsa om mat så vill jag att det ska handla om vad jag ska äta innan och efter träning så att jag på bästa sätt orkar träna så hårt som jag vill och får ut max effekt av det jag gör. Och då i muskler och förbättrade tider.  

Översätt! Du får en vecka!

Ingen har väl missat att Harry Potter-författaren JK Rowling har skrivit en bok "för vuxna" - vilket i sig är en märklig kategorisering, jag vet många vuxna som med stor behållning läst böckerna om barnen på trolldomsskolan Hogwarts. Men hur som helst. The casual vacancy heter det nya verket, som nu i dagarna har kommit i svensk översättning: Den tomma stolen.

Jag kan på en gång avslöja att jag inte har läst boken och att jag inte heller kommer att göra det. Detta är ingen recension, men inte heller något försök att motivera mitt ointresse för detta stycke text. Även om de recensioner jag sett hittills varit tämligen nedgörande, så var mitt intresse lågt från början. Jag läser annat och så var det bra med det.

Det som fångar mitt intresse är en annan sak, nämligen hur översättningen gått till. Jag läser i GP en kortintervju med Helena Hansson som är en av sex (!) översättare som tillsammans översatt The casual vacancy till svenska. På en vecka! Man kan väl inte översätta en hel roman på en vecka, tänker jag. Men jo, det kan man. Om man delar upp den och tar varsin bit. 80 sidor var. 16 sidor om dagen. Och det är väldigt mycket! En översättare som förlaget visar respekt, som får tid att göra sitt jobb ordentligt, brukar ligga på runt 5 sidor om dagen. Som ett exempel, för att sätta saker i perspektiv lite grand: Erik Andersson fick fyra år på sig när han tog sig an uppdraget att nyöversätta James Joyses Ulysses. Fyra år på heltid! Om vi räknar med att han bara jobbade på vardagar (vilket jag inte tror att han gjorde) blir det 4 sidor om dagen. Det säger något om vilket värde som tillmäts olika texter.  

Ett första steg i en översättningsprocess är vanligtvis att läsa igenom det som ska översättas (oavsett om det är en roman, en fackbok eller en bruksanvisning). Om det är prosa eller poesi kanske översättaren läser mer än en gång för att skapa sig en känsla för författarens språk och ton och få ett grepp om vad texten vill säga till läsaren. En översättning är ju något annat än att köra texten genom Google Translate.

Men här gällde andra utgångspunkter. De som skulle översätta Rowlings bok fick inte tillgång till texten förrän samma dag som arbetet med översättningen skulle börja. Ingen tid eller möjlighet att läsa igenom först, alltså. Varför detta då? Jo, för att man på det brittiska förlaget var så rädda att texten skulle läcka ut och hamna på nätet, att folk skulle nätdela och inte köpa. Som om det är en reell risk... Hur det än står till med paranoian hos brittiska bokförslag så ledde det till att översättarna bara hade att hugga in på sina tilldelade 80 sidor, mitt i berättelsen. Och göra sitt bästa av en hopplös uppgift.

Men, frågar vän av ordning, varför var det så himla bråttom? Jo, svarar det svenska förlaget Wahlström & Widstrand: vi måste se till att få ut en översättning snabbt för annars köper folk boken på engelska. Det kan hända att de har rätt i sin analys. En får utgå från att de har koll på den saken. Och det är måhända så att "folk" hellre köper en tafflig (för det kan inte bli annat med de förutsättningarna) översättning än läser boken på originalspråket. Men dels haltar resonemanget. Om nu "folk" är så angelägna att de köper boken på engelska istället för att vänta så har de uppenbarligen förmåga att läsa på engelska. Och dessutom borde det väl vara så att hastigt utprånglade och dåligt genomförda översättningar snarast ökar "folks" benägenhet att läsa böcker på originalspråk? Så funkar jag i alla fall.

Jag undrar om inte de ansvariga på förlaget gör sig skyldig till en tankevurpa här. Eller är det så illa att "folk" hellre läser dålig svenska än (bättre) engelska? Om det är på det senare sättet är det sorgligt. För alla inblandade.

