Barndomsbild

Åren innan jag började skolan minns jag som lyckliga. Jag minns en rad tydliga årstider, jag minns att jag gungade högt så kjolen fladdrade i vinden på min gunga i det stora äppleträdet som stod vid stigen upp till skogen. Står det kvar ännu? Äpplena det gav gick inte att äta, man kunde inte ens göra en paj av dem. De var sura och ständigt maskätna. Det fanns också ett brunnsäppelträd på gården och det brukade jag klättra i. Det var ett vänligt, lågt träd med knotiga lättklättrade grenar och gott om klykor där man kunde sitta och drömma.

Som liten trodde jag att det hette bronsäpplen och jag minns att jag aldrig kunde förstå varför det hette så – äpplena var inte bronsfärgade utan gröna med svagt röda solkinder. Jag pratade inte halländska vare sig då eller senare. Brunnsäpplena gick inte heller att äta, de var sura och torrhårda med tjockt läderartat skal. Mamma och pappa påstod att det var vinteräpplen som måste ligga på en yllefilt i källaren ändå fram till jul för att de skulle bli mogna. Äpplena plockades ner från trädet (den frukt som föll ner av sig själv räfsades upp och lades i stora högar till älgarna) och hamnade på sin filt i källaren för att mogna. Men de förblev oätliga. Det enda som hände var att fruktköttet gick från torrsurt till mjöligt. Jag blev lika besviken varje år och vägrade konsekvent att äta av dem. Mamma och pappa åt upp dem själva, av pur snålhet skulle jag tro, medan min bror och jag fick köpeäpplen och klementiner.

Hos faster Ellen fanns det också äppelträd och skillnaden mellan dem och våra var stor och avgörande: frukten från hennes träd gick att äta. Bara sådär! kunde man ta ett Filippaäpple från trädet och hugga in. Stora, krispiga sensommaräpplen av bästa slag. En höstvana var att åka till äppelodlingen utanför Långås och plocka äpplen. Ingrid Marie skulle vi ha till vintern men jag ville äta dem på en gång medan de var krispiga (omogna enligt mamma och pappa). Det doftade av nedfallna löv och fuktig jord och det var pappas uppgift att klättra upp i träden och plocka medan vi andra plockade fram marken. Jag såg fram emot att bli stor nog att få vara med och klättra men det hände aldrig. Stor nog blev jag förvisso men antagligen hade jag slutat åka med till äppelodlingen innan dess.

Funktionshinder och prostitution. Tankar efter ett seminarium

I förra veckan höll jag i ett seminarium om kön och sexualitet på en kurs om makt och mångfald. Upplägget på våra seminarier är sådant att studenterna själva, i smågrupper, ska komma på en fråga/reflektion som de sedan vill diskutera med sina kurskamrater på ett seminarium och under min ledning. Seminariets tre timmar ägnas åt att vända och vrida på deras frågor, koppla dem till kurslitterarurens begrepp och även till deras kommande yrke: socialpedagog. Det brukar vara mycket givande och trevligt och är en av alla saker som gör mitt jobb så roligt.

De frågor som studenterna ville diskutera vid det aktuella seminariet kretsade alla kring funktionshinder, sex och prostitution. Vi pratade om ifall en kan säga att sex är ett grundläggande behov och därmed något som varje människa har rätt att få tillgodosett, enligt den syn som vi har på dylika behov. De flesta ansåg att det var det. Och då kommer följdfrågan: hur ska vi tillgodose detta behov hos den som på grund av bristande fysiska förutsättningar behöver hjälp för att kunna ha sex? Och vem ska hjälpa till?

För att kunna diskutera de här frågorna måste en göra den viktiga åtskillnaden mellan människor som kan och vill ha sex med någon annan, men behöver assistans för att kunna genomföra det, och de som inte kan eller vill detta utan är hänvisade till (alternativt bara vill) ha sex med sig själv.

Det förefaller lätt att argumentera hem att var och en har rätt att ha sex med sig själv. Men hur gör den som t ex inte kan röra sina armar och händer, eller i alla fall inte kan göra det på ett såpass kontrollerat sätt att hen kan onanera? Hur gör vi när denne behöver hjälp med att t ex lägga ett sexhjälpmedel tillrätta? Vem ska göra det? De flesta av studenterna tyckte att det är en självklarhet att en personlig assistent kan göra detta. Att det inte är någon större skillnad på att hjälpa till med sex och att hjälpa till med toabesök, måltider och påklädning. Det är intimt, ja visst, men det är ett jobb och en måste vara professionell. I den omsorgsplan som varje funktionshindrad brukare har (eller ska ha) bör en kunna skriva in att hen vill ha hjälp med att ha sex med sig själv och hur det ska gå till. Inget konstigt alls. Det är glädjande att så många av studenterna tänker så professionellt och klokt kring detta!

Frågan om rätt till sex blir mer laddad om det handlar om viljan att ha sex med någon annan. För den som saknar partner (även tillfällig sådan) kan ett alternativ vara att köpa sex. Men eftersom sexköp inte är tillåtet i Sverige innebär detta ett val mellan att antingen göra något som är olagligt eller att resa till ett land där sexköpet kan göras på laglig väg. Den som kan förflytta sig på egen hand kan fatta detta beslut utan att blanda in någon annan. Men den som behöver hjälp kan inte det. Och då måste vi förstås hantera frågan om vem det är som ska hjälpa till. En vän? En familjemedlem? Eller den personliga assistenten? Hur ska den som jobbar professionellt med att hjälpa en funktionshindrad person agera om önskemålet om hjälp med att köpa sex uppkommer?

Här var studenterna mer kluvna. Någon tyckte att en borde kunna hjälpa till med det, att en inte bör lägga sina egna värderingar emellan, men de flesta lutade åt att en inte kan (avkrävas att) lägga sin egen uppfattning om prostitution åt sidan. Om en inte själv kan tänka sig att köpa sex bör en alltså inte heller assistera någon annan som vill göra det.

En kan inte prata om prostitution utan att komma in på makt. Under ett seminarium är det inte min uppgift att ventilera mina åsikter, men jag är i det närmaste orubblig i min uppfattning: att prostituera sig ligger aldrig i någons intresse. Jodå, jag vet att det finns prostituerade som hävdar att de betraktar det som ett jobb som vilket som helst och att de valt denna syssla själva. Jag vet att det är jätteproblematiskt och att det innebär att en sätter sig över människor, att säga att ingen skulle sälja sex om de verkligen kunde väja. Men jag säger det ändå. Ingen skulle sälja sex om hen verkligen kunde välja. För det är just det där att verkligen kunna välja som är pudelns kärna. De som säljer sex kan inte verkligen välja bort det. Det finns tusen och ett olika skäl, men för varje människa som säljer sex finns det alltid ett skäl. Och därför är prostitution aldrig frivilligt. Och det som inte sker frivilligt bör inte ske.      

Återvänder med Klougart

I dagens SvD läser jag en artikel om den unga danska författaren Josefine Klougart. Hon hyllas för sina nyskapande romaner, nomineras till fina priser och beskrivs som en ny Virginia Wolf. Jag har ännu inte läst henne, så jag kan inte stämma in i hyllningskören. Men nyfiken är jag och hon står på listan - den ständigt långa - över författarskap jag vill bekanta mig med.    

Klougart pratar (och skriver) om sin barndom landskap, både det rent geografiska och det inre, mentala och menar att det är modigare att återvända än att lämna. Såhär säger hon i intervjun:

Som om det bara var en styrkedemonstration att lämna något. Man kan lika gärna säga att att den verkliga utmaningen är att möta sitt barndomshem som vuxen. Att återvända till föräldrahemmet kan vara chockerande hårt - när tiden har gått och du är äldre.

Jag funderar över det där under en löprunda i regnet. Min egen klassresa har för med sig att jag har tänkt mycket på vad det innebär att stanna kvar och att lämna, att hålla sig borta eller att ha kontakt. Och att återvända. Det är svårt att bryta sig loss, det är smärtasamt att känna sig ensam och inte hemmahörande någonstans. Men den frihet som ligger i potten gör att det ändå alltid är värt det. För mig var det aldrig ettalternativ att stanna kvar i det som begränsarde mig. Det gick inte.

Jag har ofta haft svårt att hantera det glapp som klassresan skapat. Jag har hållit mig för mig själv för att skapa mig ett eget liv så som jag vill ha det. Som om det inte gick att göra det och samtidigt vara kvar i det gamla. Jag fick inte ihop det. Men det var inte ädelt eller hjältemodigt att hålla sig borta. Det var ett sätt att hantera livet och jag vet inte om jag kunde ha gjort på något annat sätt. Men det är mer modigt att försöka vara med i allt samtidigt.