Knattetimmen och pappan

Varannan lördag sänder Radio P4 ett program som heter Knattetimmen, ett ring-och-fråga-experterna-program om barn. Barn- och föräldrapsykologen Malin Alfvén och barnmorskan och psykoterapeuten Louise Hallin står för expertisen och de som ringer är mestadels föräldrar men även en och annan mor- och farförälder dyker upp och ställer oroliga frågor.

Radions ljud är en bakgrund till mellanrummet mellan frukosten och dagen. Eftersom mitt yngsta barn snart är tonåring - programmet handlar om små barn - lyssnar jag inte för att ta till mig av råden som sådana. Jag lyssnar för att det är intressant att analysera vad som sägs, dvs vad som enligt Alfvén och Hallin utgör rätt sätt att förstå och hantera små barn. Hur ser föräldranormen ut 2012.

Samtalen tar barnets perspektiv och handlar om att vi vuxna ska förstå vad de går igenom i sina olika utvecklingsfaser. Den bild jag får är att Alfvén och Hallin ställer initierade frågor om både barnet och kontexten för att ringa in vad det handlar om och sedan lyssnar uppmärksamt i syfte att förstå innan de levererar analyser och goda råd. Det är samtal och jag uppfattar dem som horisontella.

Alfvén och Hallin är konsekventa och visar väldigt tydligt att föräldrars förståelse och barns kompetens är centralt. Det kan inte gå någon förbi att normen är: barn är kloka och kompetenta och föräldrars uppgift är att låta dem spela ut alla register de har. Man kan tycka vad man vill om det. Men det är inte det jag ska göra nu.  

Igår hände något som fick mig att lyssna lite mer uppmärksamt än jag oftast gör. En pappa ringde! Han ställde frågor om en trotsande tvååring som kastar saker, skriker och tar plats. Och vips förvandlades Alfvén och Hallin till två kuttrande hönor med von oben-attityd. Den seriösa och inkännande tonen som vanligen kännetecknar samtalen var som bortblåst. De fnissade och flamsade, och pratade på ett övertydligt sätt, som om mannen vore lite bakom flötet och inte fattade att man måste lägga undan de saker man är rädd om och att barn utvecklas. Som om han (en pappa) vore någon slags pajasfigur som kommer in från sidan och gästspelar och därmed inte riktigt fattar hur det är att vara förälder. Tvååringar är såna, förstår du. Och eftersom han är förälder lite på en kant kan man skratta åt honom, åt hans problem och funderingar.

Attityden var både respektlös och oseriös och visade den kluvenhet inför mäns närvaro i det som rör barn som jag tror är ett viktigt skäl till att fortfarande bara en liten andel av föräldraledigheten tas ut av män: många kvinnor vill inte ha mäns inblandning. Den man som tar sig in i det traditionellt kvinnliga revir som barnens vård och uppfostran utgör får finna sig i att bli skrattad åt och att få sina funderingar förringade.

Det finns de som menar att det inte är mer än rätt eftersom det är vad som möter kvinnor som befinner sig på områden där män sätter ramarna (dvs nästan alla områden utanför hemmet). Att det på något sätt skulle vara ok att kvinnor bossar runt och har en paternalistisk attityd på ett område eftersom män har det på alla andra områden. Jag tror att man har cyklat i diket om man tänker så. Vi snabbar inte på utvecklingen mot verkligt delat föräldraansvar genom att göra hälften av alla föräldrar till några som det är ok att skratta åt och som mest ska göra vad den andra hälften instruerar dem att göra. Kvinnor vet inte mer om barn än män. Män är lika bra föräldrar och har lika stor rätt att vara förälder på sitt sätt. Det är sorgligt att anlitade experter inte har fattat det.    

Soppkök Stockholm är inte staten

På Svenska Dagbladets ledarsida kan man idag läsa en kommentar av Maria Ludvigsson, om Soppkök Stockholm. Hon inleder med att berätta var man kan hitta dem och vad de gör (Vid Björns Trädgård på Söder. Delar ut mat och kläder till hemlösa.) Gott så och med sanningen överensstämmande. Men sen gör Ludvigsson sig skyldig till två felaktigheter.