Min barndoms yttre landskap finns delvis inte kvar. Skogen och sjön som spelade är central roll i tillvaron, som utgjorde arena och fond för det mesta som hände, som var det ställe där jag var allra mest jag, är skövlad av modern kapitalism. (Modern i en betydelse som luktar illa. På landet är det fortfarande efterkrigstid och ett företag som lovar arbetstillfällen får göra som de vill). Det finns inte mycket att komma tillbaka till. Men det finns en smal stig under granar och knotiga tallar, mellan stenblock och mossiga nerfallna stammar, där man måste vara varsam med var man sätter fötterna för att inte snubbla och göra sig illa. En stig som var min, som jag kunde gå i mörker utan att trilla. Där var jag hemma och alldeles min egen. Ingen kom åt mig. Det är sällsamt att återvända dit. Rent bokstavligt händer det inte ofta, men jag färdas ofta dit i tanken och det är där och då jag hittar mitt innersta jag. Om jag känner mig osöker på mig själv kan, på hur ska jag tänka eller vad som är rätt och fel så kan jag alltid gå under barndomens tallar. Det är mitt så länge jag inte försöker åka dit.

Att förstå eller acceptera eller...?

Jag håller på och reder i en massa begrepp som står för snarlika - eller i alla fall angränsande - saker. Tolerans. Förståelse. Erkännande. Respekt.

Förståelse är begreppet jag har valt, det är förstå jag vill försöka göra i min bok om pappor som lever med hedersnormer i Sverige. Men vad betyder det egentligen att förstå? Och hur skiljer det sig från att tolerera, respektera och erkänna.

Jag tänker att jag vill förstå utan att värdera. Utan att tycka något alls om det jag (förhoppningsvis) förstår. Jag tror att det är möjligt att göra det. Jag tror inte att mitt gillande krävs för att jag ska kunna förstå. Acceptans är förstås en tänkbar hållning, men i detta projekt hamnar det bortom vad jag vill. Självklart kan man acceptera det man förstår! Jag förstår mitt barns gråt över en leksak som gått sönder eller min vän när hen är glad över ett nytt jobb. Och jag accepterar den känsla som utlöses av deras upplevelser, jag accepterar kopplingen mellan händelse och känsla. Det är inget konstigt med det.

Förståelsen för något som andra gör eller känner är däremot inte liktydig med ett gillande eller accepterande av detta. Den åtskillnaden uppfattar jag som ganska lätt att göra (även om det finns de som väljer att missuppfatta min intention och påstår att den innefattar ett accepterande).

Om min ambition är att försöka förstå det som visar sig vara svårt att acceptera, är jag då ute på ett omöjligt uppdrag? Jag vill inte tro det. Men för att inte trampa snett behöver jag bringa reda bland begreppen.

Respekt för andra människor är något som jag uppfattar ligger mellan förståelse och acceptans: jag kan svårligen respektera något som jag inte förstår. Men att jag respekterar någon eller något betyder inte (per definition) att jag acceptera det hen gör, tänker eller känner. Ordningen förefaller klar. Men vad är det då som så att säga motiverar min icke-respekt? Hur ser det ut som jag kan förstå men inte respektera? Och hur kan det påverka människor att bli förstådda men inte respekterade? Är förståelsen meningslös då? 

Erkännande är ett mer politiskt belastat begrepp, med det följer både en samhällsdebatt och en vetenskaplig dito (vilka förstås är överlappande). Det går inte att låtsas att detta inte pågår, termen erkännande därför väcker fler och andra funderingar än övriga ord som jag förhåller mig till. Men jag vill inte fastna där. Jag vill bara bringa reda i hur erkännande kopplar till respekt. Att erkännande kräver förståelse verkar rätt självklart. Men vad händer om vi kopplar erkännande till respekt? Kan man erkänna någon eller något som man inte respekterar? Eller tvärtom: Går det att respektera men inte erkänna? Ordningen borde bli: förståelse krävs för respekt som krävs för erkännande.  

Fortsätter fundera!

Att unna betyder olika saker. En språknörd funderar

Att jag är språknörd är inte direkt någon hemlighet. Jag fascineras av språkets möjligheter och hur det kan användas till att uttrycka det människor vill säga till varandra. Ibland känner jag mig Lindströmskt fritänkande och tycker att det viktigaste är att vi förstår varandra; nya ord, ordbildningar eller sätt att ordna meningar är välkomna om de uppfyller detta. Oavsett om jag personligen tycker att det låter bra eller inte. Jag kan stå ut med fraser som "Det var allt för nu" även om det skär lite i mig. För jag fattar ju vad som avses och även om det är en ganska ful och babelfishaktig översättning av "That's all for now" så är det ju ett ok uttryck. Jag kan också uppskatta nya ord eller påhitt som "fickla". Men andra gånger (oftast, om sanningen ska fram) är jag mer konservativ och tycker att man ska skriva korrekt. Det vill säga: inga anglicismer eller talspråksformer godtas och blomsterspråk undanbedes. Man ska vara så precis som det går. Och svenskan är ett fantastiskt rikt, vackert och roligt språk som räcker väl för det allra mesta vi vill säga.