Det första felet: hon påstår är att Soppkök Stockholm "sviktar i tron på sin egen kraft" eftersom de säger att sådana här initiativ inte ska behövas. På föreningens blogg kan man läsa följande:

Soppkök Stockholm är ett initiativ taget av privatpersoner med syftet att resa den akuta frågan om hemlöshet. Stadigt ökar antalet hemlösa och med dem ett enormt mörkertal av papperslösa och andra behövande. Soppkök Stockholm vill engagera såväl allmänhet som beslutsfattare i arbetet med att nå en långsiktig lösning på problemet.

Målet är att soppkök ska inte behöva finnas! 

Att säga att ett samhälle där det finns hemlösa, där människor  uppenbarligen trillar igenom det sociala skyddsnätet, är ett samhälle med mer att jobba på, det är inte detsamma som att svikta i tron på sin egen förmåga att hjälpa. Det är att både argt och ledset säga att det är för djävligt att vi behövs, men när vi nu behövs så finns vi här. 

Det andra felet: Ludvigsson påstår är att "ni, bästa arrangörer, är samhället". Det vill säga: det som ni vill  ska hända, det händer redan. "Samhället" tar hand om de hemlösa. Jodå jag vet också att det är vi alla som är samhället, vårt samhälle, i en massa bemärkelser. Men jag vet också att det samhälle som Soppkök Stockholm pratar om, som de vill ska göra mer, är staten - dvs vi alla genom våra folkvalda och  våra myndigheter och med våra skattepengar som resurs - ska göra mer. 

Jag vet inte om Ludvigsson bara låtsas att hon inte förstår det eller om hon verkligen inte förstår, men det kvittar egentligen. Det är lika illa. 

Whiskyn och normen

Hela vårt samhälle (alla samhällen) är genomsyrat av normer för hurdan man ska vara. Det finns normer  inom subkulturer och det finns en övergripande samhällsnorm vilket leder till att det ibland sker krockar mellan den subgrupp en tillhör och det samhälle subgruppen lever och verkar i. Ofta är dessa krockar oproblematiska och lätta att hantera, ibland innebär de att individen hamnar i en identitetskris. Ibland är normerna motsägelsefulla i samhället som helhet, eller majoritetssamhället som man också kan välja att kalla det. Vi är helt enkelt inte riktigt klara över vad vi egentligen tycker. Det kan betyda att det finns olika sätt att vara, som när det gäller kläder t ex. Det är inom rätt tilltagna ramar ok att klä sig så som man själv tycker är fint. Det är också tillåtet att både vara väldigt mån om hur man ser ut och att vara relativt ointresserad.

I andra lägen är det tydligare att det finns olika normer för olika människor. I Sverige idag finns en norm eller förväntan på att vi kan, får - till och med bör - dricka alkohol för att fira, vara sociala, slappna av. Vin, öl och sprit ingår som normala beståndsdelar i det sociala livet. Den som inte dricker alkohol får förklara sig, den som dricker behöver aldrig göra det. Men det finns också normer som begränsar vårt drickande, som talar om att det är mer ok att dricka på helgen och att man inte bör dricka ensam. Den som sitter och fyllnar till i sin ensamhet är en smula patetisk och kanske till och med har problem.

Igår blev jag varse att det finns en norm till. Det vore en lögn att påstå att det var fullständigt oväntat, men jag trodde att vi hade kommit längre. Jag och tre kvinnliga vänner gick till en hotellbar för att ta en drink. Det var lördag eftermiddag, mitt emellan shopping och kvällsäventyr. De andra tre beställde in varsin champagnedrink och jag valde en cappuchino och en trea MacAllan. När vi efter ungefär en timme fick in notan för att betala och gå vidare upptäckte vi att min whisky hade förvandlats till en (betydligt billigare) likör.

Servitörens logik är lätt att förstå och jag fick en god whisky till kaffet för halva priset.