Jag tycker också att det är oupphörligt fascinerande med synonymer och homonymer. Det vill säga ord som stavas och uttalas likadant men betyder olika saker - som exempelvis sticka (raggsockar) och sticka (iväg snabbt). De ord som inte kvalar in som regelrätta homonymer men där det finns nyanser i hur de används är ännu intressantare. Unna är ett sådant ord. I alla fall för mig är det skillnad mellan att unna sig och att unna någon annan (något).

Jag kan unna mig en ny löpartröja eller en kaka till kaffet. Det unnade kan då vara en  belöning för att jag har gjort något bra, fungera som en tröst om jag är ledsen etcetera. Det jag unnar någon annan är inte saker av det slaget och jag unnar inte heller av samma anledningar. Jag kan unna någon att få forskningspengar från Vetenskapsrådet eller ansvar för en ny kurs på magisterporogarmmnet. För att hen är duktig och trevlig och jag kan glädjas för hens skull. "Det är hen väl unt" kanske jag säger då. Det är inte jag som ger något (på det sätt som jag ger mig själv det jag unnar mig). Unnandet handlar istället om att glädjas för någon annans skull och tycka att det som sker är rättfärdigt.

Det farliga sockret - en fråga om klass

Man kan dö av att äta socker. Och även om man inte dör, i alla fall inte direkt och bara av sockret, så är det dåligt för kroppen. På ungefär alla sätt som något kan vara dåligt. Det är dåligt för magen och för tänderna, det gör oss feta och det är beroendeframkallande. Det skapar hungerkänslor fast vi egentligen är mätta. Vi vet redan att socker riskerar att ge oss diabetes typ 2 pga sin förmåga att skapa insulinresistens och att det kan göra oss dementa. Bland annat. Nu visar det sig också att socker kan innebära en ökad risk att dö av hjärtsjukdomar. Jag är inte överraskad.

Nu undrar jag bara: när kommer sockerskatten som gör att allt som innehåller socker får det pris som det bör ha med tanke på vad det kostar samhället och oss människor? När kommer den justering som innebär att sådant som nötter och frukt blir billigt jämfört med läsk, glass, godis och kakor?

Jag som har råd att välja kan köpa det som är nyttigt även om det är dubbelt eller tredubbelt så dyrt som det som är farligt för mig. Alla har inte den möjligheten. Hälsa är en klassfråga. I den här bemärkelsen också. Det borde inte vara det!

Behovet av bekräftelse

Vi människor behöver alla bli bekräftade. Jag tror att det bottnar i att vi är sociala varelser som lever i grupp. Med det följer en vilja - ja till och med en nödvändighet - att passa in. Vi klara oss inte utan varandra och därmed kan vi inte riskera att hamna utanför. Det föder anpassning. Och märker vi att anpassning till majoriteten, till det som är norm i samhället i stort, av något skäl inte är möjlig då hittar vi en subgrupp att vara i. Och anpassa oss till. Viljan till passa in, så att vi inte blir utstötta, gör bekräftelsen till ett bevis på att vi lyckas.

Denna bekräftelse kan se ut på massor av olika sätt och komma från olika håll. Ibland bekräftar vi oss själva, i andra lägen behöver vi höra av andra att vi hör till, har fattat, är rätt. Det kan bara en blick, ett leende eller något som någon säger. Häromdagen fick jag bekräftelse av ett annat slag, inte helt ovanligt när det gäller det akademiska arbetet. Jag hittade mina egna tankar hos en för mig hittills okänd teoretiker. Jag har under ett tag funderat på om och hur Deleuze och Guattaris tankar om sammansättning eller assemblage kan användas för att göra en intersektionell analys. Jag har känt mig osäker eftersom jag inte sett någon annan göra det, men så hittar jag en som tänker i precis de banorna. Hon heter Jasbir Puar, är queerteoretiker och för närvarande verksam vid Rutgers University. Puar har alltså - bland annat - tänkt ungefär samma tankar som jag om hur man kan koppla samman intersektionell teori med Deleuze. Nu ska jag läsa in mig på henne och det känns jätteroligt. Bara en av alla fördelar med mitt jobb: att hitta helt nya människor som håller på med kul saker och kunna ta del av deras tankevärld. Och bli bekräftad